Den inre lågan
Ibland är jag nära att ge upp. Skita i allt. Bara ge upp.
Jag har en inre oro i mig. Nåt som jagar mig. Som gör att det är svårt för mig att slappna av, att ta en dag i sänder...
Ibland blir det nästan självdestruktivt, eller nej, det yttrar sig självdestruktivt. Jag gör mig inte illa, jag skadar mig inte själv, men det får min smärtgräns att sjunka. Jag vänder på den hopplösheten och oron jag bär på och projecerar det på träningen. Även om musklerna inte kan mer så fortsätter jag, kroppen säger ifrån men jag tillrättarvisar den och lyfter benet någon centimeter till, sträcker min fot ännu mer trots att det krampar sig, fokuserar en gång till fastän jag har gråten i halsen, låter bli att äta fastän jag är sugen (inte hungrig).
Och det hjälper. För efteråt mår jag bättre. Efteråt känner jag att jag har kommit vidare.
Jag växer och jag lär mig att det enda som hjälper mot den där äckliga känslan av att inte duga och inte kunna och inte höra hemma någonstans och vara helt ensam och ful (jag vet egentligen att det inte är sant, men det känns så), är kreativt arbete.
Skådespeleri är det bästa som finns. Man lämnar ut allt man har. Man visar sina svagaste sidor, man provar på, misslyckas, gör bort sig, tappar fästet, men kommer i slutändan vidare av just det. Man blir starkare av att ha tagit steget och ramlat och slagit sig. Jag tror det är den absolut bästa vägen till självfinning.
Enligt kinesisk medicin är mitt element eld. Antar att det är det som driver mig. Det som jagar mig. Den brinner och brinner. Även när det känns som att allt borde ha slocknat för längesen.
Jag ska lära mig att använda all rastlöshet och rädsla och ångest och smärta.
Jag behöver inte leva länge, men så länge jag lever vill jag leva fullt ut och njuta av allt och gå min väg.
Jag kan och jag kommer att göra det. Det vet jag.
Den inre lågan brinner. Det ska den göra så länge jag lever. Den ska brinna för allt det jag brinner för. Min passion, min väg, mitt mål.
Jag har en inre oro i mig. Nåt som jagar mig. Som gör att det är svårt för mig att slappna av, att ta en dag i sänder...
Ibland blir det nästan självdestruktivt, eller nej, det yttrar sig självdestruktivt. Jag gör mig inte illa, jag skadar mig inte själv, men det får min smärtgräns att sjunka. Jag vänder på den hopplösheten och oron jag bär på och projecerar det på träningen. Även om musklerna inte kan mer så fortsätter jag, kroppen säger ifrån men jag tillrättarvisar den och lyfter benet någon centimeter till, sträcker min fot ännu mer trots att det krampar sig, fokuserar en gång till fastän jag har gråten i halsen, låter bli att äta fastän jag är sugen (inte hungrig).
Och det hjälper. För efteråt mår jag bättre. Efteråt känner jag att jag har kommit vidare.
Jag växer och jag lär mig att det enda som hjälper mot den där äckliga känslan av att inte duga och inte kunna och inte höra hemma någonstans och vara helt ensam och ful (jag vet egentligen att det inte är sant, men det känns så), är kreativt arbete.
Skådespeleri är det bästa som finns. Man lämnar ut allt man har. Man visar sina svagaste sidor, man provar på, misslyckas, gör bort sig, tappar fästet, men kommer i slutändan vidare av just det. Man blir starkare av att ha tagit steget och ramlat och slagit sig. Jag tror det är den absolut bästa vägen till självfinning.
Enligt kinesisk medicin är mitt element eld. Antar att det är det som driver mig. Det som jagar mig. Den brinner och brinner. Även när det känns som att allt borde ha slocknat för längesen.
Jag ska lära mig att använda all rastlöshet och rädsla och ångest och smärta.
Jag behöver inte leva länge, men så länge jag lever vill jag leva fullt ut och njuta av allt och gå min väg.
Jag kan och jag kommer att göra det. Det vet jag.
Den inre lågan brinner. Det ska den göra så länge jag lever. Den ska brinna för allt det jag brinner för. Min passion, min väg, mitt mål.