Bra
Idag satt jag i solen och blev lite brun om ryggen ett tag, sen var det jobb och det gick bra. Jag blev varmt välkommnad och fick massa komplimanger för min nya frisyr... (Det är roligt att jobba med temperamentfulla herrar, de är så rakt på sak=) Chefen undrade bara varför jag inte hade mina fina glasögon på mig som jag enligt honom klär så bra i. Han gillar hur jag arbetar och tycker jag är duktig. Såmed gick även lönesnacket bra och jag får - tillsammans med en tjej som jag jobbat med tidigare och som egentligen ska bli min efterföljare - översätta menyn till engelska för samma timlön som vi jobbar för annars.
Det känns fortfarande bra på jobbet, jag är nöjd och glad och ser fram emot en spännande vår och sommar framöver... Blir lite ojämnare veckor nu i och med att jag bara har skola på förmiddagen måndagar och onsdagar, tisdagar är långa dagar med skola 8.30-17.00 och sen bandrep till ca 22.00. Torsdagar skola 8.30-17.30 jobb 18.30-23.00. Fredagar skola 8.30-16.00 jobb 18.30-23.00, lördagar jobb 14.00-23.00, söndagar jobb 13.00-22.00.
Det blir tufft, men jag är positiv och känner att jag kommer klara det. Med lite disciplin så kommer det gå hur bra som helst.
Men nu ska jag dricka upp mitt godnatt-te, räkna min dricks och gå och lägga mig och drömma om helst prinsar och grodor och älvor och sånt, men förmodligen kommer det vara pizza, lasagne, canelloni, Montepulciano, Pinot Grigio och agnello al forno con taglierini fatto in casa... Suck...
Jag har till och med cyklat idag, jag är stolt över mig själv. Just nu känns det bra. Allt känns egentligen bra. Just nu...
God natt!
Semesterplaner och ny frisyr
Idag var jag först hos min polare som ska följa med till Sverige i juli och bokade flygbiljett (hoppas Eyafjälla och Katla håller sig lugna...), senare var jag hos frissan och blev av med mitt långa svall. Nu är håret kort och lätt och det känns jättebra och väldigt somrigt! Undrar om min chef kommer känna igen mig imorgon...:-S
Ungefär så här ser jag ut:
Men nu ska flickan sova för idag var min sista hela lediga dag på ganska länge...
puss och kram
Ungefär så här ser jag ut:
Men nu ska flickan sova för idag var min sista hela lediga dag på ganska länge...
puss och kram
Sysselsättningsnarkomani vs. hyperaktivitet
Jag tror jag lider av en kombination av ovannämnda symptom... När jag inte har press på mig i form av jobb, skola, tider att passa etc. får jag panik och blir alldeles apatisk. Men nu när jag har jobb igen nyttjar jag min tid mycket mer meningsfullt eftersom jag vet att fritiden är begränsad. Jag är inte särskilt disciplinerad när jag måste sätta alla riktlinjer och regler själv, men när jag har nåt att gå efter, då minsann...
Jag trivs bara när jag måste småspringa jämt och ständigt för att hinna (delvis behövs även spurter) och det små tidsfönster av fritid eller ledighet blir till guldigt glänsande ögonblick som jag då kan njuta av, eftersom jag även i mina ögon gjort mig förtjänt av dem. Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv. Och nej, det går inte annorlunda. Inte för tillfället. Jag blir tokig, vansinnig, depressiv om jag har tid att känna och tänka efter.
Att jag är en arbetsnarkoman är inget nytt, men jag skulle vilja ta det ännu ett steg vidare och kalla mig sysselsättningsnarkoman. Jag kan även måla en flyer för en show, sy en klänning eller skriva texter för att ha nåt att göra, men det måste finnas ett klart mål och en klar anledning till att jag gör det. Måla för målandets skull ger mig noll tillfredsställelse, skriva för att skriva av mig fungerar inte längre, skriva för att bara skriva gör mig inte heller lycklig, men när jag målar nåt som jag sen kan visa andra och säga: här kolla, det här är vår flyer, jag har målat den själv (jag målar på panå, fotar och printar sen...). eller när jag sitter och skriver en låttext för bandet, eller en monolog för en tenta, och sen kan säga: här är min monolog, jag har skrivit den själv, eller här, Fjäril, vi kan spela in låten nu för nu är texten definitivt klar. Då gör jag nåt meningsfullt och det jag gör leder till ett resultat. Ett synligt, reellt resultat.
Men nu börjar ögonen falla ihop. Andra jobbdagen bakom mig. Tre lediga dagar framför mig, med andra roligheter planerade: Läsning av Alexandra Lavizzaris (Brorsans barndomsbästis mamma) berättelser, träffa kompisar och eventuellt repa för avslutningsproduktionen. Jag har föresten fått en roll där... De ska köra The Women, våra fina sistaårselever, och där finns två biroller med text varav jag fått den ena. Ska spela en ganska blåst och väldigt pratsam nagelstylist. hihi, det ska bli roligt=) Ytterligen en anledning att permanenta håret=)
Nä nu så, godnatt godnatt!
Jag trivs bara när jag måste småspringa jämt och ständigt för att hinna (delvis behövs även spurter) och det små tidsfönster av fritid eller ledighet blir till guldigt glänsande ögonblick som jag då kan njuta av, eftersom jag även i mina ögon gjort mig förtjänt av dem. Nej, jag är inte särskilt snäll mot mig själv. Och nej, det går inte annorlunda. Inte för tillfället. Jag blir tokig, vansinnig, depressiv om jag har tid att känna och tänka efter.
Att jag är en arbetsnarkoman är inget nytt, men jag skulle vilja ta det ännu ett steg vidare och kalla mig sysselsättningsnarkoman. Jag kan även måla en flyer för en show, sy en klänning eller skriva texter för att ha nåt att göra, men det måste finnas ett klart mål och en klar anledning till att jag gör det. Måla för målandets skull ger mig noll tillfredsställelse, skriva för att skriva av mig fungerar inte längre, skriva för att bara skriva gör mig inte heller lycklig, men när jag målar nåt som jag sen kan visa andra och säga: här kolla, det här är vår flyer, jag har målat den själv (jag målar på panå, fotar och printar sen...). eller när jag sitter och skriver en låttext för bandet, eller en monolog för en tenta, och sen kan säga: här är min monolog, jag har skrivit den själv, eller här, Fjäril, vi kan spela in låten nu för nu är texten definitivt klar. Då gör jag nåt meningsfullt och det jag gör leder till ett resultat. Ett synligt, reellt resultat.
Men nu börjar ögonen falla ihop. Andra jobbdagen bakom mig. Tre lediga dagar framför mig, med andra roligheter planerade: Läsning av Alexandra Lavizzaris (Brorsans barndomsbästis mamma) berättelser, träffa kompisar och eventuellt repa för avslutningsproduktionen. Jag har föresten fått en roll där... De ska köra The Women, våra fina sistaårselever, och där finns två biroller med text varav jag fått den ena. Ska spela en ganska blåst och väldigt pratsam nagelstylist. hihi, det ska bli roligt=) Ytterligen en anledning att permanenta håret=)
Nä nu så, godnatt godnatt!
På nytt
Är just hemkommen efter min första dag på La Gioia. En italiensk restaurang mitt i denna underbara stad. Det var mycket att göra, väldigt mycket nytt, mycket att tänka på, men också mycket roligt. Trevliga medarbetare, bra stämning, logisk arbetsuppdelning, meningsfull tidsindelning. Det känns bra. Det känns som att jag kan trivas där.
I alla fall 3 månader...
Och redan har jag nuddat vid det temat igen. Det går verkligen inte en enda dag utan att någon pratar om att jag ska flytta i augusti. Antingen någon annan eller jag, konstigt nog oftast någon annan än jag...
Jag mår bättre än vid förra inlägget, som sagt, det är verkligen ett fotografi av min tillvaro, ingen spelfilm... Jag skriver det jag känner i det ögonblicket, inte så mycket mer...
Just nu mår jag bättre. Jag har ett jobb att gömma mig i igen. Nu behöver jag inte reflektera längre...
Jag pratade med Mamma om det här med att inte veta vad jag ska prioritera, och hon sa såhär: Du vill upp på scen, du vill sjunga, dansa och agera, det är väl det du vill? Alltså är det ju helt klart att det är skolan du ska ge prioritet!
Jag tänkte: Ja, så himla komplicerat är det inte om man bestämmer sig för att se det hela svart och vitt... Jag bör använda min tid och energi för att öva mina texter och låtar, träna rörlighet, kondition och styrka och läsa böcker om dans, sång och skådespel. Okej, tjäna lite pengar emellanåt är väl inte så dumt heller...
Men nu ska jag sova. Efter en dryg timma joggingrunda och sen 9 timmar jobb på det börjar jag känna mig ganska mör i kroppen...
Imorgon kör vi samma igen=)
(vi=jag och mina låtsaskompisar Molgan och Abbey)
I alla fall 3 månader...
Och redan har jag nuddat vid det temat igen. Det går verkligen inte en enda dag utan att någon pratar om att jag ska flytta i augusti. Antingen någon annan eller jag, konstigt nog oftast någon annan än jag...
Jag mår bättre än vid förra inlägget, som sagt, det är verkligen ett fotografi av min tillvaro, ingen spelfilm... Jag skriver det jag känner i det ögonblicket, inte så mycket mer...
Just nu mår jag bättre. Jag har ett jobb att gömma mig i igen. Nu behöver jag inte reflektera längre...
Jag pratade med Mamma om det här med att inte veta vad jag ska prioritera, och hon sa såhär: Du vill upp på scen, du vill sjunga, dansa och agera, det är väl det du vill? Alltså är det ju helt klart att det är skolan du ska ge prioritet!
Jag tänkte: Ja, så himla komplicerat är det inte om man bestämmer sig för att se det hela svart och vitt... Jag bör använda min tid och energi för att öva mina texter och låtar, träna rörlighet, kondition och styrka och läsa böcker om dans, sång och skådespel. Okej, tjäna lite pengar emellanåt är väl inte så dumt heller...
Men nu ska jag sova. Efter en dryg timma joggingrunda och sen 9 timmar jobb på det börjar jag känna mig ganska mör i kroppen...
Imorgon kör vi samma igen=)
(vi=jag och mina låtsaskompisar Molgan och Abbey)
Med risk att låta riktigt deppig (tänk på att det ni ser här bara är bråkdelar av ett liv)
Varför ska det vara så svårt? Jag går runt här och är trött, nervös, rastlös och nojjig. Med jämna mellanrum får jag panikanfall, tror att marken försvinner under fötterna på mig, vill bara bort från allting, tror att jag är ensammast i hela världen, att ingen förstår mig, att ingen tycker om mig... sen fångar jag mig efter några minuter, ibland tar det längre tid, och när jag får ett sms eller frågan hur jag mår säger jag: bra! utan att ljuga. Allt är delar av mitt liv, pusselbitar eller skärvor. Jag vet inte om det ens finns nån grund under det hela längre. Hittills har jag alltid kunnat säga hur jag mår rent grundläggande, vad som liksom överväger. Just nu överväger endast kaoset.
Jag träffade killarna från the Baseballs igår. Åkte till Konstanz för att träffa gitarristen, trodde att han skulle ha lite tid på eftermiddagen så att jag sen så där lagom till soundchecken kunde smyga därifrån och hälsa på Pappa. Men det var direkt från tågstation till Blechnerei som ligger en bit utanför stan, för de skulle bygga upp för att kunna soundchecka redan vid fyra. Som vanligt lyckades jag inte kommunicera vad jag hade tänkt eller planerat, var överrumplad av alla dessa fantastiska musiker, att man kände igen mig, att sångarna hälsade på mig som att det var det vanligaste i världen att jag kollade på där... Killen med merchandisingståndet var jätteschysst och pratade med mig när jag var på väg att bli lite bortglömd mellan alla diskussioner om var nu vem skulle stå på scen och varför. 20 pers var det som byggde upp scenen. Bandet (utan sångare dock), deras egna tekniker, ljud- och ljusmänniskor plus lokalens tekniker. Fascinerande.
Det blev senare än jag hade tänkt mig, jag visste inte riktigt vad jag ville, hade ju lovat Pappa att komma till honom, men alla blev jättebesvikna när jag sa att jag skulle gå, tror L (gitarristen) blev ganska stött på riktigt; och bestämde mig till slut för en kompromiss (fan, vad jag avskyr kompromisser! jag kompromissar alltid!), jag stannade hos bandet till kl.19 (insläpp) bad att bli skjutsad och åkte sen till Pappa (kom fram vid 20.30 istället för 18.30 som bestämt). Vi hann i alla fall ta nåt att dricka och kolla lite på stan. Jag hann ju med det jag ville, men jag gjorde alla runtom besvikna. Jag hatar det. För det känns ändå som att jag gjort allt till hälften och ingenting helt.
Jag väljer mina prioriteter så himla konstigt, det är som att jag inte har nån koll alls längre på vad eller vem som egentligen är viktig. Jag orkar bara inte. Febrilt försöker jag hinna med allt och utnyttja min tid och njuta, men det ända som händer är att jag blir helt matt, inte orkar med nåt alls och framförallt inte har koll på någonting alls, jag blir helt apatisk och förlamad. Sen slutar det med att jag ligger därhemma framför tvn och tycker synd om mig själv för att jag lever ett så tråkigt liv. Fastän den enda som kan ändra på det är JAG! ingen annan!
Men jag vet inte var jag ska börja. Jag har ett hav av saker att klara av, människor jag vill träffa, folk som jag lovat höra av mig till... Men jag lyckas inte ta telefonen och ringa för jag kan inte göra allt på samma gång, och då blir det av nån anledning ingenting istället.
Det är frustrerande och det kommer och går från ögonblick till ögonblick. Jag kan känna att jag hinner med allt och har full koll, och klarar allt i ena ögonblicket, sen när jag har bestämt går luften ur mig och jag kommer på allt annat jag också borde göra, ger återbud (per sms för jag orkar inte förklara) och sen hamnar jag framför datorn eller tvn igen och gör onödiga saker. Och blir arg och ledsen och trött för att åter en dag gått av min dyrbara tid utan att jag hunnit med nåt...
Jag försvarar och ursäktar mina beslut ständigt och jämt, utan att ens veta varför jag tar dem, utan att ens vara övertygad av det själv. Så osjälvständigt, omoget och fegt!
Ja, feg, det är vad jag känner mig, feg och ynklig. och ful och tjock, fast det är en annan historia...
Och hur klyschigt det än låter, det känns verkligen som att jag går och bär på en jättetung ryggsäck.
Jag önskar att the Baseball-killarna bara hade tagit med mig, imorgon spelar de i Malmö, på lördag i Örebro. Jag vill bort! In i en annan värld!
En vacker dag så, men först ska jag lyckas med det alla andra ju också lyckas med: vardagen!
http://www.youtube.com/watch?v=d6fbBSYBy3U
Jag träffade killarna från the Baseballs igår. Åkte till Konstanz för att träffa gitarristen, trodde att han skulle ha lite tid på eftermiddagen så att jag sen så där lagom till soundchecken kunde smyga därifrån och hälsa på Pappa. Men det var direkt från tågstation till Blechnerei som ligger en bit utanför stan, för de skulle bygga upp för att kunna soundchecka redan vid fyra. Som vanligt lyckades jag inte kommunicera vad jag hade tänkt eller planerat, var överrumplad av alla dessa fantastiska musiker, att man kände igen mig, att sångarna hälsade på mig som att det var det vanligaste i världen att jag kollade på där... Killen med merchandisingståndet var jätteschysst och pratade med mig när jag var på väg att bli lite bortglömd mellan alla diskussioner om var nu vem skulle stå på scen och varför. 20 pers var det som byggde upp scenen. Bandet (utan sångare dock), deras egna tekniker, ljud- och ljusmänniskor plus lokalens tekniker. Fascinerande.
Det blev senare än jag hade tänkt mig, jag visste inte riktigt vad jag ville, hade ju lovat Pappa att komma till honom, men alla blev jättebesvikna när jag sa att jag skulle gå, tror L (gitarristen) blev ganska stött på riktigt; och bestämde mig till slut för en kompromiss (fan, vad jag avskyr kompromisser! jag kompromissar alltid!), jag stannade hos bandet till kl.19 (insläpp) bad att bli skjutsad och åkte sen till Pappa (kom fram vid 20.30 istället för 18.30 som bestämt). Vi hann i alla fall ta nåt att dricka och kolla lite på stan. Jag hann ju med det jag ville, men jag gjorde alla runtom besvikna. Jag hatar det. För det känns ändå som att jag gjort allt till hälften och ingenting helt.
Jag väljer mina prioriteter så himla konstigt, det är som att jag inte har nån koll alls längre på vad eller vem som egentligen är viktig. Jag orkar bara inte. Febrilt försöker jag hinna med allt och utnyttja min tid och njuta, men det ända som händer är att jag blir helt matt, inte orkar med nåt alls och framförallt inte har koll på någonting alls, jag blir helt apatisk och förlamad. Sen slutar det med att jag ligger därhemma framför tvn och tycker synd om mig själv för att jag lever ett så tråkigt liv. Fastän den enda som kan ändra på det är JAG! ingen annan!
Men jag vet inte var jag ska börja. Jag har ett hav av saker att klara av, människor jag vill träffa, folk som jag lovat höra av mig till... Men jag lyckas inte ta telefonen och ringa för jag kan inte göra allt på samma gång, och då blir det av nån anledning ingenting istället.
Det är frustrerande och det kommer och går från ögonblick till ögonblick. Jag kan känna att jag hinner med allt och har full koll, och klarar allt i ena ögonblicket, sen när jag har bestämt går luften ur mig och jag kommer på allt annat jag också borde göra, ger återbud (per sms för jag orkar inte förklara) och sen hamnar jag framför datorn eller tvn igen och gör onödiga saker. Och blir arg och ledsen och trött för att åter en dag gått av min dyrbara tid utan att jag hunnit med nåt...
Jag försvarar och ursäktar mina beslut ständigt och jämt, utan att ens veta varför jag tar dem, utan att ens vara övertygad av det själv. Så osjälvständigt, omoget och fegt!
Ja, feg, det är vad jag känner mig, feg och ynklig. och ful och tjock, fast det är en annan historia...
Och hur klyschigt det än låter, det känns verkligen som att jag går och bär på en jättetung ryggsäck.
Jag önskar att the Baseball-killarna bara hade tagit med mig, imorgon spelar de i Malmö, på lördag i Örebro. Jag vill bort! In i en annan värld!
En vacker dag så, men först ska jag lyckas med det alla andra ju också lyckas med: vardagen!
http://www.youtube.com/watch?v=d6fbBSYBy3U