Panik!
Två dagar kvar...
Magen drar ihop sig. Noterna har inte kommit än. Jag mår illa, är helt slutkörd och nu börjar dessutom rösten krångla. Men jag ger mig inte! Så länge mitt hjärta slår tänker jag inte ge upp!
Tack Mattias och Suzy! Är glad att ni finns!
Två dagar kvar... usch - och samtidigt ...wohooo!
Magen drar ihop sig. Noterna har inte kommit än. Jag mår illa, är helt slutkörd och nu börjar dessutom rösten krångla. Men jag ger mig inte! Så länge mitt hjärta slår tänker jag inte ge upp!
Tack Mattias och Suzy! Är glad att ni finns!
Två dagar kvar... usch - och samtidigt ...wohooo!
Jo, det kommer gå! eller...?
Monologerna sitter, kläderna sitter, rollerna sitter, balladerna sitter, texterna sitter, känslan sitter. Nu återstår bara ett problem: jag saknar fortfarande noterna till en av låtarna... Shit. Kan bara hoppas att de kommer imorgon... De borde de göra, det måste de helt enkelt...
Jag litar på att andarna är med mig.
Det finns många människor jag saknar nu. Många som jag önskar jag kunde få krama om eller bli kramad av... Det är jobbigt, men jag försöker koncentrera mig på mig själv. Brukar ha lätt för det annars, förstår inte att det ska vara så svårt just nu när jag faktiskt borde vara egocentrerad... Nåväl.
Maria (sånglärare) är stolt över mig och nöjd med mig. Likaså Daniel (coachen). Det känns bra. Nu ska jag bara bevisa för mig själv att jag kan och bestämma mig för att jag verkligen vill.
Tre dagar kvar...
Man är inte mer vidskeplig än man gör sig
Jag har tagit en mineralvattenflaska och satt på lappar med ord som styrka, kärlek, tilltro, energi, pepp, fokus... Det var min chef som tipsade mig om att man kunde göra så. Vattnet anses ha en budbärarfunktion. Det tar upp orden och sen dricker man dem så man får i sig just energi, pepp, tilltro, kärlek och fokus. Det är klart att det bara funkar om man tror på det. Jag tycker det är en bra bild. Jag föreställer mig att vattnet verkligen innehåller det jag skrivit på lapparna och ser bildligt framför mig hur det strömmar in i min kropp.
Ungefär som när man ger lugnet och stressen varsin färg och sen tänker sig att man andas ut stressen i till exempel grått och in lugnet i ljusgult... Det hjälper.
Det hjälper också att lyssna på Greis och Timbuktu. (peut importe ce que je veux, l'important c'est que je le fasse) (det löser sig)
Det hjälper också att ta fram mitt mantra på nytt (jag är vacker, jag är stark, jag ska inta okänd mark).
Det hjälper konstigt nog också att titta igenom alla mina bilder på fb och inse att det har hänt mycket på kort tid, åt ett bra håll.
Min vecka fram till Wien blir kort och intensiv.
Tror att det ordet jag använder mest på min blogg förutom sjukt, otroligt och och, är intensivt.
Allra senast kommer ni höra från mig när det är över, det lovar jag.
Kramar om alla som vill bli omkramade!!
pepp!
Ungefär som när man ger lugnet och stressen varsin färg och sen tänker sig att man andas ut stressen i till exempel grått och in lugnet i ljusgult... Det hjälper.
Det hjälper också att lyssna på Greis och Timbuktu. (peut importe ce que je veux, l'important c'est que je le fasse) (det löser sig)
Det hjälper också att ta fram mitt mantra på nytt (jag är vacker, jag är stark, jag ska inta okänd mark).
Det hjälper konstigt nog också att titta igenom alla mina bilder på fb och inse att det har hänt mycket på kort tid, åt ett bra håll.
Min vecka fram till Wien blir kort och intensiv.
Tror att det ordet jag använder mest på min blogg förutom sjukt, otroligt och och, är intensivt.
Allra senast kommer ni höra från mig när det är över, det lovar jag.
Kramar om alla som vill bli omkramade!!
pepp!
Vet inte vad jag ska tro...
Nu har jag blivit besviken igen. Jag visste det. Jag kände det på mig. Men jag vägrade inse och riskerade att hoppas på det osannolika men bästa... Tja, vad lär jag mig av det? Lita på dina erfarenheter. Bry dig inte om hopp. Män(niskor) kommer alltid vara likadana. Du kommer råka ut för samma situationer om och om igen. Och det kommer alltid vara så att du inte får du det vill ha med har alldeles för mycket av det du inte vill ha... Respektive dem du inte vill ha...
Nåväl. Sånt är livet. "Tyvärr jag kan inte. Vi tar igen det en annan gång, okej?" = story of my life!
Vem annars har hört det så många gånger på så kort tid. Och tror ni det någonsinn blir en annan gång? Givetvis inte. En annan gång betyder: inte. Så enkelt är det.
Jag hatar det.
Min dag idag är ganska hatfylld. Steppen gick bra, men så kom jag in på en upprivande (emotionell) diskussion under rasten och Franziska tog isär mig på baletten helt och hållet. Åååååh, det gör mig så agressiv! Eländiga helvete! Gaaaaaa!!! Ebba här och Ebba där. Så kommer hon och drar i en, fastän jag gör mitt allra allra bästa. Hon nämner mitt namn och rättar mig mer än alla andra sammanlagt! Det är sånt slöseri! Lägg energin och korrekturerna på någon som bryr sig om balett. Hos mig är det enbart min jävlar anamma och min ilska som gör att jag kämpar. Inte ens att jag vill bevisa något för henne. Jag måste bara på något sätt undvika att skrika och börja slåss, då får det bli maximal kroppslig ansträngning i stället. Då lägger jag all min ilska, allt mitt hat i mitt ben som jag sen försöker slänga upp i luften så högt som möjligt. Eller i mina lår när jag hoppar. Eller i mina magmuskler när jag ska stå i arabeskposition.
Jag kom på många fula namn för henne idag. Och jag tänkte många tankar som skulle censurerats i tv angående baletten.
Jag tror att om jag skulle ha en kropp som var gjord för balett lite mer. Eller skulle kunna det lite bättre, så vore det genast mycket roligare, men nu är det det värsta som finns...
Och om en vecka har jag redan första auditiondagen bakom mig. Hur fan nu det ska gå...! Har ingen aning. Vet bara att jag på något sätt måste lyckas ta mig genom den här tiden. Även utan dejt. Utan att träffa vänner. Och med en jäkla massa förväntningar å ena sidan och misstro å andra sidan. Den som satsar får fiender. Så enkelt är det.
Jag önskar bara att jag kunde få gömma mig någonstans. Släppa taget och bara falla ner i någons öppna armar. Önskar ibland att jag kunde tro på en Gud.
Nåväl. Sånt är livet. "Tyvärr jag kan inte. Vi tar igen det en annan gång, okej?" = story of my life!
Vem annars har hört det så många gånger på så kort tid. Och tror ni det någonsinn blir en annan gång? Givetvis inte. En annan gång betyder: inte. Så enkelt är det.
Jag hatar det.
Min dag idag är ganska hatfylld. Steppen gick bra, men så kom jag in på en upprivande (emotionell) diskussion under rasten och Franziska tog isär mig på baletten helt och hållet. Åååååh, det gör mig så agressiv! Eländiga helvete! Gaaaaaa!!! Ebba här och Ebba där. Så kommer hon och drar i en, fastän jag gör mitt allra allra bästa. Hon nämner mitt namn och rättar mig mer än alla andra sammanlagt! Det är sånt slöseri! Lägg energin och korrekturerna på någon som bryr sig om balett. Hos mig är det enbart min jävlar anamma och min ilska som gör att jag kämpar. Inte ens att jag vill bevisa något för henne. Jag måste bara på något sätt undvika att skrika och börja slåss, då får det bli maximal kroppslig ansträngning i stället. Då lägger jag all min ilska, allt mitt hat i mitt ben som jag sen försöker slänga upp i luften så högt som möjligt. Eller i mina lår när jag hoppar. Eller i mina magmuskler när jag ska stå i arabeskposition.
Jag kom på många fula namn för henne idag. Och jag tänkte många tankar som skulle censurerats i tv angående baletten.
Jag tror att om jag skulle ha en kropp som var gjord för balett lite mer. Eller skulle kunna det lite bättre, så vore det genast mycket roligare, men nu är det det värsta som finns...
Och om en vecka har jag redan första auditiondagen bakom mig. Hur fan nu det ska gå...! Har ingen aning. Vet bara att jag på något sätt måste lyckas ta mig genom den här tiden. Även utan dejt. Utan att träffa vänner. Och med en jäkla massa förväntningar å ena sidan och misstro å andra sidan. Den som satsar får fiender. Så enkelt är det.
Jag önskar bara att jag kunde få gömma mig någonstans. Släppa taget och bara falla ner i någons öppna armar. Önskar ibland att jag kunde tro på en Gud.
Svaga ögonblick föder kreativt skapande
Tror jag berörde några hjärtan idag. Det är det det hela går ut på. Det är därför jag gör det jag gör...
Jag är fruktansvärt rädd och jag känner mig så öm, så matt, sönderslagen liksom, känslig, sårbar...
"Don't lose that vulnerability you show on stage."
Det finns ingen chans att jag skulle lyckas göra det. Min själ är för involverad i allt jag gör.
Det är ingenting jag spelar eller gör medvetet, jag bara är sån. Det är därför jag verkar vara arrogant ibland. Jag försöker skydda mig själv.
Önskar att jag hade en armé som bevakade min gränser, tullar som avgjorde vad som får komma in och vad som inte får det.
Tårarna är nära nuförtiden. Skratt och gråt ligger väldigt nära. Jag är så förvirrad att jag glömmer vad jag haft på mig, skriver fel (even thow istället för even though till exempel) , så svag att jag ger efter för en eventuell chans till lite närhet fastän jag vet att det bara kommer göra ont i slutändan...
Jag lever. Jag vet att jag lever. Men ibland känns det mer som att jag bara finns till, är, som en zombie...
Sömnlös, förvirrad, ensam, sårbar, smärtsamt medveten om vad jag inte kan, bärandes på ett berg av förväntningar.
Jag får inte ge upp. Det finns för många som litar på att jag ger allt för min dröm, som hoppas på att ha en kompis som kommer långt, beundrar min kämparglöd, är övertygade om att jag kan. Problemet är att de tror att det är lätt för mig. Att jag väljer en enkel och rolig väg. De fattar inte hur ont det gör, hur ensam man är och hur jobbigt det är när man gör om sin älskade hobby till yrke. Det är förjävligt. Och jag vet inte varför jag gör det. Men jag vet heller inte vad jag skulle göra istället...
Så fruktansvärt trött... Men skapandet idag gick bra. Mina låtar och nummer kommer att bli bra.
Bara jag är där, med fokus, passion och kärlek.
"Ingen kan tala om för dig vad som är rätt eller fel. Du är den enda som bestämmer vad som är äkta. Det är det svåraste men samtidigt det vackraste med teater..."
Jag är fruktansvärt rädd och jag känner mig så öm, så matt, sönderslagen liksom, känslig, sårbar...
"Don't lose that vulnerability you show on stage."
Det finns ingen chans att jag skulle lyckas göra det. Min själ är för involverad i allt jag gör.
Det är ingenting jag spelar eller gör medvetet, jag bara är sån. Det är därför jag verkar vara arrogant ibland. Jag försöker skydda mig själv.
Önskar att jag hade en armé som bevakade min gränser, tullar som avgjorde vad som får komma in och vad som inte får det.
Tårarna är nära nuförtiden. Skratt och gråt ligger väldigt nära. Jag är så förvirrad att jag glömmer vad jag haft på mig, skriver fel (even thow istället för even though till exempel) , så svag att jag ger efter för en eventuell chans till lite närhet fastän jag vet att det bara kommer göra ont i slutändan...
Jag lever. Jag vet att jag lever. Men ibland känns det mer som att jag bara finns till, är, som en zombie...
Sömnlös, förvirrad, ensam, sårbar, smärtsamt medveten om vad jag inte kan, bärandes på ett berg av förväntningar.
Jag får inte ge upp. Det finns för många som litar på att jag ger allt för min dröm, som hoppas på att ha en kompis som kommer långt, beundrar min kämparglöd, är övertygade om att jag kan. Problemet är att de tror att det är lätt för mig. Att jag väljer en enkel och rolig väg. De fattar inte hur ont det gör, hur ensam man är och hur jobbigt det är när man gör om sin älskade hobby till yrke. Det är förjävligt. Och jag vet inte varför jag gör det. Men jag vet heller inte vad jag skulle göra istället...
Så fruktansvärt trött... Men skapandet idag gick bra. Mina låtar och nummer kommer att bli bra.
Bara jag är där, med fokus, passion och kärlek.
"Ingen kan tala om för dig vad som är rätt eller fel. Du är den enda som bestämmer vad som är äkta. Det är det svåraste men samtidigt det vackraste med teater..."
Svaga ögonblick
I vissa ögonblick räcker ett ord, en blick, ett glas som krossas... Jag är svag. Undrar hur jag ska klara allt. Jag vet att det kommer gå bra och att det kommer ordna sig. Men det vore lättare om jag hade någon som höll om mig ibland.
Längtar så efter lite närhet och tröst. Det är så jäkla jobbigt att försöka bevisa för sig själv varje dag att man faktiskt är värd att göra det man gör.
Min sånglärarinna gjorde mig uppmärksam idag på att jag glömt bort att ha roligt när jag sjunger och dansar... Hon frågade vad sången betydde för mig innan jag började skolan. Innan hobbyn blev vardag. Jag sa att det var ett sätt att uttrycka känslor, ett sätt att koppla av från skolstress och sånt... "Var det roligt också?" frågade hon. Ja, det var det... Leta upp den glädjen igen och visa den. Tänk inte på teknik, tänk inte på andning, tänk inte på texten, tänk inte på hur du ser ut; tänk bara på hur roligt det är att sjunga.
Genast lät det 100 gånger bättre...
Jag har helt tappat glädjen med det jag gör. Det är nog den stora faran med att göra sin hobby till yrke. Det är så fruktansvärt synd. Hur ska jag kunna leva för något som inte ger mig glädje?
Det fyller mig med sorg att inse det. Ska från och med försöka tänka mer på det. Oavsett vad jag gör. Jag ska göra det med den där kärleken till dansen, sången, scenen som jag faktiskt har. Jag ska börja dansa istället för att bara härma rörelser...
Jag är så fruktansvärt trött. Jag orkar inte längre. Jag har fått eksem över hela benen igen. Och i armvecken. Jag tar duktigt min medicin, smörjer, har satt på konstnaglar för att inte kunna pilla upp sår, men jag lyckas inte hålla mig till min diet som jag egentligen skulle må bra av och jag sover alldeles för lite.
Just nu vill jag bara härifrån. Men det går inte. Och det är inte det jag vill på lång sikt. Det befriar mig inte från mig själv.
Jag har fått meditationsövningar och lyssnar på Timbuktu på morgnarna. Det måste lösa sig. Det måste finnas en väg som är rätt för mig. Frågan är bara vad som innebär rätt. Den rätta vägen är nog säkerligen inte den lättaste...
Koffein och socker får en att klara sig ett tag i alla fall. Det måste hålla 8 dagar till. Jag måste hålla 8 dagar till...
nej förresten 11 dagar. Till det är över...
Längtar så efter lite närhet och tröst. Det är så jäkla jobbigt att försöka bevisa för sig själv varje dag att man faktiskt är värd att göra det man gör.
Min sånglärarinna gjorde mig uppmärksam idag på att jag glömt bort att ha roligt när jag sjunger och dansar... Hon frågade vad sången betydde för mig innan jag började skolan. Innan hobbyn blev vardag. Jag sa att det var ett sätt att uttrycka känslor, ett sätt att koppla av från skolstress och sånt... "Var det roligt också?" frågade hon. Ja, det var det... Leta upp den glädjen igen och visa den. Tänk inte på teknik, tänk inte på andning, tänk inte på texten, tänk inte på hur du ser ut; tänk bara på hur roligt det är att sjunga.
Genast lät det 100 gånger bättre...
Jag har helt tappat glädjen med det jag gör. Det är nog den stora faran med att göra sin hobby till yrke. Det är så fruktansvärt synd. Hur ska jag kunna leva för något som inte ger mig glädje?
Det fyller mig med sorg att inse det. Ska från och med försöka tänka mer på det. Oavsett vad jag gör. Jag ska göra det med den där kärleken till dansen, sången, scenen som jag faktiskt har. Jag ska börja dansa istället för att bara härma rörelser...
Jag är så fruktansvärt trött. Jag orkar inte längre. Jag har fått eksem över hela benen igen. Och i armvecken. Jag tar duktigt min medicin, smörjer, har satt på konstnaglar för att inte kunna pilla upp sår, men jag lyckas inte hålla mig till min diet som jag egentligen skulle må bra av och jag sover alldeles för lite.
Just nu vill jag bara härifrån. Men det går inte. Och det är inte det jag vill på lång sikt. Det befriar mig inte från mig själv.
Jag har fått meditationsövningar och lyssnar på Timbuktu på morgnarna. Det måste lösa sig. Det måste finnas en väg som är rätt för mig. Frågan är bara vad som innebär rätt. Den rätta vägen är nog säkerligen inte den lättaste...
Koffein och socker får en att klara sig ett tag i alla fall. Det måste hålla 8 dagar till. Jag måste hålla 8 dagar till...
nej förresten 11 dagar. Till det är över...
Humor
Jag sitter just och kollar på ett blandat komediprogramm med tyska comedians och kabarettister. Det finns sjukt många duktiga och roliga människor. Försöker lära mig lite mer om humor och komedi. Känns som att det kan vara bra att kunna.
Har två roliga nummer i mitt auditionprogramm. Det ena är Agnes monolog ur L'école de femmes. Hon är supernaiv och berättar om första mötet med sin stora kärlek på ett underbart barnsligt sätt.
Det andra är Summer in Ohio från The Last Five Years, som jag dock sjunger på tyska. Den repade vi idag. Det är ett nummer som passar mig väldigt bra och som känns som nåt där jag kan visa vad jag kan. Jag kan sjunga och agera och dessutom vara rolig samtidigt. That's fun!
Har bestämt mig för att det viktigaste när det gäller nästa helg (intagningsproven är NÄSTA vecka! Aaaargh!) är att jag har kul. Att jag har kul och att jag gör mitt allra bästa. Det är det jag åker dit för.
Mycket mer kan jag själv inte ha inflytande över...
Torkar fortfarande tårarna jag fick av att läsa Mattias' blogg, fina, djupa Mattias som jag beundrar så, han som är så vis och så begåvad och så säker på vad han vill. Han skrev ett inlägg till mig! Till lilla mig!
Tack Mattias, du berör och stärker!
Jag är rädd på riktigt!
Idag har Pappa och jag bokat flyg och hotell i Wien. Han kommer med mig fastän han fyller år den helgen... Är otroligt tacksam att jag slipper åka själv. Är tillräckligt rädd som det är.
En av mina lärare/coaches har förklarat att "fear is directly proportional to talent" vilket innebär att ju räddare du är ju mer talenterad är du. Dessutom är man inte rädd för att misslyckas utan man är rädd för konsekvenserna ifall man faktiskt lyckas... Det är sant. Och det skrämmer mig ännu mer.
Jag är nervös och rädd och börjar tappa taget kring hela situationen. Jag har ingen aning hur det kommer vara, har inga bilder, inga föreställningar om det. Det enda jag vet är att det är dans först. Sen sång och efter sången görs första valet. De som blir över får spela, sen görs åter en cut och de som blir över då bjuds till personligt samtal och får sjunga, dansa och agera en gång till. Sen bestäms vilka som tas in på skolan.
Medan jag skriver ovanstående drar min mage ihop sig så att det gör riktigt ont. Som när man äter något riktigt surt på fastande mage. Ungefär.
En massa energier flyger runt i min kropp. Där finns allt. Det bubblar och håller på och delvis yttrar de sig i form av eksem. Rädslan och nervositeten och de negativa energierna jag delvis möter.
Jag kan omöjligt säga om grundkänslan är positiv eller inte, det enda jag vet är att jag måste ge allt. Jag har inget annat val. Det här är det jag är skapad för. Det tror jag i alla fall och det känns så.
Det känns varken bra eller dåligt, men det känns rätt.
Det händer saker och ting med mig. Det bubblar. Jag växer, utvecklas, går framåt. Och det är det som är målet.
Formulerade mitt livs mål spontant i lördags kväll utan att ens ha funderat på det särskilt mycket:
Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och veta att jag gjort allt jag gjort av med total övertygelse, fullt ut och av hela mitt hjärta. Jag vill ha vågat och riskerat, men viktigast är att jag alltid gjort mitt allra bästa i de situationer jag varit.
Fjärilen står för glädje. Glädje är det enda som människor verkligen är beredda att döda för. För mig står den även för liv, för kreativitet, för skönhet, frihet och egensinnighet. Allt det som jag eftertraktar.
En vacker dag blir det nog en liten tatuering ändå... Men bara en liten.
En av mina lärare/coaches har förklarat att "fear is directly proportional to talent" vilket innebär att ju räddare du är ju mer talenterad är du. Dessutom är man inte rädd för att misslyckas utan man är rädd för konsekvenserna ifall man faktiskt lyckas... Det är sant. Och det skrämmer mig ännu mer.
Jag är nervös och rädd och börjar tappa taget kring hela situationen. Jag har ingen aning hur det kommer vara, har inga bilder, inga föreställningar om det. Det enda jag vet är att det är dans först. Sen sång och efter sången görs första valet. De som blir över får spela, sen görs åter en cut och de som blir över då bjuds till personligt samtal och får sjunga, dansa och agera en gång till. Sen bestäms vilka som tas in på skolan.
Medan jag skriver ovanstående drar min mage ihop sig så att det gör riktigt ont. Som när man äter något riktigt surt på fastande mage. Ungefär.
En massa energier flyger runt i min kropp. Där finns allt. Det bubblar och håller på och delvis yttrar de sig i form av eksem. Rädslan och nervositeten och de negativa energierna jag delvis möter.
Jag kan omöjligt säga om grundkänslan är positiv eller inte, det enda jag vet är att jag måste ge allt. Jag har inget annat val. Det här är det jag är skapad för. Det tror jag i alla fall och det känns så.
Det känns varken bra eller dåligt, men det känns rätt.
Det händer saker och ting med mig. Det bubblar. Jag växer, utvecklas, går framåt. Och det är det som är målet.
Formulerade mitt livs mål spontant i lördags kväll utan att ens ha funderat på det särskilt mycket:
Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och veta att jag gjort allt jag gjort av med total övertygelse, fullt ut och av hela mitt hjärta. Jag vill ha vågat och riskerat, men viktigast är att jag alltid gjort mitt allra bästa i de situationer jag varit.
Fjärilen står för glädje. Glädje är det enda som människor verkligen är beredda att döda för. För mig står den även för liv, för kreativitet, för skönhet, frihet och egensinnighet. Allt det som jag eftertraktar.
En vacker dag blir det nog en liten tatuering ändå... Men bara en liten.
"Chlyklass" schweizisk HipHop/Rap på allra högsta nivå
Det är så sjukt härligt med bra konserter. Sådana kvällar då man får mer för pengarna än man skulle trott, då man känner sig förbunden med de som står på scen för att man vet att de sliter minst lika hårt som man själv, när man beundrar deras glädje och utstrålning och autencitet och förmågan att få Berns största konsertlokal utsåld och att gunga med. Då det bubblar i kroppen och känns alldeles varmt kring hjärtat för basen som surrar genom benen är så jäkla skön och texterna har djup och grovhet och killarna däruppe är visserligen inte särskilt snygga, men jäääkligt duktiga på det de gör.
Snackade med förbandet efteråt. Makalöst härliga killar. Öppna, utåtriktade, glada, snälla... Inga gangstas där inte... Bara killar med djup som genom rappen hittat ett sätt att ge uttryck för sina tankar, sin ilska, sina frustrationer, sitt emotionella djup, sin annorlundahet, sin kärlek till konst, språk och poesi. Så underbart! Inte mindre härligt så klart när de efter att ha frågat vad man själv sysslar med fattar att man också är musik och konstskapande börjar snacka sånt med en. När vi stod ute en gång för att min kompis ville röka (och lokalen vi var i är den enda rökfria i Bern än så länge) och jag förlorade mig i nån låt och stod och nynnade utan att vara medveten om det, kom en av killarna som stått på scen innan och började helt spontant beatboxa. Freestyle när det är som mest skrämmande och samtidigt som roligast!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
And now to something completely different (bara för att få med ett Montypyton citat här också): Bearbetade lite bilder Pappa tog för några veckor sen i skolan när vi hade öppet hus.
Så får ni i alla fall en chans att se hur jag ser ut en tisdagmorgon på en jazzlektion... Det har hänt en del så där gällande kroppsbyggnad och sånt. Men glöm ändå inte: it's work in progress...
Enjoy!
Crunches. Jajjemänn. Sean står på mina fötter för att göra det lite extra svårt...
Frontkicks. Inte precis det lättaste ska ni veta.
Egentligen ska benet upp till näsan...
Glissées... 
Tendues...
Pullback i diagonalen
Plié andra position...
En vacker dag kanske jag blir dansare ändå...;-)
Snackade med förbandet efteråt. Makalöst härliga killar. Öppna, utåtriktade, glada, snälla... Inga gangstas där inte... Bara killar med djup som genom rappen hittat ett sätt att ge uttryck för sina tankar, sin ilska, sina frustrationer, sitt emotionella djup, sin annorlundahet, sin kärlek till konst, språk och poesi. Så underbart! Inte mindre härligt så klart när de efter att ha frågat vad man själv sysslar med fattar att man också är musik och konstskapande börjar snacka sånt med en. När vi stod ute en gång för att min kompis ville röka (och lokalen vi var i är den enda rökfria i Bern än så länge) och jag förlorade mig i nån låt och stod och nynnade utan att vara medveten om det, kom en av killarna som stått på scen innan och började helt spontant beatboxa. Freestyle när det är som mest skrämmande och samtidigt som roligast!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
And now to something completely different (bara för att få med ett Montypyton citat här också): Bearbetade lite bilder Pappa tog för några veckor sen i skolan när vi hade öppet hus.
Så får ni i alla fall en chans att se hur jag ser ut en tisdagmorgon på en jazzlektion... Det har hänt en del så där gällande kroppsbyggnad och sånt. Men glöm ändå inte: it's work in progress...
Enjoy!
Crunches. Jajjemänn. Sean står på mina fötter för att göra det lite extra svårt...Frontkicks. Inte precis det lättaste ska ni veta.
Egentligen ska benet upp till näsan...
Glissées... Tendues... Pullback i diagonalenPlié andra position...
En vacker dag kanske jag blir dansare ändå...;-)JAAAAAAAAAAAAAAAA!!! Positiv energi!
Idag var jag nära att ge upp. Jag var så trött, helt slut. Jag fick tårar i ögonen så fort jag var ensam och önskade bara att någon kunde tala om för mig vad jag EGENTLIGEN ska göra med mitt liv. När jag dessutom fick reda på att min coach fortfarande inte fått tag i mina noter, och jag insåg att det är två veckor kvar till Performing Arts Audition, så fick jag helt enkelt panik och ville bara sluta.
Men så slog klockan kväll och coachen och jag jobbade stenhårt två timmar. Han var helt överväldigad av vad jag hade åstadkommit med Even Though från I Love You Because och efter ett tag lyckades han även övertyga mig om att det jag gör är bra.
När jag äntligen kom hem, upprymd men fruktansvärt nervös över hur det ska lösa sig med noterna och alltihopa, satte jag på datorn och i min inkorg ligger två mejl från vår musikaliske ledare med exakt de noterna jag behöver som PDF. Jag fick återigen tårar i ögonen, men denna gången för att jag insåg, att Gudarna och Andarna inte är emot mig som jag trodde, de ställer inga hinder för mig, de bara utmanar min förmåga till förtroende och tillit. Makterna är på min sida.
Nu ska jag bara göra allt som jag har inflytande över rätt och framförallt helhjärtat, då kommer det bli riktigt bra. Med Even Though har jag ett äss i ärmen=)
Det känns bra, nu kan jag sova. Godnatt!
Pepp!!
Men så slog klockan kväll och coachen och jag jobbade stenhårt två timmar. Han var helt överväldigad av vad jag hade åstadkommit med Even Though från I Love You Because och efter ett tag lyckades han även övertyga mig om att det jag gör är bra.
När jag äntligen kom hem, upprymd men fruktansvärt nervös över hur det ska lösa sig med noterna och alltihopa, satte jag på datorn och i min inkorg ligger två mejl från vår musikaliske ledare med exakt de noterna jag behöver som PDF. Jag fick återigen tårar i ögonen, men denna gången för att jag insåg, att Gudarna och Andarna inte är emot mig som jag trodde, de ställer inga hinder för mig, de bara utmanar min förmåga till förtroende och tillit. Makterna är på min sida.
Nu ska jag bara göra allt som jag har inflytande över rätt och framförallt helhjärtat, då kommer det bli riktigt bra. Med Even Though har jag ett äss i ärmen=)
Det känns bra, nu kan jag sova. Godnatt!
Pepp!!
"Du får inte vara här! Gå härifrån!"
Det försöker jag säga till den där känslan som kommer krypandes på kvällen. Det där som ljudlöst smyger sig in genom dörren, fram till sängen och kryper in under täcket.
Det var väldigt länge sen jag kände så här på allvar. Länge sen Tviveln, Oron, Paniken, Rädslan och Ångesten trängde sig så långt fram i mitt hjärta... Det är 17 dagar kvar till de första intagningsproven altså dem för Performing Arts Studios Vienna. Jag jobbar på tre låtar. Jag ska presentera två vid första skolan och tre vid den andra. Jag har noter för två låtar. Tyvärr är det inte samma två låtar. En låt som jag vill, ska och måste köra för Performing Arts har jag inga noter på. Det är vääääldigt dåligt. Jag har nämligen ingen plan b...
Trots att min coach påstår att det är en enkel låt och det kommer gå jättebra, får jag ont i magen när jag tänker på det.
Tack och lov kommer förmodligen familjen med första gången. Andra gången kommer jag nog behöva bo hos en kompis, men det verkar vara okej för honom...
Vi får väl se hur allt blir.
Jag är så upptagen i min värld att jag totalt har tappat kollen på allt annat. Allt som inte står i min kalender t.ex. existerar inte. Folk skrattar åt mig för det, men det är helt enkelt så jag funkar. Jag tappar bandet till en del vänner, jag stöter på avund och jag utmanas verkligen av ödet. Jag tänker inte ge upp.
Så jag ryter åt Panik/Ångest/Rädsla/Oro/Tvivel-känslorna att dra åt helvete! Jag vill inte ha dem under mitt täcke. Jag tänder doftljus, fokuserar alla mina tankar och känslor på lågan och hoppas att rosenkvartsen på mitt nattygsbord verkligen fångar upp onda andar och dåliga energier.
Hat kan bara bekämpas med kärlek, det onda förstår sig inte på kärlek utan förlorar mot det. Rädsla dör när den möter tilltro och tillförsikt. Det gäller att välja rätt vapen när man drar ut i krig!
Det var väldigt länge sen jag kände så här på allvar. Länge sen Tviveln, Oron, Paniken, Rädslan och Ångesten trängde sig så långt fram i mitt hjärta... Det är 17 dagar kvar till de första intagningsproven altså dem för Performing Arts Studios Vienna. Jag jobbar på tre låtar. Jag ska presentera två vid första skolan och tre vid den andra. Jag har noter för två låtar. Tyvärr är det inte samma två låtar. En låt som jag vill, ska och måste köra för Performing Arts har jag inga noter på. Det är vääääldigt dåligt. Jag har nämligen ingen plan b...
Trots att min coach påstår att det är en enkel låt och det kommer gå jättebra, får jag ont i magen när jag tänker på det.
Tack och lov kommer förmodligen familjen med första gången. Andra gången kommer jag nog behöva bo hos en kompis, men det verkar vara okej för honom...
Vi får väl se hur allt blir.
Jag är så upptagen i min värld att jag totalt har tappat kollen på allt annat. Allt som inte står i min kalender t.ex. existerar inte. Folk skrattar åt mig för det, men det är helt enkelt så jag funkar. Jag tappar bandet till en del vänner, jag stöter på avund och jag utmanas verkligen av ödet. Jag tänker inte ge upp.
Så jag ryter åt Panik/Ångest/Rädsla/Oro/Tvivel-känslorna att dra åt helvete! Jag vill inte ha dem under mitt täcke. Jag tänder doftljus, fokuserar alla mina tankar och känslor på lågan och hoppas att rosenkvartsen på mitt nattygsbord verkligen fångar upp onda andar och dåliga energier.
Hat kan bara bekämpas med kärlek, det onda förstår sig inte på kärlek utan förlorar mot det. Rädsla dör när den möter tilltro och tillförsikt. Det gäller att välja rätt vapen när man drar ut i krig!
Jag förtjänar att klara av det här
Ibland så är vissa dagar tuffa fastän det inte finns någon direkt anledning till det... Idag gjorde jag ingenting speciellt förutom att jag cyklade till och från skolan vilket tar vars 40 minuter (då cyklar jag så att jag är riktigt svettig när jag kommer fram) per väg. Så sammanlagt har jag cyklat 80 minuter idag, det kändes. Men jag var mycket tröttare än så. När jag kom hem kändes det som att jag hade haft en riktigt ansträngande 10timmarsdag, fastän jag började 10 och slutade 18. Med två och en halv timmars lunch... Jag skyller på cyklandet, men tror att anledningen för min trötthet ligger djupare. Det tär på mig, alltihopa. Hela situationen, med skola, jobb, band, repande, för lite sömn, växlande väder och avsaknaden av social närhet (hinner inte med mina vänner). Det stör mig mer än jag skulle trott att jag inte kunde vara med och se spexpremiären i år... Usch... Jag vill så mycket, men pengar och tid räcker bara inte till...
Jag önskar jag hade mer tid. Mer tid för allt.
Skulle vilja ha mer tid med R. Lära känna honom, ha kul, njuta av att vara med varandra... men han jobbar nästan alltid kväll och när han är ledig jobbar jag. Det är så man blir helt förtvivlad. Det kanske är bättre så. Jag vill ju helst inte ha något emotionellt så stort som håller mig kvar här när jag satsa på Wien. Jag vill vara helt fri. Fri från känslor gentemot någon. Fast å andra sidan är ju inte han heller bunden här, så det är väl bara att låta saker och ting flyta på och se hur det utvecklas. Jag mår bra av hans uppmärksamhet och jag mår bra av att han bryr sig. Det är det viktiga just nu. Oavsett vad det blir av det och hur allvarligt det är i slutänden så är det alltid skönt att vara en prinsessa i någons ögon.
Jag stöter ständigt emot mina gränser nu. Nu när det är mindre än tre veckor kvar, jag fortfarande saknar noter för två låtar, jag pushar mig stenhårt för att stå ut med min spegelbild (har en idé om att om jag är nöjd med det jag ser i spegeln när jag är själv så är det lättare att vara mitt bästa brevid 100 bmi 19-snyggingar. Tror att jag kan utsråla något då...), jag sliter med jobbet för att ha råd, jag sliter med skolan för att slippa bråk, jag försöker finnas där för nära kära som behöver mig och jag försöker att inte göra någon besviken. Det är inte lätt och det tar mycket energi och jag märker att det börjar ta emot, på alla håll och kanter. Min energi räcker liksom inte riktigt till.
Solen skiner i alla fall. Det gör allt väldigt mycket lättare om än fortfarande tungt...
Trots allt känner jag mig som konstnär och det känns riktigt bra. Det är så här jag vill och behöver leva för att kunna pressa ut det bästa ur mig. Att känna av gränserna behövs för att vilja ta steget över dem. Gå lite vidare, lite längre, högre, bättre, snyggare...
Jag förtjänar att klara av det här.
Jag önskar jag hade mer tid. Mer tid för allt.
Skulle vilja ha mer tid med R. Lära känna honom, ha kul, njuta av att vara med varandra... men han jobbar nästan alltid kväll och när han är ledig jobbar jag. Det är så man blir helt förtvivlad. Det kanske är bättre så. Jag vill ju helst inte ha något emotionellt så stort som håller mig kvar här när jag satsa på Wien. Jag vill vara helt fri. Fri från känslor gentemot någon. Fast å andra sidan är ju inte han heller bunden här, så det är väl bara att låta saker och ting flyta på och se hur det utvecklas. Jag mår bra av hans uppmärksamhet och jag mår bra av att han bryr sig. Det är det viktiga just nu. Oavsett vad det blir av det och hur allvarligt det är i slutänden så är det alltid skönt att vara en prinsessa i någons ögon.
Jag stöter ständigt emot mina gränser nu. Nu när det är mindre än tre veckor kvar, jag fortfarande saknar noter för två låtar, jag pushar mig stenhårt för att stå ut med min spegelbild (har en idé om att om jag är nöjd med det jag ser i spegeln när jag är själv så är det lättare att vara mitt bästa brevid 100 bmi 19-snyggingar. Tror att jag kan utsråla något då...), jag sliter med jobbet för att ha råd, jag sliter med skolan för att slippa bråk, jag försöker finnas där för nära kära som behöver mig och jag försöker att inte göra någon besviken. Det är inte lätt och det tar mycket energi och jag märker att det börjar ta emot, på alla håll och kanter. Min energi räcker liksom inte riktigt till.
Solen skiner i alla fall. Det gör allt väldigt mycket lättare om än fortfarande tungt...
Trots allt känner jag mig som konstnär och det känns riktigt bra. Det är så här jag vill och behöver leva för att kunna pressa ut det bästa ur mig. Att känna av gränserna behövs för att vilja ta steget över dem. Gå lite vidare, lite längre, högre, bättre, snyggare...
Jag förtjänar att klara av det här.
Upprymd och slut!
Jag är helt färdig. Känner mig som en cykel med för lite luft i däcken. Det går fortfarande att komma upp för backen men det är jäkligt osunt för cykeln...
Nåväl, på något sätt kommer det nog att bli bra.
Repandet med dramaturgen gick i alla fall jättebra. Över alla förväntningar! Vi fick mycket gjort idag.
Ska bli spännande att lyssna på inspelningarna från repet. Spelar in allt så att jag slipper göra anteckningar...
Igår och idag har det varit vår. Riktigt sköna temperaturer. Jag har tagit fram min röda kavaj med de vita knapparna och de nyköpta diva-solbrillorna har fått sitta på näsan några gånger. Härligt! I fredags drack vi kaffe utomhus efter lunchen första gången i år. I solen!!! Och utan ytterkläder! Aaaaah! Najs!
När jag gick hem från stationen ikväll och fåglarna kvittrade så jag blev rädd att de skulle trilla ner från träden och överröstade Winnerbäcks Farväl Jupiter i hörlurarna kände jag att dagens inlägg måste innehålla två saker:
1. Fjärilen symboliserar i de flesta kulturer Glädje. Och enligt nån kinesisk filosof så är glädje det enda som människor verkligen är beredda att dö för.
2. En vemodig vårdikt som jag kom att tänka på om en nalle som blir så vemodig på våren när han ser alla par utomhus för han är för gammal och ligger bara och ruttnar uppe på vinden...
Vår och vemod
När det våras blir Nalle alltid vemodig - eller som han själv säger i sina vemodigaste stunder:
- O v ä, vad jag blir v ä m o d i g !
Det våras, det våras,
och Nalles ögon tåras.
Det kvirrar och det pirrar,
nur leker alla firrar,
och metarna de hoppas,
och knopparna de knoppas
i Nolhaga allé.
Men är det nån idé?
O ve , o ve, o ve!
Det sjuder och det spirar,
och Nalle står och plirar,
och kalvarna de dansar,
och hundarna de svansar.
Det bilas och de bussas,
och paren går och pussas,
och han vill pussas med,
men han är femtitre.
O ve, o ve, o ve!
Det trallas, det visslas,
det tasslas och det tisslas,
men Nalle är allena
och nött och stel i bena.
Han vämod svämmar över,
en näsduk han behöver.
- Var är den? Vä, o vä!
O vår, jag blir disträ!
Var är min portmonnä?
Det våras, det våras
och Nalles ögon tåras.
Nu kväker alla lammen
och grodorna i dammen,
och sparvarna har hippa,
men Nalle han vill slippa.
- O vä, o vä, o vår,
du är förfärligt svår!
Jag hoppas du förgår!
Britt G. Hallqvist
Jäklar, vilken tjej!
Vi hade jazz med Alex idag istället för Sean. Alex dansar i ett danskompani för SF DRS (Schweiz tv). Hon är lång, har färgat blont hår, vackra ögon och en helt sjukt häftig kropp! Bara muskler! På ett snyggt sätt... Det var svårt att koncentrera sig på det hon ville lära oss för det gick liksom inte att få blicken ifrån henne.... Wow! Jag vill också ha en sån kropp, en sån utstråling och en sån engelska! Min nya stora förebild.
Hon försökte lära oss gå och dansa och snurra och hoppa i höga skor. Det är inte lätt, mina vänner. Jag trodde jag kunde det där med klackar, men nu vet jag att det bara var en illusion...
Nåväl, en sak att öva på helt enkelt=)
Igår scannade Pappa gamla dia-bilder från för ungefär 15 år sen... Det var lite vemodigt att se de bilderna. Det händer så fruktansvärt mycket. Men där fanns en riktigt fin bild på Pia och mig. Den ska jag skriva ut och skicka nångång när jag får tid. Sen fanns där en bild på Emil, min första "pojkvän". Jag var helt enkelt tvungen att kolla om han fanns på Ansiktsboken. Givetvis=) Och det verkar som att vi har en otrolig massa gemensamma intressen. Ska bli spännande.
Det verkar som att det kommer bli nödvändigt att köra en Sverige-turné i sommar eller höst och hälsa på i Örebro, Göteborg, Stockholm och Kungsör... Får väl grunda en fond dit man kan betala in en slant om man vill stötta mitt företagande. För sparpengarna lär inte räcka hur snålt jag än lever... Nåväl, hoppet dör sist och viljan finns i alla fall där.
Ni som bor i Örebro; GÅ OCH KOLLA PÅ FARAOS FÖRBANNELSE!!!! örebrospexet
Det är en order!!!!!!!!
Hon försökte lära oss gå och dansa och snurra och hoppa i höga skor. Det är inte lätt, mina vänner. Jag trodde jag kunde det där med klackar, men nu vet jag att det bara var en illusion...
Nåväl, en sak att öva på helt enkelt=)
Igår scannade Pappa gamla dia-bilder från för ungefär 15 år sen... Det var lite vemodigt att se de bilderna. Det händer så fruktansvärt mycket. Men där fanns en riktigt fin bild på Pia och mig. Den ska jag skriva ut och skicka nångång när jag får tid. Sen fanns där en bild på Emil, min första "pojkvän". Jag var helt enkelt tvungen att kolla om han fanns på Ansiktsboken. Givetvis=) Och det verkar som att vi har en otrolig massa gemensamma intressen. Ska bli spännande.
Det verkar som att det kommer bli nödvändigt att köra en Sverige-turné i sommar eller höst och hälsa på i Örebro, Göteborg, Stockholm och Kungsör... Får väl grunda en fond dit man kan betala in en slant om man vill stötta mitt företagande. För sparpengarna lär inte räcka hur snålt jag än lever... Nåväl, hoppet dör sist och viljan finns i alla fall där.
Ni som bor i Örebro; GÅ OCH KOLLA PÅ FARAOS FÖRBANNELSE!!!! örebrospexet
Det är en order!!!!!!!!
Han
Jag läser en blogg som jag egentligen inte borde läsa sen nästan 15 månader tillbaka. Jag borde inte, men jag gör det om och om igen, hela tiden. Det är som en drog. Det får mig att må dåligt och längta tillbaka något som aldrig kommer bli så igen. Det får mig att minnas sorgen och den otroliga smärtan jag gick igenom en hel månad på grund av honom. Han lägger upp bilder på sig själv och han blir bara snyggare och snyggare för var dag. Jag kommer aldrig få en sån kille igen, jag missade min chans. Förr eller senare hade det tagit slut i vilket fall. Vi är båda för ambitiösa och har för höga mål. Det skulle aldrig gått. Men ändå suckar jag när jag ser hans blick på bilderna och tänker att de där ögonen en gång såg på mig på ett väldigt speciellt sätt. Nu har han dessutom blivit vuxen och flyttat hemifrån. Han har gått om mig på mognadsskalan.
Han är inte den enda jag saknar så.
Jag kan sitta på facebook och kolla på bilder och fastna i bilderna på honom, eller honom, eller honom...
Läste gamla dagboksinlägg idag och märkte hur beroende jag är av kärlek och att det bara är avsaknaden av uppmärksamhet som får mig att längta mig tillbaka till föredettingar och glömma allt som inte funkade då, allt som gjorde ont då när det inte var slut än.
Alla förhållanden har sina underbara solsidor. Varje kille har sina personliga, vackra egendomligheter. Varje kärlek har sina minnesvärda ögonblick. Jag önskar att ingenting tog slut, att jag kunde ha allt på en gång och att jag slapp ta mig an nya utmaningar, nya människor, nya kärlekar. Det finns ju en anledning till att det heter kär-LEK.
Jag tycker inte om lekar. Och jag gillar inte att spela spel. Det känns så oväsentligt och onödigt och ytligt.
Jag gillar inte ytligt. Jag vill ha djup och samhörighet. Jag vill ha någon som förstår.
Han är inte den enda jag saknar så.
Jag kan sitta på facebook och kolla på bilder och fastna i bilderna på honom, eller honom, eller honom...
Läste gamla dagboksinlägg idag och märkte hur beroende jag är av kärlek och att det bara är avsaknaden av uppmärksamhet som får mig att längta mig tillbaka till föredettingar och glömma allt som inte funkade då, allt som gjorde ont då när det inte var slut än.
Alla förhållanden har sina underbara solsidor. Varje kille har sina personliga, vackra egendomligheter. Varje kärlek har sina minnesvärda ögonblick. Jag önskar att ingenting tog slut, att jag kunde ha allt på en gång och att jag slapp ta mig an nya utmaningar, nya människor, nya kärlekar. Det finns ju en anledning till att det heter kär-LEK.
Jag tycker inte om lekar. Och jag gillar inte att spela spel. Det känns så oväsentligt och onödigt och ytligt.
Jag gillar inte ytligt. Jag vill ha djup och samhörighet. Jag vill ha någon som förstår.
Åstadkommor
När jag har så mycket på gång som jag har nu, så händer det ibland att tankarna drar iväg med mig, eller att jag kommer på mig själv med att fundera på saker och ting.
Jag pratade så mycket om hur förra året skulle bli. Det skulle vara mitt stora år och jag skulle förverkliga mig själv. Under andra halvan av 2008 kändes det som att allt skulle lugna ner sig och få struktur och lite vardaglighet i år. Men nu blir allt annorlunda. Det är ju alltid så visserligen, framförallt i mitt liv...
Något - vad det nu än är - driver mig att vilja mer. Bra räcker inte. Lugn och ro funkar inte. Normalt är helt otänkbart. Jag är helt enkelt inte som alla andra, och det börjar jag nu äntligen vänja mig vid och är på god väg att acceptera det.
Jag önskar att jag kunder skriva ett inspirerande och fantastiskt inlägg med en massa vishet, men jag kan inte formulera mig. Det enda jag vet är att jag måste vidare och att mitt mål är att bli så bra jag någonsinn kan bli, få ut allt ur min begåvning, min potential.
From the good to the better to the best. Never gonna let good be my measure.
Det är en svår balansgång mellan att alltid sträva efter mer, vilja mer, inte stanna, men ändå vara nöjd med det man åstadkommit hittills. Att sträva efter att bli bättre och ständigt överträffa sig själv är inte samma sak som att vara missnöjd med sig själv. Man måste se att man gör framsteg, glädjas över dem. Sätta sig en stund i solen och dricka en kopp gott kaffe. Sen kan man stärkt av framgången gå vidare.
Jag håller på att lära mig det och är väldigt stolt över det.
Dessutom har jag gjort ett enormt framsteg: Jag kan vara i nuet. När jag gör något eller är någonstans så har jag aktivt bestämt mig för det och är där i det ögonblicket helt och hållet. När jag jobbar så jobbar jag. När jag dansar så dansar jag. När jag är med en vän så är jag där med den vännen då. Jag funderar inte på andra saker samtidigt. Jag känner inte att jag borde göra något annat egentligen. Jag har ju bestämt mig för att göra det jag gör.
Det betyder väldigt mycket för mig. För just på det sättet har jag länge hållit på att gå sönder. Genom att tro att jag måste eller borde göra något annat egentligen, har jag aldrig kunnat njuta av det jag gjort. Jag var alltid ett steg längre med tankarna och det förstör allt annat. För då är man inte ens överallt, man är helt plötsligt ingenstans alls längre.
Dessutom har jag lärt mig säga nej och vara ärlig mot mig själv. Jag lyckas inte alltid, givetvis, men jag lyckas i alla fall ibland, vilket redan är ett väldigt kliv åt rätt håll.
Nu ska jag använda min fria söndag till nödvändigheter som skattedeklaration, tvätt och dammsugning samt CV-skrivning och textlärning.
Förresten så ligger här åter en decimeter snö, efter att vi varit uppe i över 10 plusgrader och vänt... Jag vill inte ha vinter mer! Jag längtar efter knälånga leggings, sandaletter, ballerinaskor, tunna koftor, snygga kavajer, tunikor i härliga färger... Uteserveringar, ljumma kvällar, krokusar och snödroppar och tulpaner! Jag vill kunna cykla till skolan utan att frysa rumpan av mig! Snälla vår, kom så snart som möjligt!!!
Jag pratade så mycket om hur förra året skulle bli. Det skulle vara mitt stora år och jag skulle förverkliga mig själv. Under andra halvan av 2008 kändes det som att allt skulle lugna ner sig och få struktur och lite vardaglighet i år. Men nu blir allt annorlunda. Det är ju alltid så visserligen, framförallt i mitt liv...
Något - vad det nu än är - driver mig att vilja mer. Bra räcker inte. Lugn och ro funkar inte. Normalt är helt otänkbart. Jag är helt enkelt inte som alla andra, och det börjar jag nu äntligen vänja mig vid och är på god väg att acceptera det.
Jag önskar att jag kunder skriva ett inspirerande och fantastiskt inlägg med en massa vishet, men jag kan inte formulera mig. Det enda jag vet är att jag måste vidare och att mitt mål är att bli så bra jag någonsinn kan bli, få ut allt ur min begåvning, min potential.
From the good to the better to the best. Never gonna let good be my measure.
Det är en svår balansgång mellan att alltid sträva efter mer, vilja mer, inte stanna, men ändå vara nöjd med det man åstadkommit hittills. Att sträva efter att bli bättre och ständigt överträffa sig själv är inte samma sak som att vara missnöjd med sig själv. Man måste se att man gör framsteg, glädjas över dem. Sätta sig en stund i solen och dricka en kopp gott kaffe. Sen kan man stärkt av framgången gå vidare.
Jag håller på att lära mig det och är väldigt stolt över det.
Dessutom har jag gjort ett enormt framsteg: Jag kan vara i nuet. När jag gör något eller är någonstans så har jag aktivt bestämt mig för det och är där i det ögonblicket helt och hållet. När jag jobbar så jobbar jag. När jag dansar så dansar jag. När jag är med en vän så är jag där med den vännen då. Jag funderar inte på andra saker samtidigt. Jag känner inte att jag borde göra något annat egentligen. Jag har ju bestämt mig för att göra det jag gör.
Det betyder väldigt mycket för mig. För just på det sättet har jag länge hållit på att gå sönder. Genom att tro att jag måste eller borde göra något annat egentligen, har jag aldrig kunnat njuta av det jag gjort. Jag var alltid ett steg längre med tankarna och det förstör allt annat. För då är man inte ens överallt, man är helt plötsligt ingenstans alls längre.
Dessutom har jag lärt mig säga nej och vara ärlig mot mig själv. Jag lyckas inte alltid, givetvis, men jag lyckas i alla fall ibland, vilket redan är ett väldigt kliv åt rätt håll.
Nu ska jag använda min fria söndag till nödvändigheter som skattedeklaration, tvätt och dammsugning samt CV-skrivning och textlärning.
Förresten så ligger här åter en decimeter snö, efter att vi varit uppe i över 10 plusgrader och vänt... Jag vill inte ha vinter mer! Jag längtar efter knälånga leggings, sandaletter, ballerinaskor, tunna koftor, snygga kavajer, tunikor i härliga färger... Uteserveringar, ljumma kvällar, krokusar och snödroppar och tulpaner! Jag vill kunna cykla till skolan utan att frysa rumpan av mig! Snälla vår, kom så snart som möjligt!!!
En känslomässigt intensiv dag
Baletten gick bra, jag fick till och med en och annan komplimang. På jazzen med Anja var det premiär för första komplimangen, sådana ger hon sällan och än mindre till mig... Det var lite häftigt!
Så kom första besvikelsen: Daniel, min coach, skickade sms om att vi inte får lov att göra vår solocoaching på skolan, därför att Carole, rektorn, tror att det är han som lockar bort oss från Bern. Mmm, konservatoriet i Wien betalar honom för att han ska hämta elever från andra skolor, för de har ju för få, ELLER HUR! Not!
Nåväl, jag blev asförbannad på den här eländiga helvetes skolan och jag vet att min sånglärarinna har bidragit en hel del till det här problemet också och att Carole har något emot mig sedan jag berättat att jag söker till Wien.
Stressade iväg utan att hinna käka lunch för att komma i tid till en av mina bästa killkompisars mammas begravning/avskedsgudtjänst. Första gången i en kyrka sedan jul 08, många känslor och minnen som kom upp när vi sjöng sånger och jag hörde ord jag själv sagt uppe på scen för många år sedan. Miko var glad att jag var med och efter mingelmat efteråt gick han och jag, hans tjej och Ruben, en gemensam polare, och drack en öl (dvs de drack öl och jag drack cola light...)
Det var bra att jag var där, att jag var med, men det var väldigt omtumlande och skakade om mig en hel del vad gäller minnen, spiritualitet, förträngda besvikelser, tro...
Till slut träffade jag Daniel ändå, fast på stan istället för skolan. Vi drack caramel machiato på Starbucks och pratade igenom allt. Nu vet jag hur jag ska skriva mitt CV, jag vet hur jag ska förhålla mig på antagningsproven, jag vet hur mina karaktärer som jag ska spela i låtarna och monologerna ska se ut och jag vet att Daniel, trots sina 20åriga musicalerfarenheter eller just därför, är övertygad om att det finns en plats för mig i den tysktalande muscalbranchen.
Gissa om det känns bra? Han utstrålar en sån positiv energi, så att jag blir helt uppfylld när jag går därifrån. Hans tro på mig är så stark att jag nästan lyckas tro på mig själv. Jag vågar bara inte riktgt...
Många olika känslor hinner man igenom en dag som denna. I slutändan var väl allt bra egentligen. Men det tar på krafterna helt enkelt.
nu ska jag sova och imorgon blir en helt datorfri dag... härligt! det behövs ibland...
Så kom första besvikelsen: Daniel, min coach, skickade sms om att vi inte får lov att göra vår solocoaching på skolan, därför att Carole, rektorn, tror att det är han som lockar bort oss från Bern. Mmm, konservatoriet i Wien betalar honom för att han ska hämta elever från andra skolor, för de har ju för få, ELLER HUR! Not!
Nåväl, jag blev asförbannad på den här eländiga helvetes skolan och jag vet att min sånglärarinna har bidragit en hel del till det här problemet också och att Carole har något emot mig sedan jag berättat att jag söker till Wien.
Stressade iväg utan att hinna käka lunch för att komma i tid till en av mina bästa killkompisars mammas begravning/avskedsgudtjänst. Första gången i en kyrka sedan jul 08, många känslor och minnen som kom upp när vi sjöng sånger och jag hörde ord jag själv sagt uppe på scen för många år sedan. Miko var glad att jag var med och efter mingelmat efteråt gick han och jag, hans tjej och Ruben, en gemensam polare, och drack en öl (dvs de drack öl och jag drack cola light...)
Det var bra att jag var där, att jag var med, men det var väldigt omtumlande och skakade om mig en hel del vad gäller minnen, spiritualitet, förträngda besvikelser, tro...
Till slut träffade jag Daniel ändå, fast på stan istället för skolan. Vi drack caramel machiato på Starbucks och pratade igenom allt. Nu vet jag hur jag ska skriva mitt CV, jag vet hur jag ska förhålla mig på antagningsproven, jag vet hur mina karaktärer som jag ska spela i låtarna och monologerna ska se ut och jag vet att Daniel, trots sina 20åriga musicalerfarenheter eller just därför, är övertygad om att det finns en plats för mig i den tysktalande muscalbranchen.
Gissa om det känns bra? Han utstrålar en sån positiv energi, så att jag blir helt uppfylld när jag går därifrån. Hans tro på mig är så stark att jag nästan lyckas tro på mig själv. Jag vågar bara inte riktgt...
Många olika känslor hinner man igenom en dag som denna. I slutändan var väl allt bra egentligen. Men det tar på krafterna helt enkelt.
nu ska jag sova och imorgon blir en helt datorfri dag... härligt! det behövs ibland...
Mycket i huvudet
Jag skulle så gärna vilja skriva om allt det som surrar runt i huvudet. Få ner det på papper, eller åtminstone en bildskärm, få struktur på det hela... Men det går liksom inte, jag lyckas inte sätta ord på det. Jag har nu fått inspelningarna på låtarna jag ska lära mig. Hoppas på att få noterna på torsdag, men nu kan jag i alla fall komma in i det lite...
Det pirrar i magen hela tiden. Inte som när man är kär, men som när något stort stundar.
Det här är stort, för mig, i min värld. Riktigt riktigt stort.
2009 har börjat bra och intensivt, jag hoppas det kommer fortsätta så. Mycket händer i alla fall hela tiden. Jag känner varje dag hur jag utvecklas mer och mer, hur jag drivs framåt av någon magisk kraft som fyller mig med längtan och ambition. Jag vill mer! Jag vill komma långt!
Samtidigt som jag ger allt inför auditions fylls jag av en längtan att få träffa och umgås med alla de människorna som betyder mycket för mig! Jag saknar mina vänner i Sverige, jag saknar mina bästisar som är lika upptagna som jag, jag saknar mina polare som är ute och festar, jag saknar mina nästkusiner och kusiner och ser jättemycket fram emot att Farmor och Farfar kommer och hälsar på i påsk! Jag tar kontakt med gamla vänner och de känns viktigare än någonsinn fastän jag egentligen inte har tid! Jag längtar så efter kärlek, ömhet, vänskap, mys... En axel att luta huvudet mot, någon som masserar min ömma nacke... Någon som bara är där och ger mig en puss på kinden och säger att jag är bäst... Det vore skönt att ha nu. Men men, man kan inte förvänta sig att någon är beredd att ge när man själv bara vill ta!
Mitt mål är inom synhåll, jag har en så tydlig fokus, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag har aldrig gått den här vägen förut, det finns inga skyltar, ingen gps, inte ens en karta... Men om jag blundar så kanske mitt hjärta pekar...
Nu är det en månad kvar till audition för Performing Arts Studios Vienna. Gaaaaaah!!!! Sååå spännande!
Hoppas jag får sova några timmar ändå...:-S
Det pirrar i magen hela tiden. Inte som när man är kär, men som när något stort stundar.
Det här är stort, för mig, i min värld. Riktigt riktigt stort.
2009 har börjat bra och intensivt, jag hoppas det kommer fortsätta så. Mycket händer i alla fall hela tiden. Jag känner varje dag hur jag utvecklas mer och mer, hur jag drivs framåt av någon magisk kraft som fyller mig med längtan och ambition. Jag vill mer! Jag vill komma långt!
Samtidigt som jag ger allt inför auditions fylls jag av en längtan att få träffa och umgås med alla de människorna som betyder mycket för mig! Jag saknar mina vänner i Sverige, jag saknar mina bästisar som är lika upptagna som jag, jag saknar mina polare som är ute och festar, jag saknar mina nästkusiner och kusiner och ser jättemycket fram emot att Farmor och Farfar kommer och hälsar på i påsk! Jag tar kontakt med gamla vänner och de känns viktigare än någonsinn fastän jag egentligen inte har tid! Jag längtar så efter kärlek, ömhet, vänskap, mys... En axel att luta huvudet mot, någon som masserar min ömma nacke... Någon som bara är där och ger mig en puss på kinden och säger att jag är bäst... Det vore skönt att ha nu. Men men, man kan inte förvänta sig att någon är beredd att ge när man själv bara vill ta!
Mitt mål är inom synhåll, jag har en så tydlig fokus, men jag vet inte hur jag ska ta mig dit. Jag har aldrig gått den här vägen förut, det finns inga skyltar, ingen gps, inte ens en karta... Men om jag blundar så kanske mitt hjärta pekar...
Nu är det en månad kvar till audition för Performing Arts Studios Vienna. Gaaaaaah!!!! Sååå spännande!
Hoppas jag får sova några timmar ändå...:-S
There's a fine fine line
There's a fine fine line between a lover and a friend
There's a fine fine line between reality and pretend
And you never know till you reach the top if it was worth the uphill-climb
There's a fine fine line between love and the waste of time
There's a fine fine line between a fairytale and a lie
There's a fine fine line between you're wonderful and goobye
I guess if someone doesn't love you back that isn't such a crime
There's a fine fine line between love and the waste of your time
And I don't have the time to waste on you anymore
I don't think that you even know what you're looking for
For my own sanity I gotta close the door and walk away
There's a fine fine line between together and not
There's a fine fine line between what you wanted and what you got
You have to go after the things you want while you're still in your prime
There's a fine fine line between love and the waste of time
Avenue Q
There's a fine fine line between reality and pretend
And you never know till you reach the top if it was worth the uphill-climb
There's a fine fine line between love and the waste of time
There's a fine fine line between a fairytale and a lie
There's a fine fine line between you're wonderful and goobye
I guess if someone doesn't love you back that isn't such a crime
There's a fine fine line between love and the waste of your time
And I don't have the time to waste on you anymore
I don't think that you even know what you're looking for
For my own sanity I gotta close the door and walk away
There's a fine fine line between together and not
There's a fine fine line between what you wanted and what you got
You have to go after the things you want while you're still in your prime
There's a fine fine line between love and the waste of time
Avenue Q
1 mars
- Så ni äter kängurukött här?
- Ja.
- Hur smakar det?
- Ungefär som pingvin.
*pling*
Brorsan brukar ägna sig åt roliga små lekar på tåget hem från jobbet. Han öppnar fönstret (mitt i kalla vintern!!!) och ser riktigt sur och stöddig ut och tar tid på sin superklocka hur lång tid det tar tills någon ber honom stänga fönstret igen.
Ibland tar det bara två minuter tills någon vänlig herre artigt undrar om det skulle göra honom något att möjligen stänga fönstret igen.
Ibland tar det ända tills Brorsan kliver av tåget. Då reser sig genast tjejen som med mössa och halsduk och jacka och vantar suttit och huttrat mittemot honom, stänger fönstret och andas ut.
Var och en har vi våra små underligheter och vanor när det gäller tågresor. Själv brukar jag ägna mig åt att sitta och mumla texter eller summa på låtar. Folk brukar stirra på mig med den där blicken som så tydligt säger: Herregud, hoppas det inte smittas!
Sista festen
Igår var det fest skulle man kunna tro... Haha, den började med singstar hos Maria och slutade på sista bussen klockan 4.30. Däremellan var vi ute, hela tiden. Bland karnevalsorkestrar, andra utklädda tokar, narrar och djur. Åtta tjejer, utklädda till pirater *harr*, med en eller annan droppe alkohol i blodet, glada, högljudda, tokiga och framförallt väääldigt tjejiga och fnissiga. Riktigt kul att vara ute med det gänget igen, det var längesen. Hela stan festade och vädret höll sig till reglerna.
Förövrigt borde jag lämna mobilen hemma när jag går ut i framtiden tror jag, det är så pinsamt när någon ringer som man inte har en aning om ifall man pratat med eller vad man pratat om med kvällen innan... Ooops...
Nu blir det inte fest på ett tag. I den perfekta drömvärlden skulle nästa fest vara då när de ringer från Kons i Wien och säger att jag kommit in... I slutet av april...:-S