Lite om allt och inget typ...
Nåväl, alla har vi väl en lite annorlunda bild av skönhetsideal och sånt...
Annars då? Vad händer? Och vad i hela världens frid gör jag uppe nu?
Jo det är så att jag ska ta tåget om 1½ timme för att åka till Sverige... Givetvis var jag ute ikväll och givetvis är jag åstrött... Men det är inte så mycket att göra åt det förutom att försöka sova på flyget sen.
Förövrigt åker jag bergochdalbana. Upp och ner och upp igen och ner lite lägre och ner och ner och ner och så upp igen och så vidare och så vidare och det slutar aldrig. Det är sjukt jobbigt och håller på att ta kol på mig på allvar. Å ena sidan ser jag fram emot allt som kommer men å andra sidan har jag panik! Ångest!!
Det kommer bli bra och jag vet att det finns en massa fina människor som stöttar mig och tror på mig och tar hand om mig. Men jag faller ändå. Och när jag faller så faller jag så fruktansvärt djupt att det känns som att det inte lönar sig att ropa på hjälp. I fredags föll jag. Föll och föll och föll och kunde inte hålla mig uppe alls. Tack och lov finns det två underbara män i mitt liv som båda tog tag under mina axlar och lyfte upp mig. Gav mig choklad och mat och verkligen välbehövligt sällskap och värme. Vi finns där. Du är jättefin och duktig och underbar oavsett hur det går för dig med utbildningen! Du kommer alltid vara våran Ebba. Det var det jag behövde. Ibland är det bra med folk som känner en sen länge, en del av dem kan acceptera att man förändras och går vidare och ändå älska en för den man är. Jag gråter av tacksamhet när jag tänker på hur bra jag har det egentligen och av ilska över min egen svaghet och rädsla...
Nä, nu börjar det faktiskt bli dags att duscha och packa klart, slänga sopor, äta frukost, låsa och bege sig. Ser fram emot att tälta, prata svenska, bada i havet och bara få vara mig själv. Och kanske få höra en eller annan röst i telefon... Jag nås på mitt svenska mobilnummer från och med ikväll.
Jag säger Auf Wiedersehen och återkommer när jag åter är på dessa höjder!
en vacker dag och 8 timmar tåg drygt
Locarno är fint, men ganska tråkigt. Vi åt gelato och pizza. Mmmm...
Föresten så ser jag numera ut så här: (bara för att hålla er up to date så att säga)
och detta är den bästa tjej-"ölen" (det är 75% öl i... resten är typ juice...)
puss och kram mina vänner! och jo, visst är jag väl fin i håret!?! Skitnöjd är jag i alla fall=)!
2:1
Det var ju A som lärde mig spela så det var lite av en revival...
Känns konstigt att inse så tydligt varför det inte funkade...
Blev en ny mobil också! Sony Ericsson, vit och orange, med fitnessfunktion=) Fick den gratis när jag gjorde om betalkortet till ett abonnemang.
Imorgon drar S och jag söderut! Där är det nästan 10 grader varmare än här. Frukost på tåget och gelati a Locarno en la piazza vicino al lago=) Haha, MYYYYS!
If you change your mind, I'm the first in line...
Fem minuter över tre när reklamen innan filmen hade börjat insåg vi att vi valt en dubbad föreställning... Shit! tänkte vi, men bestämde oss för att njuta av filmen ändå och istället kolla på den 1000 ggr på engelska när den kommer på dvd... Den var bra, otroligt bra, men dubbat är piss och det blir jättekonstigt när sångrösten inte passar till talrösten... Så när vi gått ut från bion efter filmen föreslog Bea på skoj att vi skulle kunna gå och se föreställningen kvart över fem i en annan biograf, så vi sprang tvärs över stan för att hinna perfekt i tid till den engelska varianten. Ååååh! Inget slår originalspråk! Minst 100 gånger bättre! Underbar! Och jag skulle kunna titta på den två-tre gånger till idag, den är så fantastisk!
Så otroligt bra skådisar och det bara sprätter i benen på mig... Jag vill också! Se filmen så vet ni exakt vad det är jag drömmer om att få leva av! Göra musicalfilmer! Det vore nåt det... Tills dess får jag hålla till godo med gitarren och min egen röst. utan publik eller kamror.
Honey, I'm still free, take a chance on me!
Som att passa småbarn
Jag har tillbringat alldeles för mycket tid med ovannämda två herrar A och D. Två 22-åringar som efter ett tag är helt outhärdliga. Jag älskar dem, de är underbara, men shit vad trött jag blir!
Det är som med småbarn; man älskar dem fastän de gör en tokig!
Helt själv
Jag kommer givetvis fylla min nästa vecka med en massa icke-ensamhet bara för att slippa konfrontera, men jag är också fast bestämd att faktiskt konfrontera också. Varenda rädsla, varenda oro, varenda tvivel. Jag ska titta dem i vitögat. Så fort jag har ork och kraft så ska det användas till det och när jag inte har det ska jag acceptera det och ringa nån som jag kan prata med. Då blir det bra.
Idag fick jag en massa saker gjorda, känns det som i alla fall.
Jag var hos optikern.
Jag bokade tid hos öronläkaren.
Jag bokade tid hos frissan.
Jag drack öl med A.
Jag lagade mat åt familjen.
Så imorgon kväll när jag ska äta thailändsk mat (mmm, undrar om han verkligen lagar så god mat som han säger...) kommer jag ha ett par glasögon som jag ser något med. (Jag kommer se bra ut, hahaha), jag kommer dessutom att ha en ny frisyr! Det börjar bli dags för det. Är så trött på mitt hår... Det är för kort och slitet för att permanentas (dessutom svider det i plånboken när jag tänker på permanent...), så det får bli en snygg uppklippt frisyr med lugg istället. Kanske riktigt snyggt... Man kan ju alltid hoppas... I alla fall ska det vara lite mer vuxet än det jag haft hittills...
Föresten har jag hört att det är dåligt väder i Sverige... Gissa hur det är här? Sol, 25grader, en skön bris... Helt enkelt underbart! För en gångs skull är det jag som är på rätt ställe...
Nu ska jag diska, duscha och göra mig redo to make the men crazy! Moahahahahaha...
oro
Några dagar för mig själv kanske hjälper. Måste ta vara på chansen att få komma överens med mig själv. Några grejer som måste fixas först bara innan jag är fri. Pengar, möten, beställningar...
Det blir ganska mycket förberedelser inför en sån här utbildning, men det är inte det som gör mig så stirrig. Nej, det är för att jag är så nervös. Och orolig.
Ååååh, jävla oro som bara inte vill släppa!! Jag vill inte ha det så här!!!
Himlen är mörk ikväll, men igår...
Jag bär på ljusare färger nu. Solen sken både igår och idag och jag vill inte alls vara någon annan just nu. I det här ögonblicket i alla fall.
Jag har ledigt. 10 dagar. Det är skönt nu när jag har lyckats ställa in mig på det.
Jag förlamades av panik först när jag fick reda på att jag inte skulle få jobba på så länge. Vad ska jag då göra? Åka bort? Räcker inte pengarna till... Stanna här? Då blir jag ju tokig...
Men så märkte jag att det här är precis det jag behöver. Om bara några veckor börjar ett helt nytt avsnitt av mitt liv. Jag ska hålla på med det jag drömt om och börja med den utbildning jag bävat för sen april. Det kräver en del förberedelse faktiskt. Det var på tiden att jag medger det för mig själv. Bra.
Jag ska ta hand om mig själv, njuta av värmen, städa mitt rum, rensa min hjärna och mitt hjärta, umgås med vackra människor, åka tåg och läsa Mary Wollstonecrafts avhandling. Och gå ner i vikt. Äntligen!
Fram till och med fredag hjälper jag Mamma och på lördag ska jag bli bjuden på middag... Mmmm...
Jag sitter ute och skriver. Det är mysigt och ljummet, (bara myggen gör mig vansinnig!) Himlen är mörkt blå, ingen stjärna, några moln som lyser vitt. Igår gick jag en promenad i skymningen. Himlen var rosa, alldeles rosa, och bergen var nästintill lila, hela dalen låg i ett blåaktigt icke-ljus, motorvägen glittrade. Jag fylldes av en sån tacksamhet över allt det vackra i livet. Det måste finnas en Gud... Vem skulle annars kunnat skapa dessa under?
Ljusare färger i mig och en motivation som kommer att försätta berg. Målet är att gå minst en halvtimmes promenad om dagen. Till en början, sen får vi se...
Mörka färger
Försöker göra mig av med min agressivitet och maktlöshet genom att förvandla ilskan till färger och mattheten till skapande. Det går sådär. Min Klee-kopia, kombination av två av hans bilder rutmönster med en kvinnlig ängel, blir mörkare och mörkare. Från att ängeln var hoppfull med en massa lila och ljusgrönt blir den brunare och brunare för var minut jag sitter vid den idag. Det regnar fortfarande, snöfallgränsen ligger på 1200 meter. Flertalet pass har stängts bara någon vecka efter att de öppnats. Översvämningar i södra delarna av landet.
Jag funderar massor här där jag sitter och målar med brunt och grått och svart och resignerar mer och mer. Tårarna torkar in på kinderna. Salta klumpar.
Vad får egentligen människor att ändra sig? Vad får någon som mig som gamla vänner skulle beskriva som färgglad, originell, strålande att måla i de mörkaste av färger, slänga saker om sig, inte vilja träffa någon för då kanske jag tvingas visa mig svag, inte våga gå ut för då kanske jag träffar någon, inte vilja vara själv för det är så outhärdligt...
Jag har ingen aning vad som är fel! Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att jag är trött. Så fruktansvärt trött och att jag helst av allt bara vill bort med jag vet inte vart, jag vill slippa allt, men jag står inte ut att inte ha nåt att göra.... Jag vill bara vara någon annan! Snälla ge mig en anledning för att vara jag och leva mitt liv! Någon! Snälla!
Jag önskar mig någon som förstår mig och som tycker om mig och håller om mig och bara finns där... Men hur ska någon kunna förstå mig och ge mig det jag behöver när inte ens jag själv förstår vad det är med mig eller vet jag behöver??
Jag gräver ner mig i mina mörka färger istället, bakar in böner till min ängel i varje penseldrag, lyssnar på mörk agressiv hiphop på högsta volym. Ingen choklad vitt och brett, det skulle ju kunna få mig att må bättre...
Mörkt kan också vara vackert...
Typiskt mig och min tur...
Min Mamma går i skogen flera timmar varje dag i kortärmat och shorts. Hon får aldrig några bett, inga brännässelutslag, inga fästingar, ingenting! Inte ens ett ynka litet myggbett har hon fått på hela sommaren!
Jag går ut och går en halvtimme och blir stungen av fyra bromsar! Jag som dessutom är allergisk mot insektbett (inte så allergisk att jag dör om jag får ett myggbett, men betten blir enorma!). Mina bett sväller upp till tefatsstorlek och när det ett dygn senare till och med hade bildats vätskande bubblor i svullnaderna, ringde Mamma läkaren som bad oss skicka bilder och sen ringde tillbaks och sa att de äckliga jätteflugdjuren som hade stuckit mig var bromsar och att jag tydligen var allergisk. Ät antihistamin (antiallergimedicin), kyl och se till att det under inga omständigheter blir infekterat.
Antihistaminet gör mig trött och seg, svullnaden och klådan gör mig irriterade, sura och otåliga, och kombinationen leder till ett resultat som är helt outhärdligt: En grinig, svärande, trött, okoncentrerad, i största allmänhet otrevlig Ebba. Jag tycker synd om min omgivning! Men jag tycker inte ett dugg synd om de där jävla bromsarna som jag lyckades stampa till döds. Jag önskar bara att jag hade gjort det mer beräknande och inte av panikslagen reaktion...
Aja. Så är det. Aldrig får allting vara bra, och förmodligen är det en sån sak som jag måste lära mig leva med och försöka undvika att det värsta kommer då när det är viktigt att det inte gör det. Det som inte dödar mig gör mig stark och jag är glad att bromsarna inte bet mig kring halsen för annars skulle det förmodligen inte göra mig särkilt stark det hela..
Förresten så var min dejt i fredags visst ändå en dejt, han använde i alla fall ordet flertalet gånger även om jag fortfarande påstår att jag träffade en kompis och tog några öl. Mer var det ju inte heller. Förutom personlighet, öppenhet, nyfikenhet, beundran och en otrolig respekt. Det fick mig inte att falla pladask, för det gör jag inte längre. Men det fick mig att vilja ge honom en chans att visa om han duger. Så han får lov att laga mat åt mig. Thailänds curry. Låter det gott eller? Oja! Apropå gott. Mammas jordgubbstårta idag var jäääättegod och definitivt värd de 7hekton som vågen kommer visa plus imorgon... Grädde, vaniljkräm, hallonsylt, jordgubbar.... mmmmm....
Jag borde verkligen vara tjockare med tanke på vad jag äter... Prisad vare cykeln och dansen i evighet amen!
Sluta klaga! Gör nåt istället!
Det är mitt nya motto! Sluta klaga! Gör nåt istället! Japp.
Det blev ingen "dejt" igår alls. Jag orkade inte, så det blir ikväll istället. Efter lasagnefrossande till Brorsans ära. Mmmums! Men det är lite för varmt för lagad mat egentligen... 30 grader i skuggan är sådär... Tur att man är ledig=)
Istället för att träffa P igår som sagt, gick jag och la mig innan tio! Jag duschade, drog på mig min I love NY tischa som Addy hade tagit med sig till mig och ett par shorts och satte mig brevid Brorsan i TVsoffan och kollade på CSI. Alltid lika spännande. Sen gick jag och la mig. Och jag somnade inom en halvtimme... Det var riktigt skönt att för en gångs skull vakna någorlunda utsövd imorse vid halv åtta. Jag kände ändå att jag helst ville vända mig om och sega vidare jag har ju ändå inget att göra idag... men jag gav inte efter för min egen lathet utan bestämde mig för att äta frukost och sen gå en rask promenad. Givetvis visade sig vara en dålig idé då jag blev biten av en gäng ilskna skalbaggsflugor (ingen aning vad det var för insekter, men stora var de och äckliga och var och en bet mig innan jag dödade dem, det kliar fortfarande...). Trots slagsmålet med de fula skalbaggsflugorna var det skönt att ha gjort nåt för kroppen. Om det bara var lite svalare skulle jag jogga en runda, men som sagt, det är varmt här i alpgrytan. Undrar ibland om det är nån utomjording som håller på att göra en Schweizstuvning eller kanske en gryta... Mycket värme och sen lite vatten och kryddor... Mmmm... Hahah, jag och min fantasi... Jag tror jag läser för mycket Calvin and Hobbes... Men det är bara världens bästa serie!!
Aja, jag sov lite i förmiddags ändå och har inte gjort så mycket annat heller, jo jag har fått en tid för rösttest inför utbildningen... Behöver nån form av intyg som bekräftar att jag har en röst som tål utbildningen ifråga eller nåt... Hmmm... Får väl ta hand om stämbanden tills dess så jag inte får ett nej från dem, det vore en mardröm!!
Just det, jag ville ju skriva lite om det där med killar som man har varit tillsammans med ett tag och förhållandet man har till dem ett respektive två år senare. Jag tror att det är bra att ha ett bra förhållande till föredetta pojkvänner, det känns som att det liksom tyder på en viss mogenhet. Jag menar det finns faktiskt väldigt få människor som känner mig så väl som A eller M. Framförallt A, han vet exakt hur jag fungerar, tänker och känner. Knappt fyra år sätter sina spår.
Jag är glad att man kan vara vänner fastän man en gång älskat varandra. En pluspoäng för livet.
Varmt så varmt jag tror mitt huvud exploderar
Nåväl, ikväll ska jag ändå rycka upp mig och ta mig ner på stan. Jag gav lite felinformation igår, min blinddate är inte särskilt blin alls, dessutom är det ingen dejt. Jag ska bara ta en öl med min kompis polare. Och eftersom jag mår som jag gör, så lär det inte bli någon dejt utav det heller...
Igår kom schema och sånt från SMA (Swiss Musical Academy), det blir tufft och kul och spännande tror jag. Tyvärr har vi lite lite sång för min smak (bara en dag, men då å andra sidan flera timmar). Vi har ingen modern dans heller första året, men det gör ingenting alls, istället ligger fokus på jazz, step och balett och skådespel. För sluttentorna varje år måste vi förutom att dansa, spela och sjunga, skriva en uppsats i musik/musicalteori på minst 8 sidor. Det blir alltså lite teori också, det tycker Ebba om. Och vet ni vad, utöver den reguljära dansundervisningen erbjuds dessutom open classes i Hip Hop och Musical Dance. Och en hel del projekt och shower står på programmet.
Jag ser fram emot det så himla mycket. Men samtidigt är jag fruktansvärt orolig att inte duga. Tänk om jag inte orkar? Tänk om alla andra är bättre än jag? Tänk om jag kollapsar? Tänk om jag tappar rösten? Tänk om jag bara inte duger?
Jag vet, jag får inte tänka så egentligen, men mitt fysiska tillstånd är katastrofalt. Jag mår illa och är yr om morgnarna, trött och hängig om dagarna och blodtrycket åker bergochdalbana... Inte kul. Måste ta hand om mig. Helgen som kommer jobbar jag 12-18 båda dagarna men på kvällen tar jag det lugnt. Så det så.
Åh, mitt huvud...
jaha jo ja sörru eeh om man skulle ta och... frosta av frysen? sa Bellman
Ungefär så nonsens som titel och ovanstående rad har min dag varit. Jag har gjort ganska så ingenting och det har varit astråkigt. Gick upp, käkade lite frukost, satte på tvn och kollade på en resebeskrivelse om Marokko (visste ni att skalade djupfrysta räkor fiskas i typ Norge eller Holland, sen körs ner med lastbil till Marokko vilket tar 3 dygn för att skalas och sen skickas tillbaka till Europa igen för att säljas och konsumeras? Är det stört eller? Fan att det ens kan löna sig! Jag hatar kapitalismen! Det allra absurdaste med det hela är ändå att kvinnorna som jobbar på dessa räkskalningsfabriker tjänar 2 Euro per kilo skalade räkor, de skalar ca 6 kg per dag, vilket innebär 12 Euro om dagen. Deras män däremot tjänar typ 20 Euro på två dagar om det går bra,, som typ fiskare eller skräddare eller nåt. Kvinnorna tjänar mer på sitt skitjobb och ändå är räkorna pissbilliga när det väl landar i Ica disken... Shit!) sen lagade jag lite mat, skrev av mitt schema för hösten, hjälpte Mamma med en översättning, läste Knasen, spelade gitarr, la mig i solen och lyssnade på Coldplay och Seeed, spelade lite Debussy och Grieg på piano, gjorde ett halsband, åt lite mat, la mig i tv-soffan och tittade på en uppskakande dokumentär om föräldrar som söker sina tvångsarbetande barn i Kina. Fy fan vilket jävla land! Helt normalt att bruksägarna inte betalar arbetarna första året och de i sin tur kan inte åka därifrån för de har inga pengar! Alltså är typ alla vanliga arbetare också fångar och slavar och hela jävla systemet är korrupt! Provinspolisen låtsas befria tvångsarbetare för att sedan sätta dem i en bil och köra dem till bruksägaren igen. Kapitalism!
Nej, nu ska jag få och lägga mig och hoppas på att jag får sova och att morgondagen blir bättre och aktivare. Möte med personalkvinnan väntar plus eventuellt en blinddate. Vore väl trevligt för en gångs skull...
Saknar mina vänner i norr så mycket så det gör ont!!! Hoppas på en vecka i höst! Hoppas hoppas...
Underbara människor!
Jag kan bara säga: TACK!! Tack alla underbara människor som lyst upp min födelsedag, fastän jag jobbat och är långt bort... Det är det som är så bra med födelsedagar och sms och msn och facebook och studivz och bloggen; alla påminns om en och man får en massa solstrålar från en massa underbara människor som man saknar så att hjärtat håller på att explodera i halsgropen!
Min chef kramade om mig och grattade på jobbet idag. Hon är en bra chef. Det gör ett jobb så mycket roligare när man har en bra och trevlig chef. Och så är kollegerna gulliga också, det får man inte glömma... No chicks-war här minsann! De enda som bråkar är de båda killarna som jobbar i serveringen... Alltid är det något som inte är bra! Jag vet inte om det beror på att det är killar, men deras gräl beror enbart på maktkamp. Vem vet mer och kan saker och ting bättre och vem impar på alla tjejerna.... Jag skrattade åt dem när jag satt och drack min cola zero innan jag gick hem, så barnsligt!
21 känns okej. Jag har inte realiserat det på långa vägar, men jag tror det känns okej. Men nu ska jag sova. Imorgon ska jag läsa all information jag har fått från skolan, ringa personalkvinnan för att få min lön och betala skolpengarna för första terminen... Det svider, men jag kan i alla fall betala. Yes!
Än en gång TACK! Och massa massa pussar och kramar och kärlek till alla er därute som saknar mig om än bara en bråkdel så mycket som jag saknar er!
Happy?
Jag är 21. Jag är ensam. Jag är trött. Men det är minsann inte alls så illa. Det duger fint faktiskt...
weirdo
Picking up the pieces...
Som igår. När jag såg en underbart vacker människas hjärta krossas. Hon sjönk ihop, som ett skadskjutet djur. Hon skakade. Jag höll om, ville trösta, ville göra nåt, ville slippa hjälplösheten. Jag vet ju hur det känns, jag vet ju hur förtvivlat fruktansvärt det är att älska när man inte borde, hur katastrofalt det är för ens självkänsla att inte kunna släppa när man vet att man borde, hur mycket någon kan betyda för en utan att personen ifråga fattar. Kärlek betyder ansvar. Ansvar för en annans hjärta, det får man inte underskatta.
Det känns som att jag står i ett mörkt rum där glashjärtan glittrar i taket, man anar dem bara. Det är vackert. Men när jag tar ett steg trampar jag i glasskärvor. Det gör ont för jag är barfota. Jag börjar plocka upp skärvorna, men ju mer skärvor jag har i händerna som skär sönder mina handflator och fingrar, ju fler glashjärtan trillar ner. Nej, de trillar inte, de kastas ner. Med en sån kraft så att de splittras i tusen miljoner bitar. På vägen skär de små små skåror i mina armar och ben, blodet droppar ner på marken. Anledningen till att glasskärvorna träffar mig är att jag älskar de glashjärtan som krossas. Vart och ett av dem motsvarar en älskad besviken vän.
Hur kan man vara så kall så att man kan ta någons hjärta, det omtåligaste av alla organ, och bara kasta det mot asfalten så hårt det går? Varför gör det så ont att älska?
Jag önskar att jag kunde plocka upp bitarna av alla mina vackra vänners krossade hjärtan. Jag önskar att jag kunde hela, kunde trösta, att det fanns svar, att det fanns en anledning, och att det fanns ett äkta hopp.
Men hur ont det än gör, så är dete fortfarande bättre än att inte känna något alls.
Spegeln min vän?
Tidigare idag satt jag och kollade igenom lite grejer på datorn, hittade en massa bilder från förra sommaren. Bilder jag hade fått av underbara C och bilder som tagits med min kamra.
Jag var ju faktiskt om än bara lätt så faktiskt på riktigt överviktig! Jag fattade aldrig det! Men när jag nyss såg mig själv i spegeln, min smala midja, linnebyxorna i storlek S som sitter löst, inga mer fettvalkar vid halsen, till och med armarna är inte så tjocka längre. Jag har slutat väga mig. Vågar ljuger. Vikten säger väldigt lite om ens figur, om hur man trivs med sig själv, hur man ser ut. Jag tror inte att jag ligger under 60 än, men jag cyklar nästan varje dag, jag badar massa, jag äter mindre när det är så här varmt, jag dricker för det mesta mellan 3 och 5 liter vatten om dagen... Det går åt rätt håll, men jag vill inte förstöra min bild av mig själv genom att ställa mig på vågen...
Jag önskar att jag kunde visa upp mig för dem som kände 70kg plus Ebba. Visa att jag är stark och vacker. Visa vad jag kan! Här är det ingen som ser skillnad, för alla är så vana att jag är smal och sportig. Ingen kan föreställa sig att storlek 38 satt riktigt tajt på mig.
Det enda nackdelen med allt detta är att BHna är för stora. Man går ju inte bara ner där man vill...
Kanske är spegeln snart min vän? Det vore ett nytt och stort steg i mitt liv...
Visdom
Underbara människor ska man ta hand om och älska.
Alla andra kan man skita i.
Komplex, vackra vänner och åskväder
Jag hatar att misslyckas!
Jobbet idag gick bra och efteråt mötte jag upp Fabi och vi simmade i Aare en gång, pratade om allt och inget, sen la vi oss i skuggan och somnade. Så himla skönt! Det kallar jag vänskap! Att inte behöva låtsas, att kunna ligga brevid varandra på varsin handduk och läsa varsin bok eller sova och ändå umgås. Obesvärat!
Jag försökte få henne att förstå hur fin hon är i sin vita klänning och sina bruna lockar. Du är jättefin! VI är jättefina båda två! (då hade vi just pratat om ovannämda komplex) Hon svarar: Självklart är DU vacker! DU har väl inga komplex! DU verkar alltid så självsäker!
Jag började nästan gråta! Underbara Fabi, synd att du inte känner mig bättre, synd att du fortfarande missbedömer mig så, synd att du fortfarande tror att jag är perfekt...
Jag hatar åskväder när jag ska sova. Det är därför jag är vaken fortfarande...
Gick förbi Caféet där jag jobbade idag. Min arbetskollega F jobbade där, han och jag får båda jobba där vi behövs, så är det när man har timlön... Han blev som vanligt jätteglad över att se mig... Höll på att välta hela baren när han skulle hälsa... Han är jättetrevlig. Bra att ha trevliga arbetskolleger. Han sa att chefen hade varit jättenöjd med mig och tyckt att jag hade stenkoll. Oooookej!? Jag välte tre flaskor med dricka över mig själv, jag tycker inte det är likt någon som har koll... Nåväl, det är chefen som har rätt...
Dåliga nyheten idag: Jag jobbar på min födelsedag! Igen! Men kväll; 18-23.
Och det blir ingen sväng om Örebro i augusti. Det hinner jag inte och har inte råd med. Jag behöver vartenda öre jag tjänar ihop nu... Gaaah... Nåväl, ledig imorrn och fredag. Och på söndag ska vi fira min födelsedag med att gå på mexikansk restaurang. DET gillar jag!
Dagen i dag
7.30* på cykeln
8.00* jobb start
12.00* jobb slut
12.35* Marzili (flodbadet) -- Vi var i fem gånger! Vattnet var 19 grader i floden!!
17.30* tåget hem
18.15* mat hos Sha
19.15* tåg in till stan
20.00* Cardinal Eve på Art Café (där jag ska jobba imorgon)
20.45* en sväng förbi restaurangen, hälsa på F, tydligen har glassen äntligen kommit!!
21.00* Quasimodo: Kökschefen och restaurangchefen hade avgångsfirande; öl m läsk tills kollegerna kom
21.35* Nacho Chips och Sol-öl på Desperado
22.30* Bundesterrasse där tjejpolaren firade att hon klarat sin utbildning
23.15* tåg och buss hem igen
Nu är linserna tillbaka i linsasken, min ömma, stackars solbrända kropp är insmord med Q10-kräm och nu ska här sovas.
Imorgon börjar jag kl.11. I civila kläder. Usch, så jobbigt, då ska man hitta nåt att ha på sig som är snyggt och fräscht men inte för vågat och inte för påklätt heller... Aaargh! Nädå, så illa är det inte. Grön t-shirt, snygga jeans. Det blir asbra. Efteråt ska jag bara i Aare igen. Men min underbara lekiskompis Fabi. Hon är underbar! Hur kan man glömma bort så underbara människor som man en gång hade runtomkring sig varenda dag??