Med risk att låta riktigt deppig (tänk på att det ni ser här bara är bråkdelar av ett liv)

Varför ska det vara så svårt? Jag går runt här och är trött, nervös, rastlös och nojjig. Med jämna mellanrum får jag panikanfall, tror att marken försvinner under fötterna på mig, vill bara bort från allting, tror att jag är ensammast i hela världen, att ingen förstår mig, att ingen tycker om mig... sen fångar jag mig efter några minuter, ibland tar det längre tid, och när jag får ett sms eller frågan hur jag mår säger jag: bra! utan att ljuga. Allt är delar av mitt liv, pusselbitar eller skärvor. Jag vet inte om det ens finns nån grund under det hela längre. Hittills har jag alltid kunnat säga hur jag mår rent grundläggande, vad som liksom överväger. Just nu överväger endast kaoset.
Jag träffade killarna från the Baseballs igår. Åkte till Konstanz för att träffa gitarristen, trodde att han skulle ha lite tid på eftermiddagen så att jag sen så där lagom till soundchecken kunde smyga därifrån och hälsa på Pappa. Men det var direkt från tågstation till Blechnerei som ligger en bit utanför stan, för de skulle bygga upp för att kunna soundchecka redan vid fyra. Som vanligt lyckades jag inte kommunicera vad jag hade tänkt eller planerat, var överrumplad av alla dessa fantastiska musiker, att man kände igen mig, att sångarna hälsade på mig som att det var det vanligaste i världen att jag kollade på där... Killen med merchandisingståndet var jätteschysst och pratade med mig när jag var på väg att bli lite bortglömd mellan alla diskussioner om var nu vem skulle stå på scen och varför. 20 pers var det som byggde upp scenen. Bandet (utan sångare dock), deras egna tekniker, ljud- och ljusmänniskor plus lokalens tekniker. Fascinerande.
Det blev senare än jag hade tänkt mig, jag visste inte riktigt vad jag ville, hade ju lovat Pappa att komma till honom, men alla blev jättebesvikna när jag sa att jag skulle gå, tror L (gitarristen) blev ganska stött på riktigt; och bestämde mig till slut för en kompromiss (fan, vad jag avskyr kompromisser! jag kompromissar alltid!), jag stannade hos bandet till kl.19 (insläpp) bad att bli skjutsad och åkte sen till Pappa (kom fram vid 20.30 istället för 18.30 som bestämt). Vi hann i alla fall ta nåt att dricka och kolla lite på stan. Jag hann ju med det jag ville, men jag gjorde alla runtom besvikna. Jag hatar det. För det känns ändå som att jag gjort allt till hälften och ingenting helt.

Jag väljer mina prioriteter så himla konstigt, det är som att jag inte har nån koll alls längre på vad eller vem som egentligen är viktig. Jag orkar bara inte. Febrilt försöker jag hinna med allt och utnyttja min tid och njuta, men det ända som händer är att jag blir helt matt, inte orkar med nåt alls och framförallt inte har koll på någonting alls, jag blir helt apatisk och förlamad. Sen slutar det med att jag ligger därhemma framför tvn och tycker synd om mig själv för att jag lever ett så tråkigt liv. Fastän den enda som kan ändra på det är JAG! ingen annan!
Men jag vet inte var jag ska börja. Jag har ett hav av saker att klara av, människor jag vill träffa, folk som jag lovat höra av mig till... Men jag lyckas inte ta telefonen och ringa för jag kan inte göra allt på samma gång, och då blir det av nån anledning ingenting istället.

Det är frustrerande och det kommer och går från ögonblick till ögonblick. Jag kan känna att jag hinner med allt och har full koll, och klarar allt i ena ögonblicket, sen när jag har bestämt går luften ur mig och jag kommer på allt annat jag också borde göra, ger återbud (per sms för jag orkar inte förklara) och sen hamnar jag framför datorn eller tvn igen och gör onödiga saker. Och blir arg och ledsen och trött för att åter en dag gått av min dyrbara tid utan att jag hunnit med nåt...

Jag försvarar och ursäktar mina beslut ständigt och jämt, utan att ens veta varför jag tar dem, utan att ens vara övertygad av det själv. Så osjälvständigt, omoget och fegt!

Ja, feg, det är vad jag känner mig, feg och ynklig. och ful och tjock, fast det är en annan historia...

Och hur klyschigt det än låter, det känns verkligen som att jag går och bär på en jättetung ryggsäck.

Jag önskar att the Baseball-killarna bara hade tagit med mig, imorgon spelar de i Malmö, på lördag i Örebro. Jag vill bort! In i en annan värld!
En vacker dag så, men först ska jag lyckas med det alla andra ju också lyckas med: vardagen!

http://www.youtube.com/watch?v=d6fbBSYBy3U

Kommentarer
Postat av: Matilda

Hej Ebba!



Jag hoppas att allt känns lite bättre idag, och att du kanske är på väg att hitta en strategi. Ibland måste man ju helt enkelt välja bort också.



Jag är också dålig på att höra av mig till folk och att "vårda mina relationer" och försöker ständigt komma på nya sätt att tackla problemet. Så, nu när vi går runt där och funderar på hur vi ska visa att vi bryr oss så kan vi ju tänka på varandra och komma ihåg att vi iaf tänker på varandra.;)



PS. Det är så kul att det går så bra för dig!!!♥ Du ser ut som en riktig stjärna!



Många kramar, Matilda


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback