Little Red Riding Hair

Intensivt ska livet vara. Det ska kännas. Det ska fylla en med glädjerus ibland och det ska göra ont ibland. Raka och jämna vägar är så långtråkiga. Där måste finnas stenar och gropar och stockar. Utmaningar. Hinder.

Inget går upp mot känslan när man lyckats. När man kämpat sig igenom nåt man inte trodde skulle gå. När man bitit ihop och trotsat tårarna. När man inte gett upp trots smärta och trötthet.

Det är den känslan som håller mig vid liv. Nöjdheten med mig själv. Ibland går saker och ting lätt ibland inte. Sånt är livet. Och så ska det vara.
Det är skönt när det är lätt. Men tillfredsställelsen är aldrig någonsinn lika stor som när man kämpat och växt ut över sig själv.

Tyskan kändes billig idag. Jag var bra. Men jag hade inte övat. Jag behövde inte göra nåt för det.
Sången är jag stolt över. Där vågade jag nytt. Jag släppte taget och det funkade. Jag var modig.
Dansen är jag inte nöjd med. Visst, själva dansandet gick bra. Men stretchingen var värdelös. Jag var så stel så stel och stod inte ut länge nog.
Igår var jag nöjd efter att ha fortsatt med magövningarna fastän jag hade kramp. Och stretchingen som jag stod ut med fastän jag fick tårar i ögonen.

Det är många känslor som blandas när man håller på så här. Och allt ligger så nära varandra. Frustration, glädje, förtvivlan, skadeglädje, överlägsenhet, förvirring, ilska, lycka, sorg... Det är fint. Och det går djupt in i själen.

Scenarbete är något otroligt vackert.

IT TAKE'S AN ATHLETE
TO DANCE

BUT AN ARTIST
TO BE A DANCER

Med dessa orden i hjärtat går jag och lägger mig och hoppas att morgondagen ger mig några minuter i solen och energi för helgens äventyr.

Du får inte misslyckas!
Du måste klara av det här!
Bit ihop, Ebba, fokusera, strukturera!
Skärp dig! SKÄRP DIG!!!

Jag lägger alla de här kraven på mig själv. Det är ingen annan som gör det.
Att misslyckas är den absolut största rädslan jag har. Inte räcka till, inte orka, inte klara av.

Jag lyckas inte få pli på mitt liv. Det känns som att mitt liv springer ifrån mig igen. Det händer en massa och jag hinner inte reagera. Jag lever inte mitt liv, mitt liv lever mig. Så känns det i alla fall.
Jag försöker organisera, strukturera, fixa, ordna, men det håller inte. Så fort nåt kommer emellan, eller nåt som är viktigt inte får plats eller jag glömmer nåt, faller allt isär som ett korthus.

Kommande vecka är fullspäckad: Måndag dans, möte om monologen för tentan i sommar, tisdag skola hela dagen, sen drar det igång på allvar: onsdag dans och röstteknik på morgonen jobb 16-22, torsdag dansträning sen jobb 14.30-22, fredag skola med två sångpass inpillade i håltimman, presentation på eftermiddagen, lördag sång och jobb, söndag fotografering hela dagen. Jag vet att det kommer lösa sig. Det gör det alltid. Men det är en massa runtom som gör mig så förvirrad och matt och trött på mig själv. Jag har ett nytt jobb på g, där jag ska lämna cv och sånt och som jag helt hade glömt att det var på gång... Sen har jag två vänner som jag hade lovat höra av mig till för att träffas i veckan (inte en chans att jag hinner med dem...), jag ska skriva låttexter, betala räkningar, lära mig texter utantill, öva musikteori, öva sång, skådespel, tyska och röstteknik... Och dans...

Skärp dig, Ebba. Andas in, andas ut.
Prioritera.
Strukturera. En sak i taget. Slappna av. Sov.
Känner efter inom dig. Hitta glöden. Lägg i lite ved, blås lite på den, vänta ett ögonblick och se hur den brinner.
Tvinga dig själv, tills det kommer av sig själv.
Sov.
Kör hårt!

Gränser är till för att nås och tänjas på tills de spricker.
Jag når mina gränser. Jag tänjer på dem. Men det tar nog ett tag till tills jag lyckas spränga dem.
Jag får kramp i mina vader. Jag blir trött, tappar fokus, känner hur yrseln tar över.
Då bestämmer jag mig för att det räcker med 2 pass idag. Det får bli tre imorgon istället. Och någon form av konditionspass i helgen. Gå ut och dansa lördag kväll räknas också, såvida jag inte dricker nån alkohol...

Jag har börjat träna med pulsmätaren jag fick i julklapp. Det är bra. Det är bra för min diet. Då vet jag hur mycket jag bränner i snitt per dag och kan räkna ut hur mycket jag faktiskt får äta...
Denna veckan har jag hittills gjort av med 3900 kcal på 8 pass. Hade inte på mig mätaren igår på moderndansen. Det blir så jobbigt när man ska hålla på att kräla omkring på golvet... Men då brände jag nog också en 350 kcal. Vilket innebär ett snitt på drygt 1000 kcal per dag. Det är två hela chokladkakor. Eller en stor portion spaghetti och köttfärssås... Eller 11 ägg... Eller typ ett ton sallad.

Min nya plan innebär att försöka äta runt 2000 kcal per dag (vilket innebär 3 ordentliga måltider plus två mellanmål), då får jag ungefär 500 kcal över per dag och om beräkningarna stämmer borde jag då rent teoretiskt sett gå ner ett halvt kilo i veckan... Förutsatt att jag inte kompensationsäter om helgerna...:-S

Jag har även definerat några mål för det här halvåret. Eller ja, definerat är väl kanske lite överdrivet... Men jag har i alla fall goda föresatser om vad jag vill lägga ner energi på, vad jag ska bli bättre på, ungefär vart jag vill komma...

Huvudfokus denna terminen ligger för min del på dansen.
Självklart är sång och skådespel också viktigt och givetvis har bandet även i fortsättningen stor vikt i mitt liv, men det är dansen jag lägger huvudfokus på. Vilket innebär att jag vill lära mig se mig själv som dansare. Jag vet att jag kan mycket. Det säger man till mig också. Men jag står i vägen för mig själv. För att jag fortfarande har ett dåligt förhållande till min kropp och för att jag inte riktigt lyckas komma över det som inpräntat sig i mitt hjärta och min hjärta i våras: "Du kan INTE dansa".
För det första är det inte sannt. Och för det andra, även om det är sant så är det i alla fall nåt som går att ändra på och det håller jag på med nu. Det finns ingen som helst anledning i hela världen att jag inte skulle kunna bli en dansare. Jag måste bara jobba stenhårt för det. Och jag måste vilja det.

It takes an athlete to dance, but an artist to be a dancer.

Jag vet att jag är en konstnär. Det är det där med atleten som kräver arbete och så givetvis kombinationen...

Jag vill, ska och kommer att spränga mina gränser. Med hårt arbete, en gnutta tålamod och en rejäl portion ihållighet kan jag lyckas.

Så nu tar jag ett steg åt sidan och ger plats åt mig själv. Nu jäklar, mina damer och herrar!

Skådespel var spännande, roligt, intressant, underhållande, utmanande idag. Allt som det ska vara. Och det bådar gott för de här två veckorna med Johannes. Han vill visa oss Strasbergs teori om emotionellt minne och Thornsons teori om hög/lågstatus för oss och jobba med oss i grupper. Det känns som att det kommer bli jättespännande. Och det kändes som att jag fick en chans idag att visa hur starkt jag brinner för ämnet, vilka tankar jag har, vilka bilder...

Jazz hade vi med Denise idag. Som är dansare för DJBobo, vars koreografier jag dansade när jag var liten. Hon har gått samma skola som jag ska gå på i Hamburg. Och hon har lovat kolla lite extra på mig på torsdag och ge mig tipps, och feedback. OCH hålla ögon och öron öppna gällande lägenhet...=)

Bea och jag ska till London i påsk!

I februari ska jag åka snowboard en vecka med pojkarna!

Fotografen vill ta bilder på mig. Det ska bli jääättespännande. Och att döma efter de bilderna han har på hemsidan, så är han jäkligt bra... (Nej, jag ska inte ta nakenbilder, och ja, jag har kollat att han verkligen är fotograf och verkligen finns)

Det verkar gå åt rätt håll. Allt pekar uppåt. Det mesta i alla fall.
Jag njuter!

Det händer inte ofta att ett år börjar så bra.

Om 8 timmar börjar det igen. Allt det som jag valt att göra.
Först balett, sen skådespel, sen jazz och tillslut sång. Allt ens hjärta kan begära!

Såg Fame idag. Den var faktiskt bättre än jag trodde. Eller ja, bra är väl kanske fel ord, men den berörde mig. Mycket. Det är mycket som är liknande för mig som för dessa gymnasieungdomar... Och ändå är det inte alls verkligt det som visas i filmen. Som om någon som inte gått sånglinjen skulle få sjunga på avslutningsproduktionen utan att alla andra elever värjer sig, gör uppståndelse eller börjar mobba henne... Så funkar inte en sån skola. Man unnar inte varandra framgång, i alla fall bara så länge man själv har det bra. Var och en kämpar med alla medel för att själv överleva. Andra knuffar man över bord när man banar sig vägen till kaptensbåset.

Jag ska ta nya tag. Jag ska vidga mina vyer ytterligare. Jag ska återigen satsa allt jag har. Jag kan inte förlora. Det finns inget jag kan förlora som är värt nåt på riktigt.

Igår mejlade jag till en fotograf som söker modeller. Han skrev tillbaka och ville veta mer om mig. Så vi får väl se vad det blir av det. Hade ju varit både bra och kul att ha proffsiga bilder på mig för min sedcard. Det vore även en rolig erfarenhet. Nåväl, vi får väl se=)
Jag har satt upp ett brev som jag ska skicka till Herr Winnerbäck också. Jag översätter några av hans låtar. Det vill jag han ska veta=)

Snart börjar det. Allt det där nya och spännande som kommer varje dag. Men än är det natt. Då ska man sova.

God natt!

Det är nåt med att gå hem när man normalt är på väg åt andra hållet... Jag vet inte vad det är, men det är nåt som gör mig lycklig. Jag känner ro och frid och glädje när jag vandrar hemåt på morgonen runt sju tiden. Oavsett vad som väntar när dagen gryr på riktigt...
Det känns som att allting är okej, allt kommer ordna sig. Det ligger en trygghet i att se dagen börja. I alla fall något som är ständigt. Det kommer en ny dag med nya chanser, nya utmaningar, nya glädjanden, nya kontakter, ny förlåtelse, ny kärlek. En ny dag med nytt hopp.
Det var inte bättre förr, men det kommer bli bättre framöver.

Han har så rätt Lasse. Så rätt...

Jag vandrade nykter hem i morgonen som låter ana en kommande gryning. Och jag blir glad. Och upprymd av allt det som finns i världen, att naturen om och om regenererar sig själv. Den kliver in i en ny dag efter nattens vila. Och jag kliver in i en farstu som luktar nyår och går och lägger mig och kan inte sova för jag är klarvaken. Men jag måste sova för om tre timmar börjar min dag igen. Då ska jag upp för att jobba; tillsammans med en chef som lär vara ganska trött och aningen bakfull...

Där finns hopp om lycka i grunden. 2010 börjar bra. Hittills. 2010 börjar mycket mycket MYCKET bättre än 2007, 2008 och 2009 började. Det kan bara bli bra. Det här är återigen ett av mina stora år. Det blir många sådana när man bestämmer sig för stora steg så ofta som jag.

Men nu bäddar jag ner lilla Ebba och låter tröttheten ta plats.

Det blir bra. Riktigt bra.
Gott nytt år.

Jag önskar att någon kunde ta mig tillbaka till den tiden då jag var lycklig. När saker och ting var nya och vackra. Då det var okej att ibland vara melankolisk och eftertänksam. Då jag fick lov att vara svår och djup utan att bli lämnad ensam.

Jag hade glöggfest hos mig ikväll. Egentligen skulle I och jag ha festen tillsammans, men så fick jag inte tag på henne när jag kommit hem från Sverige igår och idag, så jag fixade allt själv idag. 12 av mina kompisar hade tackat ja, några skulle höra av sig, en del hade tackat nej och många hade inte svarat alls. I hade tänkt bjuda 30 pers men hade glömt och inte hunnit och det ena med det andra så till slut hade 7 tackat ja varav ingen kom. Av mina gäster kom 5. Av 12 som hade tackat ja (okej där är Ingrid och jag också med, och hennes kille, så då blir det 5 av 9 egentligen...). Av de andra fyra övriga hörde 1 person av sig och sa att hon var jätteledsen men inte kunde komma för hennes uppsats inte var klar än som skulle in imorgon. De andra tre har jag inte hört ett ord av. Inte heller av de som skulle höra av sig.
Jag hade alltså bakat lussebullar, köpt pepparkakor, muggar, servetter, dricka, och gjort glögg till 20 personer och uppåt, och sitter tillslut där med 7 gäster ( då räknar jag med Ingrid och hennes kille). Ett flak öl eller tre flaskor vin hade också räckt. Eller 2 liter glögg istället för 7...
Jo visst hade vi trevligt men bismaken av de som inte hörde av sig och de som bara hörde av sig till nån av de andra gästerna satt kvar. Det är mina vänner jag talar om här. Folk som jag trodde jag kunde lita på, som jag trodde var på min sida, skulle stötta mig, älska mig såsom jag älskar dem. Nej, inte ett ord...
Jag blir så besviken och jag undrar: Vad fan har jag för vänner? Är det så att jag inte har några riktiga vänner? Har jag missat att lägga tid och energi på dem som skulle kunnat bli mina riktiga vänner och istället slösat bort det på ytliga bekanta? Jag vet inte. Jag kanske bara överreagerar också. Men jag är så jäkla besviken...

Jag känner mig så ensam. Jag har ingen att prata med. Jag längtar tillbaka till den tiden då jag kunde knacka på dörr 210 och dricka en kopp te och prata om allt med min underbara Cissi. Då jag hade tryggheten i att ha vänner runtomkring mig, nära. Slippa vara ensam.
Men så blir jag lite arg på mig själv också, för jag har faktiskt de 5 som kom. Och dem som hörde av sig och tackade nej. Där finns i alla fall hyfs och respekt. Och kärlek. Men kärlek finns från min sida i vilket fall. Annars skulle jag inte räkna dem som mina vänner om jag inte älskade dem... Men det känns som att jag har så mycket kärlek att ge och jag bara ger och ger fast det landar inte, det kommer inte fram, det flyger bara ut i luften...

Jag önskar där kom änglar till mig och satte sig på min säng. Jag önskar jag hade sällskap. Jag önskar att jag mådde bra. Jag önskar att jag var stark nog. Eller att jag var 17 så att jag fortfarande fick vara så här rädd och besviken och ledsen och må så här dåligt och ta det personligt.
Jag vill inte ha det så här.
Jag vill vara stark och glad och lycklig!

Men jag lyckas inte. Det är så mycket i mig som inte är det. Jag blir så lätt så fruktansvärt sårad för att jag lämnar ut mig själv så utan att tänka mig för. Jag är så naiv och det slutar alltid i tårar.

Take me back Josephine, to that cold and dark december. I am missing someone but I don't know who. I am standing alone and I'm trying to remember, sometimes I wonder how I ever started loving you.

Kom fram till Helsingborg idag efter en lång resa som blev längre än annars på grund av snöyra i Schweiz och evigheters väntande då bilarna skulle lastas av från biltåget och på vilken Brorsan körde stora delar för första gången medan jag sov som en nersupen bebis. Märker först nu hur jag har slitit slut på mig själv de senaste veckorna. Är öm i hela kroppen och är fortfarande jättetrött trots att jag sovit från femtiden igår till tretiden idag med enstaka korta avbrott... Jag visste inte ens att man kunde bli så trött...

Nu har jag i alla fall en vecka på mig då jag inte tänker göra något annat än att vila och bli tjock. Jag kom ju inte väga rekordlåga 60.5 kg när jag kommer tillbaka inte...:-S Men det är ju faktiskt jul!

Fastnade i en dagbok från 2006-2008 förut när jag skulle packa upp min väska. Det är alltid något både fascinerande och läskigt med gamla dagböcker. Man hamnar så lätt i ett känslohav bland alla dessa minnen. Man minns igen att man ju faktiskt delat sängen här med två ex-pojkvänner, att man faktiskt haft både underbara och fruktansvärda nyårsaftnar, att man varit fruktansvärt naiv men att man kan uppleva nästan exakt samma sak med en ny utan att fatta att samma scen utspelar sig och den kommer sluta exakt lika dant. 2007 var tuffast. Det var ett år värre än alla världens berg-och-dalbanor. Ena inlägget är jag naiv och tror att jag ska komma ihop med första kärleken igen, andra är jag orolig för jag befinner mig i ett dilemma, sen är jag överlycklig och nykär, sen ledsen och besviken, knappt en månad senare lycklig och nykär igen, det håller i sig tills ett fritt fall kommer, onyktra inlägg, svordomar, självkritik, löften om att aldrig vara så korkad igen, nästa inlägg är jag kär och lycklig igen och i slutet mot året ledsen, ensam, förtvivlad, deprimerad, full av hat och längtan, sen bara bakis och ångerfull.
Jag känner igen alla känslor, det har kommit igen allihopa. Jag har älskat, ångrat, sörjt, saknat, glädst, och hatat många många fler gånger. Och det är inte slut än...
Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, men ändå mår jag så mycket bättre nu. Mitt självförtroende har plötsligt börjat existera, jag har lärt mig leva med mig själv, definierar mig själv över mig själv och det jag gör och kan, inte över vem jag är tillsammans med. Jag har fått ett klart mål i livet.

Ibland (just när jag hittar gamla saker, fina bilder, eller vackra minnen kommer upp), så märker jag hur jag själv tänker att kanske kommer jag aldrig mer hitta en man som någon av dem, kanske har jag haft min chans, jag har haft min andel av lycka i livet. Eller kanske kommer jag att en dag hitta den igen. Vem vet, det kanske till och med blir A och jag igen?
vem vet...?

Såg just en intervju med Isabel Allende. Jag vet att det är dåligt att titta på tv när det är jättefint höstväder ute. Men det här var värt det! Kvinnan som inspirerat mig med hennes böcker, som inspirerat till mitt bloggnamn (Ebba Luna -> Eva Luna), som nu i all evighet kommer hänga kvar över mig med det hon sa nu i intervjun. Hon verkar vara en sån där kvinna som så gärna vill vara mer mystisk och bunden till övernaturlighet än hon anser sig vara men som egentligen är så otroligt vis och vacker i själen. Hon förlorade sin dotter, och berättade en del om hur nära hon känner att död och födsel ligger varandra. Så fort man föds börjar man långsamt dö. Det är så sant och så skrämmande om man inte tror att där kanske finns något efter döden.

Det som berörde mig mest var det hon sa om sårbarhet. Hennes senaste bok är väldigt självbiografisk, och hon får ofta höra av folk att hon ju gör sig jättesårbar om hon lämnar ut sig så. Men hon säger att:

"You get vulnerable by hiding your secrets, not by showing your truths."

Väldigt tänkvärt om inte annat.

Förövrigt läser jag Tanja Blixens (som skrev under Isak Dinesen) Anecdotes Of Destiny. De kan jag rekommendera alla som gillar berättelser med filosofiska visheter som underliggande moral. Även de som behöver få lite fart på fantasin är på rätt spår med henne.

Nu blir det promenad i höstsolen sen tåg till Göteborg.

Sitter nu på ett litet kafé i St. Pauli, Hamburgs typ alternativa kvarter, med W-Lan och dränker min rädsla i Café au Lait.

För bara lite drygt en timma sen skrev jag på kontraktet för Stageschool. Nu är det definitivt. Om knappt ett år flyttar jag verkligen hit. Till denna konstiga stad. Hamburg är verkligen en konstig stad. Den har några få men väldigt söta hörn, den spirar av kreativitet och kultur och annorlundahet. Annars är den framförallt oöversiktlig. Det är svårt att hitta och det finns ingen stadskärna utan allt är utspritt... Antar att det har med kriget att göra...

Skolan verkade bra. Eller ja, den verkade vara som alla musikalskolor. Massa otroligt duktiga lärare, begåvade elever, tuff undervisning och i slutändan bara exakt det som man själv gör av det. Men det känns som att jag kan få ut mer av Stageschool för mindre pengar än från SMA, vilket ju talar för Hamburg och jag menar, jobba, slita och vilja måste jag ju i vilket fall...

Om ungefär 2 timmar drar jag iväg på äventyr... Idén är att hitta mig själv... Tre veckors tågresande med mellanstop hos en massa fina människor. Det låter väl bra=)

Första delmålet är Hamburg imorgon bitti. Kolla på skolan och kolla in stan.
Sen blir det en kortis i Helsinborg för att hinna till Örebro till på fredag. Måndagen därpå ska Emelies födelsedag hinnas med i Göteborg och helgen därpå ska jag hälsa på två Åkersbergare som jag inte sett på 10 år minst... Med mycket tur och vilja tar jag mig eventuellt ner till Köpenhamn för fest samma helg. Sen tillbaka till Örebro, en sväng till Kungsör och på tillbakavägen fest och kultur i Berlin. Låter inte det som en bra semester? Jag tycker det gör det.
Jag tar inte med mig datorn, så jag kommer vara offline några veckor. Har mobilen med dock... (Svenska numret...)

De jag har bestämt nåt med hör jag helt klart av mig, är det nån annan som vill bli våldgästad så säg till=)

Annars hörs vi när jag är tillbaka igen med friskt och glatt humör, massa energi och styrka, nyfödd till ett nytt, starkare och bättre jag.

See you!

over and out