Definitivt eller nåt
| Idag klockan 11 satte sig Hana och jag och bearbetate vårt pm. Vi var väl inte jättemotiverade, opponeringen var ju inte precis strålande positiv... Men vi lyckades iaf slita oss samman och gick igenom hela pmet flera gånger, tänkte över formuleringar, rättade särskrivningar, ändrade frågeställningar, knöt ihop teori och empiri och skrev en perfekt slutsats (eller nåt...)... Nu är den inskickad och klar. Kl 14 gick vi belåtna från stadsbibblan, Hana hem för att flyttpacka och jag upp på stan för att köpa byxor. Att köpa byxor kanske inte låter så spektakulärt, men för mig är det det... Jag har under de sista åren dragit storlek 26/32 eller 34-36. Men nu har jag ju under den tiden jag vart här i Örebro "vuxit" en del, närmare bestämt 8kg. Det märks i storlekar kan jag tala om. Och när man bara har fyra par byxor varav ett man inte alls kommer i, ett annat man får skavsår av, ett tredje är storlek 32/32 (killbyxor) och precis precis passar och ett tredje har gått sönder för att hällorna gick av när man försökte dra på dem; då är det banne mig kris! Så idag brottade jag ner min stolthet och min föreställning om att jag inte skulle köpa byxor förän jag passade i 26/32 igen, och köpte två par (2!!) nya jeans på Åhléns. Storlek 38 och 36. Båda väldigt snygga och bekväma och i någorlunda bra prisklass=) Är sååå stolt att jag kommit över mitt komplex och kunnat acceptera att jag drar en 38. Det spelar ju faktiskt ingen som helst roll vilka siffror som står i ens byxor, bara man trivs i dem! Storleken spelar ingen roll, varken på tjejer eller killar, bröst eller snoppar! Så det så!! Det här var inte allt, jag jar varit ännu mer duktig idag! Jag har sytt en kjol som jag ska ha på scen i spexsm och en prototyp till jackan jag ska sy till Fia och mig! Dessutom har jag ringt till Kajsa på Fahlman's (förövrigt Helsingborgs och kanske hela Skåne/Sveriges bästa konditori) och berättat att jag bestämt mig för att ta tjänsten i hemvården i sommar. Hon tyckte det var bra men ville gärna att jag skulle hjälpa till hos henne vecka 23 och 24 innan jag börjar på hemvården. Det känns så bra! Saker och ting börjar falla på plats! Det börjar bli definitivt och det gillar jag! Jag känner mig stark och fri och duktig och bra!! Härligt!! Yeeehaaa!!! Nu ska jag bara fixa med Komvux så att jag kan läsa lite "vanliga" skolämnen i höst... Back to the derivata and integraler eller nåt=) Näe, nu får det vara nog med mitt flum, jag ska kolla om mina grannar sitter i köket... Gör de det dröjer det ett tag innan jag kommer i säng, gör de inte det går jag och lägger mig direkt! |
Jag vill så gärna skriva nåt fint
| Jag skulle så gärna skriva något riktigt fint... Något som berör er som läser detta på samma sätt som jag ofta blir berörd när jag läser mina vänners bloggar... Jag skulle vilja sätta ord på känslor, ge metaforer för något alla känner igen fast inte kan sätta fingret på... Skriva något som får dem att skratta som inte mår bra, något som går så djupt att det hoppar till i bröstet, något som berör även den kallaste, nägot som förändrar... Jag skulle så gärna sätta spår i de människors liv som jag möter... Jag skulle så gärna ge mer... Jag skulle så gärna visa att kärlek finns och att man inte lever för än man gör sig sårbar... För det är något otroligt viktigt jag lärt mig: Man lever inte förän man gör sig sårbar! För några år sen var det inget problem för mig att släppa folk nära mig, jag levde mina vänskaper, jag älskade killen jag blev tillsammans med i slutet av nian... Jag bara släppte taget, jag öppnade mitt hjärta, jag hade ju inte blivit sårad än, jag släppte honom nära, ville låta honom ta del av mitt innersta, mina känslor, mina tankar... När jag gjorde det blev jag ibland utskrattad... Efter ett halvår började det hända att han somnade när jag ville prata, ville bli av med kaoset i min hjärna, ville dela med mig. Han bara somnade, var inte intresserad, uppskattade inte min öppenhet, uppskattade inte mig... Jag kämpade, jag slet. Sen stängde jag igen. Jag klarade inte av att såras mer, jag var så bitter, så jag tilllät inga känslor mer, jag låg med honom för att han inte skulle lämna mig, för att åtminstone få lite bekräftelse för något... Jag fick ju inte bekräftelse för den jag var, men jag var rädd för förändring. När man har varit tillsammans med någon i två eller tre år eller mer är det inte så lätt att göra slut. Man har hunnit bygga upp så mycket gemensamt, man kanske inte är kär i varandra längre, men det finns ändå en viss trygghet i att vara den andres flickvän... Jag gick så långt att jag slutade leva, jag gav upp mig själv, anpassade mig totalt till hans behov, jag släppte många vänner, glömde mina egna intressen, lyssnade på hans musik (när jag lyssnade på det jag ville, skrattade han åt mig), gjorde allt för att vara den tjejen jag trodde han ville ha, när jag var mig själv blev jag utskrattad... Tänk er att alltid behöva spela någon annan för att duga! Och han förstod inte! Han trodde det var jag, han trodde jag skämtade när jag var mitt egna lite flummiga jag och inte den eleganta, förnuftiga tjejen jag låtsades vara... Han förstod dessutom inte att det var han som initierat bygget av vallgraven och muren runt mitt hjärta, han fattade inte! Innan jag förslöt mig hade jag gråtit och kämpat, bett om att bli hörd, bett om att få vara mig själv, bett om att få lite av hans tid och uppmärksamhet. Jag var avundsjuk, ledsen, arg, sårad, glad när han väl tog sig tid, rörd när han bar om ursäkt, förlåtande, överseende... Sen slutade jag känna... Jag var bara likgiltig, torr, kall, hård... För ett år sen, innan jag skulle hit till Örebro, började han få panik, han började inse att jag kanske inte var så självklar och att jag faktiskt är både värdefull och vacker och att det kanske fanns andra som tyckte det än bara han... Han började klamra sig fast vid mig, ville inte att jag skulle åka... men jag började känna doften av frihet, jag var inte riktigt medveten om det då, men jag förändrades mycket redan under den perioden, mina vänner blev viktigare och viktigare, jag tog mig mindre och mindre tid för honom... I ett sista förtvivlat försök att hitta sammanhållning i vårt förhållande köpte vi ringar... Det räckte inte till, såklart. Hur skulle lite silver, vit-och gulguld kunna laga något som fallit isär under flera år? Sen hände mycket under det halvåret vi hade distansförhållande... Jag kysste en kille under nollningen och berättade det... Han blev arg och ledsen och framför allt besviken. Jag förstår att han blev det, men hur han sen betedde sig mot mig var verkligen inte rätt, vi hade dessutom enats om att vi faktiskt skulle ha ett öppet förhållande...Tydligen gällde inte det mig... Han blev otroligt kontrollerande. Om han inte fick ett sms varje morgon blev han sur, han blev besviken varje gång vi pratade i telefon (vi hade bestämt att vi skulle höras av en eller två gånger i veckan, han ringde minst 4 gånger) om jag inte hade tid eller lust att prata i tre-fyra timmar. "Du älskar mig inte", "Förstår du inte hur jobbigt det här är för mig", " Du förstår mig inte", "Du uppskattar mig inte", "Du tänker för lite på mig"... etc... Vem orkar med det i flera månader? Jag blev så arg och var väldigt nära att ta upp alla gamla besvikelser och sår som jag bar inom mig, men pallade inte, jag orkade inte, jag isolerade mig istället, stängde av... Det han sa kom aldrig ända fram, jag blev inte ens arg längre, och när jag skrev "Jag älskar dig" efter ett SMS menade jag det inte, det blev till en tom fras, det tappade betydelse... Det var nog därför jag hade så lätt att använda det nu i februari utan att mena det också... När jag var hemma över jul, grälade vi jättemycket, han vädjade om att jag skulle öppna mig, dela med mig, prata, berätta vad jag kände... Jag kunde inte, det gick inte. Jag kom inte åt mina känslor längre, jag kände inte igen mig själv, alls... Jag hade byggt en så tjock mur, att jag hade låst ute mig själv från mitt egna liv... Till slut fattade jag vad som hänt. Jag skrek på honom. Det här var ju hans fel, det var han som aldrig hade velat lyssna, aldrig hade varit intresserad av hur jag mådde, aldrig ville älska mig för den jag var, han hade varit blind för mitt värde, blind för mina känslor, blind för allt det jag gjort för hans skull! Hade missat att uppskatta mig; nu var det för sent... Jag kunde inte längre och det skulle ta några månader tills jag började få muren att falla, många timmar med mig själv, många dagbokssidor, många vredesutbrott, många onödiga hångel, mycket alkohol... Nu har jag kommit en bit på väg, jag börjar bli mig själv igen, jag börjar växa, börjar inse att jag faktiskt är okej som jag är... Jag har träffat en kille som gjör att mitt hjärta bankar igen, en kille som gör att jag lyckas gråta igen, som gör att jag berörs, som tar mitt liv till en ny dimension, som tycker om mig för den jag är... Jag kanske skulle behövd vara ensam med mig själv några år för att komma mig själv närmre, men jag tror att jag kan växa så här med, jag känner att jag får det utrymmet jag behöver, jag ska vara i Helsingborg i sommar och jobba, då kommer jag tvingas umgås mycket med mig själv, konfronteras med mina starka och svaga sidor, hantera det jag upplevt, växa, upptäcka vad jag egentligen tycker om att göra... Jag vill dela med mig av den kärlek som börjar bubbla fram i mitt hjärta nu när den fallande muren långsamt fyller vallgraven och allt det som fanns/finns bakom murarna får komma fram. Det finns mycket som vill ut, mycket positivt och negativt. Det känns bra att inte ha full kontroll över mitt liv. Jag vet att det kommer ordna sig, allt kommer bli bra, och just nu vill jag bara lära mig leva i nuet, njuta av det jag har. Skratta, gråta, sunga, skrika, springa, falla, resa mig igen, Leva! Jag vill tillåta mig själv att vara som jag är. Att må dåligt när jag gör det, att vara arg när jag är det, att vara ledsen när jag är det, att gråta när jag berörs, att skratta när jag är glad, att verkligen vara lycklig när jag är det, att älska när jag gör det! |
Eländes patriarkat!! Eller :Eländes genusvetenskap som synliggör all skit!!!
| Det finns inget som liknar lättnaden när man lämnat in en hemtenta eller en uppsats eller i mitt fall nu ett PM! Äntligen! Hana och jag analyserade videon till P.I.M.P. (undrar hur många gånger jag skrivit den bokstavskombinationen den här veckan...?) ur ett politiskt genusperspektiv... Fy fan! Det finns inget annat att säga om hur kvinnorna framställs i videon... Gå in på YouTube o kolla på den! Tjejerna har nästan inget på sig, de smörjer in 50-cent och klär på honom!! Sen följer de honom ut, som om de var hans slavar!! Och snoop dogg!! Äckligare människa finns nog inte!! Hana och jag har bara suttit och svorit alla timmar vi har skrivit. De är verkligen förjävligt! Och det värsta är nog det man bara blir medveten om när man läser genusvetenskap: Det är inte de tjejerna som är med i videon och går med på att visa sig som objekts ensak att de gör det. Det har inflytande på alla kvinnors liv, ALLAS!! Även mitt! Det är verkligen så förtvivlande att läsa genus, jag orkar inte mer! Jag blir helt skadad. Helt plötsligt kan man sätta ord på det som man förut kanske såg men ändå inte var riktigt medveten om, man ser sammanhang som det jag skildrade... Och det går inte att göra något åt det. Jag blir så ledsen... Inte förbannad längre, bara ledsen... Riktigt förtvivlad! Och jag står ju mitt i det själv också, jag försöker ju själv efterlikna alla de ideal vi har i samhället, jag själv uppför mig "tjejigare" när jag pratar med killar, jag själv underordnar mig de män jag har att göra med, jag själv försöker vara sexig och snygg, jag själv vill bli mamma och ta hand om mina barn, för mig själv är omsorg viktigt... Är då omsorgen bara viktig för mig för att jag socialiserats in i att vara omsorgsfull kvinna? Eller är det jag som individ? Har jag tyckt dåligt om matte för att jag har gjort det eller för att jag trott att jag gör det för att jag är tjej? Sminkar jag mig för att jag tror att jag måste det som tjej, eller gör jag det för att jag som individ vill det? Hur naturliga är egentligen könskillnaderna? Varför är män aldrig slampor hur på de än är? Varför är jag slampig så fort jag klär mig "utmanande"? Varför är det mitt fel om jag blir våldtagen bara för att jag har kjol på mig? Hur ska vi kvinnor ta kontroll över våra kroppar när vi inte får vara nakna (då inbjuder vi ju till att Man ska titta och ta på oss) eller helt påklädda (då är vi konservativa och ofria)? Om jag rakar mig är jag ytlig och utseendefixerad, gör jag det inte är jag en ohygienisk manshatare! Varför ska det vara så svårt? Undrar om det överhuvudtaget spelar någon som helst roll... I slutändan är vi ju ändå män och kvinnor och har ingen som helst möjlighet att ta inflytande på de socialiseringsprocesser vi lever i, de är alldeles för inpräntat i oss... Eländes patriarkat!!! Killar, jag vet, det är inte ert fel... Och ändå är var och en av oss (såväl kvinnor som män) anvarig för att normer och mönster upprätthålls! Tänk på det nästa gång ni kallar polarn för tjej när han är klen, eller nästa gång ni använder ett av begreppen för det kvinnliga könsorganet (som ju verkligen inte är något fult!!) när ni svär, eller nästa gång ni kallar en tjej eller kvinna för "lilla gumman"!!!! |
Uppdatering; i-land-problem i min värld
| I-land-problemen måste jag ju skriva om också. De lär väl vara kvar ett tag till, men är inte alls lika dominanta... Det kommer och går, som allt annat... Men just nu satsar jag allt på att vara mig själv och då har vågen väldigt lite att säga till om=) Jag är bäst! Kanske inte riktigt, men i alla fall riktigt bra =D |
Solsken i mitt hjärta
Bloggkommentarer är en av de bästa saker som finns! Tack underbara människor, vad glad jag blir!
När solen kommer fram och tittar ner på en , t.ex. dig och mig, blir allting så mycket lättare... Alla beslut, alla frågor, alla problem känns mindre när solen skiner. Jag kände att jag bara måste skriva ett positivt inlägg, jag skriver ju bara när jag mår dåligt annars, så tro inte att jag är så bitter jämt, det är jag inte=)
Just nu mår jag riktigt bra. Har fattat en hel del viktiga beslut om mitt liv som känns riktigt rätt. Jag har bestämt att jag blir kvar i Örebro. I alla fall ett tag till... Ska läsa upp mina betyg på komvux i höst och plugga eller jobba paralellt. Det får jag se då... Det känns i alla fall skönt att ha det klart för mig. Och det känns rätt. Jag fick panik av tanken att flytta härifrån. Varför skulle jag flytta ifrån alla underbara vänner jag har här, varför flytta ifrån den underbaraste killen jag träffat, varför börja om på nytt och plåga mig själv? Jag trivs ju här, jag har ju underbara vänner här, vänskaper som jag känner är på god väg, men som behöver stärkas för att hålla på avstånd...Varför riskera dem när det inte ens känns rätt att flytta?
Därför känns det väldigt bra att veta att jag ska vara kvar här ett tag till.
Ja känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, börjar komma ifatt, hitta mitt egna sätt att prioritera, mitt eget sätt att ta tag i saker, att göra saker på, att vara. Mitt liv tillhör bara mig själv, men om du vill dela med dig av ditt eller dela mitt är du välkommen!
Äntligen börjar jag lära mig leva! Äntligen börjar jag lära mig älska och vara mig själv!
Men nu ska jag sova, för min egen skull=)
Tack ni som spred solsken i mitt hjärta!
I-land-problem i min värld...
| Här sitter jag på Råå. Nätet jag använder är nån grannes, männen i min familj (pappa o brorsan) lagar mat och det går väl sådär... Jag hade några dagar för mig själv i vårt lilla hus här innan familjen kom. Det var precis vad jag behövde efter allt strul hemma i Öret. Då var det dessutom otroligt fint väder här så jag gick runt på stan, drack kaffe i solen och njöt av att vara med mig själv. Brukar inte tycka om att umgås med mig själv annars, men nu var det riktigt skönt. Jag har otroligt mycket att tänka på nu känns det som... Borde bestämma vad jag vill göra ihöst, sommarn är ganska klar med sommarjobb i Helsingborg, men hösten är jag väldigt osäker på... Vet inte om jag vill flytta från Örebro... Trivs ju så bra där, det finns bara inget jag vill läsa där tyvärr... Jobbigt... Men så är det väl här i livet. Det verkar som att man alltid måste bestämma sig mellan två saker man vill göra; jag vill ju stanna i Örebro men jag vill också läsa internationell ekonomi i lund. Det går liksom inte ihop. Jag kan inte få båda, i alla fall inte samtidigt... Sen glömmer jag ju alltid bort att jag är ung... Jag är ju bara 19 och har "heeela livet framför mig" som folk brukar säga... Hela livet. Det låter stort. Sjukt stort. Alldeles för stort för lilla mig just nu. Jag klarar inte riktigt av det. Det är så mycket jag ska bestämma, så mycket jag ska ta igen i skolan, så mycket jag vill göra med mina vänner, så mycket jag vill lära mig, och borde lära mig och borde kunna... Det är liksom inte nog att jag för bara några månader sen bröt ett långt förhållande, störtade mig in i ett nytt förhållande, blev dumpad, försöker hitta mig själv, slåss mot min vikt, mina komplex, min längtan efter mina bästa vänninor från Schweiz, försöker lära mig känna efter, älska, leva... Nej nu ska jag dessutom bestämma hur jag vill att min framtid ska se ut, göra det bästa av min situation, ta möjligheterna i akt, satsa stort, passa på, bestämma i vilken stad, i vilket land jag vill bo/jobba/plugga och i så fall vad... Som om det inte vore nog, börjar jag också bli riktigt riktigt kär i en helt underbar kille som verkar förstå mig och gilla mig för den jag är, vilket gör det ännu svårare att fundera på att flytta ifrån Örebro... Och idag när jag vägde mig var jag nära att börja gråta. I-land-problem, jag vet, men i min värld är de väldigt dominanta just nu... |