"Bestanden mit gut"
Sista skoldagen!!!
Ångesten
Och så plötsligt faller en pusselbit på plats...
I känslodelen av min lilla värld har en stor pusselbit som ganska länge suttit på tvären äntligen lossnat och fallit på plats. Det är fantastiskt. För så mycket annat blir så mycket lättare när man vet hur saker och ting står still och slipper gå runt och grubbla. Grubblande är nog den absolut största energi- och tidsboven i min värld.
Jag grubblar givetvis fortfarande över en massa saker, men just den där kärleksdelen är färdiggrubblad.
Den andra stora delen som jag grubblar över är framtidsdelen. Där finns praktiskt taget bara frågetecken och inga svar. Det finns ingenting att hålla fast sig i förutom viljan att kunna leva på det jag älskar. Förhoppningsvis räcker viljan till. Jag har ju en massa energi, styrka, envishet, talang och målmedvetenhet som också kan hjälpa.
Tiden kommer att visa hur det går. Och även om det är otroligt läskigt och jag ofta får ångest när jag tänker på allt som kommer efter 30.juni, så är det ganska härligt också att inte veta vart livet kommer att ta en.
Jag försöker tro på att där finns en plats för mig dit jag kan hamna en vacker dag, och fram tills dess försöker jag göra det bästa av det jag har. Och det är inte lite!
Med lite tur kanske våren lyckas hitta till Hamburg också snart. Det vore ganska skönt. Har varit kallt länge nog nu!
Förresten: Kolla in detta, dela med andra, njut och tala gärna om för mig vad ni tycker.
http://www.youtube.com/watch?v=SUaAcCKNS8Q
Steg för steg. Stapplande. Men åt rätt håll.
De senaste två helgerna har jag till stor del tillbringat framför kameran och jag märker mer och mer att det är dit jag egentligen vill. Det är det som verkligen är kul och som fyller mig med energi och glädje. Genom trailiern vi spelade in för ett år sen, har jag lärt känna några väldigt inspirerande och fantastiska människor som sysslar med just film och konst. Nätverket börjar vidgas och det blir fler och fler projekt av det. Dessutom uppstår där vackra vänskaper med kreativa människor som inte är från skolan, vilket är otroligt skönt och verkligen välbehövligt. I lördags var jag ute hela dagen med en kameraman och en annan skådespelerska och spelade in massa vackra bilder för en inofficiell musikvideo. Det var underbart roligt. Vi vandrade runt i hela stan, längs med Elbe, i hamnen etc. och samtidigt diskuterade vi en massa om skådespel, filmklipp, editing och andra spännande saker. En perfekt dag helt enkelt. Så fort det ligger uppe, postar jag klippet här eller på FB.
Apropo klipp. Här kommer mitt uppträdande på presentationen förra veckan. Är inte särskilt nöjd, men säg gärna vad ni tycker. Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=Pz48zUCIBQ0&feature=g-upl&context=G21d2318AUAAAAAAABAA
dags att förbunda mig med mig själv. det är jag och jag mot världen!
Aaaaagh
Var bara tvungen att bli av med det. Aaaaaaaaaaaaaagh!!!!!
Så, nu känns det bättre. Andas några gånger och gå vidare, fokusera på nya uppgifter, på mig själv. På med skygglapparna igen.
Det är svårt att inte bli helt tokig här, men som tur är finns folk som tänker som jag och oftast kan man undgå dem som inte riktigt fattat vad det hela går ut på och som fortfarande tror att det bara är att kajka runt lite i skolan, bara gå på den undervisningen man just är sugen på och aldrig öva eller förbereda sig innan.
Men så funkar det inte. Och en vacker dag kommer jag vara den som vinner, även om jag kanske är aningen mindre begåvad, så har jag lärt mig arbeta och kämpa och kommer gå om de andra en vacker dag.
Och samma vackra dag kommer suggorna i skolledningen vilja berätta för alla att jag minsann gått på deras skola och då kommer jag att bläddra fram hela sanningen om hur sjukt deras inställning gentemot eleverna är.
"You're all adults, kiddies." Jag tror det citatet talar för sig själv.
Förresten har jag lärt mig att man i en diktatur inte ska öppna munnen annat än för att säga ja. Blev tillrättavisad efter att ha sagt vad jag tycker och tänker. Jag var bara ärlig, inte oförskämd, fräck eller taskig, men ärlig. Det räckte.
Shit happens.
Förmodligen missade jag hjärntvätten när jag började här...
Ändå är det ganska befriande att ses som rebell och bråkmakare. Det ger en en viss känsla av makt. Om det inte fanns nån sanning i det jag säger, vore det ju inget hot, då skulle ingen bry sig.
Saken är ju att de själva inser att jag har rätt, men inte kan medge det, eftersom rädslan är för stor att förlora auktoritet...
Hahahaha, emellertid kan jag bara skratta över det hela...
Lite cynisk måste man liksom vara här.
Off to a new week=)
It's time for Christmas...
Jag har för mig att det finns någon av alla dessa julpopsånger där just denna rad förekommer och jag undrar varför det ska vara så. Varför ska vi helt plötsligt rädda världen kring jul, när vi annars inte bryr oss? Varför ger vi kring jul plötsligt flera miljoner mer till Rädda Barnen och Frälsningsarmén? Varför låtsas vi som om allt var så fantastiskt perfekt?
Och det som jag funderar allra mest på är: Varför behöver vi julen? För att julen är en viktigt högtid tycker jag inte det råder så mycket tvivel om. Men varför och på vilket sätt är den viktig?
-Julen är viktig för hela försäljningsbranschen. Flera företag gör över halva årsomsättningen under adventsveckorna. På 1/12 av året tjänas hälften av pengarna.
-Julen är viktig för hjälporganisationer som t.ex. Rädda Barnen, Frälsningsarmén, Oxfam, Röda Korset, WWF, Greenpeace, Amnesty International, Unicef etc. Det tjänar på att folk har dåligt samvete, vilket i sin tur leder till mer hjälp för de som verkligen behöver, vilket i sin tur ju faktiskt är bra och där tycker jag att målet helgar medlet.
-Julen är viktig för musikbranschen. Okej, George Michael tjänar visserligen inga pengar på "Last Christmas", men tänk på alla versioner som finns av t.ex. White Christmas och som spelas flera gånger om dagen i juletid. Tänk även på alla operasångare som får möjlighet till en massa julkonserter, aldrig annars går så många människor i kyrkor och på klassiska konserter som kring jul.
Om man bortser från den "historiskt religiösa" anledningen till varför vi egentligen firar jul, så är julens budskap väldigt vackert och på så sätt är det bra att julen finns, så att vi tvingas tänka på våra medmänniskor och vi får lite dåligt samvete så att vi försöker bli bättre människor. Skulle julen inte finnas, skulle vi aldrig påminnas om allt det julen innebär med familj, vänner, kärlek, glädje, värme, ljus, medkänsla, socialitet...
Så utöver de kapitalistiska anledningarna som gör julen viktig för dagens västliga samhälle, så finns det även djupare anledningar som gör att julen är bra och viktig.
Visst är det mycket hyckleri, men även hyckleriet har en smula ärlighet. Som sagt, målen helgar medlen. Delvis.
Det finns mycket man kan kritisera runt julen, men tänk om julen inte fanns. Vad mycket vackert vi skulle gå miste om.
För mig har den svenska julen alltid varit något väldigt speciellt. När jag var liten och bodde i Åkersberga, så hade vi en riktig tomte som kom med julklapparna. Jag lovar, han var riktig. Han var inte Jultomten, men han var helt säkert en riktigt äkta jultomte. En jul hade han åkt omkull, då hade han stövlarna på fel fot och glasögonen på sned. Vad vi skrattade.
De par gånger vi firat i Schweiz brukade våra föräldrar skicka ner bror och mig att hämta läsk i garaget och när vi kom tillbaka så hade vi precis missat tomten, då hade han just varit där och lämnat alla julklapparna under granen, och han hälsade minsann att han inte hade tid att vänta tills vi kom tillbaka, men att vi skulle ha en god jul.
När vi firade i Göteborg efter ett eller kanske två år i Schweiz, så blev jag otroligt besviken när där inte kom någon riktig tomte. Vi var ju i Sverige och där skulle det ju komma riktiga tomtar. Att där inte kom någon i Schweiz var ju klart, där kommer ju Jesusbarnet med julklapparna, men i Sverige!!
Sen dess har julen aldrig riktigt haft samma magi igen.
Men jag är övertygad om att det finns rikiga tomtar. Det är som med älvor eller änglar. De finns när man tror på dem och man måste själv vara beredd att se dem som det de är, eller kanske heller inte är.
Vår tomte i Åkersberga kanske har en helt annan verkan på andra människor, men för mig var han en äkta tomte. Vissa är ju änglar i vissas ögon och i andras är de helt vanliga människor. Och älvor kan man bara se om man har en viss fantasi och en viss öppenhet. Och ja, man måste nog vara lite tokig också...
Om jag någon gång skulle skaffa familj, då ska mina barn också få magiska julminnen, de ska veta att det går en tomte runt husen som äter upp gröten man ställer ut och som tittar till barn och vuxna så att allt står rätt till.
De ska få chansen att se älvorna dansa i skogsbrynen, de ska få höra Näcken spela vid bäcken, somrarna ska kopplas till smultron, blåbär, körsbär, högt gräs, skrapsår, syrener och syrsor, och vintrarna till rödbröst, blåmesar, skator, djurspår i snön, sparkstöttingar, snölyktor, varm choklad, lussebullar, jul med skinka, vört och dopp. Till påsk ska det handla om påskkärringar, bål, sill, ägg och godis. Valborg ska firas, även midsommar och allhelgona ska vara allhelgona och inte halloween.
Det finns så många vackra svenska traditioner och sagor, oavsett var jag uppfostrar mina barn och med vem och överhuvudtaget så får det svenska under inga omständigheter förloras.
Jag som så länge sagt att jag inte ska ha barn, och nu på sistone blir jag så nostalgisk och blödig ibland. Det kanske har med åldern att göra, kanske med hjärtat, kanske med årstiden... Spelar ingen roll, ibland är det ganska trevligt att svälga lite i minnen och drömmar...
Framförallt så här till jul.
Jag hoppas att många fler får riktiga tomtar, fina kärleksfulla julfester och god mat.
Snälla glöm inte, julen är ingen tävling om vem som gör de snyggaste klenäterna, eller den godaste ris ala malta, eller den största skinkan. Njut av att ha de kära nära istället. Eller om du skulle vara ensam, njut av ditt eget sällskap. Det finns så mycket fint i en lugn stund med sig själv också. Eller utnyttja situationen till att knyta nya kontakter, bjud in en granne som kanske också är själv. Köp en färdiggriljerad skinka och ett vörtbröd, några flaskor glögg och pepparkakor.
Själv ska jag förbereda en janssons frestelse nu. So much for practice what you preach, men jag har faktiskt blivit mycket bättre. För några år sen gjorde jag kola, knäck, ischoklad, vörtbröd, pepparkakor och lussebullar och lagade egen glögg... När vörtbrödet inte jäste exakt som det skulle blev jag så arg och besviken att jag inte lyckades njuta av julen alls. Skönt att ha gjort det när man var 20 istället för senare när man har man och barn och en reellare press att vara perfekt. Skulle svärmor nån dag vilja ha perfekt julmiddag får hon f*n fixa det själv;-P
God jul!!
Jullov
Jag har fortfarande inte förstått det riktigt än, men vi har faktiskt jullov! Tre veckors ledighet! Wow!
Just idag har vi, J som är på besök från Schweiz, och jag, åkt tåg från Hamburg till Helsingborg. Det gick bra bortsett från att det var totalt kaos i Köpenhamn och ingen riktigt visste vem som skulle köra vilket tåg och vart. Det hela skylldes på fordonsbrist och tekniska problem. Nåväl, vi kom i alla fall fram.
Jag hade hunnit glömma hur jobbigt det är att resa tillsammans med någon när man själv är den som känner till det och när ens medresenär dessutom är kille. Han är 5 år äldre än jag, men ändå så sjukt hjälplös ibland. Har inte riktigt tålamod för det egentligen. Men det är okej och det funkar och jag ser det som en bra övning i tålamod och ro. Och oftast är det väldigt mysigt och vi har trevligt.
Tankarna kretsar dock kring en helt annan kille. Det känns så overkligt, samtidigt måste jag le för mig själv när jag kommer på mig med att drunkna i tankar på honom, det är ju just det här jag så länge trott att jag inte längre kan känna och nu står jag är som en nykär liten fjortis och längtar till januari istället för att njuta av tiden här...
Ni kanske undrar hur masterclassen var?
Den var fantastisk! Waaaah, jag lärde mig jättemycket och arbetet var så imponerande. Helt makalöst.
Dessutom var de två amerikanska professorerna tydligen begeistrade av mig. Min skådespellärare berättade att han pratat en del med dem under helgkursen som de gav och utan att de visste att han är min lärare, hade de varje dag nämnt mitt namn och berömt mig på olika sätt. Helt sjukt! Överväldigande.
Nu är nästa stora projekt att koppla av och njuta av julledigheten och allt firande. Dessutom ska soloprogrammet stå klart innan skolan börjar igen och jag ska komma så nära mig själv så att jag kan köra fyraveckors mild detox när jag är tillbaka. Men framförallt ska jag bara skita i allt jag måste i två veckor! Nice!!
Glassigt
Jag har träffat en ung herre som ger mig väldigt mycket för tillfället. Hur länge det stannar så bryr jag mig inte om, huvudsaken är nu och här. Jag får så mycket kraft och styrka av hans närhet och bekräftelse. Det gör mig fri. Även dansförbudet jag fått fram till januari hjälper mig. De timmar jag får över genom att träna spinning eller styrka istället för att dansa är tid för mig själv utan press utifrån. Jag får ögonblick att andas, att vara mig själv, att fundera och att öva. Tiden investerar jag självklart även i textinlärning och sångövning och det bär frukt.
Utan att veta hur det gick till exakt, förutom att jag kämpat för det såklart har jag helt plötsligt hamnat bland skolans elit. Jag blev utvald för skolans show, fick sjunga solo, jag skickades på en gala tillsammans med tre andra från skolan och nu har jag tillsammans med sju andra elever av andra och tredje årskursen (ca 150 pers) valts ut för att representera skolan på en masterclass med Joe Deer och Rocco Dal Vera från USA som skrivit boken "Acting In Musical Theatre, a comprehensive course". Lärare och elever, skolledning och utomstående musikalmänniskor kommer titta på när de arbetar med mig.
Jag har aldrig innan blivit utvald på det sättet det hänt de senaste månaderna. Det är nytt för mig och överväldigande. Och otroligt bekräftande eftersom det visar att det hårda arbetet jag alltid lägger ner lönar sig.
De senaste dagarna har jag dessutom fått otrolig bra feedback från olika lärare. Min ballettlärare, som ju även är head of dance department, som det så fint heter, sa att hon tycker jag är väldigt bra på scen, att jag har fin utstrålning, bra röst, och att jag säkert kommer klara mig fint i framtiden. Hon är väldigt snål med att berömma folk annars, så det var rätt häftigt. Min interpretationslärare som annars också är ganska skeptiskt tyckte jag gjorde bäst ifrån mig i tisdags när vi gjorde en övningsaudition. Hon berömde allt som annars alltid varit mina svaga punkter. Hon tyckte jag verkade stabil och ärlig. (Hur ofta har jag inte fått höra att jag tar alla känslor utifrån, att det verkar konstlat och att jag inte är rotad ordentligt i kroppen...)
Hittills har det alltså varit en väldigt bra vecka. Imorgon är masterclassen som jag pratade om ovan. Hoppas jag kan leva upp till förväntningarna. Jag tänker i vilket fall fortsätta ge allt jag har för att nå mitt mål att bli det bästa jag någonsinn kan bli.
Tack alla som tror på mig!
ca 8 veckor
Diagnos: Alla yttre ligamenten är skadade och slitna, men inte av, dock ärriga. Om jag är försiktig, inte överbelastar och alltid har på mitt stödbandage, så borde det läka inom 8-10 veckor.
Tack för den.
Bandaget gör underverk! Har mycket mindre värk och fotleden känns mycket stabilare. Kan inte göra allt än, men kan åtminstone dansa och vara med och är inte så handicappad i min vardag längre...
Foteländet
Det är de yttre ligamenten det är fel på. Det som heter Lig. talofibulare posterior är eventuellt helt av och bara ärr kvar, det kommer dock att visas efter tisdag då jag ska på MRT. Om det verkligen är av och redan har växt ihop fel betyder det operation och i värsta fall slutet på min danskarriär innan den ens börjat.
Jag försöker att inte tänka på det, men foten gör ont och jag haltar. På måndag får jag en skena så att jag åtminstone har bra stöd.
Bara att göra det bästa av situationen och hoppas att det inte är så illa.
Men hur det än blir så tänker jag inte låta det hindra mig! Jag går min väg, det finns en mening med allt och hindrena vi möter i livet är aldrig större än att vi kan klara av dem.
Nu kommer solen fram och det ska jag njuta av.
Late Night Talk
Det har gått nästan fyra veckor på det nya skolåret.
De första två veckorna var fantastiska. Jag har aldrig varit så motiverad och glad som då. Vi har så mycket ny undervisning, vi behandlas som artister istället för elever, vi har mycket mer undervisning och det krävs mycket mer av oss. De första två veckorna var det underbart. Det var underbart att dansa 13 timmar i veckan, att vara i den högsta skådespelklassen, att ha massa nya lärare, att klassas som dansare, att plötsligt höra till de bästa i skolan.
Sen blev det jobbigt. Förra veckan var fruktansvärd. Jag tappade all min glädje, trillade ner i ett djupt och mörkt hål där allt bara var jobbigt och meningslöst. Allting funkade, men jag hade inte kul längre, så jag undrade så klart vad jag egentligen sysslar med här och varför jag gör allt detta mot mig själv.
Sen gick jag upp på scen för att jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig att dra mig ur skiten. Och det gjorde det. Det är därför jag övar, sliter, tränar, öppnar mig, blottar mig. För scenen. För att stå där och känna magin. För att stå där och skapa magi.
I want to make magic, I want to be bigger than I am...
I söndags unnade jag mig en dag för mig och det var otroligt skönt. Jag satte mig på uteserveringen till ett café, njöt av höstvädret och läste en bok jag fått av min skådespelslärare. Han gav mig boken i lördags för att han tyckte att jag behövde näring för hjärnan, han förstår att det inte alltid är så lätt, när man tänker väldigt mycket, och han gav mig anvisning att titta på produktioner, läsa recensioner, bilda mig en egen uppfattning och söka nya projekt att jobba med. Ta bort fokus från tviveln.
Denna veckan har det gått bättre. Men samtidigt som jag har mått bättre har min fot blivit sämre. Tror att det är de yttre ligamenten som det är fel på. Har ignorerat det i månader nu (sedan maj) och det har gått bättre tidvis, men nu är det så illa att jag inte ens kan gå normalt, så min balettlärare skickade mig till en läkare och honom har jag tid hos imorgon.
Självklart är rädslan stor att jag kan få dansförbud för en längre period, vilket skulle innebära att jag inte kan vara med på något av alla de gruppnummer vi förbereder för nästa offentliga skolföreställning... Men å andra sidan är det bäst att i så fall ta den pausen nu och inte i vår, dessutom är det bättre att inte kunna dansa i sex veckor än att kanske inte kunna dansa alls mer. Men nu ska jag inte måla fan på väggen utan vänta på vad doktorn har att säga imorgon bitti.
För två år sen accepterade jag att jag aldrig skulle bli dansare. Nu hanteras jag plötsligt som dansare av skolledningen. Jag fick till och med vara med på en workshop med en dansare från Alvin Ailey, dit skolans bästa dansare skickades... Mamma har alltid tyckt att jag skulle gå på scenskola och bli skådespelare, nu är jag plötsligt i den högsta skådespelklassen och det är fantastiskt. Och efter mitt uppträdande i fredags inför skolan, fick jag otroligt positiv feedback från skolledningen, vilket innebär att jag allt i allt börjar bli en riktig triple threat...
Det är så klart härligt. Nu måste jag bara hitta en väg att hålla målet för ögon, eller ja, målet är ju ganska odefinierat, så kanske snarare meningen eller anledningen till att jag gör det jag gör... Gädjen, kärleken, passionen. Elden måste alltid hållas brinnande och alltså alltid fyllas på med nya brännbara material.
Böcker till exempel...
Återigen passar mitt mantra fantastiskt bra.
Jag är vacker/begåvad
Jag är stark
Jag ska inta okänd mark
Jag ska växa ut över mina gränser och bli mitt eget bästa. Den undervisning jag har nu bjuder alla möjligheter för det. Men det kräver mycket.
Han
Jag hade glömt honom. Jag hade glömt hur han ser ut, hur han pratar, hur han ler, hur han tuggar på sin läpp-piercing. Jag hade glömt hur det kändes att vara nära honom, när han såg på mig, ville ha mig. Jag hade till och med slutat tänka på honom, slutat kolla hans facebook sida, slutat fråga ut gemensamma kompisar om honom. Till och med låten jag skrev om honom hade tappat kopplingen till honom, den handlade bara om en namnlös gestalt, som om jag skrivit om någon annans upplevelser eller bara hittat på nåt.
Men nu minns jag hur ont det gjorde när han sa nej, hur mitt hjärta blödde varje gång vi stötte på varandra ute och inte kunde släppa varandra och han inte brydde sig, han var ju bara sugen men jag, jag var kär.
Om och om igen dök han upp i mitt liv och slet bort skorpan på såret han lämnat, drömmar blandades med alkoholiserade samtal och känslor och jag tappade greppet om vad som verkligen hände eller inte. Jag kunde vakna på morgonen och tro att han ringt mig på natten och sagt att han vill ha tillbaks mig, men så var det bara en dröm, en önskedröm.
Allt det hade jag förträngt, glömt, stoppat undan någonstans långt långt ner i ett mörkt hörn. Jag hade avslutat och gått vidare och bestämt mig för att han inte är värd det och minskat kontakten till ungefär noll.
Men så dyker han upp och slungar mig tillbaka i tiden och jag tappar fattningen. Jag skulle aldrig någonsinn trott att han fortfarande hade sån makt över mina känslor, eller att jag överhuvudtaget kan bli så nervös inför en man. Jag bara stod där och kände mig vilsen och malplacerad och försökte konversera lite artigt och vara vacker och försökte utstråla att jag minsann är jättesjälvsäker och vacker och cool och held orörd av att han är där och att det är han som borde vara nervös... Sen gick han igen, jag gick till mina arbetskolleger, min chef fångade mig och höll om mig. Hon förstod direkt. Hon visste direkt vem han var och vad han utlöste i mig.
Det tog kanske en kvart sen tills jag lyckades trycka ner känslorna och minnena och honom i allmänhet ner i det där mörka hörnet igen, men sen var allt som det var förut igen och jag glömde bort att han dykt upp.
Två ord, men två bra ord...
Betyder näst bästa betyg och direkt in i tredje året=) Utan samtal eller varning eller någonting liknande! Yeah!!!!
