Little Red Riding Hair

Det händer mycket och lite på samma gång. Ibland känns det som att jag står helt stilla och samtidigt gör jag en massa saker och utvecklas ständigt. Nya utmaningar kommer varje dag.
Det går från kanske till nej, till kanske igen, till väntan, till ovisshet, till visshet, till ljus, till mörker och så vidare.
Det svåraste är att inte låta sig dras ner i de djup som varje gång gapar när ett nej kommit.
För efter ett nej som svider och där man helst vill kasta handduken helt öppnas nästa dörr och hela proceduren börjar på nytt.
Förra veckan gjorde jag mitt första jobb som speaker. På svenska.
Jag har fortfarande träningsverk från min förra audition och jag fick inte sjunga efter att ha dansat, men dagen efter kom ett telefonsamtal från en tv-produktionsfirma och nästa casting är i övermorgon. Det rullar på.
Det händer inte av sig själv, men ibland måste man ha lite tillit och tålamod och så händer saker och ting.
Året har ju bara börjat och redan har jag kommit in i två modellagenturer och en eventagentur, gjort mitt första speakerjob och flera föreställningar med pjäsen jag var med i i höstas kommer framåt sommaren och hösten.
Dessutom har ju den stora castingsäsongen inte ens börjat.

Ibland känns det som att jag aldrig kommer att klara det här och ibland känns det så självklart att det kommer att gå bra.
Lätt är det sällan, långtråkigt blir det aldrig och fler möjligheter och chanser finns alltid.

Jag är tacksam att jag har familj och vänner som stöttar mig och tror på mig, annars hade jag gett upp.

Jag bestämde i somras efter jag fått mitt diplom att jag skulle ge mig själv minst två år tid innan jag ger upp.
Ett drygt halvår har gått. Jag är inte på långa väga där jag en dag vill vara, men med små små steg närmar jag mig målet.

Jag ska gå många steg till, och om de är små, så får det blir fler steg. Mer komplicerat än så är det inte.

Vänskap. Ett av de stora orden i livet. Tillit, förtroende, kärlek, acceptans. Alla bor i vänskapen. Jag har en handfull vänner. Fördelade över hela europa. Men de finns där. I min närhet finns inga vänner. De jag trodde var vänner har visat sig inte bry sig, inte vara tillförlitliga, inte förstå. Jag saknar mina vänner. Jag sitter ofta ensam och längtar tillbaka till mina vänner. Men jag vet att var och en av dem har gått vidare. Såklart. Det har ju jag också gjort. I år firar jag jul utan min familj. Det gör också ont. Det känns ensamt. Jag bakar lussebullar och pepparkakor, griljerar skinkan, klär granen, lagar Janssons frestelse och värmer glögg. Till två. Och visst är vi två och visst är det fint att fira jul med den man älskar, men det är läskigt. Han ser fram emot det. Ser fram emot att slippa stressa från en familjemiddag till nästa och låtsas som att alla trivs och tycker om varandra. Men i min familj har det alltid varit annorlunda. När vi har firat jul har det alltid varit kärleksfullt, vackert, trevligt,glatt, varmt, hjärtligt. Vägen dit har ibland varit jäktig, men till slut, har vi alltid haft en jul som doftat gran och vörtbröd och hyacint och glögg. Där ingen varit berusad, sällan någon grälat. Jag älskar min familj och mitt hjärta blöder för att saker och ting förändras. För att jag blir vuxen och försöker skapa min egen jul. Men egentligen vill jag inte ha någon egen jul. Egentligen vill jag att allt ska vara som det alltid varit. Jag vill ställa ut gröt till tomten, jag vill ha en gran full med fult pynt som min bror eller jag gjort själva för 20 år sen. Vår jul kommer att bli fin ändå. Men just nu känns det tomt. När alla andra åker hem utom jag, för att jag skulle resa längre än jag skulle kunna vara hemma. Jag kan ge min sambo sin första fina jul. Det blir bra.

Numera är fröken Ebba diplomerad musikalartist.

Hej hopp nu börjar allvaret! Sista skoldagen är avklarad och känslorna är blandade... Det som blandas är lättnad över att det är över, ångest inför tentorna nästa vecka och framtiden, men mest lättnad! Äntligen!!!

Den kommer smygande igen. Om och om igen. Och förlamar mig. Den sätter klorna i mig och gör det svårt att andas.

Det har varit en fruktansvärt intensiv vecka. Egentligen har ju bara skolan börjat igen efter tentorna, Men det är så mycket mer. Om två veckor har vi show igen ich alla vill visa vad de kan och lärarna tävlar om vems klasser eller elever som är bäst och ingen bryr sig om hur vi mår där mitt i smeten... Jag sjöng på den interna presentationen igår eftersom jag också gärna vill ha ett solo. Direkt efteråt var det rep, sen auditionövning, allt utan paus men desto mer press. Min Feedback var att det lät som att låten var lite låg för mig i början och att vibratot på den sista tonen var lite hårt. Men sen kom det som är mycket mycket värre än all teknisk korrektur jag någonsinn kan få. Damerna i skolledningen tycker att jag förlorat min personlighet, att jag tappat just det som innan gjorde mig speciell, att jag förhåller mig mer devot och inte är så tuff längre... Normalt hade jag nog sagt: vem tror ni att ni är egentligen?!? Tror ni jag bryr mig om vad ni tycker om mig? Jag kör mitt eget race här! Problemet är att de har rätt. Jag har verkligen tappat mycket av mig själv. Jag bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker och väljer t.ex. inte låt efter vad jag gillar och är sugen på att sjunga, utan efter vad andra vill se av mig eller vad jag kan tänkas imponera med. Varför? När blev jag sån? Okej, till en viss del har det alltid varit viktigt vad andra tycker, Men jag har kunnat skilja på vems tycke som spelar roll för mig och vems inte... Det lyckas jag inte med längre. I första hand måste det vara kul att göra det jag gör. Jag ska börja välja själv igen. Råd är det ju absolut inga fel med, men råd får man ta emot Men man måste inte!! Go for it!

... it's time to heal the world.

Jag har för mig att det finns någon av alla dessa julpopsånger där just denna rad förekommer och jag undrar varför det ska vara så. Varför ska vi helt plötsligt rädda världen kring jul, när vi annars inte bryr oss? Varför ger vi kring jul plötsligt flera miljoner mer till Rädda Barnen och Frälsningsarmén? Varför låtsas vi som om allt var så fantastiskt perfekt?
Och det som jag funderar allra mest på är: Varför behöver vi julen? För att julen är en viktigt högtid tycker jag inte det råder så mycket tvivel om. Men varför och på vilket sätt är den viktig?

-Julen är viktig för hela försäljningsbranschen. Flera företag gör över halva årsomsättningen under adventsveckorna. På 1/12 av året tjänas hälften av pengarna.

-Julen är viktig för hjälporganisationer som t.ex. Rädda Barnen, Frälsningsarmén, Oxfam, Röda Korset, WWF, Greenpeace, Amnesty International, Unicef etc. Det tjänar på att folk har dåligt samvete, vilket i sin tur leder till mer hjälp för de som verkligen behöver, vilket i sin tur ju faktiskt är bra och där tycker jag att målet helgar medlet.

-Julen är viktig för musikbranschen. Okej, George Michael tjänar visserligen inga pengar på "Last Christmas", men tänk på alla versioner som finns av t.ex. White Christmas och som spelas flera gånger om dagen i juletid. Tänk även på alla operasångare som får möjlighet till en massa julkonserter, aldrig annars går så många människor i kyrkor och på klassiska konserter som kring jul.

Om man bortser från den "historiskt religiösa" anledningen till varför vi egentligen firar jul, så är julens budskap väldigt vackert och på så sätt är det bra att julen finns, så att vi tvingas tänka på våra medmänniskor och vi får lite dåligt samvete så att vi försöker bli bättre människor. Skulle julen inte finnas, skulle vi aldrig påminnas om allt det julen innebär med familj, vänner, kärlek, glädje, värme, ljus, medkänsla, socialitet...

Så utöver de kapitalistiska anledningarna som gör julen viktig för dagens västliga samhälle, så finns det även djupare anledningar som gör att julen är bra och viktig.
Visst är det mycket hyckleri, men även hyckleriet har en smula ärlighet. Som sagt, målen helgar medlen. Delvis.

Det finns mycket man kan kritisera runt julen, men tänk om julen inte fanns. Vad mycket vackert vi skulle gå miste om.
För mig har den svenska julen alltid varit något väldigt speciellt. När jag var liten och bodde i Åkersberga, så hade  vi en riktig tomte som kom med julklapparna. Jag lovar, han var riktig. Han var inte Jultomten, men han var helt säkert en riktigt äkta jultomte. En jul hade han åkt omkull, då hade han stövlarna på fel fot och glasögonen på sned. Vad vi skrattade.
De par gånger vi firat i Schweiz brukade våra föräldrar skicka ner bror och mig att hämta läsk i garaget och när vi kom tillbaka så hade vi precis missat tomten, då hade han just varit där och lämnat alla julklapparna under granen, och han hälsade minsann att han inte hade tid att vänta tills vi kom tillbaka, men att vi skulle ha en god jul.
När vi firade i Göteborg efter ett eller kanske två år i Schweiz, så blev jag otroligt besviken när där inte kom någon riktig tomte. Vi var ju i Sverige och där skulle det ju komma riktiga tomtar. Att där inte kom någon i Schweiz var ju klart, där kommer ju Jesusbarnet med julklapparna, men i Sverige!!
Sen dess har julen aldrig riktigt haft samma magi igen.

Men jag är övertygad om att det finns rikiga tomtar. Det är som med älvor eller änglar. De finns när man tror på dem och man måste själv vara beredd att se dem som det de är, eller kanske heller inte är.
Vår tomte i Åkersberga kanske har en helt annan verkan på andra människor, men för mig var han en äkta tomte. Vissa är ju änglar i vissas ögon och i andras är de helt vanliga människor. Och älvor kan man bara se om man har en viss fantasi och en viss öppenhet. Och ja, man måste nog vara lite tokig också...

Om jag någon gång skulle skaffa familj, då ska mina barn också få magiska julminnen, de ska veta att det går en tomte runt husen som äter upp gröten man ställer ut och som tittar till barn och vuxna så att allt står rätt till.
De ska få chansen att se älvorna dansa i skogsbrynen, de ska få höra Näcken spela vid bäcken, somrarna ska kopplas till smultron, blåbär, körsbär, högt gräs, skrapsår, syrener och syrsor, och vintrarna till rödbröst, blåmesar, skator, djurspår i snön, sparkstöttingar, snölyktor, varm choklad, lussebullar, jul med skinka, vört och dopp. Till påsk ska det handla om påskkärringar, bål, sill, ägg och godis. Valborg ska firas, även midsommar och allhelgona ska vara allhelgona och inte halloween.
Det finns så många vackra svenska traditioner och sagor, oavsett var jag uppfostrar mina barn och med vem och överhuvudtaget så får det svenska under inga omständigheter förloras.

Jag som så länge sagt att jag inte ska ha barn, och nu på sistone blir jag så nostalgisk och blödig ibland. Det kanske har med åldern att göra, kanske med hjärtat, kanske med årstiden... Spelar ingen roll, ibland är det ganska trevligt att svälga lite i minnen och drömmar...

Framförallt så här till jul.

Jag hoppas att många fler får riktiga tomtar, fina kärleksfulla julfester och god mat.

Snälla glöm inte, julen är ingen tävling om vem som gör de snyggaste klenäterna, eller den godaste ris ala malta, eller den största skinkan. Njut av att ha de kära nära istället. Eller om du skulle vara ensam, njut av ditt eget sällskap. Det finns så mycket fint i en lugn stund med sig själv också. Eller utnyttja situationen till att knyta nya kontakter, bjud in en granne som kanske också är själv. Köp en färdiggriljerad skinka och ett vörtbröd, några flaskor glögg och pepparkakor.

Själv ska jag förbereda en janssons frestelse nu. So much for practice what you preach, men jag har faktiskt blivit mycket bättre. För några år sen gjorde jag kola, knäck, ischoklad, vörtbröd, pepparkakor och lussebullar och lagade egen glögg... När vörtbrödet inte jäste exakt som det skulle blev jag så arg och besviken att jag inte lyckades njuta av julen alls. Skönt att ha gjort det när man var 20 istället för senare när man har man och barn och en reellare press att vara perfekt. Skulle svärmor nån dag vilja ha perfekt julmiddag får hon f*n fixa det själv;-P

God jul!!

Utan att luta mig alltför långt ut genom något fönster eller utmana ödet alltför mycket, måste jag ändå säga att livet är riktigt glassigt just nu. Jag är trött, utmattad, överarbetad, skadad, men det gör ingenting.

Jag har träffat en ung herre som ger mig väldigt mycket för tillfället. Hur länge det stannar så bryr jag mig inte om, huvudsaken är nu och här. Jag får så mycket kraft och styrka av hans närhet och bekräftelse. Det gör mig fri. Även dansförbudet jag fått fram till januari hjälper mig. De timmar jag får över genom att träna spinning eller styrka istället för att dansa är tid för mig själv utan press utifrån. Jag får ögonblick att andas, att vara mig själv, att fundera och att öva. Tiden investerar jag självklart även i textinlärning och sångövning och det bär frukt.

Utan att veta hur det gick till exakt, förutom att jag kämpat för det såklart har jag helt plötsligt hamnat bland skolans elit. Jag blev utvald för skolans show, fick sjunga solo, jag skickades på en gala tillsammans med tre andra från skolan och nu har jag tillsammans med sju andra elever av andra och tredje årskursen (ca 150 pers) valts ut för att representera skolan på en masterclass med Joe Deer och Rocco Dal Vera från USA som skrivit boken "Acting In Musical Theatre, a comprehensive course". Lärare och elever, skolledning och utomstående musikalmänniskor kommer titta på när de arbetar med mig.

Jag har aldrig innan blivit utvald på det sättet det hänt de senaste månaderna. Det är nytt för mig och överväldigande. Och otroligt bekräftande eftersom det visar att det hårda arbetet jag alltid lägger ner lönar sig.

De senaste dagarna har jag dessutom fått otrolig bra feedback från olika lärare. Min ballettlärare, som ju även är head of dance department, som det så fint heter, sa att hon tycker jag är väldigt bra på scen, att jag har fin utstrålning, bra röst, och att jag säkert kommer klara mig fint i framtiden. Hon är väldigt snål med att berömma folk annars, så det var rätt häftigt. Min interpretationslärare som annars också är ganska skeptiskt tyckte jag gjorde bäst ifrån mig i tisdags när vi gjorde en övningsaudition. Hon berömde allt som annars alltid varit mina svaga punkter. Hon tyckte jag verkade stabil och ärlig. (Hur ofta har jag inte fått höra att jag tar alla känslor utifrån, att det verkar konstlat och att jag inte är rotad ordentligt i kroppen...)

Hittills har det alltså varit en väldigt bra vecka. Imorgon är masterclassen som jag pratade om ovan. Hoppas jag kan leva upp till förväntningarna. Jag tänker i vilket fall fortsätta ge allt jag har för att nå mitt mål att bli det bästa jag någonsinn kan bli.

Tack alla som tror på mig!

Jag var hos läkaren igår. Röntgenbilderna visade att inget är brutet eller splittrat, men de visar även en kronisk överbelastning.
Det är de yttre ligamenten det är fel på. Det som heter Lig. talofibulare posterior är eventuellt helt av och bara ärr kvar, det kommer dock att visas efter tisdag då jag ska på MRT. Om det verkligen är av och redan har växt ihop fel betyder det operation och i värsta fall slutet på min danskarriär innan den ens börjat.

Jag försöker att inte tänka på det, men foten gör ont och jag haltar. På måndag får jag en skena så att jag åtminstone har bra stöd.

Bara att göra det bästa av situationen och hoppas att det inte är så illa.

Men hur det än blir så tänker jag inte låta det hindra mig! Jag går min väg, det finns en mening med allt och hindrena vi möter i livet är aldrig större än att vi kan klara av dem.

Nu kommer solen fram och det ska jag njuta av.