No worries...
Jag kommer nog aldrig lyckas sluta skriva... Så Suzy, du kommer alltid ha nåt att läsa=)
Snart blir det dags för en sammanfattning slash tillbakablick på min sommar, men inte riktigt än. Jag har 7 dagars heltidsarbete kvar. 7 dagars stängning. 7 dagars slit. Sen är det lugnt några dagar=) Då blir det retrospektiv och en massa föresatser för hösten...
För tillfället får det räcka med två saker som jag märkte eller kom på idag.
1. Doften av champagnedränkta cigariller, värmeljus och öl påminde mig om spaniensemestern för 4 (det måste vara 4 tror jag) år sen... Jag drog ett djupt andetag av doften på den täckta uteserveringen och kände hur jag längtade efter att vara ledig och bara mysa med vänner, och kände också hur ett enda ord associerades med den doften: SEMESTER.
2. På väg hem med cykeln i natt fick jag en flashback. Eller en sån där snilleblixt. När helt plötsligt nåt dyker upp som man sen länge förträngt eller inte var medveten om. Jag ska hälsa på E i höst. Han var min allra första pojkvän. Ni vet på den tiden då man, nej det var till och med innan man frågade chans..., vi var fyra år gamla. Jag fick leka med killarna som enda tjej för att jag var hans "flickvän". Han sa: Ebba, jag älskar dig, vill du vara med mig?" Och Ebba sa: "Jag älskar dig med. Ja, det vill jag." Det finns till och med en bild på oss när vi pussas... hihi...
Det jag egentligen ville komma fram till är att ett av mina största barndomstrauman, det som nog sårade mig allra mest som liten flicka var den dagen då jag (fem år efter "Ebba, jag älskar dig...") fick ett brev på posten i Schweiz (vi hade alltså haft ett distansförhållande i tre år...) där det stod: "Hej, Ebba! Hur mår du? Jag mår bra. Jag älskar dig inte mera. Puss och kram E." Det kändes som att jag skulle dö... Fy fan vad hemskt det var. Det var första gången nån stack en överdimensionerad filletteringskniv i bröstet på mig.... Det skulle komma många fler...
Det är ändå intressant hur sånt påverkar en. Jag tyckte verkligen om honom väldigt väldigt mycket.
Det ska bli otroligt spännande att träffas nu så där 13 år senare...
Riktigt kul ska det bli!
Med tanke på att jag kommer väldigt bra överens med de flesta andra män som stuckit knivar i mig, två till och med tillhör mina absolut bästa vänner, så är jag väldigt tillförsiktlig...
Men det känns ändå liiiite konstigt....
Snart blir det dags för en sammanfattning slash tillbakablick på min sommar, men inte riktigt än. Jag har 7 dagars heltidsarbete kvar. 7 dagars stängning. 7 dagars slit. Sen är det lugnt några dagar=) Då blir det retrospektiv och en massa föresatser för hösten...
För tillfället får det räcka med två saker som jag märkte eller kom på idag.
1. Doften av champagnedränkta cigariller, värmeljus och öl påminde mig om spaniensemestern för 4 (det måste vara 4 tror jag) år sen... Jag drog ett djupt andetag av doften på den täckta uteserveringen och kände hur jag längtade efter att vara ledig och bara mysa med vänner, och kände också hur ett enda ord associerades med den doften: SEMESTER.
2. På väg hem med cykeln i natt fick jag en flashback. Eller en sån där snilleblixt. När helt plötsligt nåt dyker upp som man sen länge förträngt eller inte var medveten om. Jag ska hälsa på E i höst. Han var min allra första pojkvän. Ni vet på den tiden då man, nej det var till och med innan man frågade chans..., vi var fyra år gamla. Jag fick leka med killarna som enda tjej för att jag var hans "flickvän". Han sa: Ebba, jag älskar dig, vill du vara med mig?" Och Ebba sa: "Jag älskar dig med. Ja, det vill jag." Det finns till och med en bild på oss när vi pussas... hihi...
Det jag egentligen ville komma fram till är att ett av mina största barndomstrauman, det som nog sårade mig allra mest som liten flicka var den dagen då jag (fem år efter "Ebba, jag älskar dig...") fick ett brev på posten i Schweiz (vi hade alltså haft ett distansförhållande i tre år...) där det stod: "Hej, Ebba! Hur mår du? Jag mår bra. Jag älskar dig inte mera. Puss och kram E." Det kändes som att jag skulle dö... Fy fan vad hemskt det var. Det var första gången nån stack en överdimensionerad filletteringskniv i bröstet på mig.... Det skulle komma många fler...
Det är ändå intressant hur sånt påverkar en. Jag tyckte verkligen om honom väldigt väldigt mycket.
Det ska bli otroligt spännande att träffas nu så där 13 år senare...
Riktigt kul ska det bli!
Med tanke på att jag kommer väldigt bra överens med de flesta andra män som stuckit knivar i mig, två till och med tillhör mina absolut bästa vänner, så är jag väldigt tillförsiktlig...
Men det känns ändå liiiite konstigt....
Kommentarer
Trackback