Sista maj
Idag är sista maj.
Det betyder att det är två månader kvar. Två månader tills C gifter sig, två månader tills mitt arbetskontrakt här tar slut.
Jag har köpt en enkel flygbiljett till Stockholm den 30:e juli. För att kunna behålla friheten att antingen åka tillbaka till Bern eller stanna på Råå eller ta mig till Hamburg fram tills skolan börjar den 16:e augusti.
Tänkte börja nedräkning nu. Ska försöka aktivera min blogg lite igen. Det är mycket spännande som händer för tillfället. Mycket kvar att hinna med. Mycket kvar att lära mig. Och många hinder kvar att övervinna...
Jag var hos tandläkaren idag och fick svullnaden kring min ena visdomstand behandlad. Nu ska jag hinna få mina visdomständer utdragna också innan jag sticker.
Om två veckor har vi tentor.
På fredag spelar vi med bandet! Det ska bli så sjukt roligt! Det kommer massor med folk! Och det blir en enda jättestor fest!
All tid i skolan är otroligt frustrerande. Mycket går fel, är ostrukturerat, dåligt organiserat, oklart.
Det är många föreställningar kvar men bara en månad tills skolan stänger.
Så länge jag kan ska jag njuta av det lilla tomrummet jag fått nu i och med min visdomstand som gör så ont att jag knappt ens kan röra på huvudet... Så nu ska jag gå och lägga mig, vila och sova och försöka ge allt igen så fort som möjligt...
Det betyder att det är två månader kvar. Två månader tills C gifter sig, två månader tills mitt arbetskontrakt här tar slut.
Jag har köpt en enkel flygbiljett till Stockholm den 30:e juli. För att kunna behålla friheten att antingen åka tillbaka till Bern eller stanna på Råå eller ta mig till Hamburg fram tills skolan börjar den 16:e augusti.
Tänkte börja nedräkning nu. Ska försöka aktivera min blogg lite igen. Det är mycket spännande som händer för tillfället. Mycket kvar att hinna med. Mycket kvar att lära mig. Och många hinder kvar att övervinna...
Jag var hos tandläkaren idag och fick svullnaden kring min ena visdomstand behandlad. Nu ska jag hinna få mina visdomständer utdragna också innan jag sticker.
Om två veckor har vi tentor.
På fredag spelar vi med bandet! Det ska bli så sjukt roligt! Det kommer massor med folk! Och det blir en enda jättestor fest!
All tid i skolan är otroligt frustrerande. Mycket går fel, är ostrukturerat, dåligt organiserat, oklart.
Det är många föreställningar kvar men bara en månad tills skolan stänger.
Så länge jag kan ska jag njuta av det lilla tomrummet jag fått nu i och med min visdomstand som gör så ont att jag knappt ens kan röra på huvudet... Så nu ska jag gå och lägga mig, vila och sova och försöka ge allt igen så fort som möjligt...
Barfota
Jag går barfota genom en stad jag så länge kallat min. En stad där en del av mitt hjärta alltid kommer bo kvar, hur långt bort jag än flyttar. Mina minnen kommer alltid leva kvar här.
Det är äntligen vår igen. Efter två långa, kalla, gråa, regniga veckor har solen tagit sig fram igen. Det luktar vår. Det andas vår. Jag har linnebyxor på mig och en tunn kofta. Efter en lång arbetsdag är jag på väg till en vän. Mina fötter värker efter dagens springande från bord till bord och solbrännan från gårdagen svider. Himlen är mörkblå. Det är stjärnklart och så här års blir det ändå aldrig riktigt mörkt i stan. Ljussmog kallas det för. Det har sina fördelar. Lite svalt blir det allt, så här barfota. Men asfalten är ljummen och där ligger förvånansvärt lite glasskärvor på vägen. Jag stannar upp, lyssnar på sorlet av röster runtomkring, det märks att det är långhelg. Mycket människor i stan. Mycket människor utomhus.
Jag sätter en fot framför den andra. Ett steg i taget. Medvetet. För det är så skönt att kunna gå barfota. I ena handen har jag min ipod, givetvis lyssnar jag på en blandningsspellista med Lars Winnerbäck och Nickel Creek. Vad annars? I andra handen de svarta pumpsen som mina fötter inte ville in i.
Plötsligt blir jag medveten om hur bra jag har det. Om hur bra mitt liv faktiskt är och hur lycklig jag innerst inne är. Jag trivs med tillvaron. Jag älskar mitt liv.
Jag vill ha det så här. Intensivt. Sena kvällar, tidiga mornar. Genomsnitt duger inte. Jag möter nya utmaningar och jag klarar av dem. Jag är nöjd med mig själv. Jag hinner med mycket. Och i och med att jag tvingas prioritera, blir de saker jag faktiskt bestämmer mig för att göra, viktiga. Och de andra oviktigt.
Det ordnar sig liksom av sig själv. Det flyter på.
Jag önskar att jag kunde behålla denna lycka för evigt. Fortsätta gå barfota och känna mig fram med varje steg. Inte bara trampa på i grova stövlar, utan väl välja var nästa fot bör placeras.
Mina bara fötter säger att jag är på väg åt rätt håll. Jag ser fram emot min framtid. Och jag njuter av nuet. Det gör jag faktiskt.
Det är äntligen vår igen. Efter två långa, kalla, gråa, regniga veckor har solen tagit sig fram igen. Det luktar vår. Det andas vår. Jag har linnebyxor på mig och en tunn kofta. Efter en lång arbetsdag är jag på väg till en vän. Mina fötter värker efter dagens springande från bord till bord och solbrännan från gårdagen svider. Himlen är mörkblå. Det är stjärnklart och så här års blir det ändå aldrig riktigt mörkt i stan. Ljussmog kallas det för. Det har sina fördelar. Lite svalt blir det allt, så här barfota. Men asfalten är ljummen och där ligger förvånansvärt lite glasskärvor på vägen. Jag stannar upp, lyssnar på sorlet av röster runtomkring, det märks att det är långhelg. Mycket människor i stan. Mycket människor utomhus.
Jag sätter en fot framför den andra. Ett steg i taget. Medvetet. För det är så skönt att kunna gå barfota. I ena handen har jag min ipod, givetvis lyssnar jag på en blandningsspellista med Lars Winnerbäck och Nickel Creek. Vad annars? I andra handen de svarta pumpsen som mina fötter inte ville in i.
Plötsligt blir jag medveten om hur bra jag har det. Om hur bra mitt liv faktiskt är och hur lycklig jag innerst inne är. Jag trivs med tillvaron. Jag älskar mitt liv.
Jag vill ha det så här. Intensivt. Sena kvällar, tidiga mornar. Genomsnitt duger inte. Jag möter nya utmaningar och jag klarar av dem. Jag är nöjd med mig själv. Jag hinner med mycket. Och i och med att jag tvingas prioritera, blir de saker jag faktiskt bestämmer mig för att göra, viktiga. Och de andra oviktigt.
Det ordnar sig liksom av sig själv. Det flyter på.
Jag önskar att jag kunde behålla denna lycka för evigt. Fortsätta gå barfota och känna mig fram med varje steg. Inte bara trampa på i grova stövlar, utan väl välja var nästa fot bör placeras.
Mina bara fötter säger att jag är på väg åt rätt håll. Jag ser fram emot min framtid. Och jag njuter av nuet. Det gör jag faktiskt.
Tiden kutar
Dagen har 24 timmar och sen kommer natten. Det brukar vår ensemble lärare alltid säga. Han som repar med stadsteatern på förmiddagarna, undervisar oss på eftermiddagarna, har föreställning om kvällarna och tar minst en öl efteråt inpå småtimmarna och alltid är tålmodig, snäll, fokusserad och proffsig. Jag önskar att det var sant. Jag önskar att det fanns fler timmar på dygnet och fler dagar i veckan. Fast å andra sidan...då skulle jag väl bara göra ännu mer, jag är ju världsbäst på att fylla min tid med aktiviteter. Kan bero på att tomhet gör mig panisk...
Jon Blund har inte riktigt varit min vän på sistone. Det är väl det som egentligen utgör att jag inte riktigt klarar av min tillvaro. Jag är så fruktansvärt trött, för inte bara nog med att jag inte har så många timmar tid på mig att ligga ner, jag kan dessutom när jag väl ligger där, inte sova... Tror jag snittar runt en fem timmar per natt för tillfället och jag börjar tappa känslan för veckodagar. Min nästa hellediga dag är förutsiktligen i juli när jag åker till Helsingborg.
Och det är bara drygt två och en halv månader kvar till Hamburg. Jäklar vad läskigt...
I fredags kändes det inte alls bra, men för det mesta är jag positiv i grunden.
Har träffat en massa människor denna helgen som absolut vill träffa mig innan jag flyttar, jag kommer inte ens hinna med hälften, det vet jag, och det gjorde mig samtidigt ledsen och glad att höra det. Glad för att folk bryr sig och vill träffas, ledsen för att jag vet att det inte kommer funka och för att allt går för fort...
Med en polare var det riktigt illa. Han och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi gör det är det intensivt och väldigt givande. Vi tänker väldigt lika och har alltid mycket att prata om. Han är som en storebror för mig och jag tror att jag är lite som en lillasyster för honom också. Honom träffade jag igår, innan dess hade vi inte setts sen i december. Han blev så glad, och jag blev så fruktansvärt ledsen för jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket jag kommer sakna honom. Precis som jag saknade mina närmaste vänner i Örebro när jag flyttade tillbaka.
Han kramade mig och sa att vi måste ses så mycket som möjligt innan jag sticker och jag bara stod där och grät för inför mitt inre öga såg jag bara mitt fulla schema... Jag torkade tårarna och han sa att jag gör rätt och att han är stolt över mig och att han kommer och hälsar på mig.
Efter mitt ångestsammanbrott i fredags var det i alla fall väldigt skönt att träffa honom och få lov att vara ledsen och bli förstådd utan att behöva förklara...
Imorgon börjar en ny vecka igen. Tiden går alldeles för fort. Och klockan är halv två och jag ska upp klockan sju igen... Fan!
Äsch, skit samma! Det kommer lösa sig och allt kommer att bli jättebra till slut... På nåt outgrundligtsätt kommer det att bli det. På riktigt.
Jon Blund har inte riktigt varit min vän på sistone. Det är väl det som egentligen utgör att jag inte riktigt klarar av min tillvaro. Jag är så fruktansvärt trött, för inte bara nog med att jag inte har så många timmar tid på mig att ligga ner, jag kan dessutom när jag väl ligger där, inte sova... Tror jag snittar runt en fem timmar per natt för tillfället och jag börjar tappa känslan för veckodagar. Min nästa hellediga dag är förutsiktligen i juli när jag åker till Helsingborg.
Och det är bara drygt två och en halv månader kvar till Hamburg. Jäklar vad läskigt...
I fredags kändes det inte alls bra, men för det mesta är jag positiv i grunden.
Har träffat en massa människor denna helgen som absolut vill träffa mig innan jag flyttar, jag kommer inte ens hinna med hälften, det vet jag, och det gjorde mig samtidigt ledsen och glad att höra det. Glad för att folk bryr sig och vill träffas, ledsen för att jag vet att det inte kommer funka och för att allt går för fort...
Med en polare var det riktigt illa. Han och jag träffas inte särskilt ofta, men när vi gör det är det intensivt och väldigt givande. Vi tänker väldigt lika och har alltid mycket att prata om. Han är som en storebror för mig och jag tror att jag är lite som en lillasyster för honom också. Honom träffade jag igår, innan dess hade vi inte setts sen i december. Han blev så glad, och jag blev så fruktansvärt ledsen för jag blev så smärtsamt medveten om hur mycket jag kommer sakna honom. Precis som jag saknade mina närmaste vänner i Örebro när jag flyttade tillbaka.
Han kramade mig och sa att vi måste ses så mycket som möjligt innan jag sticker och jag bara stod där och grät för inför mitt inre öga såg jag bara mitt fulla schema... Jag torkade tårarna och han sa att jag gör rätt och att han är stolt över mig och att han kommer och hälsar på mig.
Efter mitt ångestsammanbrott i fredags var det i alla fall väldigt skönt att träffa honom och få lov att vara ledsen och bli förstådd utan att behöva förklara...
Imorgon börjar en ny vecka igen. Tiden går alldeles för fort. Och klockan är halv två och jag ska upp klockan sju igen... Fan!
Äsch, skit samma! Det kommer lösa sig och allt kommer att bli jättebra till slut... På nåt outgrundligtsätt kommer det att bli det. På riktigt.
Slutspurt
Nu börjar de sista tre rundorna, vill säga de sista tre månaderna.
Om tre månader och två veckor börjar skolan i Hamburg. Shit, tiden går så sjukt fort! Men det känns bra. Jag ser fram emot det. Klart att det känns konstigt, och väldigt vemodigt ibland. Men jag vet att de vänner som verkligen är viktiga kommer jag behålla, de kommer alltid finnas där för mig och jag kommer alltid älska dem.
I helgen hade vi föreställning. Det gick bra. Jag är nöjd med mig själv och det jag presterade på scen. Det kändes som att jag kunde beröra.
I söndags morse, när jag tog tåget hem kl 7 på morgonen. Mörbultad av stress och för lite sömn, lätt marinerad i öl och regn och med upprivna ärr i hjärtat, insåg jag att det är bra att jag har mycket för mig fram till sommaren. Att mina veckor, helger, dagar och nätter är genomplanerade, där finns ingen plats för honom. Det är bra. Han är inte värd den smärtan. För han river i mina sår, han strör salt i dem och till och med hans bästa vänner säger att han inte är värd det. Det är ungefär så jag föreställer mig narkotikamissbruk: Du kan inte motstå och behöver det och för ögonblicket känns det bra, när du sprutar i dig eller sväljer giftet, men efteråt mår du så mycket sämre än innan. Det är exakt så: Jag är stark, mår bra, men har behov efter lite närhet. Det känns bra med hans läppar mot mina, hans armar kring mina skuldror, det känns bra när han säger att han var feg, att det kanske hade funkat i höstas, att vi kanske fattade fel beslut, det väcker hopp... Men efteråt, när han går därifrån och låtsas som ingenting, då gör det så fruktansvärt ont och jag känner mig så tom och övergiven. Som tur är går det aldrig längre än kyssar, men det räcker.
Han är den enda som kysser mig på pannan. Det är en sån vacker gest, det rör en på ett underligt sätt, det blir så intimt, så kärleksfullt... Och det enda jag kan tänka på är Brandi Carliles Hiding My Heart Away som jag inte kan höra eller spela längre utan att gråta:
You dropped me off at the train station. Put a kiss on top of my head. You watched me away, you watched me away. Then you went on back to your skyscrapers, neon lights and waiting papers, that you call home. You call it home.
I wish I could lay down beside you when the day is gone. And wake up with your smile against the morning sun. But like everything I've ever known you'll disappear one day. So I'll spend my whole life hiding my heart away.
Ingen har rätt att behärska mitt liv oavsett om det är med vilje eller ej. Jag tänker inte tillåta det längre.
För tillfället trivs jag för övrigt rätt bra med mig själv. Jag lyckas få tiden att räcka till för det som känns viktigt. Jag är visserligen trött och lite stressad, men jag vill ändå påstå att jag njuter ofta. Jag njuter av min vardag. Jag njuter av de framstegen jag gör, av det vi skapar med bandet, av det arbete som pågår med olika föreställningar, tentor, konserter och andra projekt. Det är kul, det är givande.
Och jag har inte haft panik på flera dagar!
Även om jag måste medge att jag fick en ganska rejäl klump i halsen idag när jag såg rapsfältet lysa gult i vårregnet och maskrosorna som redan hunnit bli till vita dunbollar. Smörblommorna blommar, äppel-, körsbärs- och päronträden med. Magnoliorna är nästan nakna medan det doftar gudomligt om syrenerna. Det är fascinerande hur växterna lyser när dagarna är regniga och gråa, på ett nästan spökligt sätt trotsar de det saknande ljuset. Man blir yr av skönheten.
Nu ska jag fortsätta njuta av det jag har. Och hitta ett sätt hur jag kan låta bli att gömma mitt hjärta samtidigt som jag inte låter någon bestämma över det...
Men jag är full av tillförsikt. Jag har så mycket roligt att se fram emot!
Bandkonsert, föreställningar, semester i Helsingborg, eventuellt besök från Örebro och en älskad väns brölopp i slutet av juli!
Härligt!!!
Slutspurt. Utan att tävla.
Om tre månader och två veckor börjar skolan i Hamburg. Shit, tiden går så sjukt fort! Men det känns bra. Jag ser fram emot det. Klart att det känns konstigt, och väldigt vemodigt ibland. Men jag vet att de vänner som verkligen är viktiga kommer jag behålla, de kommer alltid finnas där för mig och jag kommer alltid älska dem.
I helgen hade vi föreställning. Det gick bra. Jag är nöjd med mig själv och det jag presterade på scen. Det kändes som att jag kunde beröra.
I söndags morse, när jag tog tåget hem kl 7 på morgonen. Mörbultad av stress och för lite sömn, lätt marinerad i öl och regn och med upprivna ärr i hjärtat, insåg jag att det är bra att jag har mycket för mig fram till sommaren. Att mina veckor, helger, dagar och nätter är genomplanerade, där finns ingen plats för honom. Det är bra. Han är inte värd den smärtan. För han river i mina sår, han strör salt i dem och till och med hans bästa vänner säger att han inte är värd det. Det är ungefär så jag föreställer mig narkotikamissbruk: Du kan inte motstå och behöver det och för ögonblicket känns det bra, när du sprutar i dig eller sväljer giftet, men efteråt mår du så mycket sämre än innan. Det är exakt så: Jag är stark, mår bra, men har behov efter lite närhet. Det känns bra med hans läppar mot mina, hans armar kring mina skuldror, det känns bra när han säger att han var feg, att det kanske hade funkat i höstas, att vi kanske fattade fel beslut, det väcker hopp... Men efteråt, när han går därifrån och låtsas som ingenting, då gör det så fruktansvärt ont och jag känner mig så tom och övergiven. Som tur är går det aldrig längre än kyssar, men det räcker.
Han är den enda som kysser mig på pannan. Det är en sån vacker gest, det rör en på ett underligt sätt, det blir så intimt, så kärleksfullt... Och det enda jag kan tänka på är Brandi Carliles Hiding My Heart Away som jag inte kan höra eller spela längre utan att gråta:
You dropped me off at the train station. Put a kiss on top of my head. You watched me away, you watched me away. Then you went on back to your skyscrapers, neon lights and waiting papers, that you call home. You call it home.
I wish I could lay down beside you when the day is gone. And wake up with your smile against the morning sun. But like everything I've ever known you'll disappear one day. So I'll spend my whole life hiding my heart away.
Ingen har rätt att behärska mitt liv oavsett om det är med vilje eller ej. Jag tänker inte tillåta det längre.
För tillfället trivs jag för övrigt rätt bra med mig själv. Jag lyckas få tiden att räcka till för det som känns viktigt. Jag är visserligen trött och lite stressad, men jag vill ändå påstå att jag njuter ofta. Jag njuter av min vardag. Jag njuter av de framstegen jag gör, av det vi skapar med bandet, av det arbete som pågår med olika föreställningar, tentor, konserter och andra projekt. Det är kul, det är givande.
Och jag har inte haft panik på flera dagar!
Även om jag måste medge att jag fick en ganska rejäl klump i halsen idag när jag såg rapsfältet lysa gult i vårregnet och maskrosorna som redan hunnit bli till vita dunbollar. Smörblommorna blommar, äppel-, körsbärs- och päronträden med. Magnoliorna är nästan nakna medan det doftar gudomligt om syrenerna. Det är fascinerande hur växterna lyser när dagarna är regniga och gråa, på ett nästan spökligt sätt trotsar de det saknande ljuset. Man blir yr av skönheten.
Nu ska jag fortsätta njuta av det jag har. Och hitta ett sätt hur jag kan låta bli att gömma mitt hjärta samtidigt som jag inte låter någon bestämma över det...
Men jag är full av tillförsikt. Jag har så mycket roligt att se fram emot!
Bandkonsert, föreställningar, semester i Helsingborg, eventuellt besök från Örebro och en älskad väns brölopp i slutet av juli!
Härligt!!!
Slutspurt. Utan att tävla.