*
OH, HOW I WISH I COULD JUST SPREAD MY WINGS AND FLY AWAY!
Jag orkar bara inte längre... Jag har ont i magen, är på väg att bli förkyld, har en blodsockerspegel som ser ut som en osäker fonds värdediagramm. Mitt huvud känns tungt och mitt hjärta slår ännu mer oregelbundet än det brukar, för att inte tala om min hy som får mig att se ut som en fjortonåring...
Jag orkar inte! Jag förstår inte att jag inte lär mig!
Jag klarar inte så mycket som jag själv och alla andra tror att jag gör (och nu hjälper det definitivt inte att säga att jo men Ebba, du som är så duktig och intelligent, det är klart du klarar det - jag gör inte det!), jag orkar inte med alla de krav jag sätter på mig själv!
Varje gång det skojas om någon av mina egenskaper, om mina intressen, min person, mina kläder, mitt sätt att prata... Jag vet att jag skämtar om mig själv många gånger också, och det kanske verkar som att jag har styrka och självdistans nog att skratta över mig själv... Men jag är inte så jävla stark som jag låtsas vara... varje gång gör det ont, varje gång går en liten flisa av av mitt hjärta, varje gång blir jag svagare...
Allt sätter sina spår!
Min styrka har liksom gått åt. Jag kör på och får höra om och om igen "Jag fattar inte att du orkar" och jag känner mig stark och duktig för att jag pallar, men inser inte att jag inte gör det!
Varför ska det vara så jävla viktigt för mig att andra ska se upp till mig? Varför måste jag alltid lyckas? Varför ska gör jag allt för att vara så extraordinär som möjligt?
Det kanske ser ut och verkar som att jag trivs bra med mig själv, är trygg med mig själv, med mitt liv, klarar mig bra på egen hand, har starka åsikter, står för den jag är, är mig själv, är stabil och har självinsikt...
Om ni bara visste...
Jag slåss mot mig själv varje dag! Varje morgon tvingar jag mig själv att se mig i spegeln och med våld lyckas jag övertala mig själv att försöka samarbeta med min kropp, jag gör allt jag kan för att räcka till, för att få vara med och leka, för att passa in, för att finnas där, för att stå ut!
Min största längtan är att vara perfekt! Perfekt på ett naturligt och självklart sätt! Vara lycklig, trivas med mig själv, veta att jag gör skillnad, att jag saknas om jag inte är med (nu är jag ju mest med överallt för att folk inte ska glömma bort mig)...
Jag drömmer om att få sätta spår i mina medmänniskors liv, att beröra, betyda något, förändra, sprida glädje...
Men det enda jag gör är att jag kör slut på mig själv! Jag gömmer mig, tränger bort mig själv...
Ge mig några dagar så är jag den jag brukar vara igen, pigg och glad och sjuk i huvet och galen och stark och söt... kanske...
Jävla ångest, jävla hemtenta, jävla jag... Tänk om man kunde fly från sig själv...
Man kan göra fel, det betyder inte att man är fel. En människa kan aldrig bli fel. Det är jaget som är viktigast vissa stunder i livet. omvärlden får acceptera det. puss på dig, det kommer bli bättre
Jag vet hur tufft det är, vännen. Jag kan skriva under på allt du känner. Styrka och kärlek från mig till dig! Stor kram!