Mot ljuset
En dag kvar på året 2012. Dags att fundera över vilka mål jag nått och vilka jag vill nå 2013. Det är viktigt med mål, viktigt med motivation och viktigt att ändra sånt som inte är som man vill ha det.
Mina mål för 2012 var egentligen att efter utbildningen och i samband med min 25årsdag vara i toppform, beredd för den stora världen där ute, redo, se så bra ut som aldrig förut, vara stark och modig.
Vad hände?
Jag gick ner 10kg i vikt, blev sambo, tackade nej till ett jobb, började på Ikea och lät ångesten få grepp.
Men det var ju inte allt ju, det fanns ju en massa positivt också! Men det glömmer jag så lätt. Men det ska jag prata mer om lite senare.
Under 2012 medverkade jag i två officiella musikvideos och en inofficiell, jag stod på scen med både solosång och skådespel, i skolsammanhang och professionellt, jag klarade mina tentor, jag var på ett flertal auditions, fick två jobberbjudanden varav jag tackade nej till det ena eftersom jag redan tackat ja till det andra, jag ackompanjerade Svenska Skolans kör på gitarr och jag flyttade ihop med en kille som jag verkligen älskar.
Problemet är att jag är så dålig på att se det som är bra. Jag glömmer vad jag har nått och vad jag har och tyngs ned av avundsjuka gentemot de som har bättre jobb, verkar vara lyckliga, orkar mer... Jag fastnar i självömkan och bitterhet, tappar lusten att skapa, tappar nyfikenheten, fascinationen. Jag fastnar i passiva mönster, låter mig släpas med av latheten. Jag funderar på att göra något, skriva, måla, spela, sjunga men tänker "äsch, det blir ändå inte som jag tänkt mig när jag målar, det är ju ändå ingen som läser det jag skriver, det är ju ändå ingen som hör när jag sjunger etc...", sätter på tvn och fastnar.
Så kan det inte fortsätta. Så kan det inte gå. Så vill jag inte leva.
Därför sätter jag upp nya mål för framtiden. Jag kommer inte lyckas direkt och förmodligen kommer det ta längre tid än jag tänker mig, men det är okej, så länge jag verkligen försöker, så länge jag gör något åt det. Oavsett vad.
När jag tänker på framtiden, så ser jag inte längre ett svart hål utan jag ser ett vitt målntäcke som jag kan ana solen igenom. Det är ljust. Det är ett bra tecken.
- Jag ska lära mig se möjligheter istället för motgångar.
- Jag ska göra saker, skapa, träna. (inte för någon annan, eller för ytliga skäl utan för mig själv, för att må bra)
- Jag ska glädjas åt det som är bra.
- Jag ska tro och hoppas.
- Jag ska arbeta på att övervinna min feghet och lathet.
- Jag ska andas och tänka och leva.
Fasta mål för 2013:
- Showreel och demo klart till sista mars.
- Bli självständig/frilansare (ordna byråkratin i samband med det)
Träningsmålet för 2013 heter:
"Get ready for Die Hard 5!"
Vilket innebär att vi ska träna med målet att kunna spela med i en actionfilm, kondition och styrka och mod att typ hoppa över ett staket... (ja, inte ens det kan jag i nuläget O_O)
2013 ska bli ett aktivt år. Ett år fullt med nya möjligheter, chanser och upplevelser. Ett år att växa, lära sig, komma vidare.
Ett år att övervinna små och stora rädslor och demoner.
Jag är peppad!
Nu ska jag ta stora vingtag, fjärilen har tjänat klart, nu behövs en ny bild, ett nytt motiv, nu ska jag upp mot målnet som håller solen undan. Mot ljuset.
Och jag tänker börja redan idag.
Gott nytt år!
Mina mål för 2012 var egentligen att efter utbildningen och i samband med min 25årsdag vara i toppform, beredd för den stora världen där ute, redo, se så bra ut som aldrig förut, vara stark och modig.
Vad hände?
Jag gick ner 10kg i vikt, blev sambo, tackade nej till ett jobb, började på Ikea och lät ångesten få grepp.
Men det var ju inte allt ju, det fanns ju en massa positivt också! Men det glömmer jag så lätt. Men det ska jag prata mer om lite senare.
Under 2012 medverkade jag i två officiella musikvideos och en inofficiell, jag stod på scen med både solosång och skådespel, i skolsammanhang och professionellt, jag klarade mina tentor, jag var på ett flertal auditions, fick två jobberbjudanden varav jag tackade nej till det ena eftersom jag redan tackat ja till det andra, jag ackompanjerade Svenska Skolans kör på gitarr och jag flyttade ihop med en kille som jag verkligen älskar.
Problemet är att jag är så dålig på att se det som är bra. Jag glömmer vad jag har nått och vad jag har och tyngs ned av avundsjuka gentemot de som har bättre jobb, verkar vara lyckliga, orkar mer... Jag fastnar i självömkan och bitterhet, tappar lusten att skapa, tappar nyfikenheten, fascinationen. Jag fastnar i passiva mönster, låter mig släpas med av latheten. Jag funderar på att göra något, skriva, måla, spela, sjunga men tänker "äsch, det blir ändå inte som jag tänkt mig när jag målar, det är ju ändå ingen som läser det jag skriver, det är ju ändå ingen som hör när jag sjunger etc...", sätter på tvn och fastnar.
Så kan det inte fortsätta. Så kan det inte gå. Så vill jag inte leva.
Därför sätter jag upp nya mål för framtiden. Jag kommer inte lyckas direkt och förmodligen kommer det ta längre tid än jag tänker mig, men det är okej, så länge jag verkligen försöker, så länge jag gör något åt det. Oavsett vad.
När jag tänker på framtiden, så ser jag inte längre ett svart hål utan jag ser ett vitt målntäcke som jag kan ana solen igenom. Det är ljust. Det är ett bra tecken.
- Jag ska lära mig se möjligheter istället för motgångar.
- Jag ska göra saker, skapa, träna. (inte för någon annan, eller för ytliga skäl utan för mig själv, för att må bra)
- Jag ska glädjas åt det som är bra.
- Jag ska tro och hoppas.
- Jag ska arbeta på att övervinna min feghet och lathet.
- Jag ska andas och tänka och leva.
Fasta mål för 2013:
- Showreel och demo klart till sista mars.
- Bli självständig/frilansare (ordna byråkratin i samband med det)
Träningsmålet för 2013 heter:
"Get ready for Die Hard 5!"
Vilket innebär att vi ska träna med målet att kunna spela med i en actionfilm, kondition och styrka och mod att typ hoppa över ett staket... (ja, inte ens det kan jag i nuläget O_O)
2013 ska bli ett aktivt år. Ett år fullt med nya möjligheter, chanser och upplevelser. Ett år att växa, lära sig, komma vidare.
Ett år att övervinna små och stora rädslor och demoner.
Jag är peppad!
Nu ska jag ta stora vingtag, fjärilen har tjänat klart, nu behövs en ny bild, ett nytt motiv, nu ska jag upp mot målnet som håller solen undan. Mot ljuset.
Och jag tänker börja redan idag.
Gott nytt år!
Min låt för 2013 är denna:
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=PmTZ0mSuIIA
Tänd ett ljus
Vänskap.
Ett av de stora orden i livet.
Tillit, förtroende, kärlek, acceptans. Alla bor i vänskapen.
Jag har en handfull vänner.
Fördelade över hela europa.
Men de finns där.
I min närhet finns inga vänner.
De jag trodde var vänner har visat sig inte bry sig, inte vara tillförlitliga, inte förstå.
Jag saknar mina vänner.
Jag sitter ofta ensam och längtar tillbaka till mina vänner.
Men jag vet att var och en av dem har gått vidare.
Såklart.
Det har ju jag också gjort.
I år firar jag jul utan min familj.
Det gör också ont.
Det känns ensamt.
Jag bakar lussebullar och pepparkakor, griljerar skinkan, klär granen, lagar Janssons frestelse och värmer glögg. Till två.
Och visst är vi två och visst är det fint att fira jul med den man älskar, men det är läskigt.
Han ser fram emot det. Ser fram emot att slippa stressa från en familjemiddag till nästa och låtsas som att alla trivs och tycker om varandra.
Men i min familj har det alltid varit annorlunda. När vi har firat jul har det alltid varit kärleksfullt, vackert, trevligt,glatt, varmt, hjärtligt.
Vägen dit har ibland varit jäktig, men till slut, har vi alltid haft en jul som doftat gran och vörtbröd och hyacint och glögg. Där ingen varit berusad, sällan någon grälat.
Jag älskar min familj och mitt hjärta blöder för att saker och ting förändras. För att jag blir vuxen och försöker skapa min egen jul.
Men egentligen vill jag inte ha någon egen jul. Egentligen vill jag att allt ska vara som det alltid varit.
Jag vill ställa ut gröt till tomten, jag vill ha en gran full med fult pynt som min bror eller jag gjort själva för 20 år sen.
Vår jul kommer att bli fin ändå.
Men just nu känns det tomt.
När alla andra åker hem utom jag, för att jag skulle resa längre än jag skulle kunna vara hemma.
Jag kan ge min sambo sin första fina jul.
Det blir bra.
"Älska som om du aldrig blivit sårad"
En vacker fras, men den går emot allt vi annars praktiserar i livet. Man lär sig av sina misstag.
Jag tar på spisplattan när den är varm och bränner mig. Det gör ont. Jag gör inte om det.
Jag blir kär, blir sårad, det gör ont, varför ska jag göra om det?
Det går emot min natur att upprepa misstag och egentligen är jag för intelligent för att naivt tro att allt blir bättre nästa gång och ändå, ändå händer det.
För lite drygt ett år sen hände det. För min del. För honom tog det längre tid att närma sig spisplattan, men jag la min hand på den direkt och den var avstängd, det gjorde inte ont. Jo, det gjorde ont, för den var stekhet när jag la handen på den först och det gjorde skit ont och det har fortfarande inte läkt helt, men när han vågade röra vid plattan, så vågade jag också igen och då var det inga problem.
Vilken långsökt jämförelse det blev.
Men är det inte så? I varje annan del av livet ska vi lära oss av konsekvenserna våra handlingar har, bara när det gäller kärlek, då ska man minnsann bara slänga sig ut för en klippa och hoppas på att människor visst kan flyga eller att tyngdkraften kanske inte gäller för just den platsen och tiden.
Det är svårt. Otrogligt svårt. Har man en gång blivit sårad, vill man inte att det ska hända igen. Har man en gång blivit utbytt, bortvald, utrangerad, då vill man inte att det ska hända igen.
Man är på vakt, orolig att det skulle kunna hända igen, man söker tecken, spanar, lyssnar. Och man blir helt enkelt överkänslig.
Jag tar på spisplattan när den är varm och bränner mig. Det gör ont. Jag gör inte om det.
Jag blir kär, blir sårad, det gör ont, varför ska jag göra om det?
Det går emot min natur att upprepa misstag och egentligen är jag för intelligent för att naivt tro att allt blir bättre nästa gång och ändå, ändå händer det.
För lite drygt ett år sen hände det. För min del. För honom tog det längre tid att närma sig spisplattan, men jag la min hand på den direkt och den var avstängd, det gjorde inte ont. Jo, det gjorde ont, för den var stekhet när jag la handen på den först och det gjorde skit ont och det har fortfarande inte läkt helt, men när han vågade röra vid plattan, så vågade jag också igen och då var det inga problem.
Vilken långsökt jämförelse det blev.
Men är det inte så? I varje annan del av livet ska vi lära oss av konsekvenserna våra handlingar har, bara när det gäller kärlek, då ska man minnsann bara slänga sig ut för en klippa och hoppas på att människor visst kan flyga eller att tyngdkraften kanske inte gäller för just den platsen och tiden.
Det är svårt. Otrogligt svårt. Har man en gång blivit sårad, vill man inte att det ska hända igen. Har man en gång blivit utbytt, bortvald, utrangerad, då vill man inte att det ska hända igen.
Man är på vakt, orolig att det skulle kunna hända igen, man söker tecken, spanar, lyssnar. Och man blir helt enkelt överkänslig.
Nu sitter jag här i vår gemensamma soffa från Ikea och lyssnar när han komponerar vid pianot. Det är vackert. Egentligen är det fantastiskt och jag borde vara den lyckligaste människan på jorden, men det är jag inte. Jag lyckas inte njuta av det jag har. Jag har tillbringat hela förmiddagen (9:30-13:00) med att söka jobb, mejla till agenter, musikproducenter, jämfört priser för demoband, samtidigt som mitt mod sjunkit. Det är så frustrerande och jag ser inte hur jag skulle kunna vara enastående nog att komma någonvart i showbizdjungeln.
Man behöver vara hänsynslöst övertygad av sig själv för att kunna nå fram till genomsnittsproducenten. Det är jag inte. Jag är inte alls övertygad. Jag vet att jag kan och att jag inte är dålig, jag går in framför juryn och säger, här är jag och jag är bra. Men jag kan inte gå in och säga, här är jag och jag är bäst av alla.
Men jag är beredd att vända mitt innersta utåt och ge mitt yttersta, jag är beredd att ta fram varenda liten känsla och erfarenhet jag bär på och använda den på scen.
Jag är jag, det är vad jag kan erbjuda. Jag kan spela vad som helst, men jag kan aldrig vara en annan människa, bara mig själv. Och jag tycker det är bra så.
Frågan är bara om jag en vacker dag kommer kunna tjäna pengar på det. För att kämpa och slita, men inte få ihop tillräckligt för att betala hyran eller köpa mat känns inte okej.
Men än så länge är jag ung och än så länge tänker jag inte ge upp.
Världen kanske går under i övermorgon, gör den inte det, så ska jag åtminstone ta chansen av att förnya min värld och starta en aktiv vardag med mycket kreativitet.
Och mer bloggskrivande.
Måste ju hålla svenskan i skick ju...;-)
Happy apocalypse!