metafor bassäng

Kärleken är som en bassäng, eller en sjö eller ett hav hur man nu vill. För mig är det mest som en bassäng. En ganska begränsad bassäng, djup men med ganska liten yta.
Vissa hoppar från trean eller ettan ner i bassängen, det är dom som är sådär lagom försiktiga, som liksom känner sig för hu mycket dom klarar av innan dom kastar sig i det kalla vattnet. Vissa hoppar med fötterna först andra med huvudet före.
Jag är en av dom som inte tänker sig för. Jag stod på sjuan några gånger, hoppade i. Magplask. Tänkte aldrig mer hoppa i vattnet när jag väl kommit upp, aldrig mer eftersom det gjorde så ont. Men efter bara några veckor så träffar jag någon som säger: Häng med mig och hoppa från sjuan, du har ju gjort det förr, det var väl härligt! Och jag tänker: Ja, det var det ju, och jag har ju lärt, mig min läxa och hoppar med fötterna före den här gången...
Så hoppar jag och hamnar fel igen och han som sa åt mig att hoppa klättrar ner från stegen och säger: Sorry, jag kände inte för att hoppa.

Återigen bara någon månad senare, när jag hade simmat några längder emellan, torkat av mig, vilat lite, men fortfarande inte tänkte hoppa kom en som drog med mig upp på tian. Och vi stod däruppe och sa till varandra, nu hoppar vi gemensamt. Vi höll varandras händer. Men när vi väl hoppade så hoppade jag med huvudet före. När jag kom upp ovanför ytan igen var jag blind och han hade redan tagit sig upp ur vattnet, valt att hålla sig på det torra istället. Jag fick en kallsup så jag höll på att drunkna.
Tror att jag har kommit upp ur bassängen nu, men lungorna är fortfarande fyllda av vatten och hjärtat slår inte som det ska. Jag blundar hårt. Om jag tror på det riktigt mycket så kanske det hela bara är en dröm.

Jag tänker aldrig mer hoppa från så högt. Aldrig aldrig mer. Jo, det är klart att jag kommer göra, jag kommer hoppa och göra illa mig igen, landa fel, slå sönder vartende ben i min kropp, slita sönder varenda sena.
Men jag vill ändå tro att jag har lärt mig nåt, att jag faktiskt kommer att ta stegen ner i vattnet nästa gång, steg för steg, och inte doppa huvet... Eller åtminstone sitta på bassängkanten och doppa tårna först innan jag lyfter kroppen från kanten och hoppar i. Och jag ska definitivt duscha först för att vänja mig vid vattnet.

Tänk att det kan finnas människor som man skulle göra vad som helst för, som man till och med skulle ge upp sina drömmar för... Jag blir så trött på mig själv...


Kommentarer
Postat av: Suzer

Djupt och vackert, vännen! Kärlek till dig!

2007-12-18 @ 21:21:46
Postat av: Malin

Gud vilken perfekt metafor! Själv går jag alltid försiktigt nerför stegen, lite avvaktande inför vatten som jag är. Min baddräkt måste dock vara av ett väldigt uppsugande material för trots min försiktighet blir jag snabbt dyngblöt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback