Det kallas tvivel...

...det där som stör
ja, det kallas för en klump i magen och ett konstig humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort som en fågel i bur

Tviveln och oron smyger sig tillbaka. Klumpen i magen blir större och större och jag får verkligen tvinga mig själv att äta. Små små tuggor, en i taget, långsamt långsamt.
Annars spyr jag.
Fullt så dramatiskt är det inte, men jag mår illa varje gång jag äter, så jag får ta det försiktigt och passa på när jag orkar äta.

"Du har blivit smalare."
"Tycker du...? Tack."
"Det är inget friskhetstecken!"
"Nej..."

Så är det. Inte så mycket mer att tillägga. Måste göra en massa grejer idag. Måste. Åååh, vad jag hatar det ordet!!!

Min (eller egentligen Celeritas) säng försvinner imorgon! Det känns å ena sidan bra, för då är vi av med den, men å andra sidan fruktasvärt tråkigt för det är en underbar säng och jag kommer sakna den så mycket! Kul att sova i Öbos 90säng när jag vant mig vid den här...
Nåväl, sånt är livet. Och det är ju bara ett materiellt ting. En säng. Hur svårt är det att ersätta en säng liksom. Egentligen.

Tack för lånet i alla fall, jag har haft mycket trevligt med den sängen...
(Entydigt tvåtydigt, hehe)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback