Little Red Riding Hair

Var stark, Ebba lilla.
Jag kan inte.
Jo, men det är klart du kan.
Okej, jag kanske skulle kunna, men jag orkar inte, jag pallar inte.
Jo då, var stark.
Jag vill inte! Jag vill inte vara stark jämt! Jag har varit stark så länge, kämpat, inte tillåtit mig själv att vara svag, låst in mig själv bakom tjocka murar, slagits mot världen och alla som inte kunde acceptera mig. Jag orkar inte längre!
Men att vara stark handlar ju inte om att alltid lyckas eller inte visa känslor. Det handlar om att göra sitt bästa och vara nöjd med det.

Okej, jag kan väl hålla med om att det är en väldigt bra definition av att vara stark, men vad gör man om man verkligen inte är stark? Om man verkligen inte orkar kämpa längre?
Jag har insett att måste låta saker och ting ta den tid de tar.
Jag är väldigt otålig, vill helst se effekterna av allt direkt, vill gå vidare i livet genast.
När Sorgen står utanför min dörr och knackar på tar jag på mig springskorna eller sätter mig på cykeln, sparkar Sorgen i skrevet så han tappar luften och kvider av smärta och kutar därifrån, snabbt som vinden. Eller så öppnar jag källarluckan och bjuder in Sorgen, ser till att han trillar ner där och låser in han så han inte kommer ut mer. Eller så tar jag fram en flaska sprit eller två eller tre och bjuder in Sorgen på en sup eller två tills han dränker sig själv i alkohol.
Detsamma gör jag vanligtvis med Ångesten och Ensamheten också.
Ibland bjuder jag in Ensamheten när den står där och bankar på dörren (den gör det rätt ofta...), bjuder in han på en kopp te eller en matbit och så har vi en väldigt hycklad gemenskaplig kväll eller dag eller timme eller vecka, Ensamheten och jag. Han vill gärna stanna och jag låtsas som att jag också vill det, men blir glad när han äntligen går.
Jag tror att Ångesten bor under min säng eller nåt för han brukar sitta på min sängkant när jag går och lägger mig, han vill ligga och mysa med mig i min säng, ligga riktigt nära. När jag vänder ryggen till och löser sudoku eller läser, fattar han ibland att jag inte tycker det är lika mysigt som han när han håller om mig hårt eller kurar ihop sig vid mitt bröst.
Det värsta är nog att de inte går att fly ifrån. Vart jag än åker följer de med. När jag försöker springa ifrån dem hugger de tag i mitt hjärta, min själ och håller sig fast där. Deras smutsiga klor gräver sig djupt djupt och jag kutar på.

Förmodligen måste jag stanna upp. Stå stilla ett tag.
Låta Sorgen kyssa mig.
Låta Ensamheten våldta mig.
Låta Ångesten omsluta mig med sina beniga armar.

Sen kanske de håller sig borta ett tag, eller så kanske jag kan bli vän med dem, eller så kanske inte Ensamheten våldtar mig utan smeker mig kärleksfull istället. Vem vet?
Ska försöka ta risken. En annan gång. 
Just idag väljer jag att sparka dem i skrevet och kuta eller helt enkelt inte öppna dörren.
För nu står de där och bankar igen.