Aaaaagh
Var bara tvungen att bli av med det. Aaaaaaaaaaaaaagh!!!!!
Så, nu känns det bättre. Andas några gånger och gå vidare, fokusera på nya uppgifter, på mig själv. På med skygglapparna igen.
Det är svårt att inte bli helt tokig här, men som tur är finns folk som tänker som jag och oftast kan man undgå dem som inte riktigt fattat vad det hela går ut på och som fortfarande tror att det bara är att kajka runt lite i skolan, bara gå på den undervisningen man just är sugen på och aldrig öva eller förbereda sig innan.
Men så funkar det inte. Och en vacker dag kommer jag vara den som vinner, även om jag kanske är aningen mindre begåvad, så har jag lärt mig arbeta och kämpa och kommer gå om de andra en vacker dag.
Och samma vackra dag kommer suggorna i skolledningen vilja berätta för alla att jag minsann gått på deras skola och då kommer jag att bläddra fram hela sanningen om hur sjukt deras inställning gentemot eleverna är.
"You're all adults, kiddies." Jag tror det citatet talar för sig själv.
Förresten har jag lärt mig att man i en diktatur inte ska öppna munnen annat än för att säga ja. Blev tillrättavisad efter att ha sagt vad jag tycker och tänker. Jag var bara ärlig, inte oförskämd, fräck eller taskig, men ärlig. Det räckte.
Shit happens.
Förmodligen missade jag hjärntvätten när jag började här...
Ändå är det ganska befriande att ses som rebell och bråkmakare. Det ger en en viss känsla av makt. Om det inte fanns nån sanning i det jag säger, vore det ju inget hot, då skulle ingen bry sig.
Saken är ju att de själva inser att jag har rätt, men inte kan medge det, eftersom rädslan är för stor att förlora auktoritet...
Hahahaha, emellertid kan jag bara skratta över det hela...
Lite cynisk måste man liksom vara här.
Off to a new week=)
It's time for Christmas...
Jag har för mig att det finns någon av alla dessa julpopsånger där just denna rad förekommer och jag undrar varför det ska vara så. Varför ska vi helt plötsligt rädda världen kring jul, när vi annars inte bryr oss? Varför ger vi kring jul plötsligt flera miljoner mer till Rädda Barnen och Frälsningsarmén? Varför låtsas vi som om allt var så fantastiskt perfekt?
Och det som jag funderar allra mest på är: Varför behöver vi julen? För att julen är en viktigt högtid tycker jag inte det råder så mycket tvivel om. Men varför och på vilket sätt är den viktig?
-Julen är viktig för hela försäljningsbranschen. Flera företag gör över halva årsomsättningen under adventsveckorna. På 1/12 av året tjänas hälften av pengarna.
-Julen är viktig för hjälporganisationer som t.ex. Rädda Barnen, Frälsningsarmén, Oxfam, Röda Korset, WWF, Greenpeace, Amnesty International, Unicef etc. Det tjänar på att folk har dåligt samvete, vilket i sin tur leder till mer hjälp för de som verkligen behöver, vilket i sin tur ju faktiskt är bra och där tycker jag att målet helgar medlet.
-Julen är viktig för musikbranschen. Okej, George Michael tjänar visserligen inga pengar på "Last Christmas", men tänk på alla versioner som finns av t.ex. White Christmas och som spelas flera gånger om dagen i juletid. Tänk även på alla operasångare som får möjlighet till en massa julkonserter, aldrig annars går så många människor i kyrkor och på klassiska konserter som kring jul.
Om man bortser från den "historiskt religiösa" anledningen till varför vi egentligen firar jul, så är julens budskap väldigt vackert och på så sätt är det bra att julen finns, så att vi tvingas tänka på våra medmänniskor och vi får lite dåligt samvete så att vi försöker bli bättre människor. Skulle julen inte finnas, skulle vi aldrig påminnas om allt det julen innebär med familj, vänner, kärlek, glädje, värme, ljus, medkänsla, socialitet...
Så utöver de kapitalistiska anledningarna som gör julen viktig för dagens västliga samhälle, så finns det även djupare anledningar som gör att julen är bra och viktig.
Visst är det mycket hyckleri, men även hyckleriet har en smula ärlighet. Som sagt, målen helgar medlen. Delvis.
Det finns mycket man kan kritisera runt julen, men tänk om julen inte fanns. Vad mycket vackert vi skulle gå miste om.
För mig har den svenska julen alltid varit något väldigt speciellt. När jag var liten och bodde i Åkersberga, så hade vi en riktig tomte som kom med julklapparna. Jag lovar, han var riktig. Han var inte Jultomten, men han var helt säkert en riktigt äkta jultomte. En jul hade han åkt omkull, då hade han stövlarna på fel fot och glasögonen på sned. Vad vi skrattade.
De par gånger vi firat i Schweiz brukade våra föräldrar skicka ner bror och mig att hämta läsk i garaget och när vi kom tillbaka så hade vi precis missat tomten, då hade han just varit där och lämnat alla julklapparna under granen, och han hälsade minsann att han inte hade tid att vänta tills vi kom tillbaka, men att vi skulle ha en god jul.
När vi firade i Göteborg efter ett eller kanske två år i Schweiz, så blev jag otroligt besviken när där inte kom någon riktig tomte. Vi var ju i Sverige och där skulle det ju komma riktiga tomtar. Att där inte kom någon i Schweiz var ju klart, där kommer ju Jesusbarnet med julklapparna, men i Sverige!!
Sen dess har julen aldrig riktigt haft samma magi igen.
Men jag är övertygad om att det finns rikiga tomtar. Det är som med älvor eller änglar. De finns när man tror på dem och man måste själv vara beredd att se dem som det de är, eller kanske heller inte är.
Vår tomte i Åkersberga kanske har en helt annan verkan på andra människor, men för mig var han en äkta tomte. Vissa är ju änglar i vissas ögon och i andras är de helt vanliga människor. Och älvor kan man bara se om man har en viss fantasi och en viss öppenhet. Och ja, man måste nog vara lite tokig också...
Om jag någon gång skulle skaffa familj, då ska mina barn också få magiska julminnen, de ska veta att det går en tomte runt husen som äter upp gröten man ställer ut och som tittar till barn och vuxna så att allt står rätt till.
De ska få chansen att se älvorna dansa i skogsbrynen, de ska få höra Näcken spela vid bäcken, somrarna ska kopplas till smultron, blåbär, körsbär, högt gräs, skrapsår, syrener och syrsor, och vintrarna till rödbröst, blåmesar, skator, djurspår i snön, sparkstöttingar, snölyktor, varm choklad, lussebullar, jul med skinka, vört och dopp. Till påsk ska det handla om påskkärringar, bål, sill, ägg och godis. Valborg ska firas, även midsommar och allhelgona ska vara allhelgona och inte halloween.
Det finns så många vackra svenska traditioner och sagor, oavsett var jag uppfostrar mina barn och med vem och överhuvudtaget så får det svenska under inga omständigheter förloras.
Jag som så länge sagt att jag inte ska ha barn, och nu på sistone blir jag så nostalgisk och blödig ibland. Det kanske har med åldern att göra, kanske med hjärtat, kanske med årstiden... Spelar ingen roll, ibland är det ganska trevligt att svälga lite i minnen och drömmar...
Framförallt så här till jul.
Jag hoppas att många fler får riktiga tomtar, fina kärleksfulla julfester och god mat.
Snälla glöm inte, julen är ingen tävling om vem som gör de snyggaste klenäterna, eller den godaste ris ala malta, eller den största skinkan. Njut av att ha de kära nära istället. Eller om du skulle vara ensam, njut av ditt eget sällskap. Det finns så mycket fint i en lugn stund med sig själv också. Eller utnyttja situationen till att knyta nya kontakter, bjud in en granne som kanske också är själv. Köp en färdiggriljerad skinka och ett vörtbröd, några flaskor glögg och pepparkakor.
Själv ska jag förbereda en janssons frestelse nu. So much for practice what you preach, men jag har faktiskt blivit mycket bättre. För några år sen gjorde jag kola, knäck, ischoklad, vörtbröd, pepparkakor och lussebullar och lagade egen glögg... När vörtbrödet inte jäste exakt som det skulle blev jag så arg och besviken att jag inte lyckades njuta av julen alls. Skönt att ha gjort det när man var 20 istället för senare när man har man och barn och en reellare press att vara perfekt. Skulle svärmor nån dag vilja ha perfekt julmiddag får hon f*n fixa det själv;-P
God jul!!
Jullov
Jag har fortfarande inte förstått det riktigt än, men vi har faktiskt jullov! Tre veckors ledighet! Wow!
Just idag har vi, J som är på besök från Schweiz, och jag, åkt tåg från Hamburg till Helsingborg. Det gick bra bortsett från att det var totalt kaos i Köpenhamn och ingen riktigt visste vem som skulle köra vilket tåg och vart. Det hela skylldes på fordonsbrist och tekniska problem. Nåväl, vi kom i alla fall fram.
Jag hade hunnit glömma hur jobbigt det är att resa tillsammans med någon när man själv är den som känner till det och när ens medresenär dessutom är kille. Han är 5 år äldre än jag, men ändå så sjukt hjälplös ibland. Har inte riktigt tålamod för det egentligen. Men det är okej och det funkar och jag ser det som en bra övning i tålamod och ro. Och oftast är det väldigt mysigt och vi har trevligt.
Tankarna kretsar dock kring en helt annan kille. Det känns så overkligt, samtidigt måste jag le för mig själv när jag kommer på mig med att drunkna i tankar på honom, det är ju just det här jag så länge trott att jag inte längre kan känna och nu står jag är som en nykär liten fjortis och längtar till januari istället för att njuta av tiden här...
Ni kanske undrar hur masterclassen var?
Den var fantastisk! Waaaah, jag lärde mig jättemycket och arbetet var så imponerande. Helt makalöst.
Dessutom var de två amerikanska professorerna tydligen begeistrade av mig. Min skådespellärare berättade att han pratat en del med dem under helgkursen som de gav och utan att de visste att han är min lärare, hade de varje dag nämnt mitt namn och berömt mig på olika sätt. Helt sjukt! Överväldigande.
Nu är nästa stora projekt att koppla av och njuta av julledigheten och allt firande. Dessutom ska soloprogrammet stå klart innan skolan börjar igen och jag ska komma så nära mig själv så att jag kan köra fyraveckors mild detox när jag är tillbaka. Men framförallt ska jag bara skita i allt jag måste i två veckor! Nice!!
Glassigt
Jag har träffat en ung herre som ger mig väldigt mycket för tillfället. Hur länge det stannar så bryr jag mig inte om, huvudsaken är nu och här. Jag får så mycket kraft och styrka av hans närhet och bekräftelse. Det gör mig fri. Även dansförbudet jag fått fram till januari hjälper mig. De timmar jag får över genom att träna spinning eller styrka istället för att dansa är tid för mig själv utan press utifrån. Jag får ögonblick att andas, att vara mig själv, att fundera och att öva. Tiden investerar jag självklart även i textinlärning och sångövning och det bär frukt.
Utan att veta hur det gick till exakt, förutom att jag kämpat för det såklart har jag helt plötsligt hamnat bland skolans elit. Jag blev utvald för skolans show, fick sjunga solo, jag skickades på en gala tillsammans med tre andra från skolan och nu har jag tillsammans med sju andra elever av andra och tredje årskursen (ca 150 pers) valts ut för att representera skolan på en masterclass med Joe Deer och Rocco Dal Vera från USA som skrivit boken "Acting In Musical Theatre, a comprehensive course". Lärare och elever, skolledning och utomstående musikalmänniskor kommer titta på när de arbetar med mig.
Jag har aldrig innan blivit utvald på det sättet det hänt de senaste månaderna. Det är nytt för mig och överväldigande. Och otroligt bekräftande eftersom det visar att det hårda arbetet jag alltid lägger ner lönar sig.
De senaste dagarna har jag dessutom fått otrolig bra feedback från olika lärare. Min ballettlärare, som ju även är head of dance department, som det så fint heter, sa att hon tycker jag är väldigt bra på scen, att jag har fin utstrålning, bra röst, och att jag säkert kommer klara mig fint i framtiden. Hon är väldigt snål med att berömma folk annars, så det var rätt häftigt. Min interpretationslärare som annars också är ganska skeptiskt tyckte jag gjorde bäst ifrån mig i tisdags när vi gjorde en övningsaudition. Hon berömde allt som annars alltid varit mina svaga punkter. Hon tyckte jag verkade stabil och ärlig. (Hur ofta har jag inte fått höra att jag tar alla känslor utifrån, att det verkar konstlat och att jag inte är rotad ordentligt i kroppen...)
Hittills har det alltså varit en väldigt bra vecka. Imorgon är masterclassen som jag pratade om ovan. Hoppas jag kan leva upp till förväntningarna. Jag tänker i vilket fall fortsätta ge allt jag har för att nå mitt mål att bli det bästa jag någonsinn kan bli.
Tack alla som tror på mig!
ca 8 veckor
Diagnos: Alla yttre ligamenten är skadade och slitna, men inte av, dock ärriga. Om jag är försiktig, inte överbelastar och alltid har på mitt stödbandage, så borde det läka inom 8-10 veckor.
Tack för den.
Bandaget gör underverk! Har mycket mindre värk och fotleden känns mycket stabilare. Kan inte göra allt än, men kan åtminstone dansa och vara med och är inte så handicappad i min vardag längre...
Foteländet
Det är de yttre ligamenten det är fel på. Det som heter Lig. talofibulare posterior är eventuellt helt av och bara ärr kvar, det kommer dock att visas efter tisdag då jag ska på MRT. Om det verkligen är av och redan har växt ihop fel betyder det operation och i värsta fall slutet på min danskarriär innan den ens börjat.
Jag försöker att inte tänka på det, men foten gör ont och jag haltar. På måndag får jag en skena så att jag åtminstone har bra stöd.
Bara att göra det bästa av situationen och hoppas att det inte är så illa.
Men hur det än blir så tänker jag inte låta det hindra mig! Jag går min väg, det finns en mening med allt och hindrena vi möter i livet är aldrig större än att vi kan klara av dem.
Nu kommer solen fram och det ska jag njuta av.
Late Night Talk
Det har gått nästan fyra veckor på det nya skolåret.
De första två veckorna var fantastiska. Jag har aldrig varit så motiverad och glad som då. Vi har så mycket ny undervisning, vi behandlas som artister istället för elever, vi har mycket mer undervisning och det krävs mycket mer av oss. De första två veckorna var det underbart. Det var underbart att dansa 13 timmar i veckan, att vara i den högsta skådespelklassen, att ha massa nya lärare, att klassas som dansare, att plötsligt höra till de bästa i skolan.
Sen blev det jobbigt. Förra veckan var fruktansvärd. Jag tappade all min glädje, trillade ner i ett djupt och mörkt hål där allt bara var jobbigt och meningslöst. Allting funkade, men jag hade inte kul längre, så jag undrade så klart vad jag egentligen sysslar med här och varför jag gör allt detta mot mig själv.
Sen gick jag upp på scen för att jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig att dra mig ur skiten. Och det gjorde det. Det är därför jag övar, sliter, tränar, öppnar mig, blottar mig. För scenen. För att stå där och känna magin. För att stå där och skapa magi.
I want to make magic, I want to be bigger than I am...
I söndags unnade jag mig en dag för mig och det var otroligt skönt. Jag satte mig på uteserveringen till ett café, njöt av höstvädret och läste en bok jag fått av min skådespelslärare. Han gav mig boken i lördags för att han tyckte att jag behövde näring för hjärnan, han förstår att det inte alltid är så lätt, när man tänker väldigt mycket, och han gav mig anvisning att titta på produktioner, läsa recensioner, bilda mig en egen uppfattning och söka nya projekt att jobba med. Ta bort fokus från tviveln.
Denna veckan har det gått bättre. Men samtidigt som jag har mått bättre har min fot blivit sämre. Tror att det är de yttre ligamenten som det är fel på. Har ignorerat det i månader nu (sedan maj) och det har gått bättre tidvis, men nu är det så illa att jag inte ens kan gå normalt, så min balettlärare skickade mig till en läkare och honom har jag tid hos imorgon.
Självklart är rädslan stor att jag kan få dansförbud för en längre period, vilket skulle innebära att jag inte kan vara med på något av alla de gruppnummer vi förbereder för nästa offentliga skolföreställning... Men å andra sidan är det bäst att i så fall ta den pausen nu och inte i vår, dessutom är det bättre att inte kunna dansa i sex veckor än att kanske inte kunna dansa alls mer. Men nu ska jag inte måla fan på väggen utan vänta på vad doktorn har att säga imorgon bitti.
För två år sen accepterade jag att jag aldrig skulle bli dansare. Nu hanteras jag plötsligt som dansare av skolledningen. Jag fick till och med vara med på en workshop med en dansare från Alvin Ailey, dit skolans bästa dansare skickades... Mamma har alltid tyckt att jag skulle gå på scenskola och bli skådespelare, nu är jag plötsligt i den högsta skådespelklassen och det är fantastiskt. Och efter mitt uppträdande i fredags inför skolan, fick jag otroligt positiv feedback från skolledningen, vilket innebär att jag allt i allt börjar bli en riktig triple threat...
Det är så klart härligt. Nu måste jag bara hitta en väg att hålla målet för ögon, eller ja, målet är ju ganska odefinierat, så kanske snarare meningen eller anledningen till att jag gör det jag gör... Gädjen, kärleken, passionen. Elden måste alltid hållas brinnande och alltså alltid fyllas på med nya brännbara material.
Böcker till exempel...
Återigen passar mitt mantra fantastiskt bra.
Jag är vacker/begåvad
Jag är stark
Jag ska inta okänd mark
Jag ska växa ut över mina gränser och bli mitt eget bästa. Den undervisning jag har nu bjuder alla möjligheter för det. Men det kräver mycket.
Han
Jag hade glömt honom. Jag hade glömt hur han ser ut, hur han pratar, hur han ler, hur han tuggar på sin läpp-piercing. Jag hade glömt hur det kändes att vara nära honom, när han såg på mig, ville ha mig. Jag hade till och med slutat tänka på honom, slutat kolla hans facebook sida, slutat fråga ut gemensamma kompisar om honom. Till och med låten jag skrev om honom hade tappat kopplingen till honom, den handlade bara om en namnlös gestalt, som om jag skrivit om någon annans upplevelser eller bara hittat på nåt.
Men nu minns jag hur ont det gjorde när han sa nej, hur mitt hjärta blödde varje gång vi stötte på varandra ute och inte kunde släppa varandra och han inte brydde sig, han var ju bara sugen men jag, jag var kär.
Om och om igen dök han upp i mitt liv och slet bort skorpan på såret han lämnat, drömmar blandades med alkoholiserade samtal och känslor och jag tappade greppet om vad som verkligen hände eller inte. Jag kunde vakna på morgonen och tro att han ringt mig på natten och sagt att han vill ha tillbaks mig, men så var det bara en dröm, en önskedröm.
Allt det hade jag förträngt, glömt, stoppat undan någonstans långt långt ner i ett mörkt hörn. Jag hade avslutat och gått vidare och bestämt mig för att han inte är värd det och minskat kontakten till ungefär noll.
Men så dyker han upp och slungar mig tillbaka i tiden och jag tappar fattningen. Jag skulle aldrig någonsinn trott att han fortfarande hade sån makt över mina känslor, eller att jag överhuvudtaget kan bli så nervös inför en man. Jag bara stod där och kände mig vilsen och malplacerad och försökte konversera lite artigt och vara vacker och försökte utstråla att jag minsann är jättesjälvsäker och vacker och cool och held orörd av att han är där och att det är han som borde vara nervös... Sen gick han igen, jag gick till mina arbetskolleger, min chef fångade mig och höll om mig. Hon förstod direkt. Hon visste direkt vem han var och vad han utlöste i mig.
Det tog kanske en kvart sen tills jag lyckades trycka ner känslorna och minnena och honom i allmänhet ner i det där mörka hörnet igen, men sen var allt som det var förut igen och jag glömde bort att han dykt upp.
Två ord, men två bra ord...
Betyder näst bästa betyg och direkt in i tredje året=) Utan samtal eller varning eller någonting liknande! Yeah!!!!
Ovetandets djupa avgrund
Här sitter jag och surfar runt på nätet och uppdaterar min facebook var femte minut för att se om det hänt nåt. Det är ett typiskt tecken på leda och självskapad tristess. Jag flyr in i en tråkig värld för att slippa hantera den spänning som jag och mina skolkamrater utsätts för just nu. Det är egentligen nästan omänskligt, men tyvärr självvalt så det går inte ens att skylla på någon annan... That's just way the business works...
Förklaringen härtill:
Tentorna är över och vi väntar på besked om vi får gå vidare på skolan eller inte.
Tentorna började med dans i fredags. Först balett, sen jazz. De sämsta klasserna på förmiddagen och de bättre på eftermiddagen. Sen var det tre dagars helg. Massa tid alltså att bli helt tokig. För i tisdags var det dags för skådespel. Vi hade övat in scener a minst 2 personer. Och den längsta scenen i min klass blev avbruten.
Onsdag och torsdag var det sång. Min tenta var igår förmiddags, så det var ytterligare en dag emellan.
Ni som aldrig varit på en audition eller haft intagningsprov på scenskola eller dylikt; tänk er idol eller let's dance eller ännu bättre scenen ur Flashdance till "What a feeling". Om inte annat; så här går det till hos oss:
I skolans största danssal dras gardinerna för speglarna och det ställs upp ett långbord, lampor, koppar, kaffetermos, kylskåp med läsk etc. Juryn består av skolans ledning: Head of dance-department, head of acting-department, head of singing-department, skolans båda inhavare, ansvarige för externa workshops och ansvarig för masterclasses. Där sitter alltså sju personer; fem kvinnor och två män. Var och en av dem har ett häfte med en sida för varje elev, där de skriver sina anteckningar om oss. Dessutom filmas det hela.
De sitter där som gamar med glasögonen mitt på näsan och ögonbrynen i djupa veck. Och undrar varför vi är så rädda för dem. Hmmm, undrar varför?
Den stora skillnaden till idol eller liknande tv-shower är att skolledningen/juryn inte pratar med oss. Det är också den stora skillnaden till en vanlig audition, där auditionledaren har ens CV och säger "Hej Ebba. Jag ser att du är svensk, men har bott i Schweiz länge. Hur kommer det sig?" Eller "Hi Ebba, do you speak german?"
Våran skolledning säger egentligen bara: Next please. och thank you, that's enough.
Personligen tycker jag det är bättre såhär än om det vore tvärtom, då är man liksom van vid det värsta...
Jag är nöjd med mina prestationer den senaste veckan. Jag har strålat, vänt ut och in på mig, varit genomskinlig och skickligt räddat mig igenom ett absolut katastrofalt komp (ingen aning vad som hände med min stackars lärare, men han måste ha varit ca 50ggr nervösare än jag...).
Problemet är att jag nu är inne i den absolut värsta fasen i hela tentaprocessen: Väntan på besked.
Måndag eftermiddag får vi lov att hämta brevet där det står: Bestanden eller Nicht Bestanden.
Tanken att stå där med brevet och be till universum att där bara ska stå ett och inte två ord i brevet, får mig att tappa aptiten och bara vilja gömma mig i ett hörn. Man faller liksom ner i en grop. Det känns som att istället för att pressen faller av en så släpper den taget om en och man faller ner i ett mörkt hål, som man antingen lyfts ur på bråkdelen av en sekund, eller faller ännu längre ner i...
Jag försöker att inte tänka på det. Egentligen har jag ju nog med saker att göra till måndag. Jag har nämligen (tack och lov) audition på måndag klockan två och massor att förbereda inför den. Därtill kommer att lägenheten ser ut som stryk och jag ska jobba på tisdag, min arbetsgivare här vill ha lite avskedsmys på kvällen, men caipirinha och snacks, så det lär väl vara ganska bra om jag packar innnan så att jag kan åka hem till Bern utan ångest på onsdagen.
Nej, så nu ska jag sätta i mig lite kalorier och lite koffein, sen dusch, städa, plocka och öva... åh just det, måste ju hänga upp tvätten också...
Jag återkommer med inlägg om resultatet på måndag.
So long...
Det kittlar i själen!
Framför mig ligger en rad saker som jag ser fram emot så otroligt mycket!
Det rullar på och det är så sjukt roligt!
Jag vill att mitt liv alltid ska vara så här!
De två lärarna som håller i nästa Monday Night, som är skolans show där de visar vilka duktiga elever de har för offentligheten, gillade det vi visade av vårt hip hop projekt. De vill att vi ska vara med på showen och vill stötta oss för att vi ska kunna övertyga skolledningen.
Det känns så himla bra! Jag var otroligt nervös innan vi visade det och trodde aldrig att de skulle vara så begeistrade! Yes!
Idag träffade jag tjejen som skrivit manus till trailern jag ska vara med i övernästa vecka. Hon gav mig min rosa hårfärg och berättade även om ett till projekt där hon har en roll till mig... Och hon har kontakt till en produktionsfirma i England som är intresserade av att producera långfilmen och som dessutom gillar casten hon har! Det verkar som att chanserna står rätt bra för vidare samarbeten med henne... Aaaah, det ska bli så sjukt roligt!
På tisdag åker jag hem för lite semester och skidåkning. Äntligen upp i bergen och upp på brädan igen!!! Jaaaa!
Dessa saker gör att det inte gör mig något att teamet från min förra audition inte hört av sig än... Who cares? Jag har en massa annat spännande på g!
Jag brinner och jag tror det märks!
Känns som något stort är på väg att hända...
Brinn, Eldsjäl, brinn
Tentorna är egentligen mer ett sätt att ge oss en möjlighet att se hur vi ligger till än riktiga tentor och har ingen invärkan på de avgörande tentorna i sommar. Ändå känns det bra att veta att jag är en av de få som klarat dem. Uppskattningsvis var det ungefär 40 elever som fått feedback före mig och jag var den nionde som fick godkänt. Alla andra är i farozonen.
Det betyder egentligen inget annat än att om detta hade varit tentorna i sommar, så hade jag klarat mig. Shit, jag kan fortfarande inte rikitgt fatta det. Min feedback var så positiv och konstruktiv. Det är mycket jag kan, ska och kommer att jobba på, men grundläggande ser de potential och tycker att jag har en personlighet. Det är häftigt och känns väldigt väldigt bra. Klart att jag kommer fortsätta tvivla. Alltid. Men nu har jag åtminstone från skolledningen fått bekräftelsen att jag inte är helt ute och cyklar...
Nu är jag motiverad att fortsätta kämpa, hoppet och tron på att det är värt allt slit och alla tårar tar form igen.
Jag är en eldsjäl och detta är min passion, även om det ofta är en hatkärlek.
Så brinn, eldsjäl, brinn. Glöd räcker inte.
Yes!!!
Och tack till er som tror på mig. Tack!
Laddad
Dagarna som kommer nu är tentadagar. Många av oss är nervösa, eller rentav rädda. Själv känner jag mig riktigt taggad! Fick ett tips av en lärare i fredags som jag tänkte ta till mig: "Se det som ett uppträdande. En chans att inför publik visa vad du kan."
Det ska jag göra, för i slutändan spelar det ju ingen roll om där sitter tusen pers i mörkret eller bara 5 och det spelar heller ingen roll vem som sitter i publiken, varje åskådare är lika viktig och förtjänar mitt allra bästa.
Imorgon är det dans. Jag kör på uttryck och hoppas att jag kan visa att jag vill. Sången blir okej, där är det skådespelandet jag kan få poäng med och skådespelstentan är jag inte alls orolig utan bara otroligt taggad inför. Klart jag är nervös. Det är min första riktiga chans att visa skolledningen varför jag är på skolan, att jag hör hemma på scen och att jag vill och kan. OCH att det var rätt att ta in mig i andra året...
Jag ska ha kul, jag ska njuta och jag ska lägga ner hela min själ inför "juryn".
Jajjemän!
Efter att jag fått reda på att min skolkamrat som jag brukar göra spontanimprosessions med på håltimmarna ska spela min bästa vän och tillika huvudpersonen i trailern i mars, kan ingenting göra mig något! Jag är så glad för det kommer bli en sån fantastisk helg och vi kommer vara så perfekta på duken och det kommer bli en långfilm och det kommer bli framgångsrikt, det kan inte bli något annat! Vi harmonerar så sjukt bra!
Nu ska jag vila lite, kolla en film eller nåt, gå och lägga mig tidigt så jag är i min allra bästa form imorgon!
God knows, I'm gonna dance!
Kanske kan det här ändå vara rätt väg...?
Jag undrar, undrar, undrar, undrar så ofta och så mycket om detta verkligen är min grej. Det här att ständigt tvingas bevisa sig på nytt, ständigt visa sitt eget bästa, ständigt bedömas. Att aldrig få vara nöjd, aldrig få vila på det man lyckats åstadkomma, alltid fortsätta vidare vidare vidare... Snabbare, bättre, högre, djupare, vackrare, smalare, starkare...
Vi såg Black Swan i förrgår. Kolla på den filmen, så ser ni varför jag tvivlar så... Jag är rädd för den ensamheten som framgång så lätt för med sig. Tänk om jag faktiskt lyckas? Tänk om jag helt plötsligt blir bekant. Vad händer då med mig? Med mitt liv? Vill jag det?
Den branschen jag är på väg in i är grym, elak, tuff, hård, kall och ganska vidrig, men samtidigt så vacker och så spännande. Den är full av magi, på gott och ont. Klarar jag det? Eller har jag helt enkelt slösat bort tre år av mitt liv på att jaga en dröm som jag kanske inte ens vill ska gå i uppfyllelse?
Eller gör jag kanske rentav helt rätt. Är detta kanske exakt min väg? Helt plötsligt kanske en dörr öppnas och jag får en karriär som är lagom. Jag kanske kan lära mig att hantera all press? Jag kanske kan bli helt fantastisk och underbart lycklig...? Vem vet?
Jag väntar och ser vad som händer. The future will show...
Började falla som ett löv
Ångrade sig halvvägs
Förvandlades till en gul fjäril
Och flög sin kos
- Eeva Kilppi
År 2011
Eftersom det redan gått en bit in på det nya året, har jag bestämt mig för att skippa tillbakablicken och analysen av 2010. Det hände så mycket det året...
Nu har vi ett nytt år med nya utmaning och chanser, svårigheter och upplevelser.
Jag har bestämt mig för en massa inför det nya året som för mig egentligen än så länge bara består av vårterminen på skolan och ett stort svart hål som inte komemr fyllas förän den 22/6 då vi får besked om vi klarat tentorna och får fortsätta i höst eller inte...
1. Min familj har bestämt att vi alla ska gå ner vars 5 kg i vikt till den 1/7. Det innebär för mig att jag får väga max 59.6 kg då. Redan första veckan har jag nu tappat 2 kg vilket känns bra, men ska hållas och ökas...
2. Jag ska söka till vartenda jobb jag hittar som har med mitt framtida yrke att göra. Oavsett hur litet eller stort det är. Auditionvana är det det gäller att få. (hittills har jag sökt två jobb varav jag fått det ena, berättar mer nedan)
3. Jag ska träna. Helst varje dag, men minst 6 dagar i veckan, minst en timme. Det är viktigt för att jag ska bli bättre.
4. Jag ska göra allt som står i min makt för att komma in på tredje året och få gå klart min utbildning.
That's it. Mer är det inte och det känns ganska rimligt.
Så, vad har då hänt dessa 12 dagar som det nya året redan gått?
Jo, det började med ett underbart nyårsfirande med väninnor i Bern. Vi hade otroligt roligt. Sen en dag med min bästa vän Beatrice, en mysig kväll med familjen, sen en tårfylld resa tillbaka till Hamburg. Väl här, kändes det ändå som att komma hem och det var skönt. I skolan har det gått bra hittills. Det måste jag säga. Jag tränar hårt, anstränger mig för att visa lärarna att jag vill och att jag kan och att jag kommer komma långt.
I torsdags var jag på premiären för Cats här i HH. Vi fick gratisbiljetter genom skolan och fick mingla med alla kändisar som var där. Inga stora namn, men stämningen var ändå väldigt festlig och vi hade alla klätt upp oss. Också roligt att se lärarna i ett annat sammanhang än undervisning. Själva föreställningen var för de flesta av oss en besvikelse eftersom Cats är så katastrofalt långtråkigt. Hur kunde det bli en klassiker?
Artisterna var fantastiska, de var jätteduktiga på att dansa och kunde även sjunga ganska bra. Kombinationen var i alla fall härlig, men det kunde inte lindra eller kompensera det långtråkiga i själva showen... Så nu vet ni det, välj nåt annat än Cats om ni ska se en musikal och ta för guds skull inte med några barn till Cats, det är barnplågeri!
Förra veckan skickade jag även iväg två ansökningar till två jobb. Det ena är Rocky Horror Show, där har jag bara fått en bekräftelse på att mejlet kommit fram, men får väl besked de närmaste dagarna om jag får gå på audition eller inte... Det andra är en trailer till en förhoppningsvis kommande film som baserar på en gothicnovell. Trailern kommer göras som att filmen redan finns men är i första hand tänkt för PR och sponsorsökning. Den rollen fick jag efter ett jättetrevligt samtal med hon som skrivit novellen. Hon tyckte att jag skulle passa perfekt i den rollen, att jag ser ut precis som hon tänkt sig henne. Jättejättekul! För själva trailern får vi ingen lön, men det är en cool merit och om långfilmen blir av (där hon vill ha samma skådisar som i trailern), skulle år 2012 kunna bli året för mitt genombrott inom film! Det ni!
Men men, hur det verkligen går till slut vet bara stjärnorna. Så jag ser först och främst fram emot inspelningarna för trailern i vår. Det ska bli så sjuuuukt roligt!!!
Och fram tills dess ger jag järnet för att kunna spela den dockliknande tjänsteflickan jag ska vara.
Det känns trots allt som att jag är på väg åt rätt håll, även om det är hårt och tufft och smärtsamt.
Jag avslutar med mitt citat för 2011 som är av Janis Joplin:
"Don't compromis yourself, you're all you've got!"
