Little Red Riding Hair

Jag repeterar mitt mantra tills jag inte längre kan tänka nåt annat. Med tårar i ögonen. Nej, det gör mig inte starkare, men det gör det lättare att acceptera och bejaka min svaghet.
Jag är svag. Det får jag vara. Men samtidigt vet jag att jag måste kasta mig in i ovissheten. Släppa taget, se vad som händer. Jag är rädd. Det får jag också vara. För jag åker ändå.
Och jag är sorgsen, det får jag också vara. För jag lämnar en massa bakom mig.

Mantrat. Om och om igen i mitt inre. Det har nåt lugnande. Repetitiv meditation. Meditativ repitition.

jag är vacker jag är stark jag ska inta okänd mark jagärvacker jagärstark jagskaintaokändmark jagärvackerjagärstarkjagskaintaokändmark och så vidare... och så vidare...

vem vet, med riktigt mycket tur så kanske jag själv börjar tro på det. en vacker dag...

nu har jag tre dagar kvar här. tre dagar.

alldeles för varmt är det. även på natten. det är helt outhärdligt. jag sover naken under ett lakan. jag som annars bäddar med två tjocka täcken. på jobbet torkar jag svetten ur ögonen och vrider ur skjortan på kvällen. jag är ofokuserad för det är svårt att tänka och se klart med svett i ögonen. det torkar ut linserna.
jag cyklar hem i kortbyxor och t-shirt. mitt i natten. och jag svettas.
det är äckligt att svettas. det kliar på hela kroppen fastän jag duschar minst två gånger om dan.
jag tror jag börjar bli tokig av värmen. tror. börjar. ha!
men idag kom lite regn. haha, festivalbesökarna blev blöta. ha ha. nejdå jag är inte alls avis.
idag fyllde jag på pepparkvarnar. det var roligt att tänka: jag får betalt för att sitta ner och fylla på några pepparkorn i några pepparkvarnar.
lika mycket som när jag springer flera kilometer och serverar mat för tusentals kronor.
rolig tanke, men inte riktigt tillfredsställande...

imorgon är det lördag, då blir det mer på eftermiddagen. och mycket på kvällen.

på söndag ska jag fotas igen.

men nu ska jag ta mig förbi spökena under min säng och sova...

Jag ville egentligen skriva om spökena som följde efter mig på cykeln hem ikväll och demonerna som nu i form av stora svarta spindlar kommer krypande ur gömstället under sängen där jag lyckats hålla dem ganska länge. Rädslan, ångesten, tviveln, paniken, tvekan, oron och ensamheten. Mina följeslagare.
De hoppar på mig och stryper mig ibland. Jag brukar kunna skaka av dem strax innan jag verkligen stryps. Men nu har de vuxit där nere under sängen och nu är de här, och hotar mig med misslyckande...

Men så bestämde jag mig att ignorera dem, ska spela död, då kanske de får tråkigt och låter mig vara...