Little Red Riding Hair

Ååå hå hå KREATIVITET!

Så himla härligt! Det bara strömmar över mig, jag får sån lust att skriva och skriva och skriva. Skulle vilja sitta uppe vid pianot hela natten och skriva låtar och texter och hitta på olika outfits som visar utåt vad jag bär inom mig... Känns som jag ska spricka!!!

En stor del av skulden bär faktiskt Miss Li. Jag blir otroligt glad, motiverad och inspirerad av hennes musik. Hon är så härlig, har så gulliga små texter, fina små melodier, sjukt snygg stil och är helt enkelt så jäkla charmig! Hennes söta runda utseende passar egentligen inte alls till hennes starka röst, men ger ändå härlig spänning...
Jag vill skriva en låt som ger mig samma möjlighet att uttrycka mig om min personlighet som "Miss Li".
Men det är så svårt...

Nåväl, jag får nöja mig med det som strömmar ut mina händer och mitt hjärta istället. Tillåta alla känslor och våga kasta mig in i dem. Det är väl det allt handlar om i slutändan, att ha modet att låta livet kännas. Med risk att falla riktigt långt... Men det gör inget, helt plötsligt kanske man lär sig flyga ändå...
Bara för att ingen lyckats innan betyder det inte att det inte går.

Jag försöker med all kraft tillåta mig själv att vara rädd, att vara vilse bland alla mina planer, att känna mig förlorad och maktlös i mitt liv, att gråta för att det gör ont, att skratta för att det är roligt, att hoppa omkring eller dansa, skutta, skrika, ropa för att jag känner för det.
I grunden är jag verkligen lycklig i mitt liv nu. Jag vet inte ens exakt varför, men jag vet att det å ena sidan är farligt, å andra sidan är det väldigt väldigt skönt och mycket blir enklare.

Jag ska fortsätta gå min egen väg och kämpa för mina egna drömmar och älska och älskas, och såra och såras, och förlåta...

På något sätt blir allting alltid bra. Det vet jag. Och jag blir lycklig om jag får göra egen musik och en av mina stora drömmar är att en gång ge ut en egen skiva... Med min egna musik...=)

I fredags var jag på shiatsu-terapi hos min danslärare. En av frågorna hon ställde innan hon började dra i mig var om jag ansåg mitt stämningsliv förlöpa mer som ett "vanligt" tåg med mjuka kurvor och ganska jämna sluttningar eller mer som en berg-och-dal-bana... Ni känner mig, ni vet självklart vad jag svarade.
Nu har jag just hamnat i en av de där dalarna. Eller fritt fall kanske. Eller som starten vid Kanonkulan på Liseberg. Marken dras liksom bort under fötterna på en.
Jag vill ha koll på mitt liv, jag vill ha struktur och överblick. Just nu känner jag mig helt överväldigad av allt som händer runt omkring. Jag hinner inte med det jag ska, jag misslyckas (vilket är ungefär det absolut värsta som finns i min värld), jag hinner inte med rent känslomässigt heller. I skolan har alla lärare hittat min svagpunkt i just deras ämne och är på mig ständigt. Det är bra, hur skulle jag annars komma vidare, men det är för mycket på en gång och det gör ont att bara få höra vad som inte är bra nog, det tär på självkänslan... Och det är väldigt upprivande. Mina lycko- och deprovågor gör det hela inte mindre ansträngande.
Igår mådde jag bra. Jag kände mig stark och duktig, lycklig och vacker. Idag är jag ful, tjock, nära gråten, deppig, frustrerad, arg, lättretad, ledsen och allmänt jobbig... Och jag har ingen som helst koll!

Jag har sångtenta om en vecka, jag har två veckor på mig att lära mig fyra sololåtar, en monolog, tre ensemblelåtar plus Panus Angelikus som jag ska sjunga på en begravning. Dessutom har jag ingen aning hur min semester kommer att se ut exakt. Jag vet inte när jag kommer till Sverige, var jag ska bo i Hamburg, vem jag ska bo hos när i Örebro, vem jag ska bo hos i Stockholm, om jag ska ta mig ända upp i norr... J kommer tillbaka på fredag och jag är asnervös. Jag har ju ingen aning hur det blir. Tänk om jag bara byggt upp en illusion kring honom. Tänk om det hela bara handlar om att det vore så himla skönt att ha nån att vila huvudet mot, nåt som kramar om en, slippa sova ensam varenda natt, och framförallt ha en anledning att inte vara hemma om helgerna. Komma bort, komma ifrån, ha nån som skyddar mig från den här världen som belastar mig så sjukt mycket. Jag pallar bara inte. Ibland orkar jag bara inte mer. Och ingen skulle tro det om mig. Ebba som klarar allt, Ebba som verkar så stark. Du, som är så duktig.

Fan, jag vill inte vara duktig. Jag vill vara lycklig. Men jag har ingen aning hur jag kan vara eller bli det. Och allt blir bara värre av att jag är lättretlig och börjar lipa över varje liten grej. Som till exempel den här helvetes förbannade piss-flugan som hela tiden landar i mitt knäveck. Dessutom luktar jag svett och mår illa för att jag druckit för mycket vinbärssaft med bubbelvatten...

Gaaaaaaaaahhh!

Det värsta är att just nu mår jag så här dåligt, imorgon kommer allt säkert vara mycket bättre igen. Eller kanske till och med redan om några timmar när jag tvättat mina kläder och tejpat mina noter och sitter med en kopp grönt te med myntasmak framför tvn... Ja, då kommer det nog kännas lite bättre. Så upp nu, flicka lilla, och gör nåt åt ditt problem... Av nån anledning uppfanns ju listor och avbockning.

Ta det inte för allvarligt. Jag är bara en senpuberterande intelängre-tonåring.

Jag vet inte exakt varför det känns så otroligt tungt i mitt inre. De fem som inte är med i klassen längre saknas extremt. Skolan är helt enkelt inte detsamma. Jag är trött och lite besviken över första dagen idag. Första dagen på mitt nya år vid SMA. Det året då jag ska bli dansare... - och konstnär. Men redan efter en kort dag var jag sjukt trött och väääldigt hungrig, så mina goda föresatser om lite mat, mycket träning, inget socker och få kolhydrater sket sig. Såklart. Vem hade inte väntat sig det?
Har ångest inför den långa dagen imorgon med tre timmars träning och fyra timmar skådespel. Jag tvivlar extremt på mig själv och mina förmågor... Jag vet inte om jag kan, om jag klarar av det. Men jag vet inte vad jag skulle göra istället.
Hur ska jag omvandla tungheten till kreativ och konstruktiv energi? Hur?

Just nu känns det bara tungt. Och nästintill omöjligt. Fast givetvis inser jag ju att jag inte vore där jag är om det inte fanns nån mening med det. Jag vet att mina föräldrar är så ärliga att de aldrig skulle stötta mig på det sätt de gör och övertala mig att inte ge upp om de inte skulle anse att jag har talang. De har inga egna ouppfyllda drömmar om en scenkarriär som de projecerar på mig, de ser enbart min dröm och hur jag är på scen och vill att jag ska göra det jag är ämnad för.
Utan dem skulle jag aldrig någonsinn orka. Tack.

Jag kommer göra allt som står i min makt för att inte göra mina föräldrar, förföräldrar, andra släktingar, Brorsan och mina vänner besvikna. Hur mycket jag än tvivlar så är jag skyldig dem som tror på mina talanger och min framtid att göra det bästa av mina tillgångar. Jag tänker visa er att ni hade rätt som trodde på mig, jag tänker göra er stolta och själv bli belåten för att jag inte missbrukat ert förtroende i mig.

Haha, nu fick jag just en jättekonstig framtidsflash... "Tänk den dagen då jag står där på Röda Mattan av nån anledning och hela världen har åsikter om vilken klänning jag bär och med vilka skor och vilken väska jag kombinerar den... Vem som fixat mitt hår och vem som målat mina naglar... " Shit vad, paranoid jag blir när jag tänker så... Där vill jag nog inte landa, det är i alla fall inte det jag siktar på... Klart att det vore lite kul. Känns som en nice bekräftelse att ge alla dem som tror på mig... Se mig tacka dem när jag tar emot en Oscar eller nåt... Wow... "Tack alla ni, som alltid trott på mig... Kära vänner i ljus och i mörker, i växlande väster och öst är ni alltid mitt hopp och min helande tröst...!" Undrar hu många gånger Lasse Winnerbäck har citerats på Oscargalor... Nåväl, en gång måste i alla fall bli ända, eller kanske blir det ju aldrig av... Vem vet...
Man vet aldrig vart livet leder en... Livet är en sån jäkla lustig tingest... Det tar en vart som helst... Helt plötsligt händer nåt som förändrar allt... Eller det händer ingentng, det kan också förändra allt...

Vet inte om jag skrev det igår, men en tattuering blir det nog verkligen inte innan jag gått ner några kilon till... Även om grabbarna tycker jag är dum i huvudet... De tycker jag är perfekt och jag älskar dem för det. Idag fick R ge löftet om att komma och slå ner mig den dagen jag får för mig att jag ska skönhetsoperera mig... Hoppas han håller det.
Hoppas det finns fler än han som skulle ge mig en ordentlig smäll på käften när jag tror att jag måste göra brösten större och munnen fylligare eller låta suga bort de grammen fett som ännu håller sig kvar på höfterna...
Det måste finnas andra vägar...
Jag önskar jag vore stark nog att motstå frestelsen... Jag önskar jag vore attraktiv av nån annan anledning än att jag är svensk och dansare... Jag önskar det fanns en djupare mening med livet...

Men egentligen är jag väldigt nöjd med livet. Fick ett sms idag som fick hjärtat att banka lite extra... Ja, självklart kom messet från Malaysia... Sånt är livet, det svänger och vänder och ställer allt upp och ner när man som minst räknar med det.
Jag, som inte skulle låta mitt hjärta fångas av någon innan jag flyttar, som bara skulle satsa allt på min karriär... Fatta hur rätt vänner kan ha när det säger, du kommer bli kär innan du flyttar härifrån ändå, sluta inbilla dig nåt... Flicka lilla... Hur kunde det bli så här...

Jag lovar mig själv och alla som tror på mig och är med mig på min väg, att jag inte tänker låta kärleken stå ivägen för konsten. Min största kärlek gäller ändå scenen och konsten. Ingen människa kan komma emellan där, inte ens J med sina gröna vackra ögon... Aldrig....

Jag faller för hans sätt, hans personlighet, värme, utstrålning, gröna ögon, piercingen i läppen, skrattet, naturligheten, den självklara livsglädjen, självförtroendet... Pladask! Och som jag ligger där och känner mig som en blandining av en blyg skolflicka som inte kan sina glosor och en fisk som just dragits upp på land, får jag reda på att han åker till Malaysia i fyra veckor på måndag och flyttar till andra änden av Schweiz när han kommer tillbaka.

Typiskt! Jag klagar och klagar på att det inte finns några killar som passar mig och när där väl finns en som jag känner att jag skulle kunna tänka mig att lära känna så pass väl att jag skulle släppa in honom innanför mina murar, då ställer sig omständigheterna emot mig. Som vanligt.
Hur fan ska man då kunna lära känna varandra!?!? Jag tror jag blir tokig...!

Min stora dröm och önskan i mitt liv är att alla människor runtomkring mig helt enkelt en vacker dag ska kunna känna sig stolta och skryta med att de under kortare eller längre tid varit en del av mitt liv.

Det önskar jag mig.
Jag vill lämna spår.

Fast inga spår som gör ont. Det gillar jag inte...

Tog mig upp på husberget Gurten i gårkväll. Det är festival där denna helgen.
Lyckades få en glimt av Berns bästa rappare.
Och kom fram till varför jag aldrig varit på festival innan.
Det är lerigt, fullt med folk, man går vilse fastän man känner till området, man ser ändå nästan inget av scenen och det är kallt och äckligt.

Ännu en sak avklarad som jag kände att jag måste göra någon gång.

Gurtenfestival avbockat.

Sjätte dagen jobb i streck. Men imorgon DÅ har jag LEDIGT!!