bara tre veckor resp. bara sju veckor

Det är inte ens tre veckor kvar tills jag får fira jul i Helsingborg med Mamma och Pappa och Neo och Brorsan och Farmor och Farfar. Jag lever på att jag vet att jag snart får dra härifrån just nu.
Jag står inte ut!
Det gör så ont att dag för dag bli påmind om det som jag har förstört.
För var minut som går inser jag min blindhet mer och mer och för var minut brister mer och mer, blir smärtan större.
Jag vill bara hem, bara få vara mig själv och släppa allt och vara med människor som känner mig och ändå älskar mig!
Det ska bli så skönt!
Och det är bara ganska exakt sju veckor kvar tills Mamma kommer och hämtar hem mig.
Jag låter som värsta osjälvständiga mammas-lilla-flicka nu, men hon betyder helt enkelt otroligt mycket för mig och det finns tyvärr inget annat ställe förutom hos mina föräldrar där jag verkligen kan vara mig själv och känna att jag duger för den jag är.
Om bara sju veckor säger jag definitivt adjö till den här stan som på sätt och vis är så underbar men som inte tycks gilla mig, inte med tanke på det träsket jag hamnat i här om och om igen i alla fall.

Friheten väntar, dansen väntar och då slipper jag förhoppningsvis tänka alltför mycket på hur ont det gör.
Hoppet finns att såren har läkt tills dess, hoppet finns dock inte att det blir bra igen.
Det är bara en dröm, en liten liten låga som flämtar till ibland när det kommer en hoppets vindpust, men den har nästan slocknat...

Some say love, it is a razor, that leaves your soul to bleed...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback