Little Red Riding Hair

Jag får proffessionell hjälp med förberedelserna inför intagningsproven till Wien! Skitcoolt!
Nu börjar det bli pirrigt. Det är snart. I helgen blir det mars och sen är det snart april och då gäller det att jag är i toppform. Det är snart. Jättesnart. Och jag har ingen aning vad jag ska sjunga eller spela... Men jag får som sagt hjälp. Frågan är bara om tiden räcker till. Men det ska också lösas. Tid är nåt man tar sig för det som är viktigt. Bara synd att pengatjänandet blir lika viktigt som proven för att det ska gå ihop... Men roligt. Känner verkligen hur det pushar mig. Det får mig att använda varje muskel i kroppen när jag dansar, det får mig att göra mina sångövningar, att lära mig monologer och låtar, att motstå choklad. Här ska trimmas. Jag ska ge allt jag har för att bevisa att jag hör hemma på scen. Det här blir det största jag gjort i hela mitt liv. Wow!

Tack för fina vänner som skriver vackra kommentarer och finns där trots distans!

Jag försöker hitta och se det som finns i livet och som är värt att vara tacksam för. Oavsett vart man nu bestämmer sig att dessa gåvor kommer ifrån. Att vara tacksam är alltid en bra hållning.
Jag är tacksam för att jag har råd att ta extra sångundervisning.
Något har hänt med min röst. Den har vuxit, jag lär känna den mer och mer och litar på den mer och mer också. Någonstans har nån knut gått upp. Maria, min lärare, frågade om jag var kär. No, no. Nix kär. Men målinriktad. Den förändringen är jag tacksam för.
Elayne tror att jag kommer må bättre på actinglektionerna när vi börjar jobba mer med text. Hon märker att jag inte känner mig utmanad nu. Jag behöver mer att bita i.
Ken, korepetitorn, gav mig en bra feedback. Mycket kvar att jobba på, givetvis, man är ju aldrig klar, men jag har gjort bra ifrån mig hittills.
Jag funderar på andra skolor. Samma utbildning men lite mer för lite mindre pengar. Tre auditions på G i vår. Hamburg och Wien. Det känns riktigt spännande och ger motivation att kämpa på i skolan extra mycket fastän man inte blir pushad. Det händer en del när man har ett mål.
Den 9. maj ska vi ha vår show igen. Känns sådär, men det är alltid bra att stå på scen. Också värt att vara tacksam för.
Mina eksem har nästan försvunnit helt. Ärren sitter kvar och huden är torr och ful, men eksemen är borta och det är jag extremt tacksam för!
Igår tog jag med Mimi på restaurang i Bern. Vi åt italienskt och drack rödvin och pratade och drack kaffe och grappa. Det var precis vad hon behövde och jag njöt av hennes sällskap. Märkte efteråt hur viktigt det är att vara behövd och hur gott det gör en själv att kunna ge någon tröst som betyder mycket för en. Jag lyckades göra rätt fastän jag kände mig så tafatt när jag fick reda på vad det var som hade hänt. Vad säger man till någon som mist en vän?
Jag är tacksam att hon och jag kommer så bra överens.
Jag är tacksam att det inte gör mig så mycket längre att M inte hör av sig.

Det enda jag saknar i mitt liv nu är Sverige, ordning och någon som ligger brevid mig i sängen och håller om mig.

Men jag har så mycket att vara tacksam för.

"It will turn out well."
"How?"
"I don't know, it's a mystery."

Shakespear in Love är en film vars poetiska värde jag alltid underskattat.

Det blev succé! Publiken slutade inte applådera! Det var helt fantastiskt! Och roligt! Och bra!
Wow! Vi lyckades genomföra det hela på ett suveränt och proffsigt sätt som gjorde att publiken gillade vår show trots konstigt manus och ologiska övergångar (inte vårt fel...)

Vi var vackra och fantastiska! Och det som berör mig mest är att mina kompisar blev stolta.
Jag hade ingenting att förlora när jag gick ut på scen. Jag visste att 13 människor i publiken var där för min skull enbart och att oavsett hur jag skulle göra ifrån mig skulle de fortfarande älska mig och tycka jag är bäst. Så jag slappnade av och gjorde mitt bästa, för deras skull. Det var härligt och underbart och helt plötsligt värt all stress, frustration, smärta och ansträngning som vi haft sedan december.

Allt ordnar sig, bara man är fantastisk. Så sant så sant!

Kollade på några bilder idag som Pappa tog och blev själv också väldigt nöjd med vår prestation. YES!

Blev lite förvånad över mitt utseende på bilderna. Har inte sett mig själv på foto på länge och framförallt inte helkroppsbilder. Ser jag ut så där? I så fall har det hänt rätt mycket sedan uppvisningen i höstas. Jag ser smal och vältränad ut. Det ni, är inte dåligt för att vara jag som säger det om mig själv. Det har hänt en del på självförtroendesidan också. Även om jag fortfarande har en lång väg kvar att gå.
Gårdagens uppvisning var som en wellnessbehandling för mitt självförtroende. Alla mina bästa vänner här i landet var där. Dom blev stolta över mig. Applåderna efter mitt solo var så långa att det nästan blev jobbigt. Och när vi bockade individuellt på slutet var mina applåder ljudligast. Så härligt, så underbart! Och jag fick en ros av min klass för allt jag gjort och organiserat i veckan...

Det här kommer jag kunna leva på ett tag. Det är den här känslan som gör att jag vill syssla med det här. För alltid!

Idag smäller det. Det finns ingen jag behöver bevisa något för, för alla som kommer för min skull tycker jag är fantastisk i  vilket fall, men jag ska verkligen vara fantastisk. För deras skull och för min egen skull, men framförallt för att jag faktiskt kan.

Hoppas ni slipper vara i ett rum med rosa och röda glittertyger och 120 hjärtformade ballonger i rosa, rött och vitt. Man blir lite paralyserad av det.
Too much love. Det var var vi tyckte showen skulle heta från början.


My funny valentine...

Idag kom det jag bara gått och väntat på egentligen. Rektorn frågade mig hur jag mådde, hon tyckte jag såg lite stressad ut, och jag bröt samman. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer! Det som händer i mitt privatliv, i min lilla bubbla gör inte det hela bättre, men samtidigt har jag fått ansvar för dekor och rekvisita, jag är det som har allt med mig, den som fixar och donar och springer och inte hinner äta och inte lyckas sova och går runt och är krasslig och tar sönder min röst.
Ja, jag tycker om att ta ansvar och jag organiserar gärna. Men bara om jag får friheter inom mitt ansvarsområde och det då även accepteras som MITT ansvarsområde och jag får den auktoriteten som jag behöver. Det funkar inte om ingen lyssnar på mig och sen inte har sina grejer på plats.
Jag var nära att hoppa av hela projektet, men jag har jobbat för mycket för det och det kommer för många av mina älskade kompisar för att jag skulle skippa det nu.
Det är bara lite mycket på en gång.
För nästa projekt ska jag enbart tänka på och för mig själv och ingen annan. Glömmer någon sin stol eller sina skor eller sitt äpple så är inte det mitt problem sålänge jag har det som behövs för mig bakom eller på scen.
Jag vill verkligen inte vara i den här situationen. Jag är asnervös för min låt. Den föll isär helt och hållet idag på genomdraget och resten av klassen kunde inte hålla tyst och stå stilla bakom scen och i min förtvivlan och almänna ilska gav jag dem skulden att ha förstört min låt. Men det är ju mitt eget fel om inte jag kan koncentrera mig. Tyvärr.

Ikväll var det fotografering för modelltävlingen för en restaurangmeny. Av 70 har nu 22 valts ut som fotades och kommer ställas ut på affischer nästa vecka så att man kan rösta fram de 11 som ska synas i menyn sen.
Nu gäller det bara att få folk att rösta på mig=)
Det var kul med shootingen och jag tror bilderna blev bra. Men annars hade jag helst skjutit mig själv för min naiva tro att det skulle funka att småprata med han som förra inlägget gällde. Hälsade på den andra på vägen hem när han jobbade. Han verkade inte alls intresserad längre så nu har jag skrivit ett sms. Trots alla varningar och alla tjejkompisar som säger, nej du får inte skriva, du måste vänta tills han hör av sig... Tänk om han inte hör av sig då? Tänk om han inte är intresserad alls? Tänk om han är intresserad fast blyg eller tror att jag inte är det för att jag aldrig hör av mig?...
Klarhetssms. "Snälla tala om för mig ifall du inte är intresserad. Jag pallar inte så här."

Jag blir så trött på det och jag längtar så efter lite närhet och kärlek och ömhet och snälla ord från en man! Lite uppskattning... Snälla... Men jag vill få det utan att be om det och av rätt kille!

Efter klockan tio på lördagkväll kommer jag vara totalt oanvändbar. Av trötthet till lika stor del som lättnad. Sen blir det banne mig fest! Så det så!

Jag är INTE sugen på att sjunga kärlekssånger. Förutom mitt solo som stämmer väldigt bra. Finns hur många som helst som det går att referera till när jag sjunger...:-S

Han ville mer, var intresserad av mer än bara vänskap. Så när hans ex hörde av sig och ville ha honom tillbaka och han fortarande hade känslor så kunde han inte gå ut och ta en öl med mig... Vad är det för logik? Jag som trodde jag hade hittat en kompis, en vän. Någon som var djup och snäll och klok och kunde prata och lyssna och ha kul också...
Jag vill inte mer än så. Det gjorde ont. Jätteont. Inte för att jag ville ha honom utan för att man inte kan gå ut med mig när man har tjej. Vad säger det om mig? Jag fattar inte världen. Varför kan jag inte förmedla vem jag verkligen är? Jag vill inte ta bort någon för någon, jag vill få prata, ha kul, finnas där, umgås. Inte förföra någon, det är inte min plan, inte ta sönder någons förhållande... Varför tror man det om mig?
Nu har jag en händelse till att sjunga om. Om jag lyckas fylla mitt huvud med tankar på allt det här, alla dessa underbara män som inte vill eller vågar umgås med mig av olika anledningar, alla som gör att jag sluter mig för att slippa bli sårad fler gånger, men ändå blir det, ändå gör det så ont, fast på ständigt nya sätt... Om jag fyller mitt huvud med det och kan återkalla alla de känslorna, så kommer jag kunna förmedla exakt det jag vill med mitt gitarrsolo på fredag. Nämligen den delen av kärleken där man vill men inte kan eller vågar för att man inte vet om den andre vill eller för att man är rädd att det tar slut eller försvinner, för erfarenheten säger att det kommer att ta slut, känslorna kommer slockna, mannen ifråga kommer att försvinna. De har de alltid gjort. Om och om igen. Och därför försluter man sig. För det gör så fruktansvärt ont...

"I wish I could lay down beside you when the day is done
and wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known you'll disappear one day
so I'll spend my whole life hiding my heart away"

Min söndag idag var typ en måndag egentligen. När man är i skolan 8 timmar och jobbar stenhårt så är det inte söndag. Det var början på en tuff vecka. Mycket kvar, mycket ofärdigt, mycket kritik, mycket att tänka på. Som tur är är stämningen i klassen bättre än före sportlovet. Vi tycker om varandra och stöttar varandra. Det behövs. Verkligen.

Nu är det dags att spela in den nya låten för bandet så de andra får en chans att höra hur det kommer låta. Och gå och lägga sig någorlunda i tid kanske... Hur var det nu det där med skönhetssömn...? Är det nåt man kan tro på...? Njaaaeee... Nåväl, vi får väl se...=)

På lördag smäller det. Då är det Valentines-Showcase!
Wohooo! eller nåt... Vi får väl se hur det blir... kämpar på i alla fall...

Den ena hör inte av sig. Han med ögonen som jag inte kan sluta tänka på. Han som jag så gärna vill ska höra av sig. Den andre kan inte. Eller kunde inte. Eller ville inte.
Vad vet jag...
Jag försöker fokusera, men jag har ingen som helst lust alls. Jag vill inte. Jag vill ha lov en vecka till. Minst. Vill inte ha show redan om en vecka. Vill inte behöva repa hela veckan. Jag vill ha nåt att se fram emot! Jag vill få åka till Sverige! Vill se spexet och hälsa på alla. Få gratta S live. Inte bara på håll och elektroniskt... Jag vill få göra nåt som är kul. Inte jobbigt. Nåt som jag kan. Inte nåt som alla andra kan bättre...

Har hittat två vackra Åkersbergakompisar från förr i tiden. Ibland blir man så ledsen när man ser vad livet gör med oss. Önskar jag hade kunnat varit där och funnits där som vän. Kämpat mer för vänskapen, för att hålla kontakten... Men jag misslyckades med det...
Okej, jag hade inte kunnat ändra nåt. Men det gör ont ändå att se någon som en gång stod en så oerhört nära och som det fortfarande finns något mystiskt band till (kanske är det bilden på oss som stått i min fönsterkarm i typ 15 år), ha mått så dåligt.

Livet gör konstiga saker med oss. Gör det inte det?

Jag önskar att jag kunde leva mer.

Undra om det är sant det som våra lärare säger att man blir ensam som konstnär för konstnärskapet består till viss del av omvärldens totala oförståelse?

I memoarerna står det sen att hon var en så lidande person, en jagad själ. Hon kom sällan till ro och hade svårt att släppa taget. Hon var ständigt rädd och alltid på väg. Hon kutade genom livet.
Om man nu ens minns hennes livsverk...

Stora tankar när snöblasket stänker gråa toner in genom fönstret ända ner i min själ.

Det där med att träffa någon man inte kan sluta tänka på.
Helt plötsligt dyker han upp i mitt liv. Med sina gröna ögon som bränner sig fast på näthinnan och borrar sig ända in till hjärtat.
Jag är på väg att börja tro igen, börja hoppas på att det kanske ändå finns nåt... Samtidigt som mitt förnuft skriker och alla varningslampor blinkar: "Det kommer bara göra ont! Det kommer göra jätteont! Det kommer ta all din energi!"
Ja, jo, visst kommer det det... Men han har nåt, som inte släpper taget om mig. Jag kan inte sätta fingret på det, jag vet bara att det var längesen jag såg fram emot något så som jag ser fram emot att träffa honom i övermorgon igen.
Intensivt är bra. Eller ja, det är i alla fall något. Allt som berör en skapar någon form av energier och spänningar, som med lite tur går att använda på ett bra sätt. Så det får gärna vara intensivt och jag vet att jag kanske kastar mig in i nåt onödigt fort, men jag tror ändå inte att det finns någon som kommer stå ut med mig i längden, så det gäller att få ut så mycket som möjligt av det man kan ta för sig av.