Little Red Riding Hair

Dagarna som kommer nu är tentadagar. Många av oss är nervösa, eller rentav rädda. Själv känner jag mig riktigt taggad! Fick ett tips av en lärare i fredags som jag tänkte ta till mig: "Se det som ett uppträdande. En chans att inför publik visa vad du kan."

Det ska jag göra, för i slutändan spelar det ju ingen roll om där sitter tusen pers i mörkret eller bara 5 och det spelar heller ingen roll vem som sitter i publiken, varje åskådare är lika viktig och förtjänar mitt allra bästa.
Imorgon är det dans. Jag kör på uttryck och hoppas att jag kan visa att jag vill. Sången blir okej, där är det skådespelandet jag kan få poäng med och skådespelstentan är jag inte alls orolig utan bara otroligt taggad inför. Klart jag är nervös. Det är min första riktiga chans att visa skolledningen varför jag är på skolan, att jag hör hemma på scen och att jag vill och kan. OCH att det var rätt att ta in mig i andra året...

Jag ska ha kul, jag ska njuta och jag ska lägga ner hela min själ inför "juryn".

Jajjemän!
Efter att jag fått reda på att min skolkamrat som jag brukar göra spontanimprosessions med på håltimmarna ska spela min bästa vän och tillika huvudpersonen i trailern i mars, kan ingenting göra mig något! Jag är så glad för det kommer bli en sån fantastisk helg och vi kommer vara så perfekta på duken och det kommer bli en långfilm och det kommer bli framgångsrikt, det kan inte bli något annat! Vi harmonerar så sjukt bra!

Nu ska jag vila lite, kolla en film eller nåt, gå och lägga mig tidigt så jag är i min allra bästa form imorgon!
God knows, I'm gonna dance!

Jag undrar, undrar, undrar, undrar så ofta och så mycket om detta verkligen är min grej. Det här att ständigt tvingas bevisa sig på nytt, ständigt visa sitt eget bästa, ständigt bedömas. Att aldrig få vara nöjd, aldrig få vila på det man lyckats åstadkomma, alltid fortsätta vidare vidare vidare... Snabbare, bättre, högre, djupare, vackrare, smalare, starkare...

Vi såg Black Swan i förrgår. Kolla på den filmen, så ser ni varför jag tvivlar så... Jag är rädd för den ensamheten som framgång så lätt för med sig. Tänk om jag faktiskt lyckas? Tänk om jag helt plötsligt blir bekant. Vad händer då med mig? Med mitt liv? Vill jag det?
Den branschen jag är på väg in i är grym, elak, tuff, hård, kall och ganska vidrig, men samtidigt så vacker och så spännande. Den är full av magi, på gott och ont. Klarar jag det? Eller har jag helt enkelt slösat bort tre år av mitt liv på att jaga en dröm som jag kanske inte ens vill ska gå i uppfyllelse?

Eller gör jag kanske rentav helt rätt. Är detta kanske exakt min väg? Helt plötsligt kanske en dörr öppnas och jag får en karriär som är lagom. Jag kanske kan lära mig att hantera all press? Jag kanske kan bli helt fantastisk och underbart lycklig...? Vem vet?

Jag väntar och ser vad som händer. The future will show...

                                                                                                        Började falla som ett löv
                                                                                                                            Ångrade sig halvvägs
                                                                                                        Förvandlades till en gul fjäril
                                                                                                                 Och flög sin kos
                                                                                                                                                 - Eeva Kilppi

Eftersom det redan gått en bit in på det nya året, har jag bestämt mig för att skippa tillbakablicken och analysen av 2010. Det hände så mycket det året...

Nu har vi ett nytt år med nya utmaning och chanser, svårigheter och upplevelser.

Jag har bestämt mig för en massa inför det nya året som för mig egentligen än så länge bara består av vårterminen på skolan och ett stort svart hål som inte komemr fyllas förän den 22/6 då vi får besked om vi klarat tentorna och får fortsätta i höst eller inte...

1. Min familj har bestämt att vi alla ska gå ner vars 5 kg i vikt till den 1/7. Det innebär för mig att jag får väga max 59.6 kg då. Redan första veckan har jag nu tappat 2 kg vilket känns bra, men ska hållas och ökas...

2. Jag ska söka till vartenda jobb jag hittar som har med mitt framtida yrke att göra. Oavsett hur litet eller stort det är. Auditionvana är det det gäller att få. (hittills har jag sökt två jobb varav jag fått det ena, berättar mer nedan)

3. Jag ska träna. Helst varje dag, men minst 6 dagar i veckan, minst en timme. Det är viktigt för att jag ska bli bättre.

4. Jag ska göra allt som står i min makt för att komma in på tredje året och få gå klart min utbildning.

That's it. Mer är det inte och det känns ganska rimligt.

Så, vad har då hänt dessa 12 dagar som det nya året redan gått?

Jo, det började med ett underbart nyårsfirande med väninnor i Bern. Vi hade otroligt roligt. Sen en dag med min bästa vän Beatrice, en mysig kväll med familjen, sen en tårfylld resa tillbaka till Hamburg. Väl här, kändes det ändå som att komma hem och det var skönt. I skolan har det gått bra hittills. Det måste jag säga. Jag tränar hårt, anstränger mig för att visa lärarna att jag vill och att jag kan och att jag kommer komma långt.
I torsdags var jag på premiären för Cats här i HH. Vi fick gratisbiljetter genom skolan och fick mingla med alla kändisar som var där. Inga stora namn, men stämningen var ändå väldigt festlig och vi hade alla klätt upp oss. Också roligt att se lärarna i ett annat sammanhang än undervisning. Själva föreställningen var för de flesta av oss en besvikelse eftersom Cats är så katastrofalt långtråkigt. Hur kunde det bli en klassiker?
Artisterna var fantastiska, de var jätteduktiga på att dansa och kunde även sjunga ganska bra. Kombinationen var i alla fall härlig, men det kunde inte lindra eller kompensera det långtråkiga i själva showen... Så nu vet ni det, välj nåt annat än Cats om ni ska se en musikal och ta för guds skull inte med några barn till Cats, det är barnplågeri!

Förra veckan skickade jag även iväg två ansökningar till två jobb. Det ena är Rocky Horror Show, där har jag bara fått en bekräftelse på att mejlet kommit fram, men får väl besked de närmaste dagarna om jag får gå på audition eller inte... Det andra är en trailer till en förhoppningsvis kommande film som baserar på en gothicnovell. Trailern kommer göras som att filmen redan finns men är i första hand tänkt för PR och sponsorsökning. Den rollen fick jag efter ett jättetrevligt samtal med hon som skrivit novellen. Hon tyckte att jag skulle passa perfekt i den rollen, att jag ser ut precis som hon tänkt sig henne. Jättejättekul! För själva trailern får vi ingen lön, men det är en cool merit och om långfilmen blir av (där hon vill ha samma skådisar som i trailern), skulle år 2012 kunna bli året för mitt genombrott inom film! Det ni!
Men men, hur det verkligen går till slut vet bara stjärnorna. Så jag ser först och främst fram emot inspelningarna för trailern i vår. Det ska bli så sjuuuukt roligt!!!
Och fram tills dess ger jag järnet för att kunna spela den dockliknande tjänsteflickan jag ska vara.

Det känns trots allt som att jag är på väg åt rätt håll, även om det är hårt och tufft och smärtsamt.

Jag avslutar med mitt citat för 2011 som är av Janis Joplin:

"Don't compromis yourself, you're all you've got!"