Little Red Riding Hair

Här sitter jag och surfar runt på nätet och uppdaterar min facebook var femte minut för att se om det hänt nåt. Det är ett typiskt tecken på leda och självskapad tristess. Jag flyr in i en tråkig värld för att slippa hantera den spänning som jag och mina skolkamrater utsätts för just nu. Det är egentligen nästan omänskligt, men tyvärr självvalt så det går inte ens att skylla på någon annan... That's just way the business works...

Förklaringen härtill:
Tentorna är över och vi väntar på besked om vi får gå vidare på skolan eller inte.
Tentorna började med dans i fredags. Först balett, sen jazz. De sämsta klasserna på förmiddagen och de bättre på eftermiddagen. Sen var det tre dagars helg. Massa tid alltså att bli helt tokig. För i tisdags var det dags för skådespel. Vi hade övat in scener a minst 2 personer. Och den längsta scenen i min klass blev avbruten.
Onsdag och torsdag var det sång. Min tenta var igår förmiddags, så det var ytterligare en dag emellan.

Ni som aldrig varit på en audition eller haft intagningsprov på scenskola eller dylikt; tänk er idol eller let's dance eller ännu bättre scenen ur Flashdance till "What a feeling". Om inte annat; så här går det till hos oss:
I skolans största danssal dras gardinerna för speglarna och det ställs upp ett långbord, lampor, koppar, kaffetermos, kylskåp med läsk etc. Juryn består av skolans ledning: Head of dance-department, head of acting-department, head of singing-department, skolans båda inhavare, ansvarige för externa workshops och ansvarig för masterclasses. Där sitter alltså sju personer; fem kvinnor och två män. Var och en av dem har ett häfte med en sida för varje elev, där de skriver sina anteckningar om oss. Dessutom filmas det hela.
De sitter där som gamar med glasögonen mitt på näsan och ögonbrynen i djupa veck. Och undrar varför vi är så rädda för dem. Hmmm, undrar varför?
Den stora skillnaden till idol eller liknande tv-shower är att skolledningen/juryn inte pratar med oss. Det är också den stora skillnaden till en vanlig audition, där auditionledaren har ens CV och säger "Hej Ebba. Jag ser att du är svensk, men har bott i Schweiz länge. Hur kommer det sig?" Eller "Hi Ebba, do you speak german?"
Våran skolledning säger egentligen bara: Next please. och thank you, that's enough.
Personligen tycker jag det är bättre såhär än om det vore tvärtom, då är man liksom van vid det värsta...

Jag är nöjd med mina prestationer den senaste veckan. Jag har strålat, vänt ut och in på mig, varit genomskinlig och skickligt räddat mig igenom ett absolut katastrofalt komp (ingen aning vad som hände med min stackars lärare, men han måste ha varit ca 50ggr nervösare än jag...).

Problemet är att jag nu är inne i den absolut värsta fasen i hela tentaprocessen: Väntan på besked.
Måndag eftermiddag får vi lov att hämta brevet där det står: Bestanden eller Nicht Bestanden.
Tanken att stå där med brevet och be till universum att där bara ska stå ett och inte två ord i brevet, får mig att tappa aptiten och bara vilja gömma mig i ett hörn. Man faller liksom ner i en grop. Det känns som att istället för att pressen faller av en så släpper den taget om en och man faller ner i ett mörkt hål, som man antingen lyfts ur på bråkdelen av en sekund, eller faller ännu längre ner i...

Jag försöker att inte tänka på det. Egentligen har jag ju nog med saker att göra till måndag. Jag har nämligen (tack och lov) audition på måndag klockan två och massor att förbereda inför den. Därtill kommer att lägenheten ser ut som stryk och jag ska jobba på tisdag, min arbetsgivare här vill ha lite avskedsmys på kvällen, men caipirinha och snacks, så det lär väl vara ganska bra om jag packar innnan så att jag kan åka hem till Bern utan ångest på onsdagen.

Nej, så nu ska jag sätta i mig lite kalorier och lite koffein, sen dusch, städa, plocka och öva... åh just det, måste ju hänga upp tvätten också...

Jag återkommer med inlägg om resultatet på måndag.

So long...