Barfota
Jag går barfota genom en stad jag så länge kallat min. En stad där en del av mitt hjärta alltid kommer bo kvar, hur långt bort jag än flyttar. Mina minnen kommer alltid leva kvar här.
Det är äntligen vår igen. Efter två långa, kalla, gråa, regniga veckor har solen tagit sig fram igen. Det luktar vår. Det andas vår. Jag har linnebyxor på mig och en tunn kofta. Efter en lång arbetsdag är jag på väg till en vän. Mina fötter värker efter dagens springande från bord till bord och solbrännan från gårdagen svider. Himlen är mörkblå. Det är stjärnklart och så här års blir det ändå aldrig riktigt mörkt i stan. Ljussmog kallas det för. Det har sina fördelar. Lite svalt blir det allt, så här barfota. Men asfalten är ljummen och där ligger förvånansvärt lite glasskärvor på vägen. Jag stannar upp, lyssnar på sorlet av röster runtomkring, det märks att det är långhelg. Mycket människor i stan. Mycket människor utomhus.
Jag sätter en fot framför den andra. Ett steg i taget. Medvetet. För det är så skönt att kunna gå barfota. I ena handen har jag min ipod, givetvis lyssnar jag på en blandningsspellista med Lars Winnerbäck och Nickel Creek. Vad annars? I andra handen de svarta pumpsen som mina fötter inte ville in i.
Plötsligt blir jag medveten om hur bra jag har det. Om hur bra mitt liv faktiskt är och hur lycklig jag innerst inne är. Jag trivs med tillvaron. Jag älskar mitt liv.
Jag vill ha det så här. Intensivt. Sena kvällar, tidiga mornar. Genomsnitt duger inte. Jag möter nya utmaningar och jag klarar av dem. Jag är nöjd med mig själv. Jag hinner med mycket. Och i och med att jag tvingas prioritera, blir de saker jag faktiskt bestämmer mig för att göra, viktiga. Och de andra oviktigt.
Det ordnar sig liksom av sig själv. Det flyter på.
Jag önskar att jag kunde behålla denna lycka för evigt. Fortsätta gå barfota och känna mig fram med varje steg. Inte bara trampa på i grova stövlar, utan väl välja var nästa fot bör placeras.
Mina bara fötter säger att jag är på väg åt rätt håll. Jag ser fram emot min framtid. Och jag njuter av nuet. Det gör jag faktiskt.
Det är äntligen vår igen. Efter två långa, kalla, gråa, regniga veckor har solen tagit sig fram igen. Det luktar vår. Det andas vår. Jag har linnebyxor på mig och en tunn kofta. Efter en lång arbetsdag är jag på väg till en vän. Mina fötter värker efter dagens springande från bord till bord och solbrännan från gårdagen svider. Himlen är mörkblå. Det är stjärnklart och så här års blir det ändå aldrig riktigt mörkt i stan. Ljussmog kallas det för. Det har sina fördelar. Lite svalt blir det allt, så här barfota. Men asfalten är ljummen och där ligger förvånansvärt lite glasskärvor på vägen. Jag stannar upp, lyssnar på sorlet av röster runtomkring, det märks att det är långhelg. Mycket människor i stan. Mycket människor utomhus.
Jag sätter en fot framför den andra. Ett steg i taget. Medvetet. För det är så skönt att kunna gå barfota. I ena handen har jag min ipod, givetvis lyssnar jag på en blandningsspellista med Lars Winnerbäck och Nickel Creek. Vad annars? I andra handen de svarta pumpsen som mina fötter inte ville in i.
Plötsligt blir jag medveten om hur bra jag har det. Om hur bra mitt liv faktiskt är och hur lycklig jag innerst inne är. Jag trivs med tillvaron. Jag älskar mitt liv.
Jag vill ha det så här. Intensivt. Sena kvällar, tidiga mornar. Genomsnitt duger inte. Jag möter nya utmaningar och jag klarar av dem. Jag är nöjd med mig själv. Jag hinner med mycket. Och i och med att jag tvingas prioritera, blir de saker jag faktiskt bestämmer mig för att göra, viktiga. Och de andra oviktigt.
Det ordnar sig liksom av sig själv. Det flyter på.
Jag önskar att jag kunde behålla denna lycka för evigt. Fortsätta gå barfota och känna mig fram med varje steg. Inte bara trampa på i grova stövlar, utan väl välja var nästa fot bör placeras.
Mina bara fötter säger att jag är på väg åt rätt håll. Jag ser fram emot min framtid. Och jag njuter av nuet. Det gör jag faktiskt.
Kommentarer
Trackback