Tiden kutar
Dagen har 24 timmar och sen kommer natten. Det brukar vår ensemble lärare alltid säga. Han som repar med stadsteatern på förmiddagarna, undervisar oss på eftermiddagarna, har föreställning om kvällarna och tar minst en öl efteråt inpå småtimmarna och alltid är tålmodig, snäll, fokusserad och proffsig. Jag önskar att det var sant. Jag önskar att det fanns fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan. Fast å andra sidan...då skulle jag väl bara göra ännu mer, jag är ju världsbäst på att fylla min tid med aktiviteter. Kan bero på att tomhet gör mig panisk...
Jon Blund har inte riktigt varit min vän på sistone. Det är väl det som egentligen utgör att jag inte riktigt klarar av min tillvaro. Jag är så fruktansvärt trött, för inte bara nog med att jag inte har så många timmar tid på mig att ligga ner, jag kan dessutom när jag väl ligger där, inte sova... Tror jag snittar runt en fem timmar per natt för tillfället och jag börjar tappa känslan för veckodagar. Min nästa hellediga dag är förutsiktligen i juli när jag åker till Helsingborg.
Och det är bara drygt två och en halv månader kvar till Hamburg. Jäklar vad läskigt...
I fredags kändes det inte alls bra, men för det mesta är jag positiv i grunden.
Har träffat en massa människor denna helgen som absolut vill träffa mig innan jag flyttar, jag kommer inte ens hinna med hälften, det vet jag, och det gjorde mig samtidigt ledsen och glad att höra det. Glad för att folk bryr sig och vill träffas, ledsen för att jag vet att det inte kommer funka och för att allt går för fort...
Med en polare var det riktigt illa. Han och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi gör det är det intensivt och väldigt givande. Vi tänker väldigt lika och har alltid mycket att prata om. Han är som en storebror för mig och jag tror att jag är lite som en lillasyster för honom också. Honom träffade jag igår, innan dess hade vi inte setts sen i december. Han blev så glad, och jag blev så fruktansvärt ledsen för jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket jag kommer sakna honom. Precis som jag saknade mina närmaste vänner i Örebro när jag flyttade tillbaka.
Han kramade mig och sa att vi måste ses så mycket som möjligt innan jag sticker och jag bara stod där och grät för inför mitt inre öga såg jag bara mitt fulla schema... Jag torkade tårarna och han sa att jag gör rätt och att han är stolt över mig och att han kommer och hälsar på mig.
Efter mitt ångestsammanbrott i fredags var det i alla fall väldigt skönt att träffa honom och få lov att vara ledsen och bli förstådd utan att behöva förklara...
Imorgon börjar en ny vecka igen. Tiden går alldeles för fort. Och klockan är halv två och jag ska upp klockan sju igen... Fan!
Äsch, skit samma! Det kommer lösa sig och allt kommer att bli jättebra till slut... På nåt outgrundligtsätt kommer det att bli det. På riktigt.
Jon Blund har inte riktigt varit min vän på sistone. Det är väl det som egentligen utgör att jag inte riktigt klarar av min tillvaro. Jag är så fruktansvärt trött, för inte bara nog med att jag inte har så många timmar tid på mig att ligga ner, jag kan dessutom när jag väl ligger där, inte sova... Tror jag snittar runt en fem timmar per natt för tillfället och jag börjar tappa känslan för veckodagar. Min nästa hellediga dag är förutsiktligen i juli när jag åker till Helsingborg.
Och det är bara drygt två och en halv månader kvar till Hamburg. Jäklar vad läskigt...
I fredags kändes det inte alls bra, men för det mesta är jag positiv i grunden.
Har träffat en massa människor denna helgen som absolut vill träffa mig innan jag flyttar, jag kommer inte ens hinna med hälften, det vet jag, och det gjorde mig samtidigt ledsen och glad att höra det. Glad för att folk bryr sig och vill träffas, ledsen för att jag vet att det inte kommer funka och för att allt går för fort...
Med en polare var det riktigt illa. Han och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi gör det är det intensivt och väldigt givande. Vi tänker väldigt lika och har alltid mycket att prata om. Han är som en storebror för mig och jag tror att jag är lite som en lillasyster för honom också. Honom träffade jag igår, innan dess hade vi inte setts sen i december. Han blev så glad, och jag blev så fruktansvärt ledsen för jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket jag kommer sakna honom. Precis som jag saknade mina närmaste vänner i Örebro när jag flyttade tillbaka.
Han kramade mig och sa att vi måste ses så mycket som möjligt innan jag sticker och jag bara stod där och grät för inför mitt inre öga såg jag bara mitt fulla schema... Jag torkade tårarna och han sa att jag gör rätt och att han är stolt över mig och att han kommer och hälsar på mig.
Efter mitt ångestsammanbrott i fredags var det i alla fall väldigt skönt att träffa honom och få lov att vara ledsen och bli förstådd utan att behöva förklara...
Imorgon börjar en ny vecka igen. Tiden går alldeles för fort. Och klockan är halv två och jag ska upp klockan sju igen... Fan!
Äsch, skit samma! Det kommer lösa sig och allt kommer att bli jättebra till slut... På nåt outgrundligtsätt kommer det att bli det. På riktigt.
Kommentarer
Trackback