Little Red Riding Hair

Det börjar bli ljust utanför mitt fönster. Men jag har precis kommit hem. Jag mår bra av att höra fåglarna kvittra. Det är fint. Det känns bra i hjärtat. Har lyssnat på lite inspelningar från bandet. Blir så jäkla stolt över mig och mina pojkar. Tror att med rätt kontakter, lite övning och en ganska rejäl portion disciplin skulle kunna bli riktigt framgångsrika... Känner knappt igen min röst, men det jag hör gör mig sjukt glad och nöjd!

Har min sista heltidsdag på jobbet imorgon. Äntligen. Sen har jag klarat min heltidsmånad. Shit, det är inte min grej att bara göra en sak. Alltså bara ett sorters jobb. Jag skulle bli tokig om jag skulle behöva leva så. Skulle nog bli det om jag bara gick i skolan också, behöver liksom omväxlingen.

Försöker intensivera mitt liv. Inte med att fylla det rent programmässigt utan mer känslomässigt. Jag tar mig tid att lyssna på fåglarna när jag cyklar hem, jag snackar lite med tjejerna i baren efter slut, jag lyssnar på musik som får mig att gråta. Det är bra, för då känner jag att jag fortfarande lever. Jag tvingar mig själv till emotionalitet för att inte gå under.
Knäppt att jag ska behöva tvinga mig, men så är det helt enkelt. Ibland krävs lite våld tills saker och ting faller på plats.

Nu körde precis första bussen förbi.
Ska träffa J om mindre än åtta timmar. Men det gör inget, för det känns bra. Just nu känns det bra i mig. Allt känns bra. Att träffa J imorgon känns extra bra.

Men nu måste jag ändå försöka sova. Annars kommer det INTE kännas lika bra ikväll...

Jag kommer nog aldrig lyckas sluta skriva... Så Suzy, du kommer alltid ha nåt att läsa=)
Snart blir det dags för en sammanfattning slash tillbakablick på min sommar, men inte riktigt än. Jag har 7 dagars heltidsarbete kvar. 7 dagars stängning. 7 dagars slit. Sen är det lugnt några dagar=) Då blir det retrospektiv och en massa föresatser för hösten...

För tillfället får det räcka med två saker som jag märkte eller kom på idag.

1. Doften av champagnedränkta cigariller, värmeljus och öl påminde mig om spaniensemestern för 4 (det måste vara 4 tror jag) år sen... Jag drog ett djupt andetag av doften på den täckta uteserveringen och kände hur jag längtade efter att vara ledig och bara mysa med vänner, och kände också hur ett enda ord associerades med den doften: SEMESTER.

2. På väg hem med cykeln i natt fick jag en flashback. Eller en sån där snilleblixt. När helt plötsligt nåt dyker upp som man sen länge förträngt eller inte var medveten om. Jag ska hälsa på E i höst. Han var min allra första pojkvän. Ni vet på den tiden då man, nej det var till och med innan man frågade chans..., vi var fyra år gamla. Jag fick leka med killarna som enda tjej för att jag var hans "flickvän". Han sa: Ebba, jag älskar dig, vill du vara med mig?" Och Ebba sa: "Jag älskar dig med. Ja, det vill jag." Det finns till och med en bild på oss när vi pussas... hihi...
Det jag egentligen ville komma fram till är att ett av mina största barndomstrauman, det som nog sårade mig allra mest som liten flicka var den dagen då jag (fem år efter "Ebba, jag älskar dig...") fick ett brev på posten i Schweiz (vi hade alltså haft ett distansförhållande i tre år...) där det stod: "Hej, Ebba! Hur mår du? Jag mår bra. Jag älskar dig inte mera. Puss och kram E." Det kändes som att jag skulle dö... Fy fan vad hemskt det var. Det var första gången nån stack en överdimensionerad filletteringskniv i bröstet på mig.... Det skulle komma många fler...
Det är ändå intressant hur sånt påverkar en. Jag tyckte verkligen om honom väldigt väldigt mycket.
Det ska bli otroligt spännande att träffas nu så där 13 år senare...
Riktigt kul ska det bli!
Med tanke på att jag kommer väldigt bra överens med de flesta andra män som stuckit knivar i mig, två till och med tillhör mina absolut bästa vänner, så är jag väldigt tillförsiktlig...

Men det känns ändå liiiite konstigt....

Har tappat stinget med bloggen känns det som... Är så mycket med vanliga riktiga livet att jag knappt hinner fundera över det. Vill inte heller.
Börjar återhämta mig, så nu kan jag njuta av mitt liv lite mer. Jobbet är mest kul. Jag hinner med mig själv och en del vänner. Dock mer spontant och de får oftast höra av sig, men ändå. Jag har varit sämre vän...

Läste en artikel om hur man ska skriva i en framgångsrik blogg. Lägg fast målgruppen. Håll dig till ditt ämne. Starta annars en ny blogg. Skriv personligt men inte privat.
Jag vill inte skriva en framgångsrik blogg. Jag vill bara skriva. När jag känner för det.
Men jag kanske borde börja sälja mig mer. Skriva lite mer om hur duktig och häftig jag är. Broadcast yourself...
Nej, jag tror jag gör en hemsida i så fall. Det känns meningsfullare. Om jag nu ska göra reklam om mig själv...

Hade min enda lediga dag denna vecka i måndags. Nu är nästa på måndag igen.
Helt okej. Jag njuter. Jag mår bra.
Fastän folk blir oroliga runtomkring för att jag snubblar ibland.
Ibland bråkar axeln, ibland linserna, ibland handleden, ibland ankeln... Det finns alltid nåt att klaga över om man letar.
Ska sluta säga jodå jag mår bra men...
Det finns så många andra som har det värre. Jag har det dessutom inte bara lite mindre hemskt än andra utan riktigt bra.
Jag är glad och tacksam. Otroligt tacksam. Blir överväldigad ibland av allt som livet ger en på vägen.
Det är lustigt hur mycket några timmars samvaro kan betyda. Sitta i solen och prata. Finns väl knappt något bättre. Eller ja, det spelar ju inte så stor roll var man sitter, bara man får vara tillsammans ett tag.
Jag tror jag har världens bästa vänner.
Många här som jag träffar ofta. Många i Sverige som jag saknar (jättemycket!!!) och ser sjukt mycket fram emot att träffa om två månader!

Tills dess fortsätter jag njuta. Och vara tacksam. Och glädjas åt allt det som faktiskt är fantastiskt bra i mitt liv.

Men det där med bloggen... Jag vet inte...

Jag får sjunga igen! Jaaaaa!!

Det finns inget passande nattåg till Barcelona och flyget är för dyrt! Neeeeeej!!


Livet har alltid två sidor. Nu slipper jag äntligen antibiotikan, så då kanske exemen på låren försvinner också. Vem vet, kanske jag kan visa mig i bikini i sommar ändå...? Brorsan uttryckte det så här en gång  (när jag mådde som sämst pga exemen): Ebba, om du inte hade utslagen vore du för perfekt!
Jag tröstar mig med det; även solen har sina skuggsidor, eller nåt...

Det funkar rätt bra som det är nu, mitt liv. Hoppas att mina pojkar är ute ikväll så jag får festa lite och tanka bekräftelse och kärlek. Jobbet igår var jobbigt värre, för jag skickade hem tjejen i baren för tidigt. Egentligen punktligt för att jag skickade henne för sent sist, men 20 minuter efter hon gått fylldes restauranghelvetet och jag var helt lost...
Nåväl, det funkade, fast R blev jättesur på mig. Nåväl, jag bad om ursäkt och idag kommer allt vara glömt igen...

Det är nåt jag lär mig den här sommaren. Misstag händer. Hela tiden och det är alltid bara det man hör och inte när det är bra. MEN det  gäller alltid att göra det bästa av det. Inte göra om samma misstag, visa att man försöker göra rätt. Hitta egna metoder att komma ihåg allt och framför allt inte låta sig dras ner av att man "alltid" gör fel, för det gör man inte.
Jag skulle ju knappast få chefansvar om jag gjorde allt fel. Jag har bara inte erfarenheten som ger mig en känsla för hur saker och ting kommer utvecklas och jag har ingen utbildning! Skulle jag ha det skulle jag också kunna behålla koll över 25 bord utan problem.

Men jag lär mig. Och ibland går det faktiskt riktigt bra.
Sådär ja.

Off for another intresting day=)

Jahapp, så var man ett år äldre. Men varken klokare, snyggare, större eller bättre för det. Så är det, livet. Det rullar på. Det händer en massa saker, man lär sig, upplever. Och så emellanåt, då blir man medveten om hur tiden går. Det är helt sjukt. För två år sen fick jag den där fina tavlan som fortfarande hänger på min vägg eftersom där står att den är till världens finaste prinsessa. Det tyckte jag att jag kunde få vara även efter jag plockat ihop mitt hjärta vid vägkanten.
I år var min tredje födelsedag som jag jobbade på. Och min tredje födelsedag i Schweiz.

Det är bra med Facebook, då kommer folk ihåg. Jag brukar själv vara så jäkla glad att jag med lite uppmärksamhet kan hålla koll på allas födelsedagar. Nu är det ju tyvärr så att jag är fruktansvärt dålig på det där med uppmärksamhet, men jag blev väldigt glad att så många tänkte på mig. Även om födelsedagen inte är någon särskilt märkvärdig dag i mina ögon så blev jag ändå väldigt glad...

Så tack så mycket! Nu ska vi se om det går att hitta en betalbar möjlighet att utnyttja mina två lediga dagar som jag har söndag måndag så att jag skulle kunna åka till Barcelona... Det verkar som att det blir väldigt dyrt. Kanske vore det värt det... Men jag vet inte... Ska se hur det känns imorgon i dagsljus.

God natt och tack för idag!

Jodå, jag står kvar. Vingligt är det, men ändå. Jag har ont i höfter, axlar, knän, fotleder, tår. Tror att det beror på överbelastning medan mamma är övertygad om att det är penicillinet.... Vilket som, obehagligt är det.
Var ledig igår äntligen och låg och sov till klockan tre. Altså drygt 15 timmar... Det var gött. Idag har jag också sovit runt 12 timmar. Känns som att jag i alla fall har tagit igen lite av det jag missat senaste veckan. Sådär fyra timmar per natt i snitt är ltie lite... Det märks senast efter 6 dagar...

Tentorna gick bra. Jag fick ytterligare en gång höra att jag inte kan dansa, men så fick jag även höra (av min skådespelslärarinna!!!) att jag skulle passa bättre på en ren skådespelskola. Straight theatre istället för musical... Jahapp...

Hjärtat är lite tungt för att skolåret är slut och därmed många slutar. Fyra stycken i vår klass kommer inte i höst, så då är det bara 6 kvar... Kommer sakna de fina människorna. Det är alltid trist, för vi var en så perfekt klass med talang och sammanhållning!
Nåväl, livet går vidare och dom är ju kvar i landet och inte ur världen.

Med jobbet märker jag mest att det inte är min grej. Jag är helt enkelt inte gjord för det. Jag tappar överblicken direkt. Det är otäckt. Jag hatar att inte ha koll...
Och jag hatar att ha ansvar och sen inte göra rätt...

Men som  sagt. Fötterna nere och huvet uppe. På nåt sätt ska det väl gå. Imorgon är jag ledig igen och snart kommer jag ha tagit igen min sömn och då kommer allt gå jättebra.