Vem vet?

Kom fram till Helsingborg idag efter en lång resa som blev längre än annars på grund av snöyra i Schweiz och evigheters väntande då bilarna skulle lastas av från biltåget och på vilken Brorsan körde stora delar för första gången medan jag sov som en nersupen bebis. Märker först nu hur jag har slitit slut på mig själv de senaste veckorna. Är öm i hela kroppen och är fortfarande jättetrött trots att jag sovit från femtiden igår till tretiden idag med enstaka korta avbrott... Jag visste inte ens att man kunde bli så trött...

Nu har jag i alla fall en vecka på mig då jag inte tänker göra något annat än att vila och bli tjock. Jag kom ju inte väga rekordlåga 60.5 kg när jag kommer tillbaka inte...:-S Men det är ju faktiskt jul!

Fastnade i en dagbok från 2006-2008 förut när jag skulle packa upp min väska. Det är alltid något både fascinerande och läskigt med gamla dagböcker. Man hamnar så lätt i ett känslohav bland alla dessa minnen. Man minns igen att man ju faktiskt delat sängen här med två ex-pojkvänner, att man faktiskt haft både underbara och fruktansvärda nyårsaftnar, att man varit fruktansvärt naiv men att man kan uppleva nästan exakt samma sak med en ny utan att fatta att samma scen utspelar sig och den kommer sluta exakt lika dant. 2007 var tuffast. Det var ett år värre än alla världens berg-och-dalbanor. Ena inlägget är jag naiv och tror att jag ska komma ihop med första kärleken igen, andra är jag orolig för jag befinner mig i ett dilemma, sen är jag överlycklig och nykär, sen ledsen och besviken, knappt en månad senare lycklig och nykär igen, det håller i sig tills ett fritt fall kommer, onyktra inlägg, svordomar, självkritik, löften om att aldrig vara så korkad igen, nästa inlägg är jag kär och lycklig igen och i slutet mot året ledsen, ensam, förtvivlad, deprimerad, full av hat och längtan, sen bara bakis och ångerfull.
Jag känner igen alla känslor, det har kommit igen allihopa. Jag har älskat, ångrat, sörjt, saknat, glädst, och hatat många många fler gånger. Och det är inte slut än...
Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, men ändå mår jag så mycket bättre nu. Mitt självförtroende har plötsligt börjat existera, jag har lärt mig leva med mig själv, definierar mig själv över mig själv och det jag gör och kan, inte över vem jag är tillsammans med. Jag har fått ett klart mål i livet.

Ibland (just när jag hittar gamla saker, fina bilder, eller vackra minnen kommer upp), så märker jag hur jag själv tänker att kanske kommer jag aldrig mer hitta en man som någon av dem, kanske har jag haft min chans, jag har haft min andel av lycka i livet. Eller kanske kommer jag att en dag hitta den igen. Vem vet, det kanske till och med blir A och jag igen?
vem vet...?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback