Little Red Riding Hair

Tomheten smyger sig på och ensamheten kryper upp i sängen och lägger sig tätt tätt intill mig. Ensamheten är ändå okej, ångesten kan jag också hantera något så när, men  tomheten. Känslan av att saker och ting bara inte är som de ska utan att kunna säga vad det är, det är mer än vad jag tål.
Mitt tålamod tog slut igår. Jag var ändå på ganska bra humör på eftermiddagen, men sen framåt kvällen i samband med en massa dryghet och dissande tog det liksom slut.
Problemet är att när jag tröttnar så blir jag inte som andra jättearg och säger till eller börjar gräla utan jag blir känslokall och taskig. Jag bara stänger av. Det är skitjobbigt, framförallt för mig själv.
Istället för att konfrontera och göra nåt åt saken är jag besviken över att jag inte får det jag behöver och blockerar helt. Då är ingenting bra längre utan allt är bara så där halvdant. Tomt liksom.
Jag hade ju gjort mig av med tomheten, jag hade ju börjar känna igen, börjat älska igen. Ska allt det jobbet ha varit för jäves? Det får det inte! Inte nu igen, inte tomheten och ångesten och ensamheten. Jag vill inte ha er!!! Bort!!!


Jag önskar jag vore lättare att ha och göra med.
Jag vet att jag är den enda som kan ändra på det, och det 'är det som är det värsta! Då måste jag ju ändra på mig, då kan jag ju inte gräva ner mig i min självömkan längre, då kan jag ju inte kräva att man ska ha medlidande med mig, då måste jag ju stå på egna ben...

Nej, nu ska jag i alla fall inte gräva ner mig i det här längre, det gör det ju bara värre. Ska duscha och sen ta en sväng bort till kostym och se om det finns nåt jag kan hjälpa till med, kanske rita lite mönster nån timme eller så, sen är det återigen plugg som gäller.

Ge varje dag chansen att bli ditt livs bästa!
                                                                             eller hur var det nu igen....?