Dedicated to Cissi
Aldrig mera starksprit!
Okej, kanske inte aldrig mera, men iaf inte på ett väääääldigt långt tag!
Nej, jag drack inte jättmycket starksprit igår. En nubbe, en kaptenen och en b52. Men det tog kol på mig totalt! Jag tappar kollen på hur mycket annat jag dricker när jag shottar. Det funkar bara inte, det är liksom inte kul heller. Det får bli en vit vecka nu. Mycket plugg, mycket rep, mycket sova och spexets nolleföreställning på fredag!Jaaaa!
Nej, nu ska jag duscha av mig bakissvettet, fräscha upp mig, äta lite frukost och sen iväg till slottet och repa! Det ska bli kul! Nu kan jag till och med replikerna! Jag är bra!!!
Ska satsa på att vara bra, fantastisk och duktig istället för att vara flummig, desperat och bakis.
Allt har sin tid, min starksprittid är slut nu, det säger både min kropp och min plånbok!
Nya Ebba= duktig, ordentlig, punktlig, seriös, organiserad och disciplinerad
Undra hur det ska gå till...
15 210 steg
Är i alla fall glad att jag fortfarande passar i Bond-klänningen och byxorna som jag ska ha som Nathalie, men det är ju inte så konstigt med tanke på att jag vägde över 70 kg då :-S Helt sjukt! Nåväl, nu ska mer bort och jag ska bli friskare!
Jag är fortfarande helt fixerad på mitt utseende och min vikt! Egentligen är det jättejobbigt! Jag skriker efter bekräftelse när jag är ute... och ibland får jag den. Ibland får jag höra att jag är söt eller att jag har snygg rumpa, ibland får jag en puss eller en kyss... Men det är ju inte det jag saknar eller längtar efter. Alls, någonstans. Jag längtar efter förhållandemys, jag vill kolla på film med någon som tycker om mig, jag vill äta kladdkaka och kanelbullar, jag vill att någon ska leka med mitt hår och kittla mig i nacken, jag vill att någon ska hålla om mig och ge mig trygghet... Jag vill dela min säng, min mat och mitt hjärta med någon...
Jag saknar det verkligen, och märker mer och mer att lite hångel och tafsande på fyllan inte fyller mina behov alls utan bara gör allting värre. Tomheten när man kommer hem är bara större...
Och det blir inte bättre av att jag har förbjudit mig själv att starta någon seriöst nu. Allt, bara inte bli kär nu! För jag kommer bara att vara kvar här tills i januari, denna terminen ut sen är jag borta. Då vill jag inte behöva krossa några hjärtan, varken mitt egna eller andras. Och det absolut taskigaste jag skulle kunna göra nu, vore att påbörja något och sen bara bryta: Näe, sorry, jag ska hem till Schweiz nu, det var trevligt så länge det varade...!
Hmmm, nej, det är inte så jag vill ha det!
Men jag tycket ju mycket mer om svenska killar än om schweizare, så det lär väl dröja några år tills det blir något allvarligt...!
Life sucks! Sometimes! Love sucks! Almost always!
Så ni som kan tänka er att mysa lite med mig, kanske lite mer, utan att bli förälskade i mig (inte för att jag kan förstå det, men det är få som har lyckats hålla sig undan), ni kan väl höra av er, så kan vi käka kanelbullar och kladdkaka eller nåt...
I'm really in need of some loving, baby! Så nu ska jag lägga en massa energi på att bli lite smalare och snyggare och sexigare, det får bli mitt substitut för kanelbullar och filmmys... Fan!
15210 steg, alltid en början!
mycket
Just nu när jag ligger här och lyssnar på Reason Why och klockan inte ens är elva än och jag är helt slut efter att inte ha gjort något hela dagen och ångesten och paniken inför onsdagens inspelning dyker upp och inför våren och inför alla mina misstag jag gjort under de senaste veckorna och inför alla fel jag kommer göra och hela mitt liv och min framtid, då kommer saknaden.
Jag har aldrig varit single längre tid, sedan jag var 15. Sen dess är det längsta knappt en månad. Det är som nu, knappt en månad. Det känns som så mycket längre för jag har hunnit med en sån massa skit, har dränkt mina sorger och problem i mer eller mindre alkoholhaltiga drycker (dock inte en enda minneslucka, skönt), har hunnit med alldeles för många ogenomtänkta hångel (är onyktra, eller nyktra, spontanhångel någonsin genomtänkta?), har gjort bort mig, har fått en massa både söta och ohyfsade saker skrivna på min overall och faddertishan...
Usch, blir alldeles yr, det kanske är därför jag mår som jag mår, kanske därför jag känner mig helt utsliten och slut fastän jag sover vid förnuftiga tider... Jag förstår inte...
Men jag längtar så efter någon att hålla om, efter någon att älska, någon att bli älskad av, på riktigt... Men jag vet att det inte får bli något nu, för det skulle bli så jobbigt... Jag är ju bara kvar tills januari och den här gången på riktigt, den här gången ska jag inte hitta någon som jag tror är mitt livs kärlek som sedan dumpar mig, nej, för nu går jag min egen väg, och då får jag väl leva med att det blir lite ensamt ibland, bara att lära sig hantera det...
Så, nu ska jag sova för imorgon är det seminarium och sen fest, förfesten börjar kl 16.30, det är ganska tidigt för att börja dricka, men är man fadder och samvetare så är man=)
Kärlek
Det måste få göra ont!
Och så hade det varit bra för att få ett avslut. Jag kommer nog inte fatta förän jag står vid hennes grav och läser namnet på stenen. Då kommer jag kanske att förstå att hon inte lever längre...
Jag hatar verkligen att konfronteras med döden. Numera ligger det två underbara människor som stod mig nära på kyrkogården i Bolligen... B och M. M gick i min paralellklass i grundskolan och var med på en hel del läger. Pingstlördagen 2004 satte han på sig och sin kompis varsin hjälm och hoppade upp på moppen, han körde inte för fort eller nåt, men på något sätt hamnade han för nära staketet vid sidan av vägen så han fastnade med hjälmen och bröt nacken. Hans kompis överlevde.
Det var ingen rolig nyhet att komma hem till. Begravningen var jättevacker, men det var nog något av det värsta jag varit med om att se hans föräldrar och syster sitta längst fram, helt slut efter all smärta...
Det var fruktansvärt i eftermiddags när klockan blev två och jag insåg att nu börjar begravningsgudstjänsten. Nu sitter jättemånga som jag känner, den familj som jag i drygt fyra år var en del av, hennes söner, hela den släkten jag har träffat, de sitter i kyrkan och har möjlighet att dela sina smärtor och erfarenheter med varandra, de kan tillsammans minnas allt de upplevt med B. Medan jag sitter här 200 mil bort, och inte vet hur jag ska förhålla mig. Jag stod inte ut. Jag sprang ut ur datorsalen jag satt i, kutade bort mot Forum och Prisma och skyndade upp till Stilla Rummet. Så fort jag hade kommit innanför dörrn kom tårarna... Jag satt där och grät och lyssnade på musik i över en timme. Det gjorde så ont! Och det måste det få göra!
Inombords skrek jag förtvivlat åt Gud, undrade varför, krävde svar, förklaringar, jag riktigt tampades med Honom. Det har jag inte gjort på flera år!
Så här verklig har inte Gud varit på väldigt väldigt länge! Men jag var så arg på Honom! Jag förstår inte vad meningen är men att hon skulle dö, jag förstår inte! Och jag vill så gärna förstå för då kanske jag skulle kunna acceptera det...
Nu har jag suttit i min säng och plinkat på min fina gitarr och sjungit en massa worshiplåtar. Det ligger nån trygghet i det, även om det inte är samma som det var förr så finns det tröst kvar i att sjunga till Gud, eller åtminstone sjunga låtar som är skrivna till Gud...
Jag känner att jag har kommit ett steg längre i min utveckling: Jag tillåter att det gör ont! Jag konfronterar! Jag gråter. Och jag går vidare... Och jag sjunger...
I don't know what this day will bring
will it be dissappointing or filled with longed for things
I don't know what tomorrow holds
but still I know, I can trust Your faithfulness
I don't know if these clouds mean rain
if they do, will they pour down blessing or pain
I don't know what the future holds
still I know, I can trust Your faithfulness
Certain as the rivers reach the sea
Certain as the sunrise in the east
I can rest in Your faithfulness
Surer than a mother's tender love
Surer than the stars still shine above
I can rest in Your faithfulness
I don't know how or when I'll die
will it be a thief or will I have a chance to say good-bye
I don't know how much time is left
in the end I will know Your faithfulness
When darkness overwhelms my soul
when thoughts are clouds of fear
Still I know You are always faithful
Always faithful...
(Brian Doerksen)
Vad gör man?
B, kvinnan som var gift med min första pojkväns pappa dog i torsdags i bröstcancer.
Jag var tillsammans med killen i fråga i nästan 4 år och träffade B ofta. Jag hade närmare kontakt till henne än min killes syster som ändå var låtsasdotter... Vi hade jättemycket gemensamma intressen, var iväg på wellnesshelg vi fyra två gånger, alltså exet, jag, B och pappan, spelade golf en hel del gånger och åt otaliga middagar...
Det var i början av förhållandet som diagnosen om bröstcancer kom. Redan då var det obehagligt, men det var nog ingen som rikigt fattade allvaret... I alla fall inte jag... Åh, jag orkar inte skriva om det här, trodde det skulle hjälpa men tankarna bara fastnar i varandra och blir till en enda knöl...
Vad gör man? Jag har ju inte träffat exet och hans familj på över ett halvår... Kan jag då ändå skriva? Vad ska jag i så fall skriva? Vad ska jag säga?
Exets syrra tycker jag är en slyna, det vet jag... Exet har väl kommit över mig, men besvikelsen sitter väl ändå kvar, pappan har jag ingen aning om...
Ååh, jag hatar maktlösheten!!!
Konfrontation
Jag är stolt över mig själv att jag vågade konfrontera. Tack för att du tog dig tid att prata och lyssna och fika. Det var riktigt skönt.
Det är en sån lättnad att mötas och känna att jag tycker om dig, jag skulle kunnat älska dig, jag skulle kunnat ge dig allt, men nu är vi vänner. Det känns overkligt att vi ens var tillsammans. Jag ångrar inget, aldrig. En del av mig vill ha tillbaka det, den andra delen har gått vidare, den tredje halvan är på väg.
Tack iaf för att du gav mig hopp och fick mig att älska igen. Jag vågade kasta mig ut och är glad för det, även om det gjorde jäkligt ont att falla! Men tack, tror vi kan vara vänner för även om kärleken saknas så har vi båda en väldig massa egenskaper som vi gillar med varandra, och vi har ju alltid haft roligt tillsammans!
Tack också ni som stöttar mig, jag är så glad att det finns så många underbara människor här som gör min tid så mycket mer än dräglig, nämligen oförglömlig!
Mer sömn och godis till folket och mer grannar som lagar mat åt en ¤tack M!¤
Smärta
Om det inte gör ont längre? Vad tror ni? Så ont kan det ju inte göra längre iom att jag faktiskt vill ta i tu med det och det gör jag ju inte när det smärtar... Men jo, det gör ont! Det gör helvetiskt ont!
Saknaden är nog det allra allra värsta... och ensamheten... det är ju bara så här det är när man älskar utan att känslorna besvaras... Det gör ont!
Och det går inte att som innan kunna fösa bort känslorna, för den här gången är de äkta. Jävla känslor!
Jag önskar att det inte var så levande för mig, att jag kunde döda känslorna och bara gå vidare, bara flirta på, njuta av singellivet! Men det är ju det det handlar om, det handlar inte om att ha "någon" vid sin sida, det handlar om att jag vill ha honom vid min sida!
Livet gör ont! Och förmodligen är det just det som gör att vi lever!
Smärtan är svart, såren djupa och hjärtat blöder, men jag lever! Iaf något sånär...
Och vad... tror du... att DU håller på med... egentligen?
Jag vet inte...
Sorry, alla ni som jag drar in i det här... Det enda jag vet nu är att jag har sjukt kul! Och att jag nog komeer se tillbaka på den här tiden som en av de bästa, roligaste, sjukaste, stressigaste, mest korkade, nersupna, onyktra, bakfulla, härliga, mest ångestfyllda och värsta perioderna i mitt liv....
Jag kutar på som vanligt och har riktigt roligt!
Ha överseende med mig, snälla, stämpla mig inte...
Tro inte för mycket på alla rykten...
Lita inte för mycket på mig...
Just nu står jag allra överst! Mitt liv är det som gäller för mig! Jag ska må bra och ha roligt!
Det är klart jag bryr mig, klart jag har empati, känslor (som för övrigt hoppar och studsar på ett underligt sätt i bröstet på mig...), ansvar och ögonblick av fullaste allvar! Tro mig, jag tänker inte kasta bort mitt liv nu!
Jag får respons och njuter!
Vill bara tacka er som är med på nollningen! Och er som hjälper mig genom vardagen (jag tror att de flesta som läser det här är kan känna sig tilltalade!)!
Jag vill bara växa och leva! Just nu kanske jag inte gör det på rätt sätt, men någonstans är jag ju fortfarande mitt gamla förnuftiga jag... Även som fadder och overålare=)
Mer matematik, musik, kärlek, dans och vin åt folket!
Spring för livet!!!
Jahapp, nu sitter jag här. Fortfarande lite sleten efter några dagars fest. Non-stop känns det som... Och det blir bara värre... Men så är det väl under nollningen=)
Hur jag mår? Jaa, du... suck. Jag vet inte. Ibland mår jag bra och allt känns okej, ibland känner jag mig utnyttjad, ensam och ful. Det är jättejobbigt.
Det som är värst är att jag inte riktigt får och framförallt inte vill må dåligt! Jag har inte tid just nu! Jag vill så gärna att allt ska vara som jag hade föreställt mig det. Jag som såg så mycket fram emot att komma hem till tryggheten. Istället blir jag hjärligt emottagen av ensamheten och ångesten... Och upphånglad bara för att jag råkar vara nybliven singel och ryktena sprider sig så makalöst fort...
Jag vill inte må dåligt, jag vill inte vara maktlös och jag vill inte att det ska göra ont!
Jag har knappt aptit och tar på mig mer och mer, bara för att slippa tänka... Samtidigt som oron ökar och ökar eftersom nolleföreställningen kommer närmre (och det lär bli jobbigt) och för att jag bara går och väntar på att snubbla. Undrara hur lång tid det dröjer. Om jag ska lita på min mage som krampar och gör ont, så dröjer det inte länge till...
Jag springer bort från mig själv, undan från mitt liv och ändå är jag mitt i det. Vet inte vart jag ska ta vägen med alla känslor, har så många frågor kvar som jag inte ens vet om jag vill ha svar på... (Vill jag verkligen veta om jag överhuvudtaget bågonsinn betydde nåt på riktigt?) för jag är för rädd för svaren...
Undrar vad som händer när nollningen är slut... Hmmm....
Vi får väl se. Time will tell... Och bara man är fantastisk så löser sig allt... Frågan är bara hur man lyckas vara fantastisk!!
Fest typ hela nästa vecka! Ses vi på klaras (tisd), strömpis (onsd), campus (torsd), kåren (fred&lörd)?
Oh yes we do!
So long I run and run, trying to catch my life