om åtta minuter...
It's the final countdown... (hysteriskt? ja, absolut!)
Biopsi
Den 11 mars ska min hudläkare göra en biopsi på mig.
Biopsi är ett sånt där uttryck som man känner till från Grey´s anatomy och Dr House, där används det i ungefär varannan mening. Därför känns det lite häftigt, även om det bara innebär att hon ska ta en test av huden på mina händer och kolla vad jag egentligen reagerar på. För att vara säker.
Hon är övertygad om att det är kvalster, men vill inte ge mig kortisonsprutan innan biopsin.
Så det är bara att vänta. Tvätta, smörja och undvika andra möjliga allergen...
Idag sanerar jag mitt rum.
Alla sängkläder tvättas och desinfiseras, madrasserna vädras och mina gosedjur har jag förtrollat så att de är medvetslösa och stoppat in i frysen, precis som jag gjorde när jag var liten och min allergi var som värst. Snart ska jag spreja hunden med ett antikvalstersprej. Visst, det låter lite grymt, men med tanke på att han ju också är allergisk gör jag oss båda en tjänst.
Imorgon blir det jobb igen. Det tar sin tid att lära sig. Men jag gör mitt bästa. Som alltid!
Glöm inte spexpremiären om 8 dagar! Furstinnan av Sicilien!
Jag ska dit, häng på vetja!=)
Nej, det här går bara inte!
Mina ******** (=enormt lång harang av svordomar så hemska att ni aldrig har hört något liknanade) eksem plågar mig fortfarande. Jag har dessutom fått fler och på fler ställen. Inte bara händerna utan även lår, höfter och anklar. Kul? Nej!!! Ingenstans! Det kliar så man känner sig som en gatuhund som just blivit befallen av en hel armé loppor och dessutom är allergisk mot gatudamm och matrester... Aaaargh!
Jag smörjer och smörjer, men det blir bara inte bättre. Jag skäms varje gång jag ställer fram en tallrik eller heller upp vin till en gäst. Det känns som att alla tittar äcklat på plåstrena på mina händer... (det gör de nog inte, men det känns så)...
Så i söndags kväll gick jag in på google och sökte efter information om atopiska eksem... Det visade sig att olika allergier kan utlösa denna form av djävulens påhitt. Till exempel, astma, mjölk-, ägg-, pollen- eller kvalsterallergier. Jag har haft astma, jag är allergisk mot pollen och kvalster, så det är ju inte jättekonstigt att jag fått eksemen... Ändå jobbigt. Nu tar jag i med hårdhandskarna för nu står jag inte ut längre. Sen igår undviker jag ägg, nötter, mjölkprodukter, socker, koffein, färg- och sötningsmedel. Skitjobbigt, men jag är faktiskt beredd att göra vad som helst för att bli av med utslagen. Och jag kan inte godta det hudläkaren sa: " Det är genetiskt, du bara är sån..." Nåt måste ha utlöst det och något sätt måste finnas för att bli av med det! Men cortison verkar inte vara lösningen!
Så nu ska jag ta och tvätta lite och stryka mina skjortor och kanske klä på mig nåt...
10 dagar kvar till premiären av Furstinnan av Sicilien!
Darf ig Öich gad öpis bringe?
Ungefär översättning: Vad får det lov att vara?
Jag vill inte ens försöka räkna hur många gånger jag har ställt den frågan de senaste dagarna. Jag har jobbat fyra dagar nu. Inte i sträck, det hade nog inte gått... Måndag, torsdag, lördag och söndag fick det bli. Torsdagen var abdolut värst. Fy fan. Ursäkta, men nåt värre har jag knappt varit med om... På tyska brukar man säga att man kastar nån i det kalla vattnet och det var ungefär det som hände med mig. I måndags fick jag plocka lite i baren, fixa kaffe och dricka, det som kom in som beställningar. I torsdags var det serveringen som gällde. Gör som du tycker så säger jag till när det är fel... ungefär så kändes det. Jag plockade av borden fel, jag ställde dit kaffekopparna fel, jag dukade fel, jag tappade upp ölen fel, jag polerade glasen fel, jag glömde salt och peppar vid dukningen, socker till kaffet, salladsgafflar, jag höll tallrikarna med fel hand, hade ingen penna med mig, skar upp för mycket bröd, hällde upp för lite vatten... Så varje gång jag var på väg att göra nåt, blev jag stoppad och tillsagd att göra på annat sätt... Det hela låter väldigt destruktivt, men det var det faktiskt inte. Jag var visserligen helt slut och gråtfärdig när dagen närmade sig sitt slut (jag gjorde ju mitt bästa, det var ju inte mitt fel att de anställer nån som inte kan nåt...), jag hade inte fått ett enda ord positiv feedback, men jag har nog aldrig lärt mig så mycket på så kort tid som i torsdags... Gör om, gör rätt fick en otroligt mycket starkare betydelse nu...
Igår och idag gick det mycket bättre. Jag var fokuserad och lyckades omsätta det lärda fort. Stoppen och gör om blev färre och färre och det kom till nya saker. Igår, men framförallt idag, kände jag mig riktigt självständig. Jag tog upp dricka- och efterrättsbeställningar helt själv, småpratade med gästerna, knappade in beställningarna rätt, bar ut maträtter och dukade av, var snabbtänkt och hann med. Jag gjorde nytta. Det var en riktigt skön känsla. Jag gjorde nytta!
Har börjat skriva upp allt som jag lär mig så jag inte glömmer hur man gör en cappuccino eller att köttet ska stå närmast gästen när man serverar.
Darfs süsch no öppis sy? Får det vara något mer?
JA, jag fick ett brev från SAS. Om 12 dagar tar jag tåget till Zürich och hoppar på ett plan där som tar mig till Köpenhamn, där bytar jag till ett annat flyg som lyfter mig genom halva Sverige. 20 i 3 landar jag i Örebro! Jaaa!!! Då kommer A som i Amigo och hämtar mig. Sen är det spexpremiär och Kåren som gäller!!! Be there!
Jag ser så fram emot Spexet och Kåren och Publicum och Premiärsittning och vänner och tidigare grannar och fadderpolare och tokiga hasselmöss och mitt Örebro och allt!!!
Imorgon och tisdag är jag ledig. Mmmm, skönt. Ska sy en klänning till Premiärfesten... Nån som har tips om färg, snälla säg till. Jag har redan haft grönt, blått, beige-blommigt. Svart är trist.
Tack för idag! Välkommen åter!
Ett litet ps bara: Av alla anställda på restaurangen (minst 20) är bara fyra Schweizare, därav en som påstår att han bara är schweizare på pappret men alban i hjärtat. Spännande att komma in i en sån branch. Språkblandningen får en att bli helt yr, men det är jättekul! Vi pratar en salig blandning av tyska, spanska, italienska, portugisiska, franska med varandra och i köket hörs även där en salig blandning av språk, men mest slaviska sådana. Jag älskar det, för det ger mig inblick i en helt annan värld än vad jag är van vid. Dessutom finns där en snygg kock. Mmmm, ögongodis... haha!
Det här med att få rätt ton på skrivna saker...
...är alldeles för svårt. Läste mitt inlägg från igår om drömprinsen och kände att den sarkasmen och lättsinnigheten som jag gärna hade velat få fram inte riktigt märktes... Det låter mer som att jag skrev inlägget på största allvar och är jättedesperat... Bara så ni vet: Det är jag INTE! (okej, nu lät det väldigt desperat hahaha...)
Nåväl, jag ska ägna mig åt allvarligt skrivande i framtiden, det ligger mig närmare till hands. Men men....
Imorgon ska i alla fall Mamma och jag iväg och åka skidor respektive snowboard! Häääärligt! Det blir åka av på fredag också! Riktigt riktigt nice! Men inte var som helst, nej, i Zermatt - enligt mig Schweiz absoluta Snowboard-paradis! Hoppas bara att det finns snö kvar... Annars får det bli mycket varm choklad i backen... DET gillar jag!
Det är faktiskt mycket som känns riktigt bra nu! I och med att jag har jobb njuter jag av de dagar då jag är ledig... Kan liksom slappna av på ett helt annat sätt eftersom jag känner att jag "förtjänar" att vara ledig... Och jag ska till Örebro i mars och titta på spexpremiären! Ni som vill kolla samtidigt som jag och passa på att få en kram från hasselmusen i exil; fredag den 7 mars it is!! Måste bara boka flygbiljett...
Nej, nu ska jag göra lite nytta, så slipper Mamma och jag kan ta det lugnt efteråt. Köket is a mess... mitt fel, alltså ska jag fixa det=)
Skulle vilja ladda upp lite av det solskenet vi har här så ni uppe i norden kunde ladda ner det hos er och känna solen värma era kinder och ögonlock... Men så långt har tekniken inte kommit än, så ni får helt enkelt hälsa på!!!
Min drömprins ska...
Jag har som jag skrev om häromdagen börjat dagdrömma lite om hur min drömkille ska vara... Det har ingenting med någon form av realitet att göra. Här pratar jag om Drömprinsen som kommer på en vit häst och befriar mig från drakar eller troll eller nåt, lyfter upp mig och gallopperar iväg. Han har dessutom med sig en jäääääättestor bukett med mörkröda rosor.
Denna drömprins ska...
...älska mig för den jag är
...vara världens snällaste
...aldrig någonsinn skratta åt mig eller dissa mig
...kunna prata med mig
...kunna lyssna
...kunna gråta
...ha humor
...vara djup
...få mig att känna mig vacker och unik
...känna av hur jag mår
...tycka att jag är bäst och vackrast oavsett vad jag gör eller hur jag ser ut
...ta hand om mig
...vara smart och trevlig
...vara sig själv
...stötta mig
...tro på mig
...beundra och avguda mig
...ha en stark personlighet
...aldrig bli agressiv
...våga säga till mig när jag beter mig korkat
...tänka mycket på mig
...vara självständig
...tycka att jag är viktigast
...tycka om bra mat
...vara intresserad av kultur i form av teater, musik, konst och främmande länder
...vara romantisk
...ha bra smak
...bry sig om sitt yttre (men han får inte vara fåfäng)
...tycka om att dansa
...vara kreativ och påhittig
...vara snygg
...ha civilcourage
...vara modig
...vara charmig
...vara musikalisk
Listan är ganska lång och förmodligen finns det mycket fler saker man skulle kunna räkna upp. Men så här långt har jag kommit hittills. Jag känner mig ändå ganska duktig. Det som är viktigt för mig håller sig väldigt över bältet (okej, det är klart det finns annat som är väldigt viktigt också, men det ska nog inte skrivas här...vem vet, det kanske finns minderåriga som läser...!?). Jag tycker dessutom inte att jag är ytlig alls, men mycket av min drömprins personlighet handlar om mig. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är min DRÖMprins. Min.
Om du känner att det här är exakt du; hör av dig! Tror dock att sannolikheten är väldigt liten...=S hehe...
Vilken dag!
Kollegorna på restaurangen var snälla och trevliga och åtminstone ganska duktiga på att visa mig saker och ting. Mest av allt fixade jag kaffe (espresso, milchkaffee, schale, capuccino...) och polerade glas. Det kändes bra att stå där och hälsa på gästerna. Det kändes som att jag passar dit. Så det ska nog bli bra.
Nu är jag ledig imorrn och onsdag, jobbar torsdag, ledig fredag, jobbar lördag och söndag. Skönt att ha lite ledigt med det ska bli kul att komma igång på riktigt också.
Mycket och blandat och imorgon börjar jag jobba paniiik!!!
Överlag kan jag egentligen säga att saker och ting börjar gå my way. Det känns bra. Jag har köpt jobbkläder och idag föjlde Pappa och jag spontant med sommarvännerna en bit på vägen mot Zermatt. Riktigt riktigt skoj att träffa dem. Pojkarna i familjen är som extra-brorsor. Har upplevt mycket tillsammans på den tiden vi känt varandra.
Vet ännu inte vilken dag jag kommer vara ledig veckan som kommer, men den dagen ska jag tillbringa i de snöiga Wallis-alperna med utsikt på Matterhorn. Måste dit!!! Det rycker i fötterna... Vill upp i backen.
Men först ska jag börja jobba. Imorgon smäller det. Inte på tisdag som det var sagt från början, utan imorgon. Jobbar 14-22. Känns väldigt ovant men ska bli kul. Jag är helt sjukt nervös. Så här nervös har jag inte varit sen jag skulle flytta till Örebro... Om ens då...
Hela min mage har på nåt sätt snott ihop sig till en stor klump. Jag skakar och har hållit på att nervositetsäta samtidigt som jag inte hade nån aptit hela dagen. Ingen bra kombination alls.
Mina händer ser bättre ut, men det är inte bra på långa vägar. Kul att servera när med såna händer. Inte. Det är en sak som ger mig panik. Det andra är ryggen. Jag måste ha klämt nån nerv eller nåt i fredags, har jätteont. Framförallt vissa rörelser gör makalöst ont, som till exempel när jag lutar mig fram och försöker lyfta nåt eller ska böja mig ner och ta upp nåt, eller sträcker mig fram över bordet för att ställa dit en tallrik eller en kastrull med mat. Är livrädd att jag kommer ha så ont imorgon att jag blir klumpig. Tänk om jag tappar allt jag tar i och chefen tror att jag är osmidig och klumpig istället för att förstå att jag har ont. Och hur tillförlitlig är egenltigen någon som får ont i ryggen av att gå ut och dansa. Är det nån man vill ha kvar...
Jag hoppas bara att jag får sova lite och att det löser sig på nåt sätt. Egentligen vet jag ju att det kommer gå bra. Och jag försöker verkligen intala mig att det finns en anledning till att hon vill anställa mig och att jag är bäst och vackrast. Men jag lyckas inte riktigt... Usch.
Nåväl, jag ska inte klaga. Jag har faktiskt fått ett jobb. Jag ska börja redan imorgon, vilket innebär att sannolikheten är större att jag kan får ledigt för spexpremiären. Hoppas hoppas. Och jag kommer igång med det jag faktiskt är här för.
Jag har börjat skriva en lista på hur min drömkille ska vara. Det är jätteroligt att ligga och fundera på det. Plocka ihop egenskaper från folk som man känner och gillar. Listan är lång och jag tror inte att den killen finns. Men men, huvudsaken är att nästa kille (det är alltså inte så att jag letar aktivt eller absolut vill ha nån utan detta kommer dröja, jag är fortfarande härjad efter 2007) förstår hur värdefull jag faktiskt är, kan uppskatta mig och mina egenskaper, älskar mig och är snäll mot mig. Jag tycker att jag förtjänar nån som är snäll mot mig. Inte manipulerbar, inte mesig eller en sån som har så dålig självbild så han tror han måste vara snäll, inte heller nån som tror att han måste vara snäll för att han inte fötjänar mig. Men en kille som är snäll mot mig. Alltid, omtänksam och snäll. En sån kille vill jag ha. Men var hittar man dem? Och hur får man dem att se en? Som sagt, det är inte bråttom, så jag tar min tid. Just nu är jag nöjd med att vara med mig själv. Jag är inget så dumt sällskap som man skulle kunna tro.
Trots det finns det vissa jag saknar. Mycket. Önskar jag vore där.
Ja, okej, jag får väl avslöja lite mer...
På tisdag börjar jag som servitris, på en av stadens mer kända restauranger. Jag köpte byxor idag och när jag provade dessa svarta byxor (såna som det egentligen hör en blaizer till också) med en vit skjorta, kände jag inte alls igen mig längre. Jag har ingen aning hur det ska gå för mig som servitris, men det ska nog gå bra. Jag lär mig ju fort och är motiverad. Och sjukt glad att jag har ett jobb! Dessutom som servitris och 100%!!!
Ikväll ska detta firas, samtidigt som det ska firas att Låtsaslillasyrran har fyllt 18 och dessutom klarat höstterminen med godkända betyg. Utgång! Äntligen!!!
Nu hoppas jag bara att jag kan få ledigt så att jag kan hälsa på i Örebro när premiären för Furstinnan av Sicilien stundar den 7 mars! Örebrovänner: Missa det inte! Det kommer bli så sjuuuukt bra! Jag har ju sett embryot och på det syntes redan att det kommer bli ett otroligt vackert barn! Haha, vilken dålig metafor...
Nu blir det snart mat, så jag får väl kasta mig i duschen, så jag i alla fall ser någorlunda ut när jag ska ut sen. Även om jag inte direkt planerar att ragga upp nån...
Över natten
Jag fick båda jobben som jag var på intervju för. Det var därför jag var så uppskakad och virrig igår. Helt plötsligt, från att inte vara nån som söker jobb och inte får svar på sina ansökningar, var jag någon som kunde välja mellan två jobb. Kunde det vara så här enkelt? Kunde man faktiskt få positiva svar direkt?
Jag tackade nej till det jobbet som var längst borta och där chefen pratade franska. Det fanns så mycket som talade emot det jobbet och lika mycket som talade för det andra, det i stan. Där börjar jag på tisdag. Försökte ringa idag, men chefen var inte där. Fast å andra sidan så bestämde vi att jag bara skulle ringa om jag inte kommer på tisdag. Men där är några saker jag skulle vilja veta innan jag börjar som jag glömde fråga igår.
Shit, det är helt sjukt. Jag ska börja jobba på tisdag. Vet fortfarande inte vad jag ska säga, jag är helt upprymd...
Men där finns nåt som gör att hela tillvaron är lite mörkare än den ska; Hunden är sjuk.
Han har varit dålig länge, men nu ska han opereras. Diskbrock. Svårt att operera och det blir sällan riktigt bra, men han kommer i alla fall få mindre ont. Det är mycket värt. Stackarn...
Vad ska jag säga?
Jag har svårt att berätta detaljer just nu. Får inte riktigt grepp om det som händer i min hjärna. Måste tänka och sova på saken. Så jag får väl säga så här: God natt!
Inte alls så stressigt som jag trodde...
Nu är det båda intervjuerna avklarade. Det gick bra. Jättebra. Det är allt jag kan säga just nu. Mer kommer så fort jag smält det hela och vet mer.
Dörrarna börjar öppnas
En intervju till imorgon! Inne i stan dessutom! Jaaa! Jag börjar få svar på mina ansökningar!
Det blir en stressig onsdag. Men ack så spännande!
Jag lovar att berätta mer i morgon kväll, när allt är över...
"Hjäääälp!" inte utan skräckblandad förtjusning...
Min första jobbintervju i Schweiz och den är på franska! Hur ska det gå?
ça va aller perfectement bien, ne te fait pas de soucis, ma chère, tu vas les montre que tu as tout ce qu'il faut pour ce travail! Merci bien.
Med lite övning så...
Okej, det ligger nåt i det...
Till att börja med vill jag säga följande: Jo, det kan vi mycket väl göra.
Jag har faktiskt sett Transformers (långfilmen samt delvis när den gick på TV när man var liten), så jag vet ändå vad jag pratar om, det är alltså inte så att jag bara sett trailorn och tänkt: Nä Guuuud, vad töntigt! Hur kan man titta på nåt sånt!
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är helt makalöst sjukt hur vuxna män kan tycka att det är häftigt med en film som handlar om robot-bilar som dessutom kan prata. I smyg tror jag att var och en av dessa "vuxna män" skulle vilja ha huvudrollen. Det är ju löjligt! Sååå töntigt!
Men jag som dansfilmsnörd, som tycker att det inte finns nån vackrare scen i nån film än när Francesca knyter upp den strama hårknuten och tar av sig de överdimensionerade glasögonen och lär sig dansa tillsammans med den ack så snygge framtida proffsdansaren Scott och kärleken börjar växa fram i Strictly Ballroom och att Dirty Dancing 2 är otroligt bra, eller Salsa y amor som handlar om en fransk kille som vill vara kuban som förälskar sig i en fransk tjej som visar sig vara halvkuban och därför utvisas från frankrike till slut, borde kanske hålla tyst.
Jag vill ju vara huvudpersonen i nån av de filmerna precis som killarna vill ha huvudrollen i av Transformers eller Star Wars. Och frågan är om det är töntigare med bilar som förvandlas till robotar och tvärtom eller en kille med lasersvärd och dammsugarliknande polare, eller en klumpig försynt tjej med stram hårknut, finnar och groteskt stora glasögon som förvandlas till en vacker dans-princessa... Hmmm, jag tror vi ligger ganska lika.
Enligt mig borde The beauty and the geek heta the girl-geek and the guy-geek. För, handen på hjärtat, tjejer som kan allt om smink och kroppsvård, Q10, pärlpigment och botox är väl minst lika nördiga som killar som har sett varenda Jackie Chan-film, eller roar sig med att titta på statistiska tabeller och hitta mönster eller som kan knacka datorer eller samlar på Magic-kort fastän de är väl över 20?
De bor en nörd i var och en av oss!
Rekord och söndagsträning
Dessutom fick dagen en väldigt positiv början då vågen visade rekordlåga 63.3kg! Trots lammgryta, ris, glass och grädde igårkväll.=)
Igår tittade jag en del på Art On Ice medan de flesta i Sverige satt o tittade på Melodifestivalen... Det var så vackert och häftigt! Roanan Keating sjöng live när isdansarna visade sina talanger. Så sjukt vackert! Brorsan skrattade åt mig för att jag satt och suckade längtansfullt hela tiden. Detta berodde dels på att jag fortfarande ångrar att jag slutade med iskonståkning när jag ser sånt där, dels på att åren bara har gjort Roanan Keating läckrare än någonsinn och för att låtarna är sååå bra! I could stay awake, just to watch you breathing... eller ...the touch of your hands say you´ll catch me whenever I fall... är helt enkelt inbegreppet av romantik för mig! Jag bara smälter bort...
Sen gjorde dessutom en av Schweiz enda snyggingar, vår alldeles egna stjärna, Stéphan Lambiel som bara är så bra och så vacker, en sjukt häftig show till en sammanklippning av Timberlakelåtar. Sååå coolt! Han började på en liten ö sittandes på en stol med ett gäng lättklädda tjejer omkring sig. Han själv i svarta byxor, vit skjorta och svart väst (för övrigt ett av de snyggaste och elegantaste plagg som finns!), tjejerna i svarta korta byxor, nätstrumpor, vita toppar och svart bolero. Även de var skitduktiga.
Sen körde han en bara så häftig show på isen. Jag trodde inte ens det gick. Men det blev riktigt bra. Vad ska jag säga, en Justin on Ice, kanske. Det är ju lika snygga båda två och lika duktiga på det de gör, tycker jag.
Sen har jag skrivit ut lite bilder från min tid i Örebro. Mycket känslor som väcks. Men jag vill så gärna ha det nära. Där finns så många människor som betyder så mycket och det är en period i mitt liv som jag aldrig kommer glömma och som har gjort mig till den jag är idag.
En dusch och lite mer kalligrafi kanske... Måste ju bli klar nån gång...
Dagens insikt enligt typiskt Ebba-manér
Familjen sitter runt middagsbordet. Efterrätten är påbörjad och samtalet rör sig kring hur filmer blir till utgående från Transformers som Brorsan tror uppstod genom att nån tyckte att man kunde göra en film om robotar från olika planeter som slogs med varann om en stor pyramidliknande sak, men då denna idén redan var tagen kom man på att man kunde göra en film där robotarna dessutom kunde förvandla sig till bilar, skitcoolt. Diskussionen har flutit på ett tag, reklamsnuttar har diskuterats fram och tillbaka, bland annat Yes och Immodium ("Åh, nej, diarré! Inte igen!"). Skrattets tårar torkas.
Mamma: Ja, reklamfilmer måste ju ha lite humor i sig...
Ebba: Mmm, precis, för annars är det ju inte kul.
En logisk iakttagelse. Om något inte har humor är det inte roligt. Japp! Bra Ebba!
Lördagsträning
Joggingrunda 25 minuter i solen! Härligt! Där brände jag i alla fall en del av det jag satte i mig till "frukost" idag. Frukost inom citationstecken eftersom jag satt från 9.30 till 12 och stoppade i mig joghurt, frukt, nötter, ägg, bröd marmelad, keso, sylt, te, kaffe, mjölk och ost. Massor med ost. Nåväl, det måste man få unna sig ibland faktiskt.
Sikta mot stjärjnorna!
Jag tar det som ett gott tecken att stjärnorna är närmre här. Det är de ju faktiskt, inte bara för att det känns så, utan på riktigt.
Ibland får man såna där formuleringar på hjärnan. Ofta är de inte ens färdiga utan bara påbörjade. Man tar vid mitt på, utvecklar och fastnar sen i nåt annat innan man hunnit formulera klart. I alla fall jag. Min hjärna fungerar så. Jag hinner tänka "stjärnorna är närmre här", sen kommer jag att tänka på hur det är uppe i alperna, hur stjärnorna ser ut där och att man ju är ännu närmre där, den minns jag hur stjärnorna såg ut nån mil norr om Örebro och om att fler än en gav mig löften om att vi skulla sova utomhus för att kunna se på stjärnorna ostört, då snuddar tanken genast vid den natten på Corsica då jag låg och räknade stjärnfall med dåvarande pojkvän och ett stort gäng vänner. Det var länge sen. Fyra år drygt. Så dåligt jag mådde då, både fysiskt och psykiskt och av hundra olika anledningar. Undra om det finns bilder därifrån. Vem har dem?
Varför ska slutet på ett förhållande behöva betyda slutet på en massa vänskaper?
Jag sörjer inte de pojkar jag haft hittills. Jag sörjer lyckan, jag sörjer kärleken, jag sörjer närheten och tillförliten, men jag sörjer inte dem. Det finns ingen anledning, det är bättre så här, dessutom har jag ju ordnat upp det med dem. Men jag sörjer deras vänner. Jag sörjer att jag inte fick möjlighet att lära känna deras vänner närmare, jag sörjer att de aldrig blev mina vänner. Och jag sörjer mina vänner som var mina vänner men inte längre visste vem jag var så fort jag blev singel. Det visste jag ju inte själv.
Min hjärna är som en tvättkorg med en massa tvätt i. Eller en full tvättmaskin. Den rullar på hela tiden. Tankarna blandas, färgar av sig på varandra, fastnar, går sönder. En del försvinner. Ni vet som när tvättmaskinen "äter" strumpor eller trosor.
Enligt Brorsan är det huvudskillnaden mellan män och kvinnor: Det finns inte en sekund då kvinnor inte tänker på någonting, medan män helt kan släppa ibland och ha ögonblick, minuter till och med, då de inte tänker på något alls. Som medveten medvetslöshet typ.
Därmed är det tre saker jag avundas männen:
1. Att kunna stänga av tankarna.
2. Att ha högre lön.
3. Att kunna ha på sig samma kostym tiotalet fester efter varandra, till och med med samma människor. Som tjej måste man skaffa ny klänning till varje tillfälle. Möjligtvis kan kvinna använda samma klänning till två fester men då måste de vara i två helt olika sammanhang.
Annars är jag rätt nöjd med att vara tjej. Jag tror det finns en mening med det.
Publiceringsproblem om kvällarna...
skrivet 7.februari 2008:
Levande exempel på kvinnors position i samhället...
Som föredetta genusvetenskapsstudent kan jag inte låta bli att vara extra vaksam och iakttagande när jag rör mig i det offentliga rummet. Hemma lever vi ändå under andra premisser med två hemmafruar som egentligen är akademiker, så där finns inget att diskutera... Men ute i världen, på stan, fiket, stationen, tåget finns mycket att se. I min lilla by här ("lilla by" är egentligen fel med tanke på att där bor 12000 invånare), finns ett kvarter med otroligt hög invandrarandel. I motsats till Sverige är det väldigt svårt att få asyl för att inte tala om uppehållstillstånd eller medborgarskap här i Schweiz. Detta innebär att invandrarna är utlänningar. Både socialt sett och på pappret, oavsett om de har bott här i praktiskt taget hela livet. Många har föräldrar som kom hit som flyktingar vilket ledde till att de byggde upp kontakter med andra flyktingar. Man söker sig ju alltid till folk som förstår en, som man kan prata med och som förstår vad man pratar om och känner. Vi har vårt eget lilla "Balkan-town" så att säga. Det är synd att invandrarna klungas så, det motverkar integrationen extremt. Invandrarbarnen har det inte lätt hemma, det är jobbigt att inte vara integrerad, att vara annorlunda, att ha föräldrar som är annorlunda. Alltså döljer man detta med grov vokabulär, en enormt stor "kompiskrets" bestående av andra ungdomar i samma situation, man definierar de som kan nåt i skolan som plugghästar och är nöjd med det minsta som krävs. Alla skulle vilja göra karriär, men risken att misslyckas om man siktar högt är för hög, man skulle bli till åtlöje för alla. Dessutom finns det inget (jag talar ur egen erfarenhet) som skapar fler fiender än ambition, begåvning och möjligheten att kunna vara något bättre än andra.
Tåget från stan ikväll var ganska fullt så jag ställde mig i mitten av vagnen, tänkte att 10 minuter ska jag kunna stå. In kom då ett gäng ungdomar som jag direkt kunde bestämma var de bodde. Inte för att jag kände dem utan för att det både hördes och syntes var de kom ifrån, de levde upp till exakt alla fördomar som finns. Där var två tjejer med. En av dem kände nån kille som satt på tåget men som de andra inte ville veta av, den andra ställde sig precis brevid mig. Hon hade kunnat läsa med i min bok om den inte hade vart på svenska... Där stod vi alltså, jag en kanske 15-årig tjej med svartfärgat hår, en överviktig kille med kryckor, tre invandrarkillar (jag hatar att kalla dem så, men det är den bästa beskrivningen jag kan hitta, tänk er den typiska klischén helt enkelt) och en snorunge (nog också 15) som nog försökte kompensera både längd, storlek, utseende och intelligens genom att ständigt kalla tjejen brevid mig för "din svarthåriga slyna". Även av de andra kallades hon för sådant och det skämtades både om hennes rökvanor, klädval och hårfärg. Efter att nån sa att hon borde färga håret lite mindre och ta på sig mindre tajta byxor eller kanske gå ner i vikt, kunde hon inget svara utan stirrade överdrivet förbluffad på killen som sagt det, varpå ytterligare både ett två och tre skämt drogs om att hon hade munnen öppen och att det var så man skulle göra med tjejerna och att hostan inte berodde på rökningen utan på att hon "svalde för mycket". Ungefär där fick jag nog, men orkade inte gräla med dem, så jag gick och satte mig på den enda lediga platsen som var kvar.
Hur kan kvinna gå med på att kallas "din svarthåriga slyna"? Hur kan kvinna fortsätta umgås med folk som kallar henne så? Hur kan kvinna dessutom verka njuta av att vara ett sex-objekt? Hur kan man tillåta andra att trakassera en så?
Personligen så tror jag att det beror på den enkla och väldigt primitiva önskan att vara någon. Är det inte det alla strävar efter egentligen? Att vara någon. Att bli sedd.
Tjejen brevid mig var någon. Hon är ingens "snygging" eller "älskling" eller "sötnos" vilket hade varit mycket mindre kränkande, hon är "din svarthåriga slyna", men hon är i alla fall någon! Herregud, de har ju till och med lagt märke till att hon färgat håret, och märker att hon hostar. Och egentligen vet ju hon likaväl som jag att det enbart beror på avundsjuka och naiv pubertär manlighetskamp att de trakasserar henne och "skämtar" om hennes kropp. Hon vet likaväl att de vill ha henne egentligen och det är nåt vi kvinnor av någon anledning strävar efter, att bli eftertraktade. Vi är nästintill beredda att döda andra om de blir mer eftertraktade än vi själva. Av någon skruvad anledning som jag förstår allt mindre ju mer jag funderar på det, mäter många av oss kvinnor oss i hur många män som suktar efter oss. Och precis som för alla människor gäller även här: Mer, mer, MER!
Tjejen på tåget är eftertraktad, hon är synlig och hon har ett gäng män omkring sig som visserligen knappt ens har kommit igenom målbrottet, men som ser henne och ger henne uppmärksamhet. I brist på uppfyllelse av önskan att bli behandlad som en prinsessa får man väl ta vad man får... Hon kommer senare att hitta sig själv, inse att männens uppmärksamhet inte är allt, det finns gränser för vad man kan tolerera, de sexisitiska skämten kommer alltid ha samma ursprung; nämligen att trakassören inte får ligga med den han trakasserar och avundet och begäran bara kommer strax efter anständigheten, annars skulle hon sedan länge blivit våldtagen på samma sätt som djur fortplantar sig. På Discovery Channel ser det i alla fall inte ut som att isbjörns- eller zebrahonorna vill att det manliga djuret ska klättra upp på dem och misshandla dem. Skulle djur känna till nåt i stil med moral eller etik skulle mycket färre kalvar, rådjur, rävar, sköldpaddor, katter, åsnor eller lejon födas än nu.
Tillbaka till mitt exempel. Jag oroar mig inte så mycket för henne, för hon kommer konfronteras med begreppet jämställdhet, hon kommer vara den som tjänar mindre än sina manliga kollegor fastän hon sliter mer, hon kommer inse att det är värt att kämpa för och hon kommer göra allt för att uppfostra sina barn till jämställda individer. Men killarna då? De kommer vara de som tjänar med, som inte förstår varför deras löner skulle dras ner eller hennes upp, som inte fattar vikten av jämställdhet (vadå? liberté,égalité, fraternité låter väl skitbra!) och som aldrig inser hur kränkande och nedlåtande "lilla gumman" kan vara i vissa sammanhang och hur viktigt det är att ha respekt för andra. Hur ska dessa män kunna bilda vår framtid. Jag får ångest när jag tänker på det. Som om det fanns två världar. En där manliga och kvinnliga anställda nästan har lika många kvinnliga chefer som manliga, där man lär sig se individen före könet och där man om några år lyckas se människan och hennes kunskaper och förmågor istället för att avgöra hurdan hon är beroende på om hon har bröst eller penis. Och en värld där männen kalla kvinnorna för "din svarthåriga slyna" istället för att berätta för dem att det naturblonda håret klädde dem bättre och att de tycker hon är vacker, där männen klappar kvinnorna på rumpan och säger att de borde gå ner några kilon medan de själva låter sina ölmagar svälla till det oändliga.
Jag blir helt virrig när jag skriver om det här, för där är så mycket tankar och jag ber om ursäkt ifall det inte går att läsa, men det är vid sådana tillfällen som idag på tåget som ilskan över maktlösheten och underordningen och rädslan väcker feministen inom mig. Jag blir så arg! Inte på män i allmänhet, det får ni inte tro. Jag känner för många underbara och respektfulla män för att dra alla över en kam. Det vore orättvist och missgynnar mig bara, det är ju inte de män jag vill åt. Inte heller invandrare i allmänhet för det går inte att säga så, även där finns underbara individer. Men det är inte de som syns, inte de som gör väsen av sig.
De män jag blir arg på är de som behandlar kvinnor helt utan respekt! Det är minst lika illa som att behandla äldre eller barn respektlöst. Jag blir faktiskt arg på alla som inte visar respekt för sina medmänniskor, inte minst mig själv, när jag kommer på mig själv med att tycka att alla är idioter eller att kärringjäveln eller gubbjäveln eller barnungeländet är i vägen för mig och glömmer att de är människor som jag faktiskt delar mitt levnadsutrymme med. Det levnadsutrymme vi kallar Jorden.
Lite kort om dagen och läget också: Uppe med tuppen. Tre ansökningar skickade. Veckomatsedel fixad, ingredienser handlade. Ballett skitskoj! Härligt att veta att jag ska dit varje vecka nu! Yes!
Imorgon ska jag göra en käkröntgen, prata med chefen i hattbutiken och köpa svart och rött bläck, titta på alla Fasnachts-människor (Karneval. får ladda upp bilder och kanske en filmsnutt om jag får tillfälle) på stan och ta en drink med tjejerna. Hoppas fortfarande på utgång snart, men just under Fasnacht är jag inte så sugen. Då är alla odrägliga och agressiva. I Locarno blev en kille ihjälslagen på gatan av tre killar mellan 19 och 24. Själv var han 22 år. Sen dess är det mycket polis på g överallt runtomkring i landet. Inte minst här i Bern, där tre poliser följde med på bussen för att hålla koll. Jag var rätt glad att de var där med tanke på att gänget åkte buss med mig också. Man känner sig lite konstig när man blir medveten om klasskillnaden. De klev av vid "invandrar/låglöne-kvarteret" medan jag åkte vidare till tvåfamiljshus- och villaområdet....
Nåväl, lite sova på det här kanske. Skönt att ha Pappa hemma igen.
Fattar inte hur han orkar med allt, men jag beundrar honom.
"Gör om gör rätt!"
Tänkte jag imorse när jag såg att papprena från igår hade blivit alldeles för ljusa... Jag hade ju glömt CURRY! Hur kunde jag... Nåväl, nu ser det i alla fall jättebra ut och lite mer skirvet har det också blivit.
Var i "turkaffären" med Mamma idag (jag vill egentligen inte kalla den så men det är turkar som har den och på alla burkar står allt på turkiska, så det är en turkaffär... jag älskar den, bara så att ingen missförstår, och de som jobbar där är jättetrevliga...) och köpte jäääättemycket frukt och grönsaker. Eftersom man i min familj efter att ha läst Montignac som förespråkar ett glas färskpressad apelsinjuice innan frukost, har gjort det till vana att just pressa färsk apelsinjuice varje dag innan frukost, så köpte Mamma och jag ganska precis 56 apelsiner. Det får plats i fyra kassar à 14 styck och räcker i två veckor. Mest fascinerande med det hela är enligt mig att apelsinerna faktiskt håller sig i 14 dagar! Helt sjukt! Men jättebra såklart... Killen i kassan tyckte vi skulle ta en kartong istället nästa gång. Men det går ju inte för då kanske vi inte får de finaste apelsinerna och så måste det ju vara exakt 54 stycken också... Så nej tyvärr, det blir inte enklare...
Efter att ha kladdat ner hela köket med varmt vatten och kryddor och en massa blött tidningspapper och sedan återställt det hela, ställde jag mig för att laga lite chili con carne, det blev mer carne con un poco de chili, men det var jättegott. Tyvärr var jag dum nog att kärna ur en chilifrukt för hand, så nu har jag inte bara gulaktiga naglar och bruna nagelban, det svider dessutom och så fort jag kommer åt nånstans i ansiktet svider det och blir alldeles rött... Har skrubbat och skrubbat men det går bara inte bort... Nåväl, det var värt det, till och med Brorsan åt bönrätten med god aptit!
Suzer, okej, du har rätt, näringsrådgiverska var faktiskt en riktigt näraliggande översättning... Måste ha varit trött igår, eller nåt...
Nu ska jag skriva minst ett ansökningsbrev till så jag kan skicka det imorgon bitti så det kommer fram i övermorgon. Pappa kommer hem imorgon kväll också, det ska bli skönt att ha alla samlade igen...
Jag har blivit så hemmakär sen jag flyttade härifrån för 1½ år sen. Jag vill helst att hela familjen ska vara tillsammans hela tiden... Och jag kan inte förstå mina kompisar som sover över hos sina vänninor för att slippa hemifrån och knappt ens pratar med sina föräldrar. Man märker väl inte vad man egentligen har förän man inte har det längre... Att vara 150 mil bort är inte att inte ha längre, men det är ju inte som när man är i samma land och samma stad och skulle kunna åka hem varje dag egentligen...
Det där med att man inte vet vad man har förän man inte har det längre, det vill inte riktigt släppa taget... men åt andra hållet liksom. Komplicerat? O ja. Men egentligen inte, för egentligen finns det bara ett svar.
Hjärnan spelar sina spratt ändå...
Inlägget är från igår kväll, men publicerades då tydligen inte...
Man tager...
Nu hänger papprena prydligt på torkställningen som till allas förtret står mitt i vägen i köket, men det är ju bara tills imorgon bitti...
Jag skickade iväg en ansökan om ett jobb i en atelier idag. Det är en av Schweiz mest framstående "Confiseur" som söker en kreativ medarbetare till sin atelier... Intresse för färger och trender var krav...
Kändes stort att skicka iväg ansökan med riktigt brev. Skrev ut brevet och undertecknade det, printade även CVt och mitt gymnasieslutbetyg där jag har toppbetyg i konst, stoppade allt i ett stort kuvert tillsammans med ett foto. Kolla ungefär 100 gånger att adressen var rätt, klistrade på frimärken och stoppade det i brevlåden...
Ska bli spännande att se om jag får nån respons.
Nu är i alla fall tre jobb sökta explicit och på fredag ska jag prata med chefen i hattbutiken.
Imorgon kommer en jobbilaga med tidningen, så då blir det till att söka fler jobb. Det är nästan lite kul nu när jag väl har kommit igång...
Har beställt kataloger från lite alternativa skolor som erbjuder utbildningar inom homeopati, näringslära, ayurveda, akupunktur och liknande. Idag blev jag uppringd av en kille som ville att jag skulle komma på informationsmöte angående utbildningen till något som på tyska heter "Ernährungsberaterin" och som inte riktigt går att översätta. Det är inte näringfysiolog, men det går typ åt det hållet...
Ska gå på det där mötet, så får jag se om det är nåt att ha eller inte. Känns som att jag i alla fall kan komma en bit vidare där i vilket fall, även om jag bara märker att det inte är min grej:..
Med tanke på att vågen återigen visade en vikt under 64 idag var det en bra dag. Det var det på andra sätt också. Men än bättre dagar är på väg... Hoppas det i alla fall.
ett steg bak och två steg fram...
steget bakåt: Vågen var inte min vän idag utan visade över 64 igen, hur nu det kunde gå till...
ena steget framåt: Jag var på stan och pratade med chefen för kiosken på stationen och lämnade mitt CV.
andra steget framåt: Jag har skickat iväg ett mejl med ansökan, CV och betygskopior till en advokatbyrå där jag söker en sekreterattjänst.
försöker ta ett tredje steg framåt nu genom att blir en riktigt fena på kalligrafi igen så att mina bidrag passar in i den perfekta bilden.
fick reda på att två av mina bästa vänner är tillsammans... mitt hjärta hoppade högt av glädje för dem båda och jag önskar så att de får bli riktigt lyckliga! de är så fina och underbara båda två! Ta väl hand om varandra!
det enda som stack till lite i hjärtat mitt var att jag inte kunde krama om dem hårt. Jag saknar er!
salvorna hjälper, så eksemen är på väg bort! så skönt! det ser inte alls lika äckligt ut längre. mitt hår gör som jag vill och jag tycker i största allmänhet att jag ser rätt bra ut. om det inte var för de extrakilon jag bär runt på såklart, men det är sekundärt. det tar tid att bli av med dem, det får det göra, det är lugnt. Jag klarar mig ändå.
jag behöver ändå inte vara fin för någon just nu. är nöjd med att vara single.
men fest eller utgång senare i veckan hade kanske inte vart helt fel.
som tur är min "låtsaslillasyster" åter tillbaka i landet och numera dessutom gammal nog att gå ut med sitt eget leg, och vi måste ju fira att hon klarat höstterminen och kan gå kvar på gymnasiet och att jag är tillbaka.
Se om det finns nåt ögongodis i detta landet, eller nån som är trevlig att prata med... Schweiz är sparsmakat dekorerat med snygga män. Menmen, man kan ju inte ge upp i förväg ju!
det är bra med mig, trots att jag har ont i huvudet och inte kan vara med på pubrundan. hoppas att i alla fall någon tänker på mig när han/hon kliver upp på dansgolvet eller tar en öl. som sagt, allt har sin tid. jag håller mig vid det.
for now.
Jag ska!
Jag hade gärna vart med ikväll, men så som jag mår nu hade jag inte kunnat ändå. Yrsel, trötthet, utmattning, illamående... Inte riktigt bra förutsättningar... Men jag ska iväg till stan för att prata om jobbet i kiosken. Jag ska dit, jag ska visa mig från min bästa sida. Så fort håret torkat och jag gjort ett nytt försök att få i mig mat.
Jag ska!
Jag ska... Ord som kan betyda så mycket olika... Men mitt JAG SKA! är laddat med väldigt mycket vilja och framförallt vetskap om att ifall jag verkligen tar tag i det mår jag så mycket bättre sen!
Allt har sin tid och min pubrunde-tid är över för tillfället. Två pubrundor i Örebro. Det får räcka för min dell. Nu är det dags för nåt nytt. Blicken framåt. Don´t look back!
Lite om hur det går...
Kom på att jag inte skrivit något om hur jag mår. Låt mig säga så här: Okej.
Det är okej. Ibland är det jättebra och ibland är det jättedåligt. Ibland känns det som att jag är på väg åt rätt håll och ibland känns det som att jag bara vill gömma mig och försvinna från allt. Upp och ner. Ett steg fram, sen fyra steg bak sen sex steg fram, sen ett steg bak, sen tre steg fram... Olika från dag till dag, från timme till timme.
Om och om igen får jag Winnerbäckrader på hjärnan... Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig, ibland har jag vaknat på morgon och gjort det jag ska...
Det händer att svartsjukan smyger sig på fastän det är två månader sen, det händer att jag längtar men efter en annan än den jag är svartsjuk över, det händer att jag vill tillbaka, det händer att jag ångrar saker jag gjort, men framförallt att jag inte tog mig mer tid med vissa människor...
Jag måste hitta ett sätt så jag kan hälsa på i mars!
Det händer också att jag känner mig fri. Fri från att behöva vara social, fri från att behöva visa sig för andra, fri från världen.
Jag har inte riktigt funnit mig tillrätta än, inte riktigt byggt mitt bo här. Vanefasen är inte över på långa vägar än.
Men nu har jag varit här i drygt två veckor. Nu är det dags att ta tag i saker och ting. Någon gång måste man faktiskt bli vuxen, även om man bor hemma!
Jag önskar så att jag kunde få sova! Sömnlösheten dödar mig och katapulterar mig rakt in i en utmattning och depression. Jag är på väg att gå in i väggen av att inte göra något alls. Hur kan det gå till?
När jag blir stor ska jag skriva en bok
När folk blir kända så blir det ju helt plötsligt jätteintressant att läsa om deras liv innan, när de fortfarande var normaldödliga... Att läsa om hur de övervann sin felbarhet och blev perfekta, älskade och eftertraktade...
Jag hoppas ni känner vibbarna av den lätt sarkastiska tonen bakom texten ovan. Hur jag än försöker blir jag inte av med en viss känsla av obehag över hur intressant obefintliga banaliteter i folks liv kan bli så fort dessa personer blir offentliga. Jag menar, det är skulle ju aldrig vara nåt att skriva om att jag anställer svart städhjälp eller inte betalar min medieavgift. Men skulle jag bli politiker och därmed en "förebild" eller en musikstjärna och därmed utsatt för att folk vill hitta det minsta lilla felet för att slippa känna sig dåliga gentemot de perfekta "idolerna", då skulle det helt plötsligt bli jätteintressant att jag någon gång i mitt liv inte varit lagenlig...
Herregud! Vilken hysteri!
Men men, vem vet, när jag väl övervunnit mina svagheter och gjort något ordentligt av mitt liv även om det bara är för min egen lyckas skull, då kanske jag verkligen kan inspirera folk med en bok om min väg, då kanske jag faktiskt kan ge vidare något till alla dessa tjugoåringar som tror att de är de enda som tycker att livet verkar stort och verkligheten skrämmande! En dag kanske jag kan ge hopp!
Den möjligheten ger mig själv hopp!
Solen skiner! Och jag har nån som tror på mig! Det är värt oändligt mycket! Tack!
Nåväl...
Igår kväll var Mamma och jag och tittade på SMA (Swiss Musical Academy)s uppvisning. De har öppna repetitioner varannan månad för att öva att agera inför publik. Spännande och nyttigt att se vad de håller på med och hur hög nivån är. Första års studenternas nivå var inte särskilt hög, i alla fall inte vad gällde dansen. Blev smått chockad och besviken när jag först såg dem, men studenterna som går andra och tredje åren var jätteduktiga. Många lyckade sångnummer, monologer och musikalurklipp blev det och duktiga var de som sagt. På sätt och vis blev jag jättesugen att söka. Det är ju nåt jag drömt om jättelänge. Men å andra sidan kostar det jättemycket och jag vet inte om det är värt det för att jag ska ha kul i tre år... Är väldigt osäker på om det är nåt jag vill syssla med senare i livet...
Men men, om jag söker så om ett år och tills dess har idén hunnit mogna ytterligare och jag har hunnit träna upp röst, skådespel och dans...
Idag har varit en riktigt produktiv dag faktiskt, jag känner mig i alla fall duktig trots att jag var jättetrött och lite smågrinig imorse. Jag sover så makalöst dåligt... Eksemen kliar, det är torrt och antingen för kallt eller för varmt beroende på om jag lägger händerna på täcket eller har dem under... Gaaaah! Jobbigt!
Men men, jag skulle ju berätta om att jag har varit duktig. Jag var och fikade med Julia på Starbucks. Det var jättemysigt att träffa henne och prata lite om allt möjligt. Jag fascineras om och om igen hur lite vi behöver umgås för att ändå hålla varandra à jour med allt som händer i våra liv och kunna prata om det och förstå varandra. Så skönt! Hon inspirerar mig...
Mamma berättade att det fanns en hattbutik i gamla stan som sökte ett butiksbiträde med flär för klassiska accessoirer och hattar, så jag vandrade dit genom snön som nästan helt hade hunnit smälta bort sen imorse och pratade med kvinnan som stod i butiken just idag. Chefen var inte där och jag skulle komma tillbaka på fredag, men hon tog namn och telnummer och lät positiv. Jag kände mig bara så himla nöjd med mig själv för att jag faktiskt hade gått dit och pratat med henne! Jag kan! Yes!
Som om det inte var nog gick jag in i den största kiosken på stationen och sa att jag var intresserad av att jobba där, det hängde en lapp utanför om att de sökte. Även där var chefen frånvarande men jag kunde komma igen på måndag. Så det ska jag göra.
Nu har jag kommit en bit på väg. Jag har tagit ett steg åt rätt håll! Jag har visat för mig själv att jag faktiskt kan och att jag får positiv respons! Jaaaa!!
Sen lagade jag en jättegod fläskgryta med bulgur och couscous (beroende på preferens) och ugnsbakade äpplen med vaniljsås. Mums.
För att toppa dagen tog jag dessutom tag i patineringen av papper som ska se ut som pergament och försökte klura ut vilken kalligrafistil som skulle kunna passa och skissade på enfanger. Det går alltså att patinera papper på samma sätt som man gör med tyg. Jag för min del använde en fyrkantig gratängform som bad, fyllde den med varmt vatten, 4 tepåsar, soja, curry, paprikapulver och malda nejlikor. Så nu luktar mina händer lite underligt... MEN! Det blev skitbra! Jag behöver dock mer tjockt papper för det tunna printerpappret var lite väl dallrigt och löstes nästan upp i badet. Lite skrynkligt upphängt får det sen precis rätt struktur! Rekvisitaansvarig kommer bli så stolt när hon får sitt vackra brev om några dagar... Jag river mina händer och skrattar finurligt, måste ju komma på nåt roligt att skriva också... hehe...
Förövrigt så är jag jättebegåvad som hårstylist och sminkös, mitt offer blev väldigt nöjd!
Och idag stod det i tidningen att Schweiz kanske kan få importera argentinska tarmar för sina Cervelats. Då vore festen räddad, men ännu är det bara på diskussionsstadiet...
Statsvetare eller blivande sådana kanske kan förklara för mig varför Schweiz, som ju faktiskt inte alls tillhör EU, ändå måste hålla sig till EUs importöverenskommelser... Jag förstår inte...
Stötte inte på nån jag kände i stan idag heller... Deprimerande. Jag borde skaffa mer kompisar här... Men å andra sidan är det skönt att vara anonym ett tag... Det var längesen jag var det nånstans... I Örebro tog det två dagar, sen stötte jag alltid på nån jag kände på Campus, stan eller studentgatan... Här stöter jag möjligen på en granne på morgonpromenaden...
Nåväl... undra om sömngudarna är nådigare inatt... Det stramar i händerna så chansen är liten att jag får sova gott... Jag klarar mig ju ändå. Jag har mina dagar. En del dagar är bara dagar, oftast inte jättebra dagar... Men så finns det dagar som är mina dagar, dagar som tar fram det absolut bästa ur mig, idag var en sån dag... Tack.
Mer än ett halvt kilo!
Yes! Idag är vågen min polare! Den visade 63.4! Det gillar vi! Nice!
Nu ska jag använda min positiva energi åt att övervinna min trötthet efter en tämligen sömnlös natt och göra lite nytta i form av städning... I eftermiddag ska jag, som jag sa igår, agera sminkös och stylist. Och ikväll ska Mamma och jag kolla på en delproduktion av Swiss Musical Academy Berne som visar allmänheten vad de håller på med. Det skulle kunna vara en möjlig framtida skola... Vi får väl se=)
Jag riktar blicken på det som är bra. Jag tror det är enda sättet att överleva i den här världen. Man blir gärna blind av allt det som inte är som man vill eller som det ska... Håll ut!