Jag vill så gärna skriva nåt fint
| Jag skulle så gärna skriva något riktigt fint... Något som berör er som läser detta på samma sätt som jag ofta blir berörd när jag läser mina vänners bloggar... Jag skulle vilja sätta ord på känslor, ge metaforer för något alla känner igen fast inte kan sätta fingret på... Skriva något som får dem att skratta som inte mår bra, något som går så djupt att det hoppar till i bröstet, något som berör även den kallaste, nägot som förändrar... Jag skulle så gärna sätta spår i de människors liv som jag möter... Jag skulle så gärna ge mer... Jag skulle så gärna visa att kärlek finns och att man inte lever för än man gör sig sårbar... För det är något otroligt viktigt jag lärt mig: Man lever inte förän man gör sig sårbar! För några år sen var det inget problem för mig att släppa folk nära mig, jag levde mina vänskaper, jag älskade killen jag blev tillsammans med i slutet av nian... Jag bara släppte taget, jag öppnade mitt hjärta, jag hade ju inte blivit sårad än, jag släppte honom nära, ville låta honom ta del av mitt innersta, mina känslor, mina tankar... När jag gjorde det blev jag ibland utskrattad... Efter ett halvår började det hända att han somnade när jag ville prata, ville bli av med kaoset i min hjärna, ville dela med mig. Han bara somnade, var inte intresserad, uppskattade inte min öppenhet, uppskattade inte mig... Jag kämpade, jag slet. Sen stängde jag igen. Jag klarade inte av att såras mer, jag var så bitter, så jag tilllät inga känslor mer, jag låg med honom för att han inte skulle lämna mig, för att åtminstone få lite bekräftelse för något... Jag fick ju inte bekräftelse för den jag var, men jag var rädd för förändring. När man har varit tillsammans med någon i två eller tre år eller mer är det inte så lätt att göra slut. Man har hunnit bygga upp så mycket gemensamt, man kanske inte är kär i varandra längre, men det finns ändå en viss trygghet i att vara den andres flickvän... Jag gick så långt att jag slutade leva, jag gav upp mig själv, anpassade mig totalt till hans behov, jag släppte många vänner, glömde mina egna intressen, lyssnade på hans musik (när jag lyssnade på det jag ville, skrattade han åt mig), gjorde allt för att vara den tjejen jag trodde han ville ha, när jag var mig själv blev jag utskrattad... Tänk er att alltid behöva spela någon annan för att duga! Och han förstod inte! Han trodde det var jag, han trodde jag skämtade när jag var mitt egna lite flummiga jag och inte den eleganta, förnuftiga tjejen jag låtsades vara... Han förstod dessutom inte att det var han som initierat bygget av vallgraven och muren runt mitt hjärta, han fattade inte! Innan jag förslöt mig hade jag gråtit och kämpat, bett om att bli hörd, bett om att få vara mig själv, bett om att få lite av hans tid och uppmärksamhet. Jag var avundsjuk, ledsen, arg, sårad, glad när han väl tog sig tid, rörd när han bar om ursäkt, förlåtande, överseende... Sen slutade jag känna... Jag var bara likgiltig, torr, kall, hård... För ett år sen, innan jag skulle hit till Örebro, började han få panik, han började inse att jag kanske inte var så självklar och att jag faktiskt är både värdefull och vacker och att det kanske fanns andra som tyckte det än bara han... Han började klamra sig fast vid mig, ville inte att jag skulle åka... men jag började känna doften av frihet, jag var inte riktigt medveten om det då, men jag förändrades mycket redan under den perioden, mina vänner blev viktigare och viktigare, jag tog mig mindre och mindre tid för honom... I ett sista förtvivlat försök att hitta sammanhållning i vårt förhållande köpte vi ringar... Det räckte inte till, såklart. Hur skulle lite silver, vit-och gulguld kunna laga något som fallit isär under flera år? Sen hände mycket under det halvåret vi hade distansförhållande... Jag kysste en kille under nollningen och berättade det... Han blev arg och ledsen och framför allt besviken. Jag förstår att han blev det, men hur han sen betedde sig mot mig var verkligen inte rätt, vi hade dessutom enats om att vi faktiskt skulle ha ett öppet förhållande...Tydligen gällde inte det mig... Han blev otroligt kontrollerande. Om han inte fick ett sms varje morgon blev han sur, han blev besviken varje gång vi pratade i telefon (vi hade bestämt att vi skulle höras av en eller två gånger i veckan, han ringde minst 4 gånger) om jag inte hade tid eller lust att prata i tre-fyra timmar. "Du älskar mig inte", "Förstår du inte hur jobbigt det här är för mig", " Du förstår mig inte", "Du uppskattar mig inte", "Du tänker för lite på mig"... etc... Vem orkar med det i flera månader? Jag blev så arg och var väldigt nära att ta upp alla gamla besvikelser och sår som jag bar inom mig, men pallade inte, jag orkade inte, jag isolerade mig istället, stängde av... Det han sa kom aldrig ända fram, jag blev inte ens arg längre, och när jag skrev "Jag älskar dig" efter ett SMS menade jag det inte, det blev till en tom fras, det tappade betydelse... Det var nog därför jag hade så lätt att använda det nu i februari utan att mena det också... När jag var hemma över jul, grälade vi jättemycket, han vädjade om att jag skulle öppna mig, dela med mig, prata, berätta vad jag kände... Jag kunde inte, det gick inte. Jag kom inte åt mina känslor längre, jag kände inte igen mig själv, alls... Jag hade byggt en så tjock mur, att jag hade låst ute mig själv från mitt egna liv... Till slut fattade jag vad som hänt. Jag skrek på honom. Det här var ju hans fel, det var han som aldrig hade velat lyssna, aldrig hade varit intresserad av hur jag mådde, aldrig ville älska mig för den jag var, han hade varit blind för mitt värde, blind för mina känslor, blind för allt det jag gjort för hans skull! Hade missat att uppskatta mig; nu var det för sent... Jag kunde inte längre och det skulle ta några månader tills jag började få muren att falla, många timmar med mig själv, många dagbokssidor, många vredesutbrott, många onödiga hångel, mycket alkohol... Nu har jag kommit en bit på väg, jag börjar bli mig själv igen, jag börjar växa, börjar inse att jag faktiskt är okej som jag är... Jag har träffat en kille som gjör att mitt hjärta bankar igen, en kille som gör att jag lyckas gråta igen, som gör att jag berörs, som tar mitt liv till en ny dimension, som tycker om mig för den jag är... Jag kanske skulle behövd vara ensam med mig själv några år för att komma mig själv närmre, men jag tror att jag kan växa så här med, jag känner att jag får det utrymmet jag behöver, jag ska vara i Helsingborg i sommar och jobba, då kommer jag tvingas umgås mycket med mig själv, konfronteras med mina starka och svaga sidor, hantera det jag upplevt, växa, upptäcka vad jag egentligen tycker om att göra... Jag vill dela med mig av den kärlek som börjar bubbla fram i mitt hjärta nu när den fallande muren långsamt fyller vallgraven och allt det som fanns/finns bakom murarna får komma fram. Det finns mycket som vill ut, mycket positivt och negativt. Det känns bra att inte ha full kontroll över mitt liv. Jag vet att det kommer ordna sig, allt kommer bli bra, och just nu vill jag bara lära mig leva i nuet, njuta av det jag har. Skratta, gråta, sunga, skrika, springa, falla, resa mig igen, Leva! Jag vill tillåta mig själv att vara som jag är. Att må dåligt när jag gör det, att vara arg när jag är det, att vara ledsen när jag är det, att gråta när jag berörs, att skratta när jag är glad, att verkligen vara lycklig när jag är det, att älska när jag gör det! |
Kommentarer
Postat av: Lasse
Det berör. :)
Postat av: Gudrun
Åh, Ebba. Jag blir alldeles fuktig i ögonen när jag läser ditt inlägg. Vissa bitar känns bara så... bekanta. Och en del bitar gör mig ont för din skull. Men det är inte så lätt att vara två.
Håll fast vid vänner och sånt som ger dig styrka och glädje! Och kom ihåg att du är fantastisk!
Trackback