Little Red Riding Hair

Var hos doktorn i morse. Gick därifrån med en massa mediciner som vanligt... Ett nytt paket penicillin, antihistamin ifall jag får myggbett, cortikoid i fall jag får getingbett, mucofluid mot hostan och vaginalkapslar ifall jag får vaginalsvamp av antibiotikan...
Jag mår illa av penicillinet, men det kan inte hjälpas. "Prova med att ta tabletterna efter maten istället."
Åtminstone, så såg mina stämband tydligen mycket bättre ut och min näsan är också på väg att bli fri.
Då lönar sig lidandet i alla fall. Det är fortfarande jobbigt att inte få sjunga, men just nu rätt skönt att ha fått en ganska ledig eftermiddag medan mina fina klasskamrater sjunger upp...
Imorgon är det skådespel som gäller. Det ska nog gå bra. Dans gick helt ok. Balett är ju balett, men jazz och step gick förvånansvärt bra!
Det är kul att dansa.
Ikväll jobbar jag sent igen. Som varje kväll denna vecka. Ska bli skönt med en ledig söndag och att jobba dag måndag, tisdag.

Jag håller på och spånar på min semester i höst. Funderar på att ta tåget genom tyskland och stanna till i Hamburg, sen vidare till Helsingborg för lite tänk och ensamhet och havsnärhet, sen kanske Göteborg eller direkt upp till Örebro och Kungsör, sen Stockholm och eventuellt Gävle... Det finns så många fina människor som jag vill träffa. Dessutom tror jag att jag skulle må bra av att resa runt lite i Sverige. Själv. Kanske kan köpa nåt interrailpass. En annan variant vore att flyga till Umeå eller Luleå och ta tåget neråt i landet. Lite roadtrip-mässigt. Fast med tåg. Jag längtar efter lite ensamhet. Fast bra ensamhet. Inte den ensamheten man har när man vet att där är massor med folk runtomkring fast man är utesluten. Utan den valda ensamheten. Då man har tid att lyssna på sig själv. Har tystnad och lugn. Eller tvingas till det.
Bara jag, en stor ryggsäck, lite pengar, en kamra, ett skissblock och en skrivbok. Och mobilen såklart. Hoppas på att där finns vänner man kan bo hos.
Det är ju bara tre veckor i vilket fall.
Gud, vad skönt och behövligt det vore.
Äntligen konfronteras med mig själv. Fundera. Vara. Njuta. Andas. Leva.
Kanske hitta inspiration igen. Ge kreativiteten nytt liv. Skaka av beroenden. Skala av mig masker. Kasta bort ballast och skit som hänger över mig som ett åskmoln i seriefilmer...
Vi får väl se om jag lyckas få ihop det.

Är stolt över mig att jag äntligen ringde gitarrreparatören idag. Ska få tillbaka min älskling på måndag. Då kan jag i alla fall spela gitarr, även om jag inte kan sjunga än.

Något av det värsta som kan hända en sångerska har idag hänt mig. Sångförbud. Officellt. Min sångtenta flyttas till augusti och jag måste äta penicillin. Kul.
Tårarna rann ner för kinderna på mig när jag gick ut från läkarmottagningen idag. Jag visste ju att nåt var fel med rösten och jag visste ju att jag inte kan sjunga. Har inte fått ut nån ton över g på flera veckor. (Men min bröststämma låter jäkligt rökig och sexig... dock inte så sund). Det var ingen överraskning att jag inte skulle få sjunga. Fast officiellt sångförbud från en läkare på obestämd tid är så mycket starkare än "jag borde inte sjunga". Då är det allvar och det är piss för när alla runtomkring sjunger och man själv hittar låtreferenser i varannan mening folk säger så kan man bara inte vara tyst...

På sätt och vis är jag ändå lättad över att inte få sjunga. För nu kan jag verkligen ta hand om min röst och mig själv. Jag behöver inte känna att jag egentligen borde öva men inte kan och heller inte borde fast jag ju måste lära mig fastän jag inte får ut någon ton men jag borde öva men kan inte... Ni fattar...

Det här är fruktansvärt för mig i vilket fall och jag vill bara ha tillbaka min röst. Man får helt enkelt panik att det skulle kunna stanna såhär. Rösten skulle kunna bestämma sig för att inte komma tillbaka. Fatta vad hemskt att aldrig mer kunna sjunga ett  högt h eller ta ett d med bröststämma... Jag vet att är orealistiskt, men sen när är rädsla realistiskt?
Nu gäller det bara att verkligen ta hand om rösten så att min signore dottore kan säga om det är nåt allvarligare eller inte på tisdag.

Jag har nu fått definitivt besked från Hamburg om att jag kan börja på andra utbildningsåret där i augusti 2010. Det känns fruktansvärt stort det hela. Inte stort som i "WOW jag har kommit in på Stageschool i Hamburg!" utan mer stort för att det blir ett stort kliv att flytta härifrån. Och risken är stor att jag inte kommer tillbaka. Det finns inte jobb på scen för mig i Bern. Det utesluter inte att jag aldrig någonsinn kommer bo här igen eller stå på scen här, men man kan inte leva på det här. I Hamburg finns mycket mer scener, mycket mer yrkeskonstnärer, mycket mer intresse för scenkultur... Jag tror inte att jag kommer stanna i Hamburg för evigt heller, men det känns som att jag kommer hålla mig norr om Schweiz. Tyskland, Österrike, Skandinavien... Men jag vet inte. Jag vet ingenting... Jo, en sak vet jag: Jag vill kunna leva av min konst. Jag vill kunna tjäna så mycket pengar att jag kan försörja mig själv med att göra det jag älskar. Allt kretsar kring scenen. Jag kan mycket väl komma att hamna bakom scenen som kostymör, scenograf, regissör, koreograf, producent eller kanske till och med kompositör eller författare... Varför inte? Det finns så mycket som lockar. Men allt kretsar runt scenen. Den har något magiskt, något heligt, något obeskrivligt...

Åh, det känns så... jag vet inte, det finns inga ord. Stort. Bara stort. Överväldigande. För det händer saker med mig som jag inte kann beskriva. Dörrar öppnas och stängs och man kommer vidare och man växer och saker och ting kristalliserar sig, blir klara och nåbara. TIlls man passerar dem och de suddas ut i fjärran igen...

Jag vet att om/när jag väl flyttar till Hamburg kommer det vara ett definitivt steg. Senast då MÅSTE jag bestämma mig. Senast då måste jag hoppa.

Jag pratade med en vän om det där med att hoppa igår. Hon är troende och sa att det finns två saker som kan hända om man släppar taget: Antingen fångar Gud en eller han lär en flyga.

Jag har sällan varit så motiverad och så full av driv och vilja att komma framåt, att jobba, att öva, att skapa... Jag har aldrig känt mig så handicappad.
Min kropp står helt enkelt i vägen för mig. Den säger ifrån, den är mot mig. Jag tar fram piskan och tvingar den att göra som jag vill med våld. Men märker ganska snart att det inte håller i längden. Min kropp är i slutändan starkare än jag för jag är så fruktansvärt beroende av den. Jag blir smärtsamt medveten om att kroppen är en del av mig... inte bara ett redskap.

Jag gör allt för att hitta en kompromiss. En lösning där jag kan komma vidare tillsammans med min kropp. Där jag kan ge min kropp den vilan den behöver men samtidigt komma vidare på träningen och tjäna pengar brevid skolan.
Det måste finnas en väg.

Så ond kan den som gett mig min vilja och min talang inte vara, att det inte skulle finnas en väg att använda och utveckla den.

Inte jag kastar mig in i en lång men förmodligen ganska långtråkig arbetsdag, avslutar jag inlägget med några rader Winnerbäck:

Vad är det som bekymrar Sara Wehn
Var våren inte blek och varm och lika ny som förr
Var viljan inte hög och hård som sten

Har nån sett vart hon tar vägen när mörkret rullar in
Vart hon skyndar under gatlyktornas sken

Hon kryssar över torget
Men sen tar spåren slut
Vad gör hon där när timman är så sen

Var inte natten vacker
Ljummen, tyst och still
Var inte livet rättvist
Räckte tiden inte till

Jag medger det så ogärna, men jag är en Sara Wehn... Och jo, våren var blek och varm och ny och viljan absolut hög och hård som sten och natten var alldeles för vacker, livet är aldrig rättvist och tiden kan omöjligt räcka till för allt man vill...

Trots allt det som kanske låter fruktansvärt negativ i min blogg, och kanske just därför känns det så viktigt att betona, att hur mycket jag än har, hur frustrerad jag än blir, hur ont det gör och hur arg jag än blir, så är jag varje dag tacksam att jag lever och att jag får göra det jag gör. Så snälla tro inte att jag går och gräver ner mig i självömkan eller är på väg att ge upp. Jag har det svårt och jobbigt, men jag gör det jag vill och är på väg åt det hållet jag vill och siktar högt och vet att det är rätt. Och det är tusen gånger bättre än så mycket annat...

Mitt problem heter kontroll.
Jag hatar att tappa kontrollen över något, en situation, personer, händelser, mig själv. Jag måste kunna kontrollera, sortera och ordna känslor, händelser, företeelser. Jag måste kunna hantera det, annars får jag totalpanik.
Jag har hört detta många gånger. Det går så långt att jag vill kontrollera mina känslor och om något är på väg att lämna mitt kontrollområde, då tvingar jag in det i min makt igen. Som till exempel känslor. Eller energi, eller kraft.
För att kunna komma någonvart inom yrket på scen måste jag lära mig att släppa taget. Att bara låta saker och ting hända, att kasta mig ut utan att veta hur jag kommer landa, var eller när...
Jag är på ganska bra väg att tappa kontrollen över mitt liv just nu, men jag gör allt för att hindra det och jag springer min väg och gömmer mig istället för att konfrontera mig själv med kontrollförlusten. Jag vill inte!

Jag är förkyld och kan inte sjunga. Nästa vecka jobbar jag stängning två gånger, samma vecka har vi första tentan, sen blir det bara värre... Fram till juli, sen är det "bara" jobb en månad, sen börjar skolan igen.
Jag kan inte mina låtar, eller monologer, har inte skrivit ett ord på mitt arbete och lyckas inte vara ärlig gentemot min omgivning...

Ibland kan jag skoja om det hela, säga att det går sålänge det går, och att jag nog klarar mig... Ibland, som när mamma börjar tjata på mig att jag måste till en läkare (sen idag tjatar även min sånglärare) för hostan kan sätta sig på lungorna och hjärtat om man inte tar hand om den, eller när jag inte äter för att jag är så slut att jag inte ens känner om jag är hungrig eller inte, då blir jag lite orolig. Då känner jag att allt kanske inte är så okej med mig som jag försöker intala mig...

Jag borde ta tag i en massa saker, men samtidigt vet jag att en massa rullar på även om jag inte gör det. Det ser bra ut med Hamburg och jag blir mer och mer övertygad om att det är bra att lämna SMA om senast ett år. Nu har nämligen utöver dramaturgen dessutom Volker, skådespelläraren sagt upp sig... Nu går det utför. Jag ska se till att få ut så mycket som möjligt av nästa år. Min plan är att jag i nästa skolår ska hinna genomgå den bekanta och skrämmande andraårskrisen. Då har jag den bakom mig när jag kommer till Hamburg och kan verkligen lära mig och komma vidare där på ett helt annat sät... Men det kommer bli jobbigt och smärtsamt. Det är alltid smärtsamt att konfronteras med sig själv, Det gör alltid ont att få ögonen och hjärtat öppnat. Men det är viktigt och nödvändigt om jag bestämmer mig för detta yrke. Annars kan jag lika gärna bli lärare.

Föresten så är min kontrollfreakighet inte grundläggande bara fel utan jag använder den bara fel, jag måste lära mig släppa kontrollen i rätt tillfällen helt enkelt. Om jag ska spela samma roll åtta föreställngar per vecka över flera år då måste jag kunna kontrollera och ta avstånd till känslor och tankar, men tills dess måste jag uppleva och känna och riskera och våga. Även utan backup...

Duktiga eBbA har idag sovit massor, haft tillräckligt mycket på sig, ätit ordentligt med mat, städat sitt rum och ett av badrummen, fållat och hängt upp gardiner, dammsugit och tvättat ungefär hela garderobsinnehållet.
Det känns skönt att ha gjort.
Nu brinner några doftljus ur Susannes kärleks- och uppmuntringsask och om inte alltför många minuter kommer jag lägga ner mina jordgubbsblonda lockar på det nytvättade örngottet kanske läsa några sidor, men ganska snart sussa som en liten prinsessa...

Efter några fler timmars sömn och med ett fräscht rum och rena kläder känns det som att allt annat kommer bli snäppet lättare och jag kommer klara två veckor utan ledig dag.
Och mina pojkproblem kanske löser sig av sig själv så småningom... "För tiden har en sån magisk effekt..." Timbuktu, jag hoppas du har rätt...

Min duktiga dag till ära en liten dikt av Britt G. Hallqvist:

Jag sjunger och jag skriver låtar. Jag gör musik.
Det är bra. Det är riktigt bra. Och det är skönt. Jag mår bra av det. Jag får vara kreativ.
Och så får jag leka huvudperson eftersom jag är frontkvinna i ett band som annars bara består av 3 underbara begåvade killar. Riktigt gött...
Men jag skriver och sjunger bara om kärlek. Jag förstår inte det. Jag försöker skriva om annat, politik, sommaren, vänner, musiken, men det slutar alltid med att jag hamnar i en lycklig eller ledsam kärlekshistoria. Antingen har han lämnat mig, eller jag har lämnat honom, eller så har vi just träffats, eller så älskar han någon annan, eller så vill jag ha någon annan, elelr så passar det inte, eller så vågar vi inte ta steget mot varandra, eller så är han död...
Helt plötsligt blir man medveten om hur vikigt det ändå är det där med tvåsamhet och kärlek i ens life och mind så att säga.

På tal om band och bra så gjorde jag en annan riktigt skön och soft grej idag som jag mår bra av. Jag tog med mig tre klasskamrater, köpte öl, chips och vattenmelon, så satte vi oss nere vid floden Aare och njöt av eftermiddagssolen. Såååå himla perfekt! Precis det vi behövde.

Igår på jobbet försökte R flörta med mig som vanligt. Och senare på kvällen när vi var klara och gick och lämnade smutstvätt på GutGelaunt,  baren där jag också brukar jobba (hör till samma kedja), uppstod en nästan läskig situation. R var lite småsur på mig redan från början för att jag berättade att det kanske blir Hamburg för mig nästa höst. Han verkade jättebesviken... I alla fall så höll de två bartenderna som  jag brukar jobba med (två killar i 27-årsåldern, lite flashigare och coolare och roligare än R) på att stänga baren, så vi lämnade tvätten till dem. De skojade och höll på med både mig och R, men så kom små sting från alla tre sidorna, som t.ex. Ebba, jag kan inte vara kompis med dig på facebook och du umgås med den där (givetvis på skoj men med en underton som fick mig att rysa), det var så nära på gränsen hela tiden. Värsta tuppkampen. Och jag kornet de bråkar om... Usch. Det var inte roligt. Framförallt eftersom jag kommer jobba massor mer med R men gillar de andra killarna mycket mer...
I-landsproblem när det är som värst...

Nej, värre är i-landsproblemen när man inte kan bestämma sig vilken sex-pack öl som är kallast i kylen...;-D

Vilken värld vi lever i...

Apropos ingenting: Här dagens citat. Från filmen Philadelphia Story (det måste vara en av de absolut bästa filmer som någonsin gjorts ren skådespelsmässigt...): "I´m going crazy... I´m standing here straight on my two hands and I´m going crazy."

Filmen är full av såna underbara citat! "Put me in your pocket, Mike!"