Bara lite kort...
1) Min sånglärarinna har gett mig sång- och talförbud för ett par dagar. Det är sjukt svårt att hålla sig till det när man repar för en show där man dansar till låtar som sjungs och aldrig blivit inspelade, så medan vi lär oss koreografierna måste vi sjunga... Och seriös som jag är, har jag givetvis övat så därför känns det extra surt att inte kunna visa vad jag kan och egentligen inte får förklara för alla andra hur vi hade bestämt egentligen...
2) Pga att jag var av med rösten igår (nu börjar den komma tillbaka, but still...) och eftersom jag måste kunna ta höga d med bröststämman om 10 dagar, har jag nu gett mig själv en utgångsspärr fram till showen och funderar på att vara stenhård och dra ut på den över hela november. Typ i stil med att jag får vara ute senast så länge så jag hinner med 01.15 bussen max två gånger i veckan. Tror det skulle hjälpa... Men som sagt, helgen som kommer måste jag avstå helt...
Det kommer inte bli lätt. J kommer nämligen inte till Bern förän på lördag och då för att gå ut. Vilket innebär att om vi ska träffas måste jag gå ut, så vi kommer helt enkelt inte kunna träffas... DET är inte heller så kul!
Historian med/om J är överhuvudtaget en konstig sak som jag inte riktigt blir klok av. Dvs jag blir inte klok av honom, jag förstår honom inte. Han vet inte vad han vill (det är ju inget nytt, han är ju man!), han vill inte lova nåt han inte kan hålla, han vill träffas på helgerna, säger att jag är vacker och att han gillar mig, men verkar inte riktigt orka ta steget att lära känna mig. Så jag har faktiskt ställt ett ultimatum (okej, det kanske är lite överdrivet att kalla det för det, men jag har i alla fall tagit upp ämnet med honom)... Jag har bett honom att fundera på vad han vill denna veckan. Om vi ska bestämma oss för att lära känna varandra bättre, vilket kräver en hel del tid och tålamod, eller om vi vill nöja oss med att träffas ibland och ha kul utan att bry oss särskilt mycket om känslor (så har det varit förra veckan...)... Det andra alternativet funkar inte för mig. Jag kan inte hålla på att vara ute sent varje helg, det funkar inte... Frågan är om han är beredd att prova på nåt annat...
Nåväl, time will tell som man säger så fint. Det är i alla fall han som får höra av sig. Jag har nog med annat att tänka på.
3) Det har faktiskt hänt nåt bra och glädjande också: Faktiskt två saker om jag tänker efter noggrannare:
För det ena så har jag fått komplimanger för min dans och min röst de senaste dagarna (rösten i fredags efter jag hade sjungit Broadway Baby från Follies) och för dansen idag. Sean, jazzläraren tycker jag är duktig och tycker att jag gör framsteg! Det gör gott! Så himla skönt att känna att arbetet, slitet, svetten och tårarna faktiskt ger resultat!!!
För det andra så har en arbetskollega som fotar på fritiden (han har en liten improviserad fotostudio hemma hos sig) erbjudit sig att ta bilder på mig. Han är helt övertygad om att jag nån dag kommer bli jättekänd och då vill han gärna vara den som tog åtminstone semiproffessionella bilder på mig innan jag hade mitt genombrott... Han är så gullig, som en liten pojke.... Det blir ju en perfekt lösning om jag får billiga foton för min ansökningsmapp och cv och han får äran att ha fotat mig ifall jag blir berömd... Vilken deal=) Haha! Oj, nu känner jag mig plötsligt lite elak...
Nä, grevar och baroner, nu ska flickan gå och lägga sig. En lång dag väntar imorgon och hon har strikta direktiv om minst 7 timmars sömn...
Ibland måste man faktiskt vara konsekvent. Och att vara scenkonstnär är inget lyxliv... Det är SLIT! Men det är så det ska vara, det är ju det som sen bär frukt och är så tillfredsställande...
2) Pga att jag var av med rösten igår (nu börjar den komma tillbaka, but still...) och eftersom jag måste kunna ta höga d med bröststämman om 10 dagar, har jag nu gett mig själv en utgångsspärr fram till showen och funderar på att vara stenhård och dra ut på den över hela november. Typ i stil med att jag får vara ute senast så länge så jag hinner med 01.15 bussen max två gånger i veckan. Tror det skulle hjälpa... Men som sagt, helgen som kommer måste jag avstå helt...
Det kommer inte bli lätt. J kommer nämligen inte till Bern förän på lördag och då för att gå ut. Vilket innebär att om vi ska träffas måste jag gå ut, så vi kommer helt enkelt inte kunna träffas... DET är inte heller så kul!
Historian med/om J är överhuvudtaget en konstig sak som jag inte riktigt blir klok av. Dvs jag blir inte klok av honom, jag förstår honom inte. Han vet inte vad han vill (det är ju inget nytt, han är ju man!), han vill inte lova nåt han inte kan hålla, han vill träffas på helgerna, säger att jag är vacker och att han gillar mig, men verkar inte riktigt orka ta steget att lära känna mig. Så jag har faktiskt ställt ett ultimatum (okej, det kanske är lite överdrivet att kalla det för det, men jag har i alla fall tagit upp ämnet med honom)... Jag har bett honom att fundera på vad han vill denna veckan. Om vi ska bestämma oss för att lära känna varandra bättre, vilket kräver en hel del tid och tålamod, eller om vi vill nöja oss med att träffas ibland och ha kul utan att bry oss särskilt mycket om känslor (så har det varit förra veckan...)... Det andra alternativet funkar inte för mig. Jag kan inte hålla på att vara ute sent varje helg, det funkar inte... Frågan är om han är beredd att prova på nåt annat...
Nåväl, time will tell som man säger så fint. Det är i alla fall han som får höra av sig. Jag har nog med annat att tänka på.
3) Det har faktiskt hänt nåt bra och glädjande också: Faktiskt två saker om jag tänker efter noggrannare:
För det ena så har jag fått komplimanger för min dans och min röst de senaste dagarna (rösten i fredags efter jag hade sjungit Broadway Baby från Follies) och för dansen idag. Sean, jazzläraren tycker jag är duktig och tycker att jag gör framsteg! Det gör gott! Så himla skönt att känna att arbetet, slitet, svetten och tårarna faktiskt ger resultat!!!
För det andra så har en arbetskollega som fotar på fritiden (han har en liten improviserad fotostudio hemma hos sig) erbjudit sig att ta bilder på mig. Han är helt övertygad om att jag nån dag kommer bli jättekänd och då vill han gärna vara den som tog åtminstone semiproffessionella bilder på mig innan jag hade mitt genombrott... Han är så gullig, som en liten pojke.... Det blir ju en perfekt lösning om jag får billiga foton för min ansökningsmapp och cv och han får äran att ha fotat mig ifall jag blir berömd... Vilken deal=) Haha! Oj, nu känner jag mig plötsligt lite elak...
Nä, grevar och baroner, nu ska flickan gå och lägga sig. En lång dag väntar imorgon och hon har strikta direktiv om minst 7 timmars sömn...
Ibland måste man faktiskt vara konsekvent. Och att vara scenkonstnär är inget lyxliv... Det är SLIT! Men det är så det ska vara, det är ju det som sen bär frukt och är så tillfredsställande...
Män kan vara så äckliga!
Jag är så fruktansvärt frusktansvärt FRUKTANSVÄRT trött... Orkade inte gå ut igår heller. Att jag är trött nu beror främst på 4 äckliga engelsmän som tyvärr hade sina sängar i samma rum som jag och kom hemdrullandes (och då menar jag drullandes!) vid kvart över fem i morse. Jag blev skitförbannad när de inte tog hänsyn till mina få timmars skönhetssömn som jag behöver efter att jag bett dem tala lite tystare i vänlig ton tre gånger. Jag tog fram alla fula ord jag kan på engelska och min bestämdaste farligaste ton. Jag önskar att jag hade kunnat låta som att jag vilket ögonblick som helst skulle ta fram min kalaschnikov ur väskan (vilket ju är den sanna anledningen till att min väska är så tung) och skjuta skallen av dem, men det lyckades jag visst inte med. I alla fall så var de liiite tystare och tillslut övergick pratandet så småningom i snarkningar vilket ju är lite lättare att sova till med öronproppar än högljutt snack.'
När jag gick upp i morse var hela dörren till rummet nerkletad med raklödder och i hela korridoren utanför rummet är toapapper utstrött och några tyskar berättade att hela köket och gemenskapsrummet såg förödande ut lite tidigare. Det blir dyrt för mina äckliga engelsmän, eller engelsbasterds som jag helst vill kalla dem...
Nåväl, hoppas det blir lite bättre inatt...
Annars är Stockholm grått och regnigt och kallt så in åt hhhhh.... Som vanligt helt enkelt...
Ska se om vi kan hitta nåt mysigt ställe att käka frukost eller åtminstone fika på Roli, Mike och jag... Efter natten jag haft behöver jag definitivt kaffe och sooocker och massor med onda kolhydrater=)
När jag gick upp i morse var hela dörren till rummet nerkletad med raklödder och i hela korridoren utanför rummet är toapapper utstrött och några tyskar berättade att hela köket och gemenskapsrummet såg förödande ut lite tidigare. Det blir dyrt för mina äckliga engelsmän, eller engelsbasterds som jag helst vill kalla dem...
Nåväl, hoppas det blir lite bättre inatt...
Annars är Stockholm grått och regnigt och kallt så in åt hhhhh.... Som vanligt helt enkelt...
Ska se om vi kan hitta nåt mysigt ställe att käka frukost eller åtminstone fika på Roli, Mike och jag... Efter natten jag haft behöver jag definitivt kaffe och sooocker och massor med onda kolhydrater=)
4 kvadrat
Ligger och tittar på vad det nu kan heta det där programmet om kriminella 16-åriga killar som frivilligt provar på att sitta i fängelse.
Killarna har varit inblandade i olika kriminella sammanhang. Nu bor de i fängelse och måste lyda och följa regler. En kille har redan gett upp. De andra kör på. Nu har de fått besök av 40-åriga killar som ska dela cellerna med dem. Klockan åtta på kvällen blir de inlåsta. 12 timmar. På 4 kvadrat.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om jag skulle bli inspärrad. Jag skulle bli helt tokig. Jag skulle nog börja banka huvet mot väggen eller riva mig själv med mina naglar eller bita mig eller nåt. Bara för att slippa från nåt i ensamheten...
Fy fan vilken jäkla tur att jag inte gör nåt som är illegalt och sannolikheten att jag skulle bli inlåst på 4 kvadrat är jäääätteliten!!! Tack Gud för att jag aldrig hamnat i slagsmål eller stulit nåt!
Lustigt egentligen att man helt plötsligt kan bli tacksam för så självklara saker... I mina ögon självklara...
Killarna har varit inblandade i olika kriminella sammanhang. Nu bor de i fängelse och måste lyda och följa regler. En kille har redan gett upp. De andra kör på. Nu har de fått besök av 40-åriga killar som ska dela cellerna med dem. Klockan åtta på kvällen blir de inlåsta. 12 timmar. På 4 kvadrat.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om jag skulle bli inspärrad. Jag skulle bli helt tokig. Jag skulle nog börja banka huvet mot väggen eller riva mig själv med mina naglar eller bita mig eller nåt. Bara för att slippa från nåt i ensamheten...
Fy fan vilken jäkla tur att jag inte gör nåt som är illegalt och sannolikheten att jag skulle bli inlåst på 4 kvadrat är jäääätteliten!!! Tack Gud för att jag aldrig hamnat i slagsmål eller stulit nåt!
Lustigt egentligen att man helt plötsligt kan bli tacksam för så självklara saker... I mina ögon självklara...