Little Red Riding Hair

Jag önskar att någon kunde ta mig tillbaka till den tiden då jag var lycklig. När saker och ting var nya och vackra. Då det var okej att ibland vara melankolisk och eftertänksam. Då jag fick lov att vara svår och djup utan att bli lämnad ensam.

Jag hade glöggfest hos mig ikväll. Egentligen skulle I och jag ha festen tillsammans, men så fick jag inte tag på henne när jag kommit hem från Sverige igår och idag, så jag fixade allt själv idag. 12 av mina kompisar hade tackat ja, några skulle höra av sig, en del hade tackat nej och många hade inte svarat alls. I hade tänkt bjuda 30 pers men hade glömt och inte hunnit och det ena med det andra så till slut hade 7 tackat ja varav ingen kom. Av mina gäster kom 5. Av 12 som hade tackat ja (okej där är Ingrid och jag också med, och hennes kille, så då blir det 5 av 9 egentligen...). Av de andra fyra övriga hörde 1 person av sig och sa att hon var jätteledsen men inte kunde komma för hennes uppsats inte var klar än som skulle in imorgon. De andra tre har jag inte hört ett ord av. Inte heller av de som skulle höra av sig.
Jag hade alltså bakat lussebullar, köpt pepparkakor, muggar, servetter, dricka, och gjort glögg till 20 personer och uppåt, och sitter tillslut där med 7 gäster ( då räknar jag med Ingrid och hennes kille). Ett flak öl eller tre flaskor vin hade också räckt. Eller 2 liter glögg istället för 7...
Jo visst hade vi trevligt men bismaken av de som inte hörde av sig och de som bara hörde av sig till nån av de andra gästerna satt kvar. Det är mina vänner jag talar om här. Folk som jag trodde jag kunde lita på, som jag trodde var på min sida, skulle stötta mig, älska mig såsom jag älskar dem. Nej, inte ett ord...
Jag blir så besviken och jag undrar: Vad fan har jag för vänner? Är det så att jag inte har några riktiga vänner? Har jag missat att lägga tid och energi på dem som skulle kunnat bli mina riktiga vänner och istället slösat bort det på ytliga bekanta? Jag vet inte. Jag kanske bara överreagerar också. Men jag är så jäkla besviken...

Jag känner mig så ensam. Jag har ingen att prata med. Jag längtar tillbaka till den tiden då jag kunde knacka på dörr 210 och dricka en kopp te och prata om allt med min underbara Cissi. Då jag hade tryggheten i att ha vänner runtomkring mig, nära. Slippa vara ensam.
Men så blir jag lite arg på mig själv också, för jag har faktiskt de 5 som kom. Och dem som hörde av sig och tackade nej. Där finns i alla fall hyfs och respekt. Och kärlek. Men kärlek finns från min sida i vilket fall. Annars skulle jag inte räkna dem som mina vänner om jag inte älskade dem... Men det känns som att jag har så mycket kärlek att ge och jag bara ger och ger fast det landar inte, det kommer inte fram, det flyger bara ut i luften...

Jag önskar där kom änglar till mig och satte sig på min säng. Jag önskar jag hade sällskap. Jag önskar att jag mådde bra. Jag önskar att jag var stark nog. Eller att jag var 17 så att jag fortfarande fick vara så här rädd och besviken och ledsen och må så här dåligt och ta det personligt.
Jag vill inte ha det så här.
Jag vill vara stark och glad och lycklig!

Men jag lyckas inte. Det är så mycket i mig som inte är det. Jag blir så lätt så fruktansvärt sårad för att jag lämnar ut mig själv så utan att tänka mig för. Jag är så naiv och det slutar alltid i tårar.

Take me back Josephine, to that cold and dark december. I am missing someone but I don't know who. I am standing alone and I'm trying to remember, sometimes I wonder how I ever started loving you.