This is it!
Okej, det var nästan så obehagligt som jag trodde att det skulle vara att se mig själv i strumpbyxor och body, men jag kunde ändå förvånansvärt mycket och hängde med bra. Härligt! Lite pliés, första position, femte position, pas-de-bourrés, hauts, allongés, arabesques och pirouetter, och helt plötsligt hade man varit där i 1½ timme...
Riktigt skönt!
Imorgon ska jag agera stylist och sminkös åt Bea som ska på officersbal på Berns snoffsigaste hotell. Coolt, eller hur? Och hon behöver min hjälp! Det gör att jag äntligen känner mig lite nyttig.
Emellanåt hittar jag ändå sånt jag kan och faktiskt tycker är roligt... Hon kommer bli så otroligt vacker, det är hon annars också, men så som imorgon har ingen sett henne hittills!
Nu ska jag äntligen hoppa isäng, efter lite stretch, känns som att mina lår kan behöva det... Men jag måste gå och lägga mig så fort som möjligt, så jag inte hinner ångra mig och äter nåt fastän jag inte ska... Jag får mat imorgon, det räcker.
Huvudfrågan i mitt huvud: Hur kunde jag leva utan att dansa? Jag förstår inte hur jag överlevde...
Balett, nu kommer jag!!!
Om jag kommer dit igen...
Om jag kommer dit igen
Har du en plats där jag kan vila
Ett rum där jag kan känna att jag är nånstans ifrån
Ett fönster vi kan sitta vid och titta ut mot ån
Undrar vad mitt hjärta håller på med egentligen... Önskar att världens längsta 30 cm (vill säga de mellan huvud och hjärta) var lite lite kortare eller att där åtminstone fanns nån metafysisk förbindelse som kunde kosta lite mindre ansträngning... Tids nog!
Jahapp... nu då?
Gårdagen var sådär... Det mesta kändes jobbigt och det var inte så kul att vara jag. Vet inte riktigt varför, men jag var deppig och hängig redan på morgonen och grät nästan hela förmiddagen... Besöket hos hudläkaren var inte supergivande, det är nåt eksem jag har. Kroniskt. Salvor och krämer (6 olika!!) är det enda som finns att göra. Den goda nyheten: Nu är infektionen borta och orsaken kan behandlas... Ändå inte jätteroligt eftersom det kommer ta hundra år tills det är borta och risken är stor att infektionen kommer tillbaka när man behandlar själva eksemen.´
Skönt att ha Mamma med oavsett vad folk tycker om att man tar med sig mamman på ett läkarbesök när man är 20... Whatever! Det var skönt. Tack Mamma!
Utrustade med en stor plastkasse med olika salvor och krämer gick vi neråt staden åt münsterhållet till balettshopen. Jag var lite orolig att bemötas på ett arrogant sätt eftersom jag kommer som vuxen nybörjare, men icke! Hon som har affären var jättehjälpsam! Hon lät mig prova några olika skor, men bestämde från början att jag skulle ha läder och inte tyg, eftersom det krävs mer träning för foten i läderskorna och det behöver jag som nybörjare. Tillslut hittades en bra storlek och efter några misslyckade provningar till och med en bra body som jag kan tänka mig ha på. Det är svårt det där med bodys... Man får gärna fettvalkar vid ljumskarna och magen blir gärna större än brösten eftersom man ju inte ska ha BH... Nu har jag i alla fall en snygg body och ett par skor. Så ikväll ska det dansas balett! Ångesten inför att se mig själv i spegel iklädd body och balettskor kommer krypande, men jag lär överleva även det, dessutom är alla andra också nybörjare!
Idag kändes det kanske lite lite bättre, men det är fortfarande svårt. Jag vänjer mig inte. Jag klarar inte av att vara så här sysslolös, jag tål inte tanken att det är mitt eget fel och mitt eget ansvar att göra nåt åt det. Och fastän Mamma säger att jag ska ta det lugnt och att jag förtjänar det och att jag behöver ta igen mig och vila upp mig, så blir jag inte av med skuldkänslan... Jag känner mig som en parasit!
Dessutom kämpar jag med alla medel emot att hamna i en depression. Jag vill inte träffa folk, har ingen lust att höra av mig till mina kompisar här, absolut ingen lust att gå ut, att gå på stan är tråkigt, mitt självförtroende är nånstans i nivå med havet vilket innebär ungefär 500 meter under mig... Jag vet inte vad jag vill, inte vad jag känner... Att folk från Sverige hör av sig och saknar mig eller folk här hör av sig och undrar om man inte kan göra nåt nån gång, gör det inte lättare för mig... Eller jo, nej... Jag vet inte. Å ena sidan är det så skönt att veta att man faktiskt betyder något för vissa, att man faktiskt har satt spår i vissas liv, och att folk vill träffa en, men samtidigt ger det mig skuldkänslor när jag inte orkar prata eller skriva mejl, eller när jag inte orkar ta en kopp kaffe ellr "hitta på nåt".
Jag önskar att jag kunde tjäna pengar på att blaja om mitt ickeliv... Måste bara bli berömd först. Hur blir man det då? Då måste man väl göra nåt. Vara enastående på något sätt...
Eller tänk om allt redan var bestämt, om nån kunde säga till mig exakt vad jag ska göra, varje dag, om nån kunde tala om för mig vad jag är bra på och tycker om att syssla med och kunde packa in det i ett jobb åt mig och sen visa mig vägen dit.
"Gör så här så blir det bra!"
Tänk om det var så enkelt... Gud vad skönt det vore säger den delen av mig som nästan redan är deprimerad, Fy fan vad tråkigt det vore, säger den delen av mig som kämpar och vägrar ge upp någonsinn.
Det finns vissa saker jag har lovat mig själv, på allvar, inte som nåt skenheligt nyårslöfte utan ett riktigt gammaldags löfte, ett sånt som man måste hålla för att man förlorar sin heder annars...
Det viktigaste av dessa löften är att aldrig ge upp mig själv igen!
Så det är bara att kämpa vidare...
Tänkte jag ska skriva om nåt lite roligare också... Sedan några månader tillbaka pågår i detta alpernas land där allting numera sker i euro 08s anda, en debatt om huruvida korvarna ska räcka under EM. Ja, ni läste faktiskt rätt: KORVARNA!
Det handlar då inte om nån tysk Currywurscht, österrikiska Wienerle eller spanska Chorizos, nej, det är den urschweiziska Cervelat som bekymrar de gastronomiskt ansvariga. Dessa människor tror att hela europas fotbollfans är exakt som de schweiziska för vilka Cervelat hör till fotbollsmatchen precis som partyhattar är ett måste på en svensk kräftskiva. Cervelat påminner om en tjock men den äts utan mos.
Problemet som har uppstått är att det finns för lite tarmar att stoppa korvfyllningen i, man får inte importera dem hur som helst och i Brasilien är de tydligen på väg att ta slut. Hur ska nu detta gå? Tidningarna är fulla av artiklar om just detta problem, alla tycks sig veta en lösning, lagändringar här, illegala importer där, vegetariska alternativ där...
Att en korv kan skapa så mycket uppståndelse, det är fascinerande... Det är först nu man blir medveten varför så många tyska och schweiziska ordspråk och vändningar innehåller ordet Wurst: Det är ett korvarnas språk, ett korvarnas land...
Själv är jag väldigt skeptisk gentemot korvar i alla dess former... Restprodukter är inte riktigt min favorit, men riktigt äckligt blir det ju inte förän man läser innehållsdeklarationen och inser att det flesta korvar inte innehåller mer än 20% kött... Vad resten är vill jag inte ens veta, jag tar en morot istället...
Vi får väl se hur de löser problemet, för det är ju tydligen gravt...
Lunch till slut och brödbak för att bota rastlösheten...
När jag hade vinglat upp för alla trapporna i huset för att fråga Mamma om jag skulle börja med lunch och inte ens orkade ta de sista trappstegen utan kröp fram på knä och la mig platt på rygg med ansiktet i solen, tog hon tag i det hela och gjorde couscous och rotsakspuré som vi åt med lite ajvar och yoghurt. Jag tuggade inte, jag tryckte upp maten mot gommen med tungan och svalde. Så gott har det inte varit med mat på länge! Det kändes dock väldigt konstigt när jag drack och efter ett tag började det kittla och klia i läppen och kinden... det är så när man vaknar ur en bedövning. Undrar hur det känns när man blir nersövd, eller mer när man vaknar efteråt, det lär ju ta olika lång tid för olika kroppsdelar att vakna igen... Hmmm, en fråga jag hoppas slippa få svar på.
När bedövningen väl hade släppt och jag hade druckit två koppar kaffe i solen och Mamma och jag hade avfärdat idén om att åka in till stan och köpa balletträningsgrejer eftersom vi båda var trötta och sega och framförallt jag väldigt yr, kände jag att jag var tvungen att göra nåt. Jag blev så rastlös av att bara sitta och läsa för att jag inte gjorde nån nytta men kände också att jag var för trött för att sitta vid dator och söka jobb. Värktabletten hjälpte inte, så terapin hette brödbak och matlagning istället. Jag är sån, när jag är rastlös behöver jag göra nåt kreativt, eller åtminstone skapande, som till exempel brödbak eller matlagning. Jag gjorde ett gott ljust bröd med fullkornmjöl, havregryn och kummin. Sen satte jag igång att göra en sats köttfärsfyllning som sedan packades in i otrtoligt snygga, perfekt trekantiga filodegspaket (eller phyllodeg som det hette i receptet jag orienterade mig efter...).
Det blev jättegott.
Kände att jag gjort nytta i och med att jag faktiskt trollat fram nåt riktigt gott och ganska nyttigt till min familj ur ett ganska tomt kylskåp, det fyllde mig till viss del även med stolthet. Yes, nåt jag kan! Jag kanske skulle bli dietist...
Sen plockade jag ur diskmaskin, diskade stora grejer, städade undan skor, hängde upp jackor, satte fram porslin och bestick till frukosten imorgon. Jag skulle nog vara en väldigt duktig hemmafru... Frågan är bara om jag skulle vilja det och om det inte till viss del vore slöseri med intellektualitet... Jag känner redan nu hur det dras ur mig...
Men på sätt och vis är det ju därför jag är här, för att komma bort från den akademiska världen.
Gäller bara att klara steget in på arbetsmarknaden.
Men under tiden är det lika bra att försöka ta igen den sömnen jag missat de senaste månaderna... Och träna, även det behövs.
Imorgon ska ballettläder inhandlas, hudläkare besökas, papper patineras (om det nu går), kalligrafi skrivas och ansökningar skickas... En stor dag, det är ju faktiskt varje dag egentligen... Eller hur?
Bedövad med växande tandläkarskräck
Mycket hade jag hört förut ungefär ett hundratal gånger. Men det där med att jag har tandsten och att mitt tandkött är jätteirriterat och att jag hade brutit av en hörna på en kindtand, det var nytt. Den avbrutna hörnan hade jag inte ens märkt och det var en rejäl bit som var borta...
Dessutom kan det finnas sammanhang mellan mitt inflammerande tandkött, metallskenan och de infekterade utslagen på mina händer....
Plötsligt insåg jag att jag nog måste acceptera att jag är den jag är. Att mina tänder helt enkelt är känsliga och jag måste vara nogrannare med borstning, tandtråd och munskölj än andra. Hur svårt kan det vara?
Jag låg och tänkte på en sak som slog mig redan i gårkväll när jag kollade på det jag skrivit om mina språkkunskaper i mitt CV tillsammans med Pappa; talförmågans och språkets makt.
Hur utlämnad är man inte när man ligger där med sug och spegel, bomull och fingrar i munnen med två fokuserade kvinnor över sig... Bara för att jag inte kan prata, eller vet vad de pratar om. Jag kan inte prata och jag kan inte deras språk, alltså är jag utlämnad...
De skulle ju egentligen kunnat gjort vad som helst med mina tänder... Usch, jag vill inte ens tänka så, för det är då tandläkarskräcken kryper sig på. Den som jag aldrig haft förut.
Igår tänkte jag mest på hur svårt det måste ha vart för mina föräldrar att arbeta sig upp på såväl social som karriärsstege... Det krävs så mycket mer för att tas på allvar när man inte behärskar språket. Hur mycket auktoritet och pondus krävs det då inte för att bli chef för någon som inte är klockren på språket som talas! Det är ju så lätt att göra sig till åtlöje, missförstå något eller framförallt bli missförstådd...
Jag beundrar mina föräldrar och är evigt tacksam att jag fick gåvan av en tvåspråkig uppväxt. Sålänge jag är i Sverige eller Schweiz (eller nåt annat tyskspråkigt land) behöver jag aldrig oroa mig att jag inte skulle kunna visa vem jag är och vad jag kan utan att snubbla över mitt språk!
Wow! Så här positivt har jag nog aldrig sett på min flerspråkighet... Men om andra kan komma långt fastän de måste kämpa med språket, då borde ju jag kunna komma ännu längre eftersom jag inte behöver kämpa med språket! Helt plötsligt blev min framtid ljus...
Hungern hoppar på mig, jag håller på att svälta ihjäl känns det som, men jag vet ju att det inte är så... Jag klarar mig. Kan inte äta nåt just nu eftersom mit högra käkhälft är bedövad. Den börjar komma tillbaka, men jag känner fortfarande bara motståndet när jag biter mig i tungar... Inga bra förutsättningar för att försöka äta nåt...
Jag såg killen från tåget igår (alltså han som köpt ett halvt kilo outdoor för 10sFr) idag igen och insåg plötsligt att jag visst det kände honom... Jag vet vad han heter och jag vet var han bor...
Nästa gång ska jag hälsa på honom och tvinga honom att känna igen mig. Han vet ju vem jag är, egentigen...
Jag kommer inte att göra det, men föreställningen om att jag kommer fram och hälsar på honom, påminner om vem jag är, frågar hur han har det, hur det går med utbildningen, med tjejerna roar mig.
Men jag är inte sån. Jag är spontan, men inte så spontan och framförallt inte så elak.
Jag vill att bedövningen ska släppa! Maat! Jag vill ha maaat!
Nu tar jag mig an utmaningen...
Så här lyder utmaningen:
Länka till den som utmanat dig
Berätta sju sanningar om dig själv
Utmana sju personer
Lämna ett meddelande till dem du utmanar
Sju sanningar om Ebba Luna
1. Inför studenten som jag tog 2006 och som i Schweiz består av muntliga och skriftliga tentor i fem ämnen, skulle jag ha läst 17 böcker i sammanlagt 4 språk. Jag läste 10 helt, några skummade jag och minst en bok i varje språk hade jag inte läst mer av än en sammanfattning på nätet... Det ironiska är att jag fick frågor på böcker jag bara hade läst delvis eller inte alls på såväl franska, spanska och engelska där jag kunde fuska genom att fokusera på mina språkkunskaper, men på tyskan fick jag frågor på en bok jag faktiskt hade läst, men inte kunde något om så där fick jag mitt enda icke godkända betyg på de muntliga tentorna...
2. I ettan och tvåan på lågstadiet gick jag i skolan även på lördagar. Femdagarsveckan infördes när jag började trean.
3. När jag var liten var jag otroligt höjdrädd, jag var livrädd för att åka hiss, gå i smala branta trappor eller sådana utan räcke. Något av det värsta som fanns var när de stora skidliftsgondlarna gungade till på väg upp och det enda jag åkte på Liseberg var Nyckelpigan (som sen gjordes om till Cirkusexpressen som var mycket snabbare och asläskig). Jag är fortfarande lite höjdrädd ibland.
4. Jag hade min första "pojkvän" på kyrkis (alltså typ kyrkans barntimmar...), jag var fyra år när han satt brevid mig och sa rakt ut att: Ebba, jag älskar dig. Jag svarade: Jag dig med. Sen var det han och jag som gällde, hela tiden... Jag var den enda tjejen som fick vara med och leka med killarna. En påpekade någon att jag ju också hade tjejbaciller, men det var tydligen inte samma som med de andra tjejerna...
Han och jag bestämde att vi skulle ha en sån där bil som de svarta London taxibilarna när vi blev stora.
5. När jag var nio år fick jag mitt hjärta krossat av en kille första gången. Av vem? Jo, av samma pojke som ovan. Vi hade hållit på och skrivit brev och jag hälsat på honom några gånger under fem års tid. Sen kom en dag ett brev som inte var som alla andra. Sen dess har jag aldrig hört av honom. Undra vad han gör nu...?`
6. När jag fick vattkoppor fick jag så mycket att doktorn ropade på alla sjöterskorna när jag var där och sa att det här var det värsta han hade sett.
Han pensionerades två-tre år senare...
Hemma fick alla speglar tas ner för jag klarade inte av att se mig själv.
7. Jag är 166.5 cm lång (i passet står 167) och vägde imorse 63.6 kg.
Jag utmanar Celeritas, Cissi, Frk Pyttis, Elin, Elvin, Tistla och Liindiss.
Lycka till!
så, då var det gjort. Sju sanningar berättade, sju personer utmanade... Det blev visst sju tjejer, lustigt... Ska bli spännande att läsa deras sanningar...=)
Idag var en bra dag! Var ute en halvtimme imorse och följde sen med Mamma till veterinären. Stackars Hunden mår inte mycket bättre, han haltar och vinglar, men det var nån viktig reflex i bakbenet som hade blivit snabbare och det var ju ett bra tecken. Hoppas han blir bra, den lille sladdisen...
Veterinären själv har en liten svart mopsdam som är så otroligt söt! Jag har aldrig tycket mopsar var särskilt fina, de ser ju ut som små grisar... Men idag fick jag en stark impuls Jag vill ha!!!
Men men, det går över... Hade samma med långhåriga hamstrar ett tag, det sket sig dock på grund av min kvalsterallergi...
I eftermiddags kom jag till slut iväg till stan, lunch och kaffe, sol och sista kapitlet i boken, pill med mitt CV och lite msn gjorde det svårt att slita sig... Men i alla fall, jag kom iväg. Hittade några jobberbjudanden i skyltfönstren, enstaka "verktyg" för att framställa det scenografiska attiraljer jag ska bidra med till årets spexproduktion i Örebro, två vykort.
Det var en speciell känsla att åka in till stan med det tåg jag åkt med varje dag under tre års tid, gå genom den stan som varit min i 13 år. Det kändes inte som att den var det längre... Det finns vissa saker som stör mig.
En sak är hur folk ser ut. Vad tänker de på när de köper sina kläder, vad tänker de på när de tar på sig dem om morgnarna... Förmodligen inte alls, eller så tycker tjejerna faktiskt att det är snyggt med nitbälten och bootcutbyxor nerstoppade i stövlarna (är inte det obekvämt? undrar jag...). Översminkade, manikyrerade, med en klädstil som får en att tro att det inte hänt nåt med modet i Schweiz sedan 1998, eller helt osminkade med sporadiskt klippt hår (bara det är bekvämt), bomullskläder, regnjackor, jympaskor. En enda välklädd kvinna i mörkgrå dräkt, blont hår, röda läppar, bland tusen som inte ser när det tittar i spegeln...
Killarna med stora pösiga Wutang HipHop-style byxor som de har lurat föräldrarna att ge flera schweiziska hundralappar för, kepsarna på sned, eller håret genomkladdat av gel för att piggarna ska hålla, de ser ut som pingviner när de springer till tåget. Lustigt, men fult. Den andra varianten är killar med typisk nördstil. Lite för högt skurna, för korta byxor, ryggsäck eller datorväska beroende på ålder, små runda glasögon, kort hår.
Ett uns av söt rök ligger över staden. Hasch. En av killarna brevid mig på tåget hem hade fått ett halvt kilo outdoor för bara 10 sFr, det hade han rökt upp på bara en vecka och killen mittemot honom hade inte legat med sitt ex, fastän de hade vart tillsammans två månader, den tredje läste en gratistidning.
Hur gamla kan de ha varit? 16? 17? 18 kanske på sin höjd, jag kände inte igen dem, men de gick av på samma station som mig, skulle de vart 18 eller över skulle jag känna dem. Alltså är de yngre...
Det gör mig illamående.
Människorna är helt enkelt snyggare, vackrare och mer välklädda i Sverige.'
Det kändes skönt att vara själv skönt att vara själv på stan idag. Men det är fascinerande hur man ser bekanta i främmande människors ansikte när man letar efter något att hålla sig fast vid. Jag är van att känna folk, att kunna hälsa, vinka eller undvika beroende på humör, att kanske tvingas ta en omväg om jag inte vill träffa nån.
Idag var jag ensam i Bern. Jag smakade på "mitt Bern", men det kändes inte som att det var det än.
Det är nog bra att det dröjer innan jag får besök. Tills dess kanske det har hunnit bli mitt Bern, då kan jag visa er min stad, mitt land. Men jag kommer alltid att ha minst två länder som är mina, minst två världar. Jag tror att det går att få ihop, det känns så. Som att man kan göra nåt bra av det. Jag behöver inte ha ett ställe som är hemma, jag behöver inte söka vart jag kan vara hemma, jag behöver bara vara det. Jag trivs med att vara med mig själv, det är skönt att få plats för tankar, skönt att inte behöva tänka alltid heller. Det går framåt, långsamt och stegvis, men det går framåt.
Jag drömmer och minns bara bitar av drömmen, träffas av bråkstycken av bilder, som minnen, men jag vet inte om det är verkligt eller inte. Det gör inget. Det får vara som det är. Det räcker för mig just nu.
Hmm... ska man gå och lägga sig, eller ska man fylla i en lista?
Namn: Ebba
Smeknamn: Bebba, Ebbis (främst när jag var liten), Ebba Grön
Anser du själv att du är snygg: Nästan aldrig
Har någon varit otrogen mot dig: Ja
Hur många på din polarelista har du hånglat med: några för många...
Är du svårflörtad: Ganska
Vad gjorde du igår kväll: Åt god mat hemma med Mamma och Pappa och Brorsan
Har du nytvättat hår: Japp (eller ja, tvättade det i eftermiddags)
Vad luktar du nu: White Musk, vanilj och idominsalva
När blev du fotograferad senast: igår eftermiddags
Saknar du någon nu: många...
Använder du icq eller msn: msn
När fick du senast en present: i lördags
Har du några högklackade skor: oo ja, massor! (jag älskar högklackat!)
Vilken är din favoritfärg: lila, vinrött... men det beror på sammanhang
Har du blivit hotad via telefon: per sms på högstadiet, men det var bara fjortislarv, försök till mobbing som misslyckades eftersom jag inte var så sugen på att låta mig mobbas...
Goth eller pop: pop om jag måste välja så
Vill du ha barn: ja, men inte förän om några år...
Vilken färg har du på dina underkläder nu: vita trosor, svart bh med blommor
Hur ofta loggar du in på helgon: aldrig
Längtar du till din nästa födelsedag: på sätt och vis, då är det sommar
Brukar folk säga att du ser äldre ut än du är: det var längesen
Har du rakat dina ben någon gång: Massa gånger, men det var ett tag sen sist nu...
Vilka språk kan du prata: svenska, tyska, engelska, franska, spanska
Skulle du kunna ha silikonbröst: Nej, för då vore det ju inte mina bröst på riktigt längre...
Hur många hål har du i öronen: 3, men använder oftast bara 2
Jag älskar: min familj, mina närmaste vänner, stora delar av min släkt, min gitarr och mitt piano
Jag hatar: att försöka gå ner i vikt
Just nu är jag: lite övertrött och egentligen redo att krypa till sängs
Just nu är jag inte: kär
Är du snäll: det är klart att jag är=)
Är du blyg: det beror på vad det gäller, men oftast inte, jag bryr mig lite för lite...
Tycker du att du har fin dialekt: nej, varken på svenska eller tyska
Vad har du på dig: svarta shorts, grönblå t-shirt, glasägon
Hur mår du idag: sådär, var arg och grät, men det blev bättre med lite jogging och städning och sång, så nu är jag egentligen väldigt nöjd med mig själv...
Hårfärg: egentligen rödblond, men sedan september rödbrunt nu mer rött än brunt
Ögonfärg: blågröntgrått
Syskon: Brorsan
Favoritdag i veckan: -
Hårfrisör: bestämmer jag spontant, väljer en salong och en frissa som verkar trevlig och duktig, men egentligen helst nån jag känner...
Klädaffär: H&M och Vero Moda och Gina Tricot (saknar det redan!)
Favoritkläder: mjukbyxor... nej, jeans och varm kofta eller leggings och tunika
Skola: --
Klass: --
Trivs du i din klass o skola: --
Favoritämne: --
Värsta ämne: --
Musiken: sitter och plonkar på piano och gitarr och sjunger till... hiphop för dans, klassiskt piano när jag ska koncentrera mig, jazz när jag ska sjunga med, ska när jag behöver muntras upp och winnerbäck, patent ochsner och gabrielle när jag mår dåligt och vill bada i det... gamla Gyllene Tider och Ark när det är sommar=)
Dricker du: vatten oftast, alkoholbaserat: vin eller cider, läsk: Cola Light Lemon
Tycker folk du är snygg: how should I know? en del gör väl det en del inte...
Är du en gottegris: ibland, men frossar i torkad frukt och choklad för vanligt lösgodis och sånt med färg är jag allergisk emot...
Är du modig: när det inte gäller något onödigt korkat, farligt eller löjligt, så ja
Gillar du att prata i telefon: med folk jag känner ja, annars nej, hatar att ringa till folk jag inte känner...
Livshemlighet: typ som i överlevnadsstrategi? Ta en dag i taget. Saker och ting får ta tid och det får göra ont.
SENASTE.
senaste stora bilresa: Örebro-Göteborg i farföräldrarnas husbil, inte jättelångt men stort för mig (flytten)
senaste gången du grät: idag...
senaste telefonsamtal: i onsdags med julia
senaste tv-program: "wetten dass...?"
senaste dusch: i eftermiddags efter joggingrundan
senaste skor: ett par svarta pumps inhandlades i panik nyårsafton inför kvällens festligheter men användes inte förän fredagen en vecka senare...
senaste skiva spelad: Moulin Rouge soundtrack
senaste skjortan du haft på dig: vit från Vero Moda
VEM:
Vem vill du vara med just nu: mig själv faktiskt...
Vem saknar du: mina vänner och polare i Örebro...
Vem pratade du med senast: irl? Familjen i så fall, annars Bilbo (om msn räknas...)
Vem fick du senaste sms:et ifrån: bea och lukas (från hans mobil)
Vem ringde dig senast: Julia
Vem vet mest om dig: mamma tror jag eller kanske julia och bea, möjligtvis cissi
Vem kysste du senast: det tänker jag nog inte berätta här... men det var ett tag sen...
Vem sov du i samma säng som senast: jag tiger om detta med...
Vem vill du gå på en konsert tillsammans med: det beror på vad för nån konsert, haha
Vem är din bästa kompis: vill inte sortera mina vänner så
Vem kramade du senast: pappa
Vem var du på fest med senast: Polare och vänner i Örebro...
Vem lagade du mat med senast: mamma
Vem hade du ett förhållande med senast: per
Vem har du köpt den dyraste presenten till: Brorsan
Vem tog du ett kort på senast: Julia
Vem har du flest meddelanden av i din inkorg: Bilbo
Den tråkigaste du vet: en av konstlärarna på gymnasiet jag gick... usch....
Vem är den lataste du vet: hmm... Brorsan tror jag=)
Vem gjorde du bort dig för senast: jag gör aldrig bort mig, hahaha! jo men det var väl typ inför ett gäng businesssnubbar på flygplatsen när jag nästan snubblade över min halsduk och axelremmen på väskan hasade ner... (man känner sig inte så elegant då precis...)
Vem är skyldig dig pengar: spexet, samvetet, campusbokhandeln och carro
Vem är du skyldig pengar: föräldrarna, julia
Vem såg du på film tillsammans med senast: mamma
Vem kan du berätta allt för: min dagbok... det finns många jag kan berätta det mesta för men ingen jag kan berätta exakt allt för...
Vem skulle du vilja ge en ros till: Assim
Vem av dina msn-kontakter pratar du mest med: Bilbo och Cissi, Bea och Lukas
Vem umgås du mest med: här i Schweiz: Julia, Bea och Lukas
Vem bryr sig mest om dig: ingen aning, men jag tror att det nog finns några som bryr sig mycket...
Vem bryr du dig mest om: jag vet inte, faktiskt
Vem hatar du: ingen, förutom mig själv ibland...
Vem drömmer du oftast om: mig själv i olika konstiga sammanhang...
Vem snodde du den här listan ifrån: liindiss.blogg.se
En riktigt konstig dag
Jag vaknar strax före nio idag och tänker att eftersom det är söndag kan jag ligga kvar och läsa lite. Slår upp boken och läser nån sida. Nånting ligger på lur, en känsla av att allt inte är som det ska, jag känner mig hängig, trött, deppig och aggressiv och tänker att detta inte kommer bli någon bra dag. Så knackar det på dörren och Mamma undrar om vi ska ut på vår promenad, hon hade blivit så sporrad av att vågen visade drygt ett kilo mindre än förra veckan att hon absolut ville ut och gå direkt, jag läste färdigt kapitlet, försökte få liv i mig och hängde på ut. Det var ingen supersmart idé av mig att hänga på... Jag orkade inte riktigt och var ganska gnällig och jobbig tror jag och blev ännu surare på mig när jag märkte att jag lät min frustration gå ut över Mamma och resten av familjen senare, efter lite mat trodde jag att det skulle bli bättre, satte mig med gitarren, spelade och sjöng lite, plockade undan frukosten och lyckades klämma mig i dörren till soptunnan (eller vad man ska kalla det för, det är en sån där trädörr eller -lucka som man drar ut...), jag blev jättearg för att det gjorde så ont och sen började jag gråta och må jättedåligt utan egentlig anledning och utan att veta vad jag eller nån annan skulle kunna göra åt det. Jag har helt enkelt inte vant mig vid att vara här än. Jag ville verkligen inte låta det gå ut över familjen så jag blev ännu argare och svårare av det... Jag fattar inte vad det är som är fel med mig! Jag har det ju bra!
Men på nåt sätt så saknades glädjen av att se bergen idag, det var otroligt vackert men det kändes objektivt på nåt sätt, som att jag visste att det per definition är vackert men inte kände det... Jag kände inte skönheten idag, det var nog det som gjorde så ont, frågan är bara varför jag inte kunde det?
Nåväl, jag tog bort gammal fönsterfärg från min spegel, vek ihop och la in kläder i garderoben sen fick jag nog av att vara inne, laddade på lite salsa på mp3spelaren och gick ut och sprang en runda, lite för fort, lite för brant, men otroligt skönt! Härligt att ha gjort nåt! Nu känns det ändå lite bättre... Dessutom fick jag mejl om att jag är välkommen på prova-på-lektion på en ballettskola i Thun på torsdag, ska bli jättekul och skönt att komma igång. Nybörjarnivå på torsdag, så får vi se om det passar eller om jag får byta...
Ett hekto ner på en vecka känns som ingenting vilket nog också bidrog till frustrationen imorse, men att jag faktiskt orkade gå både en halvtimmespromenad åt uppförsbackehållet (det finns två håll att gå rundan, den ena går uppför en längre bit, men mindre brant, den andra går uppför jättebrant men inte särskilt lång bit, det hållet gick vi idag och jag blev jätteyr) och ta mig ut på en 20 minuters löprunda i ordentligt tempo, vilket jag inte skulle orkat för en vecka sen, visar att det faktiskt har hänt nåt.
Det är ju träningen som är huvudsaken för jag är ju faktiskt inte överviktig nånstans. Så det så!
Igår var jag iväg och såg på iskonståkning, som vanligt en blandning av fascination och beundran å ena sidan över det åkarna åstadkommer (jag vet ju hur svårt det är), och frustration och ånger över att jag slutade å andra sidan. Men det är nog bra så. Jag hade missat så mycket underbart annars!
Jag har förresten blivit utmanad av Friday att berätta sju sanningar om mig själv, jag lovar att ta mig an utmaningen, men inte just nu, måste först sortera alla de sanningar som finns om mig och välja ut sju som lämpar sig för allmänheten.
There are no such things as bad days. Every day is exactly what you make of it.
Give every day the chance to be the best day of your life!
(jag vet, det är nästan omöjligt...)
En vecka
Nu är det en vecka sen jag flyttade från Sverige. Jag börjar vänja mig, långsamt och trevande kommer vanekänslan krypande och insikten om att jag faktiskt bor här, inte bara är på besök.
Jag har inte träffat särskilt många kompisar här än, har inte gjort mig mödan att tala om för folk att jag är tillbaka. Jag har stött på vissa på tåget eller stationen, en del har berättat för andra att jag är tillbaka, en del har frågat av soig själva, en del har föräldrar som har pratat med mina. Det känns bra. Jag tar det som det kommer, steg för steg. Har inget behov av att vara supersocial. Jag behöver hitta min egen väg först, sen kan jag tillåta andra att komma in i mitt liv.
Det tar tid, jag är långsam, men det måste jag få vara. Det finns så mycket vackert som man missar om man har för brottom i livet.
Städdag
Därför passar jag på nu när hon är ute med Neo, hunden, den kvart han får vara ute i taget, att lägga upp bilder från gårdagens otroliga utflykt.
Nej, jag kan nästan inte röra mig och ja, det är en skön känsla att vara slut i kroppen på det här sättet. Jag känner av muskler som jag inte ens visste att jag hade och imorse vaknade jag med ett ryck av att min högra axel som jag låg på knakade till och flyttade på sig. Bra eller dåligt? Vet ej, men det gjorde inte ont, kanske var det just det som var så kusligt; att det knappt kändes men lät jättehögt. "klick" liksom. Min vänstra fotled är svullen, det känns lite mindre bra, trodde inte att jag hade tagit sönder den såpass under spexet...
den perfekta brädan påspänd, man ser nästan ängeln på den (nån gång ska jag skriva ett inlägg om varför den är perfekt...) blå himmel och massor av snö! 
Restaurangen där Julia och jag åt vår soppa till lunch och njöt av solen (jag har faktiskt fått lite fräknar!)
romantisk solnedgång bakom Alperna när vi var på väg ner mot dalgången. Jag var tvungen att stanna och få Julia att sätta sig ner också och titta på detta konstvärk! Det är lustigt hur man får upp ögonen för det vackra i världen när man inte tänker så mycket på allt elände längre...
en väääldigt trött och nöjd Ebba. Ahhhh... härligt!
Utmattade, fnittriga, glada och nöjda. Vilken bra dag!Så, nu kom Mamma hem, så nu är det städning som gäller. Det går ju fortare och är enklare när man hjälps åt. Så det gör vi!
Man får ta vara på de små sakerna i livet. Känslan i magen när man glider genom djupsnön på en perfekt bräda, eller lyckan av att ha hittat fastän den tredje halvan i gänget saknas, hon med the map-reading-skills, eller att vakna och känna att man lever.
Härligt och vackert är vad det är!
åååhh (både med nöjda och smärtfyllda nyanser)
Kan det bli bättre? Jag undrar det...
Det tog mig en nedfärd sen kunde jag åka lika perfekt som för 2 år sen igen. Det sitter i ryggmärgen. Och vad jag hade saknat det! Min underbara bräda och de vackra bergen (bilder kommer imorgon, jag är för trött nu) och pulversnön!
Det var så perfekt och så härligt!
Julia och jag satt ute och åt soppa till lunch. Efter det satte vi oss lite bortom restaurangen för att äta medhavda äpplen och Toblerone till efterrätt. mums!
Sol och berg och skönhet och vänskap och sol och snö och frihetskänslan när man susar nerför backarna och det svider i låren... Jag kan bara inte få nog av det!
Det var två nöjda och stentrötta tjejer som satte sig på tåget hem igen. Fnittriga och virriga som två fjortisar... pinsamt värre men otroligt kul... Helt enkelt bra.
Den smärtfyllda delen av åååh-et i rubriken syftar på mina lår, vader, höfter, knän, rumpa, fotleder, handleder, rygg, mage, axlar, armar som visst inte var så vana vid att svischa nerför backen på en perfekt bräda... Jag kommer nog inte kunna röra mig imorgon... Men det är det värt! Till tusen!
Ögonen faller igen och jag har sällan skrivit ett inlägg som tagit längre tid per ord än detta..
Nä nu får det bli dusch, stretch och sängen. Mat i magen har jag ju fått, dessutom Mammas världens bästa quiche (jag gör den nästbästa, typ...) Gött!
Hoppas ni inte blir så avundsjuka att ni inte tycker om mig längre... Kom och hälsa på istället!
Ikea
Men men, så kan det gå. Efter att vi kommit hem och tinat och jag fått lite gröt i magen och hunden hade fått komma ut en liten sväng också (han får inte gå så mycket just nu för han har en skada i ryggen), åkte vi ut till Ikea med omväg förbi färgaffären Obi, för att titta på vad som egentligen finns och hur det som finns i katalogen ser ut på riktigt. Det var skönt att få göra det för att få perspektiv...
Ett missat samtal när vi kom hem. Mamma ringde upp. Det var Julia som hade sökt mig, jag tog över telefonen. Om jag har några planer imorgon torsdag, nej det har jag inte, hänger du på och åker snowboard? Jaaa! Jättegärna!
Så vi ska iväg imorgon. Tåget går 08.34 från Bern. Upp till Gstaad ska vi och göra pisterna osäkra, min vän Julia och jag! Härligt!
Det går åt rätt håll. Solen skiner igen, jag har vart ute och gått även idag och vågen visade 63.8 idag. Yes!
Som sagt; det går åt rätt håll. Marie har så rätt, det tar tid och det måste det få göra... Tack!
länge sen
Jag trodde att jag skulle få stöd, istället möter jag tvivel på min egen kapacitet.
Hur lätt är det att tro på sig själv då?
Idag grått, regnigt. Ändå vackert.
64kg.
Promenad 35 minuter, mycket uppförsbacke.
Känner mig vilsen och vet inte vart jag är på väg längre. Första stora motgången. Uppförsbacke...
Jag tänker inte ge upp. Inte än i alla fall. Helst aldrig, men jag vet inte om jag orkar kämpa hela livet...
Återkommande fråga: Hör jag hemma i den här världen?
ebba luna international
om nån är intresserad av att läsa vad eBbA kan svamla om på engelska eller högtyska så är det bara att kolla in ebbaluna.blog.com
denna bloggen kommer jag givetvis att fortsätta med, det är ju mitt hjärtegull... Jag behöver den här bloggen. Svenskan är mitt språk, det som jag har lättast att uttrycka mina känslor på, så här kommer man kunna läsa om mitt icke-liv i många månader till tror jag...
föresten... jag skriver all statusinfo och sånt på msn på engelska, det blir enklare och tar mindre plats så... vet att det kan verka lite töntigt, men jag är ju så otroligt flashig så jag måste ha det på engelska... nej, verkligen inte, men eftersom jag ska förena två kulturer och länder och dessutom har vissa kontakter som bara kan engelska så gör jag på detta vis... hope you understand...
nu sova, för imorrn, då minnsann ska det fixas en massa grejer... eller nåt typ... sova behöver jag i alla fall...
bildtillägg på begäran
utsikten åt vänster från balkongen ikväll kl 17.30.
utsikten rakt fram från balkongen ikväll kl 17.30. Eiger, Mönch & Jungfrau syns tydligt om man vet vilka berg det är...
Visst är det vackert! Plåster på såret med namn saknad och längtan efter mina vänner och mitt egna boende...
Så, Elin, så här ungefär bor jag. Det kommer nog fler bilder när mitt rum är klart... So long!
Måndag
Fatta vad härligt det är att kunna sitta ute i solen och äta soppa och dricka kaffe och bara ta det lugnt, bara andas, bara vara... Äntligen! Tyvärr finns det några moln på min klarblåa himmel, dessa heter saknad och jobbsök...
Jag saknar Örebro och jag saknar att ha alla underbara människor så nära.
Sa det till Mamma idag, det finns så många fler som jag lärt känna i Örebro som jag absolut vill hålla kontakten med än det fanns här när jag flyttade... Riktiga vänner liksom, många... Det är jag inte van vid och jag saknar det.
Här hade jag en bred bekantskapskrets men väldigt väldigt få vänner...
Vad har jag gjort idag då? Jo, jag har vart ute och gått en halvtimme innan frukost. Sen var Mamma och jag iväg till Bümpliz och handlade massvis med frukt och grönsaker hos turken. Jag hade aldrig varit där och fascinerades av priser, kvalité och utbud... Helt otroligt! Paprikorna kostade 3.90 sFr/kg, det motsvarar typ 22 kronor! Det är helt sjukt!
Väl hemma igen kokade vi broccoli- och morotssoppa och åt den ute på terrassen, vi passade på att förbereda vitkålssallad också... Vi är ju bara sååå nyttiga! :-p
Mycket mer har vi inte åstadkommit, jag har städat i köket också och duschat och tvättat håret.
Och så har vi njutit och suttit ute och gassat i solen! 10 grader i skuggan och säkert 15 i solen! Aaahhhhärligt!
Nu ska jag översätta mitt CV till tyska och begära ett betyg från mina arbetsgivare i somras. Sen ska jag kolla vad som finns att söka, titta lite på dansskolor och som belöning ska jag spåna på färger till mitt rum och kanske till och med göra färgprover. Väggen där tavlan med gubben ska hänga ska vara mörkröd, nästan vinröd fast åt det bruna hållet... typ mörk mörk ockra. Det blir fint!
Annars håller jag mig ganska isolerad, jag har ingen lust än att träffa folk, jag är inte sugen på att dricka kaffe eller gå ut med en massa gamla kompisar, jag vill först få ordning i min egen värld.
Ett steg i taget, jag ska ju vara här ett tag, så jag har inte brottom. Körkort ska väl tas också och tågabonnemanget ska utnyttjas, backar ska piskas och nysnö skändas, vackra ting ska målas av eller fotograferas, hemmet ska hållas rent och prydlig, tulpanlökar, örtfrön och tomatplantor ska sättas och odlas fram, tavlor ska göras färdiga, rummet ska göras om, landet ska intas, d-vitaminer ska produceras och nån gång ska det även tjänas lite pengar...
Jag tar det som ett bra tecken från gudarna att solen skiner på mig.
Saker och ting får ta tid och det gör ont när knoppar brister...
Välkommen i det rödvita alplandet
På flyget hann jag bli asocial och hade jag haft någon med mig hade jag säkert vart gnällig och jobbig. Nu var jag som tur själv så jag drog inte ner någon med mitt dåliga humör. Det var rätt skönt. Jag var liksom tvungen att skärpa mig.
Jag tänkte innan vi landade och när jag gick av och sen stod och väntade på mitt bagage att jag helst hade velat komma fram själv, ta tåget till Bern själv och kliva in i ett tomt hus i Ittigen. För att kunna konfrontera på riktigt, för att kunna känna efter hur det känns för mig själv, utan att ta hänsyn till någon annans liv eller känslor. Men jag visste ju att mina kompisar skulle komma och hämta mig vid flygplatsen, det hade de pratat om hela veckan och jag visste att de såg fram emot att jag skulle komma tillbaka, men jag såg inte fram emot det lika mycket som de... Hur gör man då, hur hanterar man det? Jag vet att ni ser fram emot att jag kommer och att ni har köpt tågbiljett för motsvarande flera hundra kronor, men jag vill helst vara själv, jag tycker inte det är kul att komma tillbaka till Schweiz... Det kändes inte som att det skulle funka, så jag bestämde mig för att låta det bli som det blev och glädja mig åt att jag faktiskt har vänner här också som längtat efter mig och väntat på mig, även om de kanske inte förstår att jag inte kommer hem på samma sätt som de gjorde.
Så när jag väl fått mitt bagage, vilket tog evigheter, och lagt upp det på vagnen, stannande jag upp ett ögonblick, samlade mig, gjorde blicken mer klar och nyfiken än trött och deppig (ja, jag kan faktiskt göra så att det inte syns hur jag mår alls...), rätade på ryggen och begav mig ut.
Jag såg Pappas ansikte och glädje mellan de andra passagerarnas huvuden och han pekade åt vilket håll jag skulle, redan då var allt borta, all trötthet, all tvivel på att det var rätt, bara att se Pappas strålande ögon som om han hade återfunnit ett förlorat barn sade mig att här är jag välkommen. När jag svängde runt hörnet såg jag dessutom mina kompisar stå där, förväntansfulla. Det hade spännt upp en Schweiz-flagga mellan sig som det satt fast bilder på mig och mina två absolut bästa tjejkompisar från gymnasiet på. Och ett halsband av toblerone. Då blir man bara glad. Det fanns inget annat kvar, jo möjligtvis utmattning, men annars fanns bara glädje och kärlek! Så underbart. Det var alltså mina två bästa tjejkompisar Julia och Bea och Beas bäste vän och min nyblivna polare Luki som hämtade. Så himla gulligt av dem!
Bilder kommer.
Pappa köpte tågabonnemang åt mig med en uråldrig bild från 2004 där jag ser ut exakt som nu 2008 (smått skrämmande, men otroligt praktiskt i just detta fallet), och bjöd på kaffe innan vi tog tåget till Bern. I Bolligen väntade Mamma med bilen och körde upp hela gänget till oss. Där hade hon ställt Lanson (bubbelvin!!) på kylning och kokat palsternacksoppa och fixat Zopf och oliver. Så omtänksamt, jag blev helt rörd, tyvärr genomförde jag inte den kinesiska traditionen elle seden, men jag tror att det blir bra ändå! Det jag känner är att jag är välkommen och att jag stöttas. Det känns bra.
Vännerna skickades hem och sedan åt namnsdagsmiddag för Pappa och Brorsan, fondue chinoise, det var längesen och jättegott! Till efterätt chokladmousse.
I morse blev jag riktigt förvånad att vågen inte visade mer än den gjorde...
Apropo våg så tänkte jag att jag skulle utnyttja bloggen till att redogöra för mig själv och alla som är intresserad över motion-, matvanor och viktkurva här, det är ju en stor del av det jag tänker ägna mig åt här och många har sagt att de vill veta hur det går, så då startar vi nu:
Utgångsvikt: 64 kilo
ingen kondition alls, jag blev jätteandfådd när jag gick uppför backen till oss igårkväll (okej, den är jättelång och jättebrant, men jag har ju klarat den som ingenting när jag gick den dagligen)
styrkan pratar vi inte ens om
mat kommer senare, än så har jag inte ens käkat frukost...
Ska försöka hålla er up to date med allt som händer här, men det är ju fortfarande så att jag skriver för min egen skull och inte för någon annan, alltså ser jag ingen anledning till att låtsas som att jag är någon jag inte är i min blogg, mina inlägg är lika föränderliga som jag själv, ena dagen är det djupt filosofiskt, andra dagen bara blaj, tredje dagen kanske politiskt, vad vet jag... Så risken finns ju alltid att det jag skriver är ointressant, men det får det vara, det jag gör är att berätta om det som jag vill få ner i skrift just nu, det som finns i mitt huvud, det jag tampas med. Jag tänker inte på läsarna när jag skriver (utom just nu då...:-)
nåväl, de flesta vet ju hurdan jag är, så det här ska nog gå alldeles utomordentligt bra!
Schweiz är vackert, igår sken solen på bergen när jag landade och det var fortfarande ljust klockan 17!
Julia, Luki, jag, Bea...På väg på riktigt riktigt riktigt
Verkligen på riktigt.
Jag förstår inte allvaret i mina ord än. Några gånger de senaste två dagarna har tårarna varit riktigt nära utlöst av enstaka sms av underbara vänner, till exempel festkompanjonen som satt med en öl och saknade mig... Jag ville vara där!!! men ändå har jag klarat mig rätt bra. Ångesten har hållit sig borta än så länge men magont och viss aptitlöshet visar på att mitt undermedvetna ändå är ganska ångestfyllt och nervöst. Dessutom är jag fortfarande fruktansvärt trött men inte lugn nog att ta igen sömnen.
Nu har jag lagt 40 danska kronor på att få använda flygplatsen internet här i en halvtimme. Dyrt men det kändes som att det var värt det, jag behöver skriva av mig lite, få ner lite tankar jag haft under flyget.
Som tillexempel hur man kan lita så mycket på någon man inte känner att man låter denne flyga en någonstans fastän det blåser kuling till storm.
Eller hur vackert Sverige är uppifrån luften. Kommer osökt att tänka på en Winnerbäcktext : ... och allting ser så gulligt ut från ovan... Håll ut! Håll ut! Förr eller senare spricker den bubblan, håll ut några dagar till...
Det blåste en del nu från Landvetter till Köpenhamn, men det var klart och solen sken. Så vackert när man kommer ut över Malmö och ser sundet glittra, alla dessa vindkraftverk mitt ute i havet ser ut som små måsar eller gäss, och solen lyser upp skumfläckarna på havet. Dessutom lyste solen in genom fönstrena på min sida först när vi var på väg och svängde runt för att komma in på landningsbanan, sen lyste den in genom fönstren på andra sidan gången och då bildades ett otroligt vacker mönster längs med det undre taket på¨min sida. Så vackert. Det känns som ett bra tecken att mina sinnen är såpass öppna att jag kan se och glädjas på riktigt åt det vackra runt omkring mig...
Alla liv har sin tideräkning och det här är min, nu börjar mitt liv! Tack ni som stöttar mig!
ojdå, var jag så sliten...
jag somnade vid 23 tiden och sov till 11.15 idag. jag vaknade till vid halv nio, men somnade om direkt igen...
så här mycket har jag inte sovit nykter på typ hundra år! jag måste ju ha varit helt sjukt sliten och trött...
min reaktion när jag såg vad klockan var 11.15 var just: ojdå, var jag så sliten...
det är lite speciellt när man inser hur hårt man har kört med sig själv de senaste veckorna. men allt annat har ju varit så mycket viktigare än att sova. det blir väl så när man inte vet när man kommer träffa sina nära och kära nästa gång, då sover man hellre två, tre, fyra timmar mindre och sitter uppe till morgontimmarna och pratar, istället för attt sova...
men sömn är underskattat. faktiskt, det är otroligt skönt att sova, även om jag kan hålla med om att det är väldigt tråkigt att gå och lägga sig, man skulle ju kunna missa nåt...
det skönaste inatt var nog att jag slapp drömmarna. dessutom finns det en väldigt stark trygghet med att vara hos farmor och farfar. jag har skrivit om det förr, det är det här att trots att dom har känt mig hela mitt liv och upplevt alla mina konstiga faser så älskar dom mig så mycket att dom sätter sig i husbilen och kör ända till Örebro för att hämta mig och alla mina grejer, dom köper färska räkor åt mig för att dom vet att jag älskar det, dom låter mig sova ut och tar hand om mig... jag ska bli som min farmor när jag blir gammal!
ett litet moln finns just nu på himlen i min bubbla (eller det finns väl fler om jag ska leta efter dem men det skulle jag ju sluta med...) och det är att SMHI har utfärdat stormvarning för imorgon för hela södra Sverige, framförallt västkusten... detta är ett problem. det innebär nämligen att risken finns att jag inte kommer iväg imorgon och det vore jobbigt... usch. det skulle komma kulingvindar upp till 20 m/s ikväll och dra ihop sig till storm 30 m/s imorgon. jag hoppas på att det båser över redan inatt och annars att det lägger sig till lunch så att jag hinner med flyget i Köpenhamn. det återstår att se hur det blir... nåväl.
det löser sig nog.
nu ska jag dricka kaffe och vid 6 blir det middag på Kock och Vin här i Göteborg. det är jag och föräldrarna som bjuder ut farmor och farfar. det verkar gott och det ska bli roligt att gå på restaurang.
imorgon kväll kommer en resebeskrivning ifall det nu inte är så att jag får för mig att leta upp ett internetcafé på Kastrup... vem vet?
Spex-insider: Kaffe! jag vill ha kaffe!!
Göteborg
Nu är jag i göteborg och allt har faktiskt gått som det skulle hittills. Förutom att jag fortfarande tror att jag kommer komma tillbaka till mitt "hem" i Örebro om några veckor, det där med att lämna nycklen var väldigt overkligt.
Jag gick upp vid kvart i åtta, packade mina sista grejer, drog av sängkläderna från sängen och städade badrummet i samband med duschen. osminkad och med blött hår sa jag hejdå till själsfränden next door som jag förövrigt kommer sakna skitmycket och knatade iväg till farmor och farfar och deras husbil. fick med mig cykel coh sängkläder då osså. tvingade i mig lite flmjölk med müsli och russin och en ostmacka, hjälpte till att lägga upp cyklen på en av sängarna och begav mig sedan till rummet igen för att städa. samtdigt stod kinesiska grannen (hon med psyktestet) och gjorde dumplins åt mig eftersom det är sed i kina att man äter sådana innan man åker iväg och nudlar när man kommer fram, så nudlar it is på lördag i bern. mamma vet redan om det så hon införskaffar sådana.
Före detta korridorsbrorsan (brorsa är han fortfarande men bor ju numera med vakcra celeritas) kom och sa hej på vägen till opponering. skönt att få säga hejdå precis innan man åker.
Bästa vännen kom precis innan flytten påbörjades, gav tillbaka extranycklen så jag kunde lämna alla nycklar, åt dumplins med kinesiskan och mig och tog sedan avsked.
När jag trodde att jag fått med mig allt till bilen kollade jag en sista gång och hittade plötsligt bara en nyckel. sååå typiskt tänkte jag, sen kom jag ju på att den nog satt kvar i dörren. mycket rätt, virrighetens drottning hade låst dörren men låtit nycklen sitta i låset. tror det är dags för lite vila för min del...
11.45 kom vi iväg efter att ha lämnat båda nycklarna i ÖBOs brevlåda och fått undan allt i bilen.
väl ute ur Örebro somnade jag.
vaknade när vi tankade och farmor och farfar funderade på att köka lunch. så åt vi mackor och drack te och gav oss iväg igen. jag somnade i höjd med skara. och sov ända fram göteborg. så skönt! jag var inte medveten om att jag var så trött men det var jag tydligen. det ska bli riktigt skönt med en helt ledig dag imorgon. jag ska sova u! jaa!
det tog runt en halvtimme att få in allt från bilen och nu står lådorna prydligt staplade i bastun (den används alltså inte...).
och hur känns det då?
det känns typ inte alls. det känns inte ens särskilt overkligt. jag inser inte alls att det är på riktigt, men jag funderar inte så mycket på det heller. jag har varit så himla duktig på att göra problem av allting så nu ska jag inte göra det. det får komma när det kommer, det får göra ont och vara jobbigt när det är det, det får kännas konstigt när det väl kommer ifatt. just nu klarar jag mig som det är. den största stressen har släppt. nu ska jag sova mycket och återhämta mig. imorgon ska jag skriva för mig själv om hur jag ska uppföra mig för att kunna vara äkta och ärlig mot mig själv och min omgivning och hålla kvar vid min personlighet utan att fastna i gamla mönster och umgängen igen. det är ett ganska svårt projekt, men viktigt och spännande. jag vill inte bli den jag var innan jag flyttade för jag trivs mycket bättre med den jag är nu!
jag tänker inte hålla på och känna efter hur det känns att ha flyttat ifrån Örebro, jag vill inte gräva ner mig. jag går vidare men jag kommer aldrig glömma Örebro och mina underbara vänner där! jag är kvar hos er med en stor del av mitt hjärta! jag kommer sakna och längta tillbaka, men jag tänker samtidigt göra det bästa av mitt liv!
Örebro, jag tackar för mig.
Det ska bli ett kliv framåt inte tillbaka. det ska jag kämpa för.
På lördag hotar storm så jag kanske inte ens kommer iväg på lördag... SMHI varnar: Gå inte ut! Det kommer storma i Götaland!
Damn, det känns lite jobbigt...
nej, nu börjar jag faktiskt bli för trött för det här. sömnbristen de senaste månaderna sätter sina spår.
vidare på min väg imorgon.
lite lite läskigt...
kanske kommer verklighetskänslan komma imorgon när jag lämnar nycklen...
kanske kommer den när jag tar farväl av mina älskade syskon här, kanske när jag åker iväg med husbilen, kanske när jag packar ur alla mina saker ur bilen och bär upp dem till farmor och farfar, kanske när jag vaknar i Göteborg på fredag, kanske när jag kliver på flyget på Landvetter, kanske när jag landar i Zürich, kanske när mina vänner och föräldrarna hämtar mig, kanske när jag går och lägger mig i min gamla säng...
kanske kommer den inte alls
jag är fruktansvärt rädd att allt kommer kännas overkligt, att jag kommer tappa fästet, glömma det jag lärt mig om mig själv de senaste 16 månaderna, förlora mitt nya jag som känns så mycket sannare än den jag var när jag flyttade hit...
när jag började skriva inlägget kändes det bara lite läskigt. nu känns det jätteläskigt.
jag kommer sakna Örebro!
jag kommer sakna korridoren!
jag kommer sakna spexet!
jag kommer sakna Studentgatan!
jag kommer sakna alla er underbara människor som jag fått lära känna här!
Jag önskar inget mer än att jag ska lyckas bättre med att hålla kontakten med er än vad jag gjorde med mina kompisar i Schweiz... Vem vet när jag kommer hit nästa gång...?
Det är helt omöjligt att inse att jag ska härifrån utan att veta nästa gång jag kommer hit. Hoppas ju att det bli i mars, men det vet jag inte säkert... Men jag har ägnat Örebro 16 väldigt viktiga månader som jag inte under några omständigheter tänker lämna ifrån mig.
Jag vore inte den jag är idag om jag inte hade tagit steget ut i ovissheten och flyttat hit. Nu gör jag det igen, tar steget ut och hoppas att det blir bra. Även om det ju säkert inte blir som jag vill.
Men det känns som att jag har vuxit och börjar hitta mig själv. Det gör ont att flytta men det känns ändå rätt.
Jag är på väg.
Der räcker. Det duger som det är.
Tack!
Jag hade en underbar kväll! Så himla härligt att få avsluta på ett så bra och trevligt sätt! Det känns som att jag lämnar ett Örebro som jag är välkommen tillbaka till när som helst, som bara väntar här med öppna armar...
Tro mig, så här lätt blir ni inte av med mig för gott! Jag kommer hålla mig kvar i era liv!
Tack för all kärlek, alla skratt och all (ack så underbart låg) humor!
"Om hon saknar sin man kan hon ju stoppa upp huvudet istället"
"Allan"
"Jag föredrar att ha det så här"
"Ska vi byta?"
"Försök andas genom näsan"
"Jag har kommit på nåt som är skitkul när man har tråkigt"
Kvällens absolut bästa citat går inte att ha med här, tyvärr. Den är dels lite barnförbjuden och dels inte rolig när man bara läser det...
scennärvaro på livets scen
Läste mina senaste inlägg... Behöver jag säga mer? Jag kan inte tänka mig att man förstår särskilt mycket föutom att jag har haft väääldigt mycket i mitt lilla huvud. och fortfarande har bör tilläggas.
men
nu är komvux helt klart! färdig med det. inget mera samhälls- eller naturkunskapsuppgifter som ska in, inga fler mattetal inga fler noveller! Såååå skönt!
nu ska jag få struktur på saker och ting
jag känner mig stark och stabil. det är exakt som när jag ska ut på scen.
jag riktar blicken framåt, höjer hakan, spänner skinkorna och rätar på ryggen.
andas in djupt, blundar ett ögonblick, samlar mina tankar i en ljus punkt, fokuserar på värmen i mig, håller andan, andas ut djudligt, vänder ansiktet uppåt för en tacksam bön till gudarna som gett mig den här chansen, känner efter så att vartenda ben i min kropp, varenda muskel, varenda nerv är med.
en sista blick i spegeln, inget mellan tänderna, frisyren sitter, sminket är fixerat, kläderna passar, inga maskor i strumporna, inget smuts på kostymen. nu smäller det. nu ska jag visa vad jag går för.
tittar mig själv djupt i ögonen. du kan. spegelbilden trollar fram världens just då vackraste leende. för det är fullt av ärligt självförtroende. jag vet att jag kan och jag ska visa alla där ute att det är så och ge dem en oförglömlig upplevelse.
några djupa andetag till och en bön om fortsatt nåd
sen går ridån.
jag är exakt där jag ska vara, på väg exakt dit jag ska vara på väg just nu.
det känns som att livets scen bara väntar på mig. en riktigt härligt läskig känsla!
det här är stort!
matteprov
äsch, jag kan det, så det är ingen fara. det löser sig. satsar på socker som dopingmedel, det är väl inte förbjudet eller nåt? det blir nog bra. men lite vila hade inte vart hel fel. eller ett svar från läraren om att provet verkligen är idag... nåväl, however.
senare packa och städa. städa städa städa och försöka få med mig allt på ett bra sätt utan att behöva betala en massa övervikt på flyget...
gaaaaaah! spääännande!!!
såååå klassiskt...
Jag kom just på mig själv med att lägga upp bilder på facebook, läsa andras bloggar, kolla upp restauranger i Örebro, kolla på gamla bilder, hämta kaffe och göra en smör-kakao-socker-havre-blandning mot sötsuget... hmmm... gissa varför?
Japp, jag pluggar...
Jag skriver visserligen ingen uppsats, inget pm, ingen hemtenta som många andra just nu... Men jag pluggar till matteprovet imorgon.
Jag vet att jag måste klara det och det kommer jag väl göra också (hoppas jag) men jag orkar inte! Jag är såååå trött! Jag pallar inte!
Det är ju inget svårt egentligen, bara lite integraler och primitiva funktioner... Jag behöver ju bara öva... Men det suger ändå...
Attvilja skrev häromdagen om varför folk bloggar. Alla bloggar vi av olika anledningar och det beror säkert på tillfället också. Det är ett sjukt bra sätt att fördriva tiden på när man som en tok söker efter något som är roligare än hemtentan eller matteprovet...om inte annat=)
Jag bloggar för att jag behöver det. Så beroende är jag!
nu tillbaka till allvaret, typ=)
Vilken dag!
Solen skiner, det är några plusgrader, vinden håller sig i schack, bara härligt!
Nu är det kolmörkt visserligen, men det är ändå så att det är riktigt riktigt härligt att ha klarat av fönsterputsning idag när det var ljust och att ha fikat med en av årets pojkar.
Rikitg trevligt var det faktiskt. Sen lite mat med min själsfrände next door. Härligt!
Sömnen är inte så bra som den skulle kunna vara, jag har börjat äta igen för att hålla mig vaken. Inte bra. Men det löser sig när jag får lite koll på mina rutiner.
Nu är det inte ens fyra dagar kvar tills jag flyttar härifrån. Det känns jättekonstigt.
Det som är jobbigt just nu är att jag inte har någon som tar över mitt gymkort och att jag inte hinner träffa alla som jag vill! Det är så många som jag skulle vilja säga hejdå till, men jag har inte hunnit planera nåt eller fixa nåt avskedsmässigt...
Det hade vart så skönt om jag hade kunnat ordna nåt. Så att jag kunde säga hejdå till alla. Inte så här som nu när man inte vet om man kommer ses igen eller inte och liksom inte säger hejdå på riktigt...
Jag har haft en fantastisk tid här och jag kommer sakna så många och så mycket! Men jag ser samtidigt fram emot att gå vidare. Det är dags för mig.
Kärlek!
Nervöst på ett bra sätt typ
det är typ så det känns.
Jag har inte så mycket ångest men stressad över det som ska hinnas med. Dessutom är jag lite rädd att jag inte hinner njuta på riktigt, så jag försöker verkligen göra så mycket som på något sätt är möjligt av mina dagar.
Detta innebär tyvärr att jag sover och äter för lite, men sånt är livet. Idag blir det brunch på kåren så då lär jag äta så jag står mig hela dagen, det brukar vara så...
Måste berätta en liten anekdot från igår på Publicum.
Under hela höstterminen har jag hört en massa tyska överallt för det verkar vara ovanligt mycket tyska och österrikiska utbytesstudenter. Tyvärr har jag aldrig riktigt orkat ta kontakt med någon av dem, främst för att det är jobbigt att prata högtyska. Det är klart jag kan det flytande men det är ändå som ett främmande språk gentemot schweizertyskan som är som ett modersmål.
Nåväl, i går i alla fall gick vi till Publicum efter Kåren och jag stod och beställde en korv. Tänkte inte så mycket på vem som stod brevid mig eller nåt, jag var så fruktansvärt sugen på korv för jag hade nästan inte ätit nåt på hela dagen innan jag började festa.
Jag står där i min egen lilla värld, fokuserad på min korv och registrerar att killarna runtom mig pratar tyska med varandra men engagerar mig inte i att lyssna.
Då frågar han som stod till höger om mig en av sina polare tvärs över mitt huvud:
"Du, was hältst denn von der?" (Du, vad tycker du om henne då?)
"Wo? Hinterm Tresen?" (Var då? Bakom disken?)
"Nee, da grad links von mir..." (Nej, här precis till vänster om mig...)
Där står de alltså, tyska killar och pratar om mig tvärs över mitt huvud och tror att jag inte förstår ett ord...
Då sa jag kyligt, kanske lite för kyligt..: "Ich verstehe jedes Wort." (Jag förstår vartenda ord)
När vi väl hade pratat lite sen försökte de övertyga mig om att jag bara hade fått höra bra saker om jag inte hade sagt nåt. Men jag är ganska glad att jag avbröt dem. Tyskar kan behöva bli ditsatta ibland, precis som alla andra. Det funkar helt enkelt inte att tro att man kan prata sitt modersmål och inte bli förstådd av någon alls bara för att man är i ett annat land. Doesn´t work, my friends!
Ikväll ska jag laga en romantisk middag till två. Det blir alldeles perfekt!
...som vi kallar bella notte
NU ÄR DET PÅ RIKTIGT!
Nu gick allt väldigt fort. Från att inte ens veta vilken vecka jag skulle dra så är helt plötsligt alla datum bestämda. Wow!
Okej, så här ligger det till:
16/1 -- Farmor och Farfar kommer på eftermiddagen med husbilen.Bob
Ebba är klar med flyttstädning
middag på kvällen i husbilen Bob
17/1 --Alla saker ska ut till bilen på förmiddagen sen drar vi, helst innan det blir mörkt
18/1 -- Mariginaldag ifall nåt krånglar
Bjuda Farmor o Farfar på middag
19/1 -- Gbg Landvetter 09.55
Cph Kastrup 10.40
Cph Kastrup 14.45
Zrh Zürich 16.30
Så ligger det till. Alla som vill säga hejdå är välkomna att titta in här eller höra av sig när som helst! och om någon vill hjälpa till att bära saker till Bob så blir jag jäätteglad!!!
Här börjar epilogen. Början av slutet av en riktigt bra tid! Tack alla som har bidragit!
Det kallas tvivel...
ja, det kallas för en klump i magen och ett konstig humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort som en fågel i bur
Tviveln och oron smyger sig tillbaka. Klumpen i magen blir större och större och jag får verkligen tvinga mig själv att äta. Små små tuggor, en i taget, långsamt långsamt.
Annars spyr jag.
Fullt så dramatiskt är det inte, men jag mår illa varje gång jag äter, så jag får ta det försiktigt och passa på när jag orkar äta.
"Du har blivit smalare."
"Tycker du...? Tack."
"Det är inget friskhetstecken!"
"Nej..."
Så är det. Inte så mycket mer att tillägga. Måste göra en massa grejer idag. Måste. Åååh, vad jag hatar det ordet!!!
Min (eller egentligen Celeritas) säng försvinner imorgon! Det känns å ena sidan bra, för då är vi av med den, men å andra sidan fruktasvärt tråkigt för det är en underbar säng och jag kommer sakna den så mycket! Kul att sova i Öbos 90säng när jag vant mig vid den här...
Nåväl, sånt är livet. Och det är ju bara ett materiellt ting. En säng. Hur svårt är det att ersätta en säng liksom. Egentligen.
Tack för lånet i alla fall, jag har haft mycket trevligt med den sängen...
(Entydigt tvåtydigt, hehe)
Mardrömmar snor min sömn... Bastards!
Vi satt på en uteservering på ett torg som skulle kunnat vart Stortorget i Helsingborg. På ena sidan en gågata på andra sidan höga hus. Neråt havet, uppåt en park.
Det borde ha varit tidig sommar för jag hade linne och kjol men frös inte, men å andra sidan var det eftermiddag och började skymma. Himlen var mörkblå bakom målnen.
Plötsligt försvinner det lilla ljus som hade kommit från himlen och det som fanns bakom målnen blir matt metallgrått. Ju närmre företeelsen kommer ju mer dånar den tystheten det för med sig. Inte ens ett surr av en motor, bara en stor oval mörkgrå yta som sävar ovanför oss.
Jag tror jag försökte skämta bort det, men min fikapartner såg helt vettskrämd ut.
Vi lämnar våra stolar utan att betala när vi inser att företeelsen hänger bara någon decimeter över fikets tak.
Sen kommer ett till. Ett rymdskepp eller flygande tefat eller vad man nu ska kalla det för.
Ovalt och ganska platt och jääättelikt. Mörkt mörkt grått på undersidan utan några som helst glasytor någonstans.
Det kommer från snett ovanför det innan, i ett tempo som inte går att gissa eller uppskatta för helt plötsligt vad det bara där, utan att man hörde eller såg det komma.
Det stannade ovanför torget. Mitt över. Svävade där medan alla håller andan. Sen skulle det av någon anledning vända innan det svischade ifrån igen och då stöter detta åbäke till farkost vid skorstenen på ett enormt fabrikskomplex på andra sidan torget. Skorstenen ger vika, men verkar vara av nåt mjukt material och leda nån äcklig sörja. Skorstensslangen brister och helt plötsligt regnar det nån vidrig massa över mig.
Då var jag ensam på hela torget.
Det knackar på mitt fönster. Jag vågar inte öppna. Kryper ur sängen ner på golvet och försöker se vem det kan vara. Sjalusierna har vinklats så jag ser att det är en man som står utanför och tittar in i mitt rum. Han bankar igen. Då åker sjalusierna upp helt. Jag får panik.
Jag bor som jag bor nu på korridor, men har rummet mot en gräsmatta bakom huset. Jag springer ut i köket. Där jag stöter på en fruktansvärd röra och mina korridorsgrannar helt packade. De har inte hört om vad som hände dagen innan. Vi sätter på tvn. Sladdrigt försöker de trösta mig, som fortfarande skakar. Vi får reda på att alla pratar om det som hände på torget dagen innan, men att ingen har någon aning om vad det var.
Det gryr.
Jag vågar mig in i rummet igen, men lämnar dörren öppen. Solen skiner, grönskan spirar. Men där smyger någon längs väggarna på de andra husen. Han måste leta efter någon. Han vänder sig om, tittar åt mitt hål, ser mig och börjar springa mot mitt fönster.
Då äntligen vaknar jag.
Tänk om man kunde tyda drömmar. Jag ser rymdskeppet tydligt framför mig. Och mannens siluett utanför mitt fönster, hur rutorna skakar till när han bankar.
Lätt att somna om då.
Nåväl, idag är en ny dag, det ligger snö ute, det är vinter, det står ingen utanför mitt fönster och mina grannar är nyktra. Jag har en massa att uträtta idag, så det är bara att hälla upp en kopp kaffe till och göra det som skall göras.
Lyckan varar bara några dagar eller ÅNGEST! och ensamhet
Okej, det kändes bra.
Det kändes jättebra, det kändes rätt och det kändes som att jag började återfå fotfästet igen.
Tills för ett ögonblick sen.
Då kom ångesten igen.
Pratade med Mamma och Pappa i telefon. Om flytten. Hur ska vi göra och hur har du tänkt dig att det ska gå till och vad ska du göra dom två veckorna mellan matteprovet och flytten då om du inte ska flytta förän den 23e och tänk på vad det kostar och farmor&farfar är inte dom yngsta längre och kan du inte ha grejerna hos nån kompis då och hur mycket är det och kan du få med dig det som du vill ha med själv då och vad kostar en flyttfirma och ska du inte flytta tidigare och det blir dyrt och med tanke på jobb måste du komma hem tidigt och vad har du tänkt dig och det är inte så enkelt och jag tänkte att och jag skulle vilja och jag vet inte och jag trodde att och jag kan tänka mig att och jag vet och jag ska och jag måste och jag hinner inte och jag längtar dit men hur ska det gå och jag vill hinna träffa mina vänner och ni förstår inte och jag klarar nog det här och nej jag klarar det inte och det går nog bra och vem skulle kunna ta mina grejer då och hur ska jag klara det här och jag pallar inte och jag vill inte och hur i helvete ska jag kunna bo hemma igen?!?!?!
Det kommer gå åt helvete, det där med att bo hemma, det kommer bli jättejobbigt och jag kommer hamna i exakt samma position som jag alltid varit hemma: Den duktiga flickan som gör allt hon kan komma på för att räcka till men ändå inte gör det. Det är alltid nåt man inte har gjort, nåt man har glömt, nåt man har missat...
Framförallt jag och min virriga jävla hjärna! I hate it!
Jag hade hoppats på stöd och hjälp från dem. Istället pratas det om platt-tv och tavlor och om hur flytten kan bli så billig som möjligt. Inget bra tillfälle för ångesten. Det är det aldrig, men detta är extra dåligt.
Bild: Jag ligger i vattnet. Det är mörkt. Vattnet är så kallt att jag inte ens känner att jag skakar tänder, jag bara hör hackandet svagt, det mesta försvinner i vågornas brus. De är höga och de sliter i min kropp. Jag gör allt för att hålla mig kvar vid räcket till trappan som togs upp vid badsäsongens slut. Jag skriker. Jag behöver hjälp. Jag klarar inte att ta mig upp själv. Jag ser Mamma och Pappa vid stranden, jag ser att där står nån och av nån anledning vet jag att det är dem. De är helt uppe i en diskussion. De pratar, går långsamt ut på bryggan, stannar halvvägs. Ser mig inte, hör mig inte. De bara står där och pratar.
Mörker. Iskallt saltvatten. Vågornas dån.
Det här blir tufft. As hell.
Men det är väl det det handlar om det där med att bli vuxen. Att klara sig själv. Helt själv. Ensam.
Jag hatar att bli vuxen.
"Speaking of domestic animals and forests"
Resultatet:
Jag tror jag ska möta en myra. Det betyder att jag bara har pyttelite stress i mitt liv just nu.
Jag skulle trampa på den. Det betyder att jag inte är rädd för stressen utan gör mig av med den.
På bordet ligger en tallrik. Det betyder att jag tänker på mat, vilket i sin tur betyder att jag är hungrig, haha, nä då jag skämta bara, det betyder att mitt hjärta är fullt, inte tomt. (ibland är det svårt att förstå hennes engelska...)
Hatten på gräsmattan är gjord av tyg. Det betyder att den jag älskar ger mig en bra känsla.
Jag låter den bara ligga. Det betyder att jag har avslutat och går vidare.
Yes!
Förutom det där med hatten och vad den var gjord av, jag menar hur många material kan en hatt vara gjord av... Hmmm... Där hade jag svårt att få en bild, så det säger väl sitt det med... Det släpper. Känslorna släpper. Jag släpper. Jag låter kärleken ligga och vandrar glatt vidare. Kanske tittar jag tillbaka en gång, kanske två, funderar en sekund på vad det är jag lämnar. Sen inser jag att det jag vandrar emot är större än det jag lämnar.
Varje vandring, varje resa leder från något och mot något annat.
Jag lämnar något, men möter något annat.
De senaste åren har jag mest känt att jag lämnar. Den här gången vet jag att jag är välkommen tillbaka och att det är så rätt att dra, så det känns bara bra.
En myra. En ynka liten myra och jag bara trampar på den...
Det är ingen älg, ingen jävla elefant, bara en myra. Äntligen!
Och jag låter hatten ligga där, jag tar inte upp den, jag tar den inte med mig, jag stannar inte ens upp för att se vems hatt det skulle kunna vara. Den är ju inte min, det vet jag, då behöver jag ju inte bry mig om den...
Ååhh, vad jag älskar sånt här!!!
Dags för en promenad i snön tror jag. Handla lite mat kanske...
hahaha
oj, vad osammanhängande inlägget blev igår.
aja, så kan det gå... hade ju fortfarande inte riktigt hunnit andas normalt igen... hahaha!
Har suttit och pysslat lite nu och märkte att det är en av de saker som jag älskar mest att göra. När jag har barn så ska vi pyssla jääättemycket!
Kom på några saker i natt också när jag försökte sova. Lyckades inte riktigt trots att jag var skiiittrött...
Dels så insåg jag att oron som gör att jag inte kan sova, inte är någon negativ oro. Det är alltså inte ångest, tvivel, rädsla, otillräcklighet, dålig självkänsla och allt det där andra som det brukar vara och som det inte finns ord på. Jag hittade inga negativa känslor.
Jag hittade enbart en oro och nervositet som liknar den inför en efterlängtad resa eller en länge inrepad föreställning, en dejt eller en överraskning...
Det ska bli sååå spännande att se vad som händer med mitt liv de närmaste halvåret. Det är helt ovisst, jag har ingen aning vad jag ska jobba med, var jag ska dansa, om jag lyckas, hur det kommer gå, men jag ser fram emot det! Det känns så himla bra!
Vinden blåser åt rätt håll, solen skiner från rätt håll utan att blända och utan att kasta skuggor!
Jag kanske är jättenaiv, men det är sjukt roligt att slänga en massa grejer, göra av med kläder, prylar... Det är så utvecklande att låta tiden i Örebro passera revy att fundera på allt som har hänt, på vem jag har blivit och inse hur mycket som faktiskt är bra, hur mycket som har hänt, hur mycket gott även dåliga erfarenheter har fört med sig!
Jag är trött och sliten, sover dåligt och har dålig apptit, fortfarande, ja.
Men ändå känner jag mig stark! Jag känner att det här är rätt, att det kommer bli bra, att det finns en massa människor som tycker om mig och som vill att jag kommer hem, eller som inte vill att jag ska åka. Jag får så mycket positiv respons på att jag ska leva mina drömmar!
Det känns så onödigt att stå i min egen väg. Jag är ju den enda som kan leva mina egna drömmar! Och det ska jag göra! Jaaa!!!
Den positiva energin bara flödar! Måste passa på att städa och slänga mera nu, innan luften går ur... hehe, det kommer den inte göra=)
Förväntningarna stiger. Mitt liv väntar där ute, men det är också här just nu. Jag njuter. Av allt. Av hela mitt hjärta!
Nu blev det lite långt här... Hmmm...
Jag tar de andra sakerna kort.
Jag saknar honom fortfarande, men det känns ändå rätt. Jag är en hel människa, värdefull även när jag bara är jag och inte har nån vid min sida. Skönt att känna det i hjärtat. Den där kärleken som har hängt kvar och gjort så ont har börjar släppa, jag skakas inte av tårar längre och drömmer inte om honom. Äntligen!
Jag har världens vision för mitt rum hemma. Det ska bli sååå snyggt! Har till och med kommit på nåt jag kan använda kaminröret som går genom rummet till.
Jag flyttar om bara några veckor! Jag får snart åka snowboard igen!!! Åh, vad jag längtar!
Men tro mig vänner, jag kommer sakna Örebro. Och jag kommer nog inte kunna låta bli att komma tillbaka.
Onödigt att försöka...
This is my time!
En bra lördag fylld med sjuk humor
Grankotten
Kaffe
Choklad
Popcorn
Jeff Dunham
Walter
Bubba J
Sweet Daddy D
Peanut
José the jalapeño on the stick
Sour cream onion chips
Shrek 3
Kaffe
Jeff Dunham
Popcorn
Walter
Melvin the superhero
Achmed the dead terrorist
Peanut
José the jalapeño on the stick
Dude, where's my car?
Jeff Dunham, extras...
Vilken eftermiddag/kväll!
Så mycket har jag nog aldrig skrattat på en enda kväll! Humor non-stop i typ 7½ timmar. NAJS!
Jeff Dunham är så sjukt bra! Hans dockor får verkligen liv!
Och han kör en Toyota Prius! (en blå... I´m not gay...)
-Walter, in your age... What´s forplay to you?
-Hey, wake up!
-When I´m arguing with my wife, I try to think at something total different, then I won´t be that angry anymore...
-Like what?
-If you choke a smurf, what colour does it turn?
-Bubba J, what´s your favourite beer?
-An open one...
-Premature deternation... I wanted to set the timer on 30 minutes, but I set it on 4 seconds... You know how that´s like? Don´t you, mister Hurricane...?
Mot en god natts sömn, tacksam för att få tycka att sjuka filmer är roliga!
Yeah, like totally...
hjälp...
det var länge sen det var så otäckt att gå upp...
alltså det var ju inte att gå upp som var otäckt egentligen utan mer det att jag inte hann ta mer än tre steg från sängen innan det svartnade för ögonen och jag var tvungen att lägga mig ner på golvet, hålla fötterna högt och vänta nån minut på att livet skulle komma tillbaka och det skulle sluta tjuta i öronen...
otäckt till stor del för att ingen är i närheten och dörren till mitt rum är låst.
usch...
det påminde mig om de gången jag har svimmat på riktigt. fallit rakt framöver och alltid slagit upp nåt, en gång knät, en gång ögonbrynet och kinden.
och om hur husläkaren förklarade det som att jag var en flaska och huvet en kork och den korken fick inte bli torr, alltså måste jag lägga mig ner när jag känner att yrseln är på väg.
jag har inte vart så dålig på flera år nu, har inte svimmat sen jag var 15.
men nu var det så nära, flera gånger dessutom.
undrar vad det är.
för lite sömn? för lite mat? för mycket att tänka på? för lågt blodtryck?
och jag hoppas för allt i världen att det inte fortsätter så här.
min värld kraschar om min dröm om dansen förstörs nu.
tar det lugnt idag, så lugnt det går, har en massa att uträtta, men det löser sig nog...
just nu är tillförsikten starkare än ångesten och tviveln tillsammans...
bra
riktigt bra
Skönt att vara tillbaka, faktiskt
Just nu är jag visserligen fruktansvärt trött, men jag känner mig stark och ser fram emot utmaningarna som jag har framför mig. Det ska bli så spännande att se vart jag hamnar och det ska bli roligt att få kämpa och slita ordentligt med kroppen.
Snön gör ju sitt till det hela också, jag menar finns det något vackrare än stora tunga snöflingor som faller, något mer rofyllt, lugnande?
Inatt sov jag faktiskt gott. Det var längesen sist. Jag skönk in i den mjuka stora sängen, gömde mig i kuddarna och var helt plötsligt i säkerhet. Det här är min fristad, den kommer jag att sakna.
Men det är dags.
Det är helt klart dags.
Mycket arbete väntar, innan jag flyttar men även när jag väl tagit mig härifrån... Min resa har bara börjat.
Ångesten kommer fortsätta krypa upp i mitt knä ibland, rädslan kommer finnas där, tviveln kommer ta luften ur mina lungor fler än en gång, ensamheten kommer sätta sina spår... Men jag ska inte ge mig, jag ska kämpa.
Nu satsar jag allt.
Och den här gången är det på mig själv, inte någon annan.
Helhjärtat.
Jag nöjer mig inte med det lilla. Nu ska jag leva min dröm...
Nyårslöften
Men jag tror ändå att det kan vara något bra ibland. Om man menar allvar med löftena, om man verkligen lovar sig själv och inte bara säger det...
Jag har några nyårslöften för i år.
Ett är ju helt klart det här med dansen. Fast det är ju snarare ett mål och innehåll i hela året.
Jag ska satsa på dansen på allvar, för jag behöver det.
I och med att jag tänker göra det så följer en del löften "automatiskt"...
Jag ska äta nyttigt och bra. Jag ska träna ofta. Jag ska sluta dricka alkohol. Jag ska bara äta efterätt ibland. Inget godis (det får jag utslag av), ingen choklad (mår jag illa av).
(Viktigast och tyvärr svårast kommer nog det där med spriten att bli. Ett glas vin nån gång är okej, men inte en flaska. Jag mår dåligt av det och det innehåller på tok för mycket kalorier.
Dessutom för det upplevelser med sig som jag är glad att jag inte minns allt ifrån...
Alkoholen får mig att tappa förmågan att se var gränsen till verkligheten går. Har jag upplevt det eller har jag drömt det? Hände det på riktigt? Men så är det just det som är så frestande. Att få tappa greppet om verkligheten, att slippa minnas, att slippa tänka. Man dödar ju hjärnan, helt klart. Men det ger en väg att fly från ens riktiga liv. I alla fall för mig.
Men nu är det slut på drickandet. Slut på att inte minnas, slut på att utnyttjas, slut på att lägga pengar på nåt så ofantligt onyttigt...)
Jag har faktiskt ett löfte till: Jag ska skriva kortare och positivare blogginlägg och koncentrera mig mer på att leva ett liv än att skriva om mitt icke-liv...
Men vi får väl se hur det går med det. Kanske blir lite mer att jag berättar om hur jag har det i Schweiz på svenska för er som är kvar hemma...
Ett årsskifte är alltid en början och ett slut på samma gång. Känns tänkvärt.