Little Red Riding Hair

Var hos tandläkaren förut. Int hos Mamma för första gången på väldigt länge, men ändå hos nån jag känner vilket var rätt skönt. Hon gillade inte alls hur det såg ut i min mun. Med växande obehag satt jag i tandläkarstolen och lyssnade på en lång utläggning om irriterat tandkött, hål, en avbruten hörna på en kindtand, tandsten, att mina visdomständer halst ska dras allihopa, att min skena borde tas bort  och tandtråd.
Mycket hade jag hört förut ungefär ett hundratal gånger. Men det där med att jag har tandsten och att mitt tandkött är jätteirriterat och att jag hade brutit av en hörna på en kindtand, det var nytt. Den avbrutna hörnan hade jag inte ens märkt och det var en rejäl bit som var borta...
Dessutom kan det finnas sammanhang mellan mitt inflammerande tandkött, metallskenan och de infekterade utslagen på mina händer....

Plötsligt insåg jag att jag nog måste acceptera att jag är den jag är. Att mina tänder helt enkelt är känsliga och jag måste vara nogrannare med borstning, tandtråd och munskölj än andra. Hur svårt kan det vara?


Jag låg och tänkte på en sak som slog mig redan i gårkväll när jag kollade på det jag skrivit om mina språkkunskaper i mitt CV tillsammans med Pappa; talförmågans och språkets makt.
Hur utlämnad är man inte när man ligger där med sug och spegel, bomull och fingrar i munnen med två fokuserade kvinnor över sig... Bara för att jag inte kan prata, eller vet vad de pratar om. Jag kan inte prata och jag kan inte deras språk, alltså är jag utlämnad...
De skulle ju egentligen kunnat gjort vad som helst med mina tänder... Usch, jag vill inte ens tänka så, för det är då tandläkarskräcken kryper sig på. Den som jag aldrig haft förut.
Igår tänkte jag mest på hur svårt det måste ha vart för mina föräldrar att arbeta sig upp på såväl social som karriärsstege... Det krävs så mycket mer för att tas på allvar när man inte behärskar språket. Hur mycket auktoritet och pondus krävs det då inte för att bli chef för någon som inte är klockren på språket som talas! Det är ju så lätt att göra sig till åtlöje, missförstå något eller framförallt bli missförstådd...

Jag beundrar mina föräldrar och är evigt tacksam att jag fick gåvan av en tvåspråkig uppväxt. Sålänge jag är i Sverige eller Schweiz (eller nåt annat tyskspråkigt land) behöver jag aldrig oroa mig att jag inte skulle kunna visa vem jag är och vad jag kan utan att snubbla över mitt språk!
Wow! Så här positivt har jag nog aldrig sett på min flerspråkighet... Men om andra kan komma långt fastän de måste kämpa med språket, då borde ju jag kunna komma ännu längre eftersom jag inte behöver kämpa med språket! Helt plötsligt blev min framtid ljus...

Hungern hoppar på mig, jag håller på att svälta ihjäl känns det som, men jag vet ju att det inte är så... Jag klarar mig. Kan inte äta nåt just nu eftersom mit högra käkhälft är bedövad. Den börjar komma tillbaka, men jag känner fortfarande bara motståndet när jag biter mig i tungar... Inga bra förutsättningar för att försöka äta nåt...

Jag såg killen från tåget igår (alltså han som köpt ett halvt kilo outdoor för 10sFr) idag igen och insåg plötsligt att jag visst det kände honom... Jag vet vad han heter och jag vet var han bor...
Nästa gång ska jag hälsa på honom och tvinga honom att känna igen mig. Han vet ju vem jag är, egentigen...
Jag kommer inte att göra det, men föreställningen om att jag kommer fram och hälsar på honom, påminner om vem jag är, frågar hur han har det, hur det går med utbildningen, med tjejerna roar mig.
Men jag är inte sån. Jag är spontan, men inte så spontan och framförallt inte så elak.

Jag vill att bedövningen ska släppa! Maat! Jag vill ha maaat!