Little Red Riding Hair

Här sitter jag efter en lång dag i skolan och tänkte att det kunde vara dags för en liten uppdatering.

Det har gått nästan fyra veckor på det nya skolåret.

De första två veckorna var fantastiska. Jag har aldrig varit så motiverad och glad som då. Vi har så mycket ny undervisning, vi behandlas som artister istället för elever, vi har mycket mer undervisning och det krävs mycket mer av oss. De första två veckorna var det underbart. Det var underbart att dansa 13 timmar i veckan, att vara i den högsta skådespelklassen, att ha massa nya lärare, att klassas som dansare, att plötsligt höra till de bästa i skolan.
Sen blev det jobbigt. Förra veckan var fruktansvärd. Jag tappade all min glädje, trillade ner i ett djupt och mörkt hål där allt bara var jobbigt och meningslöst. Allting funkade, men jag hade inte kul längre, så jag undrade så klart vad jag egentligen sysslar med här och varför jag gör allt detta mot mig själv.
Sen gick jag upp på scen för att jag tänkte att det kanske kunde hjälpa mig att dra mig ur skiten. Och det gjorde det. Det är därför jag övar, sliter, tränar, öppnar mig, blottar mig. För scenen. För att stå där och känna magin. För att stå där och skapa magi.
I want to make magic, I want to be bigger than I am...

I söndags unnade jag mig en dag för mig och det var otroligt skönt. Jag satte mig på uteserveringen till ett café, njöt av höstvädret och läste en bok jag fått av min skådespelslärare. Han gav mig boken i lördags för att han tyckte att jag behövde näring för hjärnan, han förstår att det inte alltid är så lätt, när man tänker väldigt mycket, och han gav mig anvisning att titta på produktioner, läsa recensioner, bilda mig en egen uppfattning och söka nya projekt att jobba med. Ta bort fokus från tviveln.

Denna veckan har det gått bättre. Men samtidigt som jag har mått bättre har min fot blivit sämre. Tror att det är de yttre ligamenten som det är fel på. Har ignorerat det i månader nu (sedan maj) och det har gått bättre tidvis, men nu är det så illa att jag inte ens kan gå normalt, så min balettlärare skickade mig till en läkare och honom har jag tid hos imorgon.
Självklart är rädslan stor att jag kan få dansförbud för en längre period, vilket skulle innebära att jag inte kan vara med på något av alla de gruppnummer vi förbereder för nästa offentliga skolföreställning... Men å andra sidan är det bäst att i så fall ta den pausen nu och inte i vår, dessutom är det bättre att inte kunna dansa i sex veckor än att kanske inte kunna dansa alls mer. Men nu ska jag inte måla fan på väggen utan vänta på vad doktorn har att säga imorgon bitti.

För två år sen accepterade jag att jag aldrig skulle bli dansare. Nu hanteras jag plötsligt som dansare av skolledningen. Jag fick till och med vara med på en workshop med en dansare från Alvin Ailey, dit skolans bästa dansare skickades... Mamma har alltid tyckt att jag skulle gå på scenskola och bli skådespelare, nu är jag plötsligt i den högsta skådespelklassen och det är fantastiskt. Och efter mitt uppträdande i fredags inför skolan, fick jag otroligt positiv feedback från skolledningen, vilket innebär att jag allt i allt börjar bli en riktig triple threat...
Det är så klart härligt. Nu måste jag bara hitta en väg att hålla målet för ögon, eller ja, målet är ju ganska odefinierat, så kanske snarare meningen eller anledningen till att jag gör det jag gör... Gädjen, kärleken, passionen. Elden måste alltid hållas brinnande och alltså alltid fyllas på med nya brännbara material.
Böcker till exempel...

Återigen passar mitt mantra fantastiskt bra.

Jag är vacker/begåvad
Jag är stark
Jag ska inta okänd mark

Jag ska växa ut över mina gränser och bli mitt eget bästa. Den undervisning jag har nu bjuder alla möjligheter för det. Men det kräver mycket.