Drömmar
Det får bli två inlägg idag för det finns två viktiga saker jag vill skriva om. Den ena är festen igår som jag skrev om i första inlägget. Den andra är det jag drömde inatt och något som skär mig rakt i mitt hjärta...
Jag brukar inte drömma, eller jag brukar i alla fall inte komma ihåg det. Men på sistone har jag drömt rätt mycket. Tror att det delvis beror på att jag sover så dåligt, då vaknar man till i en massa drömmar och tänker så mycket samtidigt och hjärnan hinner registrera. Men jag tror också att jag håller på och bearbeta en massa när jag väl sover, sånt som jag tvingar mig själv att inte tänka på annars.
Jag flyr från mina tankar och känslor så länge jag är vaken, men när jag sover har jag ingen kontroll.
Inatt drömde jag att känslorna kom tillbaka. Inte mina känslor, för dom är nog inte ens helt borta än (hur skulle dom kunna vara det, sånt tar tid...). Det var i ett jättekonstigt sammanhang och det ställde mig inför ett fruktansvärt dilemma: Skulle jag välja att bejaka de känslor som jag har kvar och må jättedåligt när jag flyttar eller skulle jag välja att blockera och säga att det var för sent, för att skydda mig själv, hämnas och fokusera på mitt liv?
Jag är för vidskeplig för att tro att drömmar bara är drömmar. Inte för att jag tror att dom på nåt sätt säger nåt om framtiden men dom säger väldigt mycket om mig själv.
Den här drömmen till exempel visar hur kluven jag är innerligt. Å ena sidan så önskar jag mig ingenting mer än att känslorna skulle komma tillbaka, men å andra sidan så vet jag att det inte funkar om jag ska kunna satsa på mig själv för jag gör inte det när jag älskar någon, då glömmer jag liksom bort mig själv på ett skumt sätt... Jag vill inte vara en börda och få någon att må dåligt, men samtidigt önskar jag att jag betydde så mycket så att delar av smärtan skulle vara på grund av mig... Saknaden är fortfarande stor från min sida och tomrummet enormt... Hade velat att det var så på andra sidan också, bara för att jag vill betyda nåt för någon, men samtidigt vill jag inte det, jag vill inte orsaka ytterligare smärta...
Det skär i hjärtat, sliter upp ens bröstkorg och tar luften ur lungorna på en när någon som man tycker mycket om mår dåligt. Jag vet om det, men när jag frågar får jag inget svar. Det verkar vara svårt att tillåta sig själv att faktiskt må dåligt, att ha ont... Men man måste tillåta sig själv att vara svag ibland också, man måste få lov att sjunka ihop i en liten hög och inte veta vidare, man måste få vara ledsen och man måste få gråta... Det är bra att vara stark, men låt inte det äta upp dig. Bygg ingen mur! Det skyddar inte det stänger bara ute andra!
Ni är så starka båda två, kämpar så med smärta och motgångar, jag beundrar det, men glöm inte att det finns jättemånga människor som älskar er båda och som gärna vill stötta er. Våga sträcka ut handen och greppa tag i någon av alla dom som finns där för er!
Tänker på er...
Jag brukar inte drömma, eller jag brukar i alla fall inte komma ihåg det. Men på sistone har jag drömt rätt mycket. Tror att det delvis beror på att jag sover så dåligt, då vaknar man till i en massa drömmar och tänker så mycket samtidigt och hjärnan hinner registrera. Men jag tror också att jag håller på och bearbeta en massa när jag väl sover, sånt som jag tvingar mig själv att inte tänka på annars.
Jag flyr från mina tankar och känslor så länge jag är vaken, men när jag sover har jag ingen kontroll.
Inatt drömde jag att känslorna kom tillbaka. Inte mina känslor, för dom är nog inte ens helt borta än (hur skulle dom kunna vara det, sånt tar tid...). Det var i ett jättekonstigt sammanhang och det ställde mig inför ett fruktansvärt dilemma: Skulle jag välja att bejaka de känslor som jag har kvar och må jättedåligt när jag flyttar eller skulle jag välja att blockera och säga att det var för sent, för att skydda mig själv, hämnas och fokusera på mitt liv?
Jag är för vidskeplig för att tro att drömmar bara är drömmar. Inte för att jag tror att dom på nåt sätt säger nåt om framtiden men dom säger väldigt mycket om mig själv.
Den här drömmen till exempel visar hur kluven jag är innerligt. Å ena sidan så önskar jag mig ingenting mer än att känslorna skulle komma tillbaka, men å andra sidan så vet jag att det inte funkar om jag ska kunna satsa på mig själv för jag gör inte det när jag älskar någon, då glömmer jag liksom bort mig själv på ett skumt sätt... Jag vill inte vara en börda och få någon att må dåligt, men samtidigt önskar jag att jag betydde så mycket så att delar av smärtan skulle vara på grund av mig... Saknaden är fortfarande stor från min sida och tomrummet enormt... Hade velat att det var så på andra sidan också, bara för att jag vill betyda nåt för någon, men samtidigt vill jag inte det, jag vill inte orsaka ytterligare smärta...
Det skär i hjärtat, sliter upp ens bröstkorg och tar luften ur lungorna på en när någon som man tycker mycket om mår dåligt. Jag vet om det, men när jag frågar får jag inget svar. Det verkar vara svårt att tillåta sig själv att faktiskt må dåligt, att ha ont... Men man måste tillåta sig själv att vara svag ibland också, man måste få lov att sjunka ihop i en liten hög och inte veta vidare, man måste få vara ledsen och man måste få gråta... Det är bra att vara stark, men låt inte det äta upp dig. Bygg ingen mur! Det skyddar inte det stänger bara ute andra!
Ni är så starka båda två, kämpar så med smärta och motgångar, jag beundrar det, men glöm inte att det finns jättemånga människor som älskar er båda och som gärna vill stötta er. Våga sträcka ut handen och greppa tag i någon av alla dom som finns där för er!
Tänker på er...
Kommentarer
Trackback