Intensivitet

Intensivt ska livet vara. Det ska kännas. Det ska fylla en med glädjerus ibland och det ska göra ont ibland. Raka och jämna vägar är så långtråkiga. Där måste finnas stenar och gropar och stockar. Utmaningar. Hinder.

Inget går upp mot känslan när man lyckats. När man kämpat sig igenom nåt man inte trodde skulle gå. När man bitit ihop och trotsat tårarna. När man inte gett upp trots smärta och trötthet.

Det är den känslan som håller mig vid liv. Nöjdheten med mig själv. Ibland går saker och ting lätt ibland inte. Sånt är livet. Och så ska det vara.
Det är skönt när det är lätt. Men tillfredsställelsen är aldrig någonsinn lika stor som när man kämpat och växt ut över sig själv.

Tyskan kändes billig idag. Jag var bra. Men jag hade inte övat. Jag behövde inte göra nåt för det.
Sången är jag stolt över. Där vågade jag nytt. Jag släppte taget och det funkade. Jag var modig.
Dansen är jag inte nöjd med. Visst, själva dansandet gick bra. Men stretchingen var värdelös. Jag var så stel så stel och stod inte ut länge nog.
Igår var jag nöjd efter att ha fortsatt med magövningarna fastän jag hade kramp. Och stretchingen som jag stod ut med fastän jag fick tårar i ögonen.

Det är många känslor som blandas när man håller på så här. Och allt ligger så nära varandra. Frustration, glädje, förtvivlan, skadeglädje, överlägsenhet, förvirring, ilska, lycka, sorg... Det är fint. Och det går djupt in i själen.

Scenarbete är något otroligt vackert.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback