Tunghet
Jag vet inte exakt varför det känns så otroligt tungt i mitt inre. De fem som inte är med i klassen längre saknas extremt. Skolan är helt enkelt inte detsamma. Jag är trött och lite besviken över första dagen idag. Första dagen på mitt nya år vid SMA. Det året då jag ska bli dansare... - och konstnär. Men redan efter en kort dag var jag sjukt trött och väääldigt hungrig, så mina goda föresatser om lite mat, mycket träning, inget socker och få kolhydrater sket sig. Såklart. Vem hade inte väntat sig det?
Har ångest inför den långa dagen imorgon med tre timmars träning och fyra timmar skådespel. Jag tvivlar extremt på mig själv och mina förmågor... Jag vet inte om jag kan, om jag klarar av det. Men jag vet inte vad jag skulle göra istället.
Hur ska jag omvandla tungheten till kreativ och konstruktiv energi? Hur?
Just nu känns det bara tungt. Och nästintill omöjligt. Fast givetvis inser jag ju att jag inte vore där jag är om det inte fanns nån mening med det. Jag vet att mina föräldrar är så ärliga att de aldrig skulle stötta mig på det sätt de gör och övertala mig att inte ge upp om de inte skulle anse att jag har talang. De har inga egna ouppfyllda drömmar om en scenkarriär som de projecerar på mig, de ser enbart min dröm och hur jag är på scen och vill att jag ska göra det jag är ämnad för.
Utan dem skulle jag aldrig någonsinn orka. Tack.
Jag kommer göra allt som står i min makt för att inte göra mina föräldrar, förföräldrar, andra släktingar, Brorsan och mina vänner besvikna. Hur mycket jag än tvivlar så är jag skyldig dem som tror på mina talanger och min framtid att göra det bästa av mina tillgångar. Jag tänker visa er att ni hade rätt som trodde på mig, jag tänker göra er stolta och själv bli belåten för att jag inte missbrukat ert förtroende i mig.