Little Red Riding Hair

I fredags var jag på shiatsu-terapi hos min danslärare. En av frågorna hon ställde innan hon började dra i mig var om jag ansåg mitt stämningsliv förlöpa mer som ett "vanligt" tåg med mjuka kurvor och ganska jämna sluttningar eller mer som en berg-och-dal-bana... Ni känner mig, ni vet självklart vad jag svarade.
Nu har jag just hamnat i en av de där dalarna. Eller fritt fall kanske. Eller som starten vid Kanonkulan på Liseberg. Marken dras liksom bort under fötterna på en.
Jag vill ha koll på mitt liv, jag vill ha struktur och överblick. Just nu känner jag mig helt överväldigad av allt som händer runt omkring. Jag hinner inte med det jag ska, jag misslyckas (vilket är ungefär det absolut värsta som finns i min värld), jag hinner inte med rent känslomässigt heller. I skolan har alla lärare hittat min svagpunkt i just deras ämne och är på mig ständigt. Det är bra, hur skulle jag annars komma vidare, men det är för mycket på en gång och det gör ont att bara få höra vad som inte är bra nog, det tär på självkänslan... Och det är väldigt upprivande. Mina lycko- och deprovågor gör det hela inte mindre ansträngande.
Igår mådde jag bra. Jag kände mig stark och duktig, lycklig och vacker. Idag är jag ful, tjock, nära gråten, deppig, frustrerad, arg, lättretad, ledsen och allmänt jobbig... Och jag har ingen som helst koll!

Jag har sångtenta om en vecka, jag har två veckor på mig att lära mig fyra sololåtar, en monolog, tre ensemblelåtar plus Panus Angelikus som jag ska sjunga på en begravning. Dessutom har jag ingen aning hur min semester kommer att se ut exakt. Jag vet inte när jag kommer till Sverige, var jag ska bo i Hamburg, vem jag ska bo hos när i Örebro, vem jag ska bo hos i Stockholm, om jag ska ta mig ända upp i norr... J kommer tillbaka på fredag och jag är asnervös. Jag har ju ingen aning hur det blir. Tänk om jag bara byggt upp en illusion kring honom. Tänk om det hela bara handlar om att det vore så himla skönt att ha nån att vila huvudet mot, nåt som kramar om en, slippa sova ensam varenda natt, och framförallt ha en anledning att inte vara hemma om helgerna. Komma bort, komma ifrån, ha nån som skyddar mig från den här världen som belastar mig så sjukt mycket. Jag pallar bara inte. Ibland orkar jag bara inte mer. Och ingen skulle tro det om mig. Ebba som klarar allt, Ebba som verkar så stark. Du, som är så duktig.

Fan, jag vill inte vara duktig. Jag vill vara lycklig. Men jag har ingen aning hur jag kan vara eller bli det. Och allt blir bara värre av att jag är lättretlig och börjar lipa över varje liten grej. Som till exempel den här helvetes förbannade piss-flugan som hela tiden landar i mitt knäveck. Dessutom luktar jag svett och mår illa för att jag druckit för mycket vinbärssaft med bubbelvatten...

Gaaaaaaaaahhh!

Det värsta är att just nu mår jag så här dåligt, imorgon kommer allt säkert vara mycket bättre igen. Eller kanske till och med redan om några timmar när jag tvättat mina kläder och tejpat mina noter och sitter med en kopp grönt te med myntasmak framför tvn... Ja, då kommer det nog kännas lite bättre. Så upp nu, flicka lilla, och gör nåt åt ditt problem... Av nån anledning uppfanns ju listor och avbockning.

Ta det inte för allvarligt. Jag är bara en senpuberterande intelängre-tonåring.