U som i Urlaub
I min rad på schemat står det nu 12 dagar framöver U. U U U U U U U U U U U U. U som i Urlaub. Semester. Ledigt!
Jaaaaa!!! Äntlgen! Kan knappt tro det! Var tvungen att inleda semester med ett glas rosévin ikväll. Längesen jag drack alkohol och i och med tröttheten blev det en ordentligt fnittrig mysmiddag på italiensk fin-restaurang med Bea.
Jag har en ny äsklingsbokstav: U
Imorgon.
Imorgon ska jag till Stockholm. Mitt hjärta bankar när jag tänker på det. Här har man gått och väntat och väntat och väntat sedan början på agusti och nu är det slutet på september och vi ska verkligen ses igen! Jag kan knappt tro att der är sant.
Dessutom ska jag ju till Örebro vilket bara ökar lyckokänslan! Tänk vad bra det är med höstlov!
Jag har inte hunnit bearbeta intrycken från första kvartalet än. Jag har bara kutat på. Efter en hård projektvecka har jag seemless gått över till en nästan helttidsarbetsvecka på restaurangen. Det sätter sina spår. Framförallt när man som jag inte kan nöja sig med att gå till jobbet, jobba och gå hem igen sen. Nej, jag går upp tidigt fastän jag börjar 11.30, tvättar, shoppar, och efter jobbet träffar jag vänner. Vila kan jag göra när jag är gammal... Nej, just det ja, det funkar inte... Men jag får en massa energi av att vara med människor som står mig nära och därför måste jag träffa dem. Visste inte att jag var sån. Trodde jag mådde bäst av att sitta hemma ensam med min gitarr eller pianot...
Folk frågar mig ständigt hur det känns nu efter 6 veckor. Deras ögon lyser och det de vill höra är att det är exakt det här jag drömt om, att jag är överlycklig, att jag trivs perfekt, att allt känns underbart. Men jag kan bara inte säga det. Brukar svara något i stil med att det är tufft men roligt. Jag vet inte om det här är det jag vill hålla på med resten av livet.
Läser Grodowskis Way towards a simple theatre. Får ångest när jag tänker på hur mycket ärlighet man utsätts för som konstnär. Kan jag vara så ärlig mot mig själv, öppna mig själv så pass mycket, ge mig hän till en sån grad som behövs för att jag ska bli fri. Är jag beredd att ge upp mina murar, mina lögner, mina tricks, mina personliga smygvägar, min bubbla för att stå på scen och förmedla något, för att utsättas för kritik, för att såras, för att slitas i stycken? Jag vet inte.
Men imorgon är det semester. Då löser sig allt.
Det finns en plats för varje pusselbit.
Dessutom ska jag ju till Örebro vilket bara ökar lyckokänslan! Tänk vad bra det är med höstlov!
Jag har inte hunnit bearbeta intrycken från första kvartalet än. Jag har bara kutat på. Efter en hård projektvecka har jag seemless gått över till en nästan helttidsarbetsvecka på restaurangen. Det sätter sina spår. Framförallt när man som jag inte kan nöja sig med att gå till jobbet, jobba och gå hem igen sen. Nej, jag går upp tidigt fastän jag börjar 11.30, tvättar, shoppar, och efter jobbet träffar jag vänner. Vila kan jag göra när jag är gammal... Nej, just det ja, det funkar inte... Men jag får en massa energi av att vara med människor som står mig nära och därför måste jag träffa dem. Visste inte att jag var sån. Trodde jag mådde bäst av att sitta hemma ensam med min gitarr eller pianot...
Folk frågar mig ständigt hur det känns nu efter 6 veckor. Deras ögon lyser och det de vill höra är att det är exakt det här jag drömt om, att jag är överlycklig, att jag trivs perfekt, att allt känns underbart. Men jag kan bara inte säga det. Brukar svara något i stil med att det är tufft men roligt. Jag vet inte om det här är det jag vill hålla på med resten av livet.
Läser Grodowskis Way towards a simple theatre. Får ångest när jag tänker på hur mycket ärlighet man utsätts för som konstnär. Kan jag vara så ärlig mot mig själv, öppna mig själv så pass mycket, ge mig hän till en sån grad som behövs för att jag ska bli fri. Är jag beredd att ge upp mina murar, mina lögner, mina tricks, mina personliga smygvägar, min bubbla för att stå på scen och förmedla något, för att utsättas för kritik, för att såras, för att slitas i stycken? Jag vet inte.
Men imorgon är det semester. Då löser sig allt.
Det finns en plats för varje pusselbit.
Höst. Invigning.
Idag invigdes officiellt Ebbas höst med rostade kastanjer. Dessa väldoftande små godsaker kommer nu utgöra glädjeämnet under kommande mörka månader. Mums vad gott det är...
Jag blir så trött på mig själv när jag håller på som i morse. Mattias, jag vet ju egentligen att du har rätt. Tack! Och jag blir så arg när jag ena sekunden är helt förtvivlad över att jag inte ser ut som en mager fotomodell men bara några timmar senare kan tänka att vad fan, jag duger som jag är, jag mår ju bra! och något senare återigen får panik för att jag satt i mig för mycket mat. Jag tror inte jag är sjuk än så länge. Jag äter ju faktiskt (varken för mycket eller för lite egentligen) och behåller maten. Det är bara huvudet som spökar. Spökar och spökar och spökar... Allt blir så mycket svårare när man är trött och egentligen behöver vila... Jag lovar att vara på min vakt! Och att inte låta mig tryckas ner.
Jag blir så trött på mig själv när jag håller på som i morse. Mattias, jag vet ju egentligen att du har rätt. Tack! Och jag blir så arg när jag ena sekunden är helt förtvivlad över att jag inte ser ut som en mager fotomodell men bara några timmar senare kan tänka att vad fan, jag duger som jag är, jag mår ju bra! och något senare återigen får panik för att jag satt i mig för mycket mat. Jag tror inte jag är sjuk än så länge. Jag äter ju faktiskt (varken för mycket eller för lite egentligen) och behåller maten. Det är bara huvudet som spökar. Spökar och spökar och spökar... Allt blir så mycket svårare när man är trött och egentligen behöver vila... Jag lovar att vara på min vakt! Och att inte låta mig tryckas ner.
Jag pallar inte det här!
Nu är den värsta stressen över. Föreställningen i fredags avklarad och folk tyckte till och med att det var underhållande. Pappa tog en del bilder, men jag har på långa vägar inte bestämt mig för om jag ska lägga upp något på facebook eller inte... Jag menar å ena sidan finns det säkert några som tycker att det vore kul att se hur det såg ut, men å andra sidan blir jag själv nästan illamående när jag ser mig på bilderna. Mina ben ser ut som trädstammar i förhållande till alla andra. Det är så jävla frustrerande!!! Mina revben syns, men mina ben är fortfarande feta! Det var längesen jag mådde illa på riktigt när jag såg mig själv och jag tyckte ändå att jag hade fått finare ben nu av träningen, men så ser jag bilderna och tårarna bara rinner... Fan! Jag vill inte se ut så här!!!!!!!! Jag vill att det ska synas på mig vilket yrke jag satsar på! Framförallt när det gäller ett sånt här yrke! Jag vill inte behöva känna mig ful och äcklig!
Men nu har jag i alla fall bilder som jag kan ta fram så fort jag blir sugen på choklad, eller vill ta en macka till...
Jag borde ha valt den enklare vägen: Tekniska högskolan i Zürich. Stå i nåt labb, mikroskopera, sitta i föreläsningssalar, en annan värld, ett annat liv, andra värden.
Men nu har jag i alla fall bilder som jag kan ta fram så fort jag blir sugen på choklad, eller vill ta en macka till...
Jag borde ha valt den enklare vägen: Tekniska högskolan i Zürich. Stå i nåt labb, mikroskopera, sitta i föreläsningssalar, en annan värld, ett annat liv, andra värden.
The show must go on!
Vi är många vars smink börjar flagna och bakom vars leenden en ilska och frustration gömmer sig. Vi är många som inte vill, men måste ikväll. Det är ändå det här vi tänker kalla vårt yrke senare. Det är det här vi måste kunna. Och om vi inte kan lära oss det vi måste kunna för en show på en vecka, så måste vi åtminstone kunna stå på scen och låtsas som att vi kan det. Om vi lyckas att våra ögon inte avslöjar vår osäkerhet och vårt missnöje med scenen och oss själva, så kommer publiken älska det vi gör ikväll. Men om vi avslöjar hur trötta vi är, hur många kriser vi gått igenom den här veckan, hur mycket vi hatar dessa låtar, dessa danssteg, då är vi förlorade. Då ser vilken dåre som helst att det är dåligt det vi gör...
Så nu är det bara att gå backstage, bättra på sminket, öva på ett "äkta" leende (hur svårt kan det vara, det är ändå en massa folk som älskar mig som kommer och kollar), ha en massa hårspray i håret (vem vet, det kanske gör en starkare), dra in magen, fokusera och köra så hårt som bara möjligt. Det tar ju åtminstone tre veckor tills jag behöver min röst igen...
The show must go on!
Så nu är det bara att gå backstage, bättra på sminket, öva på ett "äkta" leende (hur svårt kan det vara, det är ändå en massa folk som älskar mig som kommer och kollar), ha en massa hårspray i håret (vem vet, det kanske gör en starkare), dra in magen, fokusera och köra så hårt som bara möjligt. Det tar ju åtminstone tre veckor tills jag behöver min röst igen...
The show must go on!
Höst
Jag har överlevt ytterligare en vecka. Denna gången den hårdaste hittills. Efter tisdagens grop har det egentligen gått uppåt igen. Det innebär inte att det har varit mindre hårt eller att jag tvivlat mindre egentligen. Men jag bestämde mig för att få ut det bästa av mig själv och det tror jag jag har lyckats med rätt bra.
Nu är det höst. Det definitiva tecknet var att alla fontäner och brunnar var avstängda i stan. Då är det höst på riktigt. Det är lite drygt tio grader ute, dimman lägger sig tillrätta över staden, trädens gula löv singlar sakta ner till marken när det är uppehåll mellan regnskurarna. Det är grått. Det är vackert.
Luften är kall och vass, klar som kristall. Atmosfären känns större än annars, som att luftrummet runt jorden skulle sträcka sig längre ut i rymden än annars. Jag lyssnar bara på Winnerbäck på sistone. Han har så rätt så många gånger och det känns av nån anledning tryggt att höra honom sjunga Håll ut, håll ut! Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till... Det är bara några dagar kvar. 9 närmare bestämt. Tills jag äntligen får min välförtjänta semester och min själ får bada i möten med underbara människor som jag inte träffat på evigheter. Det ska bli så skönt!
Tills dess njuter jag av hösten. Jag gosar in mig i min långkofta, slänger sjalen runt halsen och avslutar looken med min otroligt snygga brandröda basker. Jag åker till skolan vid 10, ger allt jag har och 180% till, kommer hem vid 21 och kan inte sova för att låttexter, danssteg, melodier och andra intryck snurrar runt i huvudet på mig.
Men det är kul. För det mesta är det kul. Och det känns bra att nå gränserna ibland. Jag snuddar vid mina egna gränser varenda dag. Det är bra. Det har jag aldrig upplevt förr.
På fredag är den stora dagen. Då ska vi köra vår första show. Det är den vi jobbar på hela veckan. Vi sjunger saker i ensemble, lär oss danssteg till och slutligen ska det hela sättas samman till en revyliknande show.
Det är två utomstående ledare som för oss genom projektet. En dansare/regissör/koreograf som heter Ricarda och en pianist/korepetitator som heter Jeff. De får hjälp (eller det är väl snarare vi som får hjälp) av två dansare och sångare, två killar i 25årsåldern. Den ene är en riktigt arier med riktigt ljust hår och klarblåa ögon, den andre ser ut som Action-Man-dockorna Brorsan hade när han var liten. Dvs Ken med lite mer muskler. Det är helt sjukt, jag trodde inte det fanns såna människor, men han har verkligen ett sånt riktigt Ken ansikte, tredagars skägg (som på den Ken-dockan där man fick med en rakhyvel) och muskulös ganska kantig kropp som gör att huvudet ser ut att vara lite för stort. Dessutom har båda Prince Charming frisyr. Den ena blond och den andra brunett.
Jag hade jätteroligt åt det igår och lär ha det resten av veckan med...
Undrar bara om Action-Man skulle kunna dansa så bra...?
Nu är det höst. Det definitiva tecknet var att alla fontäner och brunnar var avstängda i stan. Då är det höst på riktigt. Det är lite drygt tio grader ute, dimman lägger sig tillrätta över staden, trädens gula löv singlar sakta ner till marken när det är uppehåll mellan regnskurarna. Det är grått. Det är vackert.
Luften är kall och vass, klar som kristall. Atmosfären känns större än annars, som att luftrummet runt jorden skulle sträcka sig längre ut i rymden än annars. Jag lyssnar bara på Winnerbäck på sistone. Han har så rätt så många gånger och det känns av nån anledning tryggt att höra honom sjunga Håll ut, håll ut! Förr eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till... Det är bara några dagar kvar. 9 närmare bestämt. Tills jag äntligen får min välförtjänta semester och min själ får bada i möten med underbara människor som jag inte träffat på evigheter. Det ska bli så skönt!
Tills dess njuter jag av hösten. Jag gosar in mig i min långkofta, slänger sjalen runt halsen och avslutar looken med min otroligt snygga brandröda basker. Jag åker till skolan vid 10, ger allt jag har och 180% till, kommer hem vid 21 och kan inte sova för att låttexter, danssteg, melodier och andra intryck snurrar runt i huvudet på mig.
Men det är kul. För det mesta är det kul. Och det känns bra att nå gränserna ibland. Jag snuddar vid mina egna gränser varenda dag. Det är bra. Det har jag aldrig upplevt förr.
På fredag är den stora dagen. Då ska vi köra vår första show. Det är den vi jobbar på hela veckan. Vi sjunger saker i ensemble, lär oss danssteg till och slutligen ska det hela sättas samman till en revyliknande show.
Det är två utomstående ledare som för oss genom projektet. En dansare/regissör/koreograf som heter Ricarda och en pianist/korepetitator som heter Jeff. De får hjälp (eller det är väl snarare vi som får hjälp) av två dansare och sångare, två killar i 25årsåldern. Den ene är en riktigt arier med riktigt ljust hår och klarblåa ögon, den andre ser ut som Action-Man-dockorna Brorsan hade när han var liten. Dvs Ken med lite mer muskler. Det är helt sjukt, jag trodde inte det fanns såna människor, men han har verkligen ett sånt riktigt Ken ansikte, tredagars skägg (som på den Ken-dockan där man fick med en rakhyvel) och muskulös ganska kantig kropp som gör att huvudet ser ut att vara lite för stort. Dessutom har båda Prince Charming frisyr. Den ena blond och den andra brunett.
Jag hade jätteroligt åt det igår och lär ha det resten av veckan med...
Undrar bara om Action-Man skulle kunna dansa så bra...?
Gryning...
Bit ihop nu, Ebba, du måste vara stark! Du vill ju lyckas, då är det bara att satsa! Ge allt du har och ta allt du kan få!
Varför är det så mycket lättare att uttala orden än att omsätta dem? Och varför är höstmorgnars gråhet så oändligt vacker...
Tvivel
Den smyger sig på igen. Eller ja, den här gången smyger den egentligen inte alls, den bara attackerar mig och slår ner mig. Tårarna är så nära som aldrig förr, alltid. Inte bara när jag är hemma. Alltid.
Höll på att kolapsa idag på träningen. Jag bara orkade inte mer. Det gick inte. Jag fick kramp i magen och i låret och när jag la mig på rygg för att jag inte kunde göra fler crunches, det bara gjorde för ont, sa Franziska käckt: "Äsch ge inte upp nu, kom igen!" Lätt att komma igen när man vrider sig i smärta... Tårarna var brutalt nära. Och alla andra verkade ha så lätt för det. De verkade som att alla utom jag klarade av träningen galant. Är jag så svag? Är jag så dålig?
Tänk om jag verkligen är sämre än alla andra? På dansen dessutom, det som ju skulle vara MITT ämne! Om jag inte är bra på dansen, vad är jag bra på då? Sång, nej. Skådespel, nej. Dans, nej. Vad gör jag då här?
Varför läser jag inte bara ekonomi eller språkvetenskap eller nåt annat intressant där det inte spelar så himla stor roll hur man ser ut, hur mycket man väger, hurdan röst man har, eller hur högt man kan lyfta benet?
Det här är min första riktiga svacka. Det är nu jag inser att mycket av den här utbildningen är exakt som jag trodde att det skulle vara; mycket kämpa, många tårar, mycket smärta, mycket känslor. Nästan för mycket!
Det där med att mitt hjärta är någon annanstans gör det absolut inte lättare. Inte heller att jag inte har tid att ringa en vän och få prata. Inte heller att folk inte har förståelse för min förtvivlan...
Jag önskar jag var bättre. Eller åtminstone snygg, eller smal.
Guys and dolls gjorde inte saken bättre idag. När jag ser skådespelarna i den filmen såväl kvinnliga som manliga inser jag att det inte finns något annat som gäller än träna stenhårt och gå ner minst 10 kg i vikt. Annars är det bara att glömma något som ens skulle kunna likna en karriär.
Pappa har rätt med att jag har 3 år på mig. Men jag måste börja nu om jag vill att det ska gå.
Vad håller jag på med egentligen? Varför vill jag det här?
Höll på att kolapsa idag på träningen. Jag bara orkade inte mer. Det gick inte. Jag fick kramp i magen och i låret och när jag la mig på rygg för att jag inte kunde göra fler crunches, det bara gjorde för ont, sa Franziska käckt: "Äsch ge inte upp nu, kom igen!" Lätt att komma igen när man vrider sig i smärta... Tårarna var brutalt nära. Och alla andra verkade ha så lätt för det. De verkade som att alla utom jag klarade av träningen galant. Är jag så svag? Är jag så dålig?
Tänk om jag verkligen är sämre än alla andra? På dansen dessutom, det som ju skulle vara MITT ämne! Om jag inte är bra på dansen, vad är jag bra på då? Sång, nej. Skådespel, nej. Dans, nej. Vad gör jag då här?
Varför läser jag inte bara ekonomi eller språkvetenskap eller nåt annat intressant där det inte spelar så himla stor roll hur man ser ut, hur mycket man väger, hurdan röst man har, eller hur högt man kan lyfta benet?
Det här är min första riktiga svacka. Det är nu jag inser att mycket av den här utbildningen är exakt som jag trodde att det skulle vara; mycket kämpa, många tårar, mycket smärta, mycket känslor. Nästan för mycket!
Det där med att mitt hjärta är någon annanstans gör det absolut inte lättare. Inte heller att jag inte har tid att ringa en vän och få prata. Inte heller att folk inte har förståelse för min förtvivlan...
Jag önskar jag var bättre. Eller åtminstone snygg, eller smal.
Guys and dolls gjorde inte saken bättre idag. När jag ser skådespelarna i den filmen såväl kvinnliga som manliga inser jag att det inte finns något annat som gäller än träna stenhårt och gå ner minst 10 kg i vikt. Annars är det bara att glömma något som ens skulle kunna likna en karriär.
Pappa har rätt med att jag har 3 år på mig. Men jag måste börja nu om jag vill att det ska gå.
Vad håller jag på med egentligen? Varför vill jag det här?
Honey, honey
Honey honey how he thrills me aha honey honey
honey honey nearly kills me aha honey honey
Lätt att få låttexter på huvudet i den här branschen... Idag har det varit honey honey från Mamma Mia. Och alla ni som inte sett filmen: SE DEN!!! Meryl Streep äger!
Idag hade vi århundradets styrke och kondition och stretch pass på jazzen. Balettlärarinnan Franziska var ansvarig eftersom Sean är iväg. Så istället för Touch Your Self och High Heels blev det One More och Don´t Give Up i 50 minuter plus 10 ynka minuter koreografi... Lite boring men sån träning behövs ju det med...
Efter musikteori (jag måste äntligen lära mig intervallerna, men nu vet jag i alla fall att en stor sext uppåt låter som My Bonnie is over the ocean... Alltid nåt) så var det dags för Acting dit vi skulle komma som en karaktär. Jag valde 50-tals highschoolblondie i stil med Sandy från Grease fast möjligen lite smartare och ordentligare. Och väldigt naiv och romantisk. Det var skitroligt! Där fanns en kvinnlig event-manager, en farlig italiensk donna med pistol i handväskan, en hiphoppare som alltid raggade på mig, en turkisk kalif, en blivande hemmafru och änsålänge hemmadotter, en smaklös fysiknörd, en kärleksblind skottländsk prins från ett annat århundrade, en ledsen och blyg clown, en yoga ramma krishna med rökelse också jag, i prickig kjol, rosa strumpor, turkos t-shirt, lugg och blommigt hårband, och rosa läppstift... Gud vad vi hade roligt! Och det var typ ingen som ens märkte att vi höll på en halvtimme för länge... Det är kul med teater och ännu roligare med improvisation. I alla fall när man väl fått fart på fantasin och vågar släppa taget om moral och sånt som tillhör det riktiga livet.
Nu ska jag sova. Imorgon är ingen hård dag, men långtråkig och det brukar aldrig funka bra att kolla på film när man är trött... Ska dessutom försöka bli frisk inför helgen och i synnerhet nästa vecka, då det ska arbetas på ett projekt. DET ska bli kul minsann!!
Saknar nollning och annat i Sverige, men tröstar mig med att jag har kul och har fullt upp och ju faktiskt kommer och hälsar på om knappt 3 veckor! Längtar så!!!! kollade på en tysk TV-serie som heter Inga Lindström som spelar i Stockholm och Småland och där alla heter Niklas och Martin och Britta och Anna och säger Hej och hejdå till varandra och allt är så vackert och så svenskt och jag var tvungen att stänga av för att det gjorde så ont att se det vackra paret (som inte alls såg svenskt ut visserligen) bada i skärgården under en alldeles brandröd himmel och luta cykeln mot en stengärdsgård och springa genom en äng med prästkragar och älska med syrsorna i bakgrunden. Jag klarade inte av det. Det blev för mycket. Jag saknar det så. Jag fick en alldeles för liten dos av svensk sommar i år... Jag vill plocka blåbär och kantareller och lingon, cykla in till slottet genom höstlöven. Festa dag och natt med nollorna, bo i en sunkig korre, fika på Franz... Jag kommer alltid sakna antingen Sverige eller Schweiz, och det vet jag. Det är nog därför det gör så ont. För hur jag än bestämmer mig var jag vill vara så gör det fruktansvärt ont, och känner jag mig samtidigt hemma...
Varför går det inte att få ihop mina båda världar på ett sätt så att alla mina drömmar går i uppfyllelse?
Det tynger. Och jag har verkligen inget behov av ett extra ok just nu. Får tårar i ögonen när jag ser bergen, när jag andas in den friska höstluften, när solen skiner och det är 25 grader här och jag vet att det är höst "hemma" i Sverige...
Undrar om jag någonsinn kommer ha ett hemma. Om det någonsinn kommer finnas ett ställe där jag inte ständigt saknar något annat. Kanhända att det har att göra med vart mitt hjärta är...
honey honey nearly kills me aha honey honey
Lätt att få låttexter på huvudet i den här branschen... Idag har det varit honey honey från Mamma Mia. Och alla ni som inte sett filmen: SE DEN!!! Meryl Streep äger!
Idag hade vi århundradets styrke och kondition och stretch pass på jazzen. Balettlärarinnan Franziska var ansvarig eftersom Sean är iväg. Så istället för Touch Your Self och High Heels blev det One More och Don´t Give Up i 50 minuter plus 10 ynka minuter koreografi... Lite boring men sån träning behövs ju det med...
Efter musikteori (jag måste äntligen lära mig intervallerna, men nu vet jag i alla fall att en stor sext uppåt låter som My Bonnie is over the ocean... Alltid nåt) så var det dags för Acting dit vi skulle komma som en karaktär. Jag valde 50-tals highschoolblondie i stil med Sandy från Grease fast möjligen lite smartare och ordentligare. Och väldigt naiv och romantisk. Det var skitroligt! Där fanns en kvinnlig event-manager, en farlig italiensk donna med pistol i handväskan, en hiphoppare som alltid raggade på mig, en turkisk kalif, en blivande hemmafru och änsålänge hemmadotter, en smaklös fysiknörd, en kärleksblind skottländsk prins från ett annat århundrade, en ledsen och blyg clown, en yoga ramma krishna med rökelse också jag, i prickig kjol, rosa strumpor, turkos t-shirt, lugg och blommigt hårband, och rosa läppstift... Gud vad vi hade roligt! Och det var typ ingen som ens märkte att vi höll på en halvtimme för länge... Det är kul med teater och ännu roligare med improvisation. I alla fall när man väl fått fart på fantasin och vågar släppa taget om moral och sånt som tillhör det riktiga livet.
Nu ska jag sova. Imorgon är ingen hård dag, men långtråkig och det brukar aldrig funka bra att kolla på film när man är trött... Ska dessutom försöka bli frisk inför helgen och i synnerhet nästa vecka, då det ska arbetas på ett projekt. DET ska bli kul minsann!!
Saknar nollning och annat i Sverige, men tröstar mig med att jag har kul och har fullt upp och ju faktiskt kommer och hälsar på om knappt 3 veckor! Längtar så!!!! kollade på en tysk TV-serie som heter Inga Lindström som spelar i Stockholm och Småland och där alla heter Niklas och Martin och Britta och Anna och säger Hej och hejdå till varandra och allt är så vackert och så svenskt och jag var tvungen att stänga av för att det gjorde så ont att se det vackra paret (som inte alls såg svenskt ut visserligen) bada i skärgården under en alldeles brandröd himmel och luta cykeln mot en stengärdsgård och springa genom en äng med prästkragar och älska med syrsorna i bakgrunden. Jag klarade inte av det. Det blev för mycket. Jag saknar det så. Jag fick en alldeles för liten dos av svensk sommar i år... Jag vill plocka blåbär och kantareller och lingon, cykla in till slottet genom höstlöven. Festa dag och natt med nollorna, bo i en sunkig korre, fika på Franz... Jag kommer alltid sakna antingen Sverige eller Schweiz, och det vet jag. Det är nog därför det gör så ont. För hur jag än bestämmer mig var jag vill vara så gör det fruktansvärt ont, och känner jag mig samtidigt hemma...
Varför går det inte att få ihop mina båda världar på ett sätt så att alla mina drömmar går i uppfyllelse?
Det tynger. Och jag har verkligen inget behov av ett extra ok just nu. Får tårar i ögonen när jag ser bergen, när jag andas in den friska höstluften, när solen skiner och det är 25 grader här och jag vet att det är höst "hemma" i Sverige...
Undrar om jag någonsinn kommer ha ett hemma. Om det någonsinn kommer finnas ett ställe där jag inte ständigt saknar något annat. Kanhända att det har att göra med vart mitt hjärta är...
Ibland
ibland blir det bara för mycket. eller för lite.
för mycket aktiviteter, för lite vila.
idag fick jag ta ett steg tillbaka och lyssna på det min kropp har försökt tala om för mig hela veckan; SOV! VILA! TA DET LUGNT!
Jag stannade hemma istället för att åka till Luzern direkt efter jobbet. Jag hade gärna vart med på Ms födelsedagskalas, men jag pallar inte. Min kropp skriker att det inte går längre. Jag kan inte hålla på och fylla den med alkohol och nikotin och socker och träna 9 timmar i veckan och sova 6 timmar per natt och tro att det funkar. Min kropp går inte med på det. Och jag måste lära mig att jag inte är som alla andra. Det finns säkert folk som klarar av att vara med på allt och göra allt, men min kropp gör inte det. Den behöver lite mer uppmärksamhet än andras, lite mer vila, lite mer omsorg. Jag är dålig på det. Men jag måste lära mig, för min kropp är mitt kapital. Det är det jag har att jobba med. Där finns inget annat. Därför är jag i säng nu istället för att drälla runt någonstans och dricka öl med en massa trevliga människor...
Vad är väl en bal på slottet...?
Ja, nä, det gäller att ta livet som det är. Som det kommer. Och att acceptera sig själv som den man är.
Jag märker att jag börjar nå en punkt där jag måste definiera om mig själv. Jag har gjort det förr. Men då var det enklare för jag var i en ny omgivning. Nu har jag en fast omgivning som vet hurdan jag brukar vara och borde förändra mig i det. Det tar tid och det måste det få också. Jag är stolt över varje litet steg jag som tar mig närmre den jag vill vara. Som idag, när jag lyckas säga nej och prioritera min hälsa före fest och skoj och andras krav på att jag ska med.
Jag måste börja följa min egen väg.
ibland är jag bara helt vilse. ett ord, en beröring, en antydan till något och jag vinglar i min tillvaro. det finns få saker som är värre än när man inser att en av de närmsta vännerna som man litar så mycket på och tycker så mycket om och aldrig vill förlora ser en som mer än bara en vän... Men jag kanske bara inbillar mig. Hoppas det. När gudarna vill kommer vi tvingas ta upp det. Tills dess får det vara som det är. Jag vet i alla fall vad jag vill och vart mitt hjärta är.
för mycket aktiviteter, för lite vila.
idag fick jag ta ett steg tillbaka och lyssna på det min kropp har försökt tala om för mig hela veckan; SOV! VILA! TA DET LUGNT!
Jag stannade hemma istället för att åka till Luzern direkt efter jobbet. Jag hade gärna vart med på Ms födelsedagskalas, men jag pallar inte. Min kropp skriker att det inte går längre. Jag kan inte hålla på och fylla den med alkohol och nikotin och socker och träna 9 timmar i veckan och sova 6 timmar per natt och tro att det funkar. Min kropp går inte med på det. Och jag måste lära mig att jag inte är som alla andra. Det finns säkert folk som klarar av att vara med på allt och göra allt, men min kropp gör inte det. Den behöver lite mer uppmärksamhet än andras, lite mer vila, lite mer omsorg. Jag är dålig på det. Men jag måste lära mig, för min kropp är mitt kapital. Det är det jag har att jobba med. Där finns inget annat. Därför är jag i säng nu istället för att drälla runt någonstans och dricka öl med en massa trevliga människor...
Vad är väl en bal på slottet...?
Ja, nä, det gäller att ta livet som det är. Som det kommer. Och att acceptera sig själv som den man är.
Jag märker att jag börjar nå en punkt där jag måste definiera om mig själv. Jag har gjort det förr. Men då var det enklare för jag var i en ny omgivning. Nu har jag en fast omgivning som vet hurdan jag brukar vara och borde förändra mig i det. Det tar tid och det måste det få också. Jag är stolt över varje litet steg jag som tar mig närmre den jag vill vara. Som idag, när jag lyckas säga nej och prioritera min hälsa före fest och skoj och andras krav på att jag ska med.
Jag måste börja följa min egen väg.
ibland är jag bara helt vilse. ett ord, en beröring, en antydan till något och jag vinglar i min tillvaro. det finns få saker som är värre än när man inser att en av de närmsta vännerna som man litar så mycket på och tycker så mycket om och aldrig vill förlora ser en som mer än bara en vän... Men jag kanske bara inbillar mig. Hoppas det. När gudarna vill kommer vi tvingas ta upp det. Tills dess får det vara som det är. Jag vet i alla fall vad jag vill och vart mitt hjärta är.
Slutkörd men med en massa bra saker i bagaget...
Jag är helt färdig. Jag kan knappt stå längre och helgen har inte ens börjat... Jobbar både lördag och söndag, ikväll är det konsert, imorgon är det födelsekalas, på söndag ska jag gå och lägga mig kl.17. eller kolla på Oklahoma, eller La vie en rose, eller Sound Of Music... Jag har fått en massa bra tips från alla mina lärare. Mycket bra respons också. Min sånglärarinna gav mig en massa extratips och övningar igårkväll och idag fick jag ortoligt med input av korepetitatorn. Det är småsaker, bilder, tankar, rörelser som gör att rösten förändras så otroligt mycket. Helt plötsligt hörs jag, bär rösten... Det känns så bra! Och det känns som att jag har lärt mig så mycket nu redan att jag kommer bli riktigt bra om två år. Steplärarinnan tyckte jag var duktig igår och jag lyckades lyfta benet rätt idag på baletten och gjorde tydligen vackra skutt på jazzen igår. Och herr Vet Allt historielärare sa att jag skulle vara försiktig med mitt kunskapsförsprång så att inte de andra i klassen kommer i försökelse att stänga av sina hjärnor...
Jahapp. Det låter väl bra. Eller?
Redan nu börjar jag märka av baksidan av branschen. Jag orkar nästan inte med mitt privatliv. Det gör ont att ha hjärtat i Stockholm (även om jag är sjukt glad att jag får komma dit och träffa honom om tre veckor), det är tufft att försöka upprätthålla vänskaper (jag har aldrig varit bra på det, hur ska jag då lyckas när jag pluggar så intensivt?), det är tungt att vara "tjockast" i klassen (jag vet att jag inte är tjock, men det är ta mig fan inte lätt att stå framför en jävla spegel varenda dag, brevid långbenta gaseller!), det är jobbigt att lära sig flera nya låtar per vecka, svårt att hinna med allt... Jag vet att jag får skylla mig själv, det är ju jag som vill träffa mina vänner, det är ju jag som vill ut och festa om helgerna fastän jag är trött, jag som jobbar lördag, söndag för att ha råd med det liv jag vill leva, jag som tillåter mig själv att lämna mitt hjärta i Stockholm...
Ibland orkar jag bara inte mer! Jag önskar att folk förstod! Till och med mina närmaste vänner fattar inte vad jag håller på med. De fattar inte hur tufft det är att aldrig ha en hel dag ledig, de inser inte hur mycket det belastar mig, de förstår inte hur mycket det tynger en att ständigt tvingas försöka vara bäst.
Jag gör det här frivilligt, och jag älskar det. Det är ingen lätt väg, men det har jag aldrig förväntat mig heller. Det är inte ett dugg glammigt, det är bara tufft. Det gäller att kämpa, det gäller att titta rakt fram, fokusera på sig själv, träna, öva och sova mycket. Det är otroligt svårt att hinna med allt. Förut precis bröt jag ihop för att jag inte visste vad jag skulle laga till kvällsmat. Jag orkar inte med småsaker. De blir enorma, de trycker, tynger ner mig tills jag trillar. Jag har ingen aning om jag kommer klara av det här, ingen som helst aning. Jag vet inte om mitt självförtroende räcker till för pressen, jag vet inte om det jag kan räcker till, jag vet inte om jag är beredd att ge upp en säker framtid för detta, jag vet inte...
Tack och lov är det helg och så fort jag kommit ut och träffat mina polare kommer jag inte ens fundera på det här inlägget längre. Ska på konsert i gamla högstadieskolan och hela byn kommer vara där. Inom några minuter kommer jag ha talat om för så gott som alla att jag mår jättebra och att jag går på musicalskola och att det tar tre år och att det är tufft men sjukt roligt, att jag hamnat precis rätt... Shit vad man ljuger i vardagen. Eller ja, ljuger, skulle hellre vilja kalla det för tomma ord, färdiga fraser, ett sätt att hålla andra borta från sig själva.
Och ärligt talat; hur många av mina gamla högstadielärare, -polare, syskon till klasskamrater etc. är egentligen intresserade av att jag kämpar, lider, har ont överallt, tvivlar, tvekar, slåss mot mig själv, gråter, driver mig själv till yttre, faller och inte riktigt lyckas resa mig upp igen...?
Kreativitet
Jag funderar över det som Kaspar sa igår. Att Kreativitet bara kan uppstå när man inte har något att förlora. Så länge det finns säkerhet kan inte kreativitet uppstå.
Varför inte?
Är det verkligen så?
Är det så för mig? Behöver jag förlora säkerheten för att kunna optimera min kreativitet? Vad behöver jag förlora? Hur mycket?
Jag är rädd för att det stämmer. Jag är rädd för att jag måste ge upp en massa. Måste förlora för att kunna lära mig konstnärlighet. Men hur ska jag göra det? Jag bor i ett land där säkerheten är överallt, allt är ordnat, allt funkar, mina föräldrar är stöttar mig, jag behöver inte kämpa till det yttersta, aldrig.
Hur ska jag då kunna få ut det bästa av mig?
Min sånglärarinna Maria sa något smart och sant idag också. Det här går ut på att du ska bli bättre än alla andra. Gå din egen väg, titta inte höger och vänster så mycket. Gå din väg, se till att få ut det bästa av dig själv som på något sätt möjligt! Öva!
Öva! Öva! Öva!
En halvtimme om dagen minst!
Jag har fått helt fantastiska övningar som jag ska göra, och jag SKA verkligen göra dem!!! En halvtimme om dagen borde ändå funka. Med lite disciplin och vilja... Jag vill ju bli bra! Jag vill ju bli bäst!!!
Undrar bara hur jag ska bära mig åt med det där med kreativiteten...
Varför inte?
Är det verkligen så?
Är det så för mig? Behöver jag förlora säkerheten för att kunna optimera min kreativitet? Vad behöver jag förlora? Hur mycket?
Jag är rädd för att det stämmer. Jag är rädd för att jag måste ge upp en massa. Måste förlora för att kunna lära mig konstnärlighet. Men hur ska jag göra det? Jag bor i ett land där säkerheten är överallt, allt är ordnat, allt funkar, mina föräldrar är stöttar mig, jag behöver inte kämpa till det yttersta, aldrig.
Hur ska jag då kunna få ut det bästa av mig?
Min sånglärarinna Maria sa något smart och sant idag också. Det här går ut på att du ska bli bättre än alla andra. Gå din egen väg, titta inte höger och vänster så mycket. Gå din väg, se till att få ut det bästa av dig själv som på något sätt möjligt! Öva!
Öva! Öva! Öva!
En halvtimme om dagen minst!
Jag har fått helt fantastiska övningar som jag ska göra, och jag SKA verkligen göra dem!!! En halvtimme om dagen borde ändå funka. Med lite disciplin och vilja... Jag vill ju bli bra! Jag vill ju bli bäst!!!
Undrar bara hur jag ska bära mig åt med det där med kreativiteten...
Shake it baby!
Jazzen idag var riktigt jazzig. Inte så mycket "shake it" och " touch yourself" som annars. Utan med hattar och eleganta slides och bochanges. Riktigt härligt att få göra en så snygg showkoreografi inför torsdag. Man känner sig lite billig när man står och shakear bröst och rumpa och efterliknar mtv-stjärnor istället för att dansa på riktigt...
Shake it är också kul. Vi brukar köra diagonalt. Fyra steg rakt fram, fyra steg i en cirkel. Första gången skakar vi huvudet i cirkeln, andra gången axlarna, sen ändrar vi mönstret, går fyra steg, vänder oss om och shake the buttom (här går det ut på att isolera), sen fyra steg och shake what you got inklusive touch yourself. Väldigt kul=)
Ikväll är jag ledig. Ska ta en lång dusch eller ett bad, baka bröd och krypa ner i min säng tidigt. Imorgon väntar en lång dag med balett, röstteknik, lunch med mina efterlängtade damer, sång och jobb. Skönt att man får mat på jobbet...
Min Sverige-trip börjar närma sig. Drygt tre veckor kvar. Synd att jag missar nolleföreställning och It´s så 2008, men så får det vara... Man kan faktiskt inte få allt.
Shake it är också kul. Vi brukar köra diagonalt. Fyra steg rakt fram, fyra steg i en cirkel. Första gången skakar vi huvudet i cirkeln, andra gången axlarna, sen ändrar vi mönstret, går fyra steg, vänder oss om och shake the buttom (här går det ut på att isolera), sen fyra steg och shake what you got inklusive touch yourself. Väldigt kul=)
Ikväll är jag ledig. Ska ta en lång dusch eller ett bad, baka bröd och krypa ner i min säng tidigt. Imorgon väntar en lång dag med balett, röstteknik, lunch med mina efterlängtade damer, sång och jobb. Skönt att man får mat på jobbet...
Min Sverige-trip börjar närma sig. Drygt tre veckor kvar. Synd att jag missar nolleföreställning och It´s så 2008, men så får det vara... Man kan faktiskt inte få allt.
Jag hatar åska!
Framförallt när den tar ifrån mig min otroligt behövlíga skönhetssömn!!! Ett sånt oväder som det inatt har jag sällan upplevt. Förmodligen aldrig. Heeelt sjukt!!!! Åskan var precis ovanför oss. Det var inte ens tid nog för att blinka mellan blixten och åskan. Vilken smäll! Jag sov inte alls. Det slutade inte och när åskan hade dragit sig längre bort följde regn, blåst och hagel. Det blev ingen cykling idag och jag hade riktigt svårt att hålla mig vaken på teorin och acting... Dessutom skrapade jag ryggen när vi gjorde crunches på jazzen och t-shirten blev alldeles blodig och det sved så jag fick tårar i ögonen när svetten sakta rann ner i såret...
Aaaaaaaajjj!!!!!
Nu samlar jag mina sista krafter inför kvällens äventyr; analysräkning hos Sharon. Spännande...
Aaaaaaaajjj!!!!!
Nu samlar jag mina sista krafter inför kvällens äventyr; analysräkning hos Sharon. Spännande...