Little Red Riding Hair

Ja nu är det verkligen verkligen på riktigt riktigt. Jag måste upprepa det otaliga gånger för mig själv.
Verkligen på riktigt.
Jag förstår inte allvaret i mina ord än. Några gånger de senaste två dagarna har tårarna varit riktigt nära utlöst av enstaka sms av underbara vänner, till exempel festkompanjonen som satt med en öl och saknade mig... Jag ville vara där!!! men ändå har jag klarat mig rätt bra. Ångesten har hållit sig borta än så länge men magont och viss aptitlöshet visar på att mitt undermedvetna ändå är ganska ångestfyllt och nervöst. Dessutom är jag fortfarande fruktansvärt trött men inte lugn nog att ta igen sömnen.

Nu har jag lagt 40 danska kronor på att få använda flygplatsen internet här i en halvtimme. Dyrt men det kändes som att det var värt det, jag behöver skriva av mig lite, få ner lite tankar jag haft under flyget.

Som tillexempel hur man kan lita så mycket på någon man inte känner att man låter denne flyga en någonstans fastän det blåser kuling till storm.
Eller hur vackert Sverige är uppifrån luften. Kommer osökt att tänka på en Winnerbäcktext : ... och allting ser så gulligt ut från ovan... Håll ut! Håll ut! Förr eller senare spricker den bubblan, håll ut några dagar till...

Det blåste en del nu från Landvetter till Köpenhamn, men det var klart och solen sken. Så vackert när man kommer ut över Malmö och ser sundet glittra, alla dessa vindkraftverk mitt ute i havet ser ut som små måsar eller gäss, och solen lyser upp skumfläckarna på havet. Dessutom lyste solen in genom fönstrena på min sida först när vi var på väg och svängde runt för att komma in på landningsbanan, sen lyste den in genom fönstren på andra sidan gången och då bildades ett otroligt vacker mönster längs med det undre taket på¨min sida. Så vackert. Det känns som ett bra tecken att mina sinnen är såpass öppna att jag kan se och glädjas på riktigt åt det vackra runt omkring mig...

Alla liv har sin tideräkning och det här är min, nu börjar mitt liv! Tack ni som stöttar mig!