sågad
Okej, så det är så här det känns när man blir helt sågad i en oponering...
Ja, okej då, oddsen var ju inte jättebra för att det skulle gå bra, det är ju sant. Mitt pm är flummigt, jag har inget grepp om metoden och inte heller om mitt problemområde. För att inte tala om forskningsfrågan!
Nåväl, trots sjukt lite sömn, lindrig bakfylla och dålig mage (den där hamburgaren inatt var fan inte bra för min mage...Faen!), så fick jag ändå förvånansvärt konstruktiv kritik, nåt att jobba med liksom.
Fick enskild feedback av läraren också som känns väldigt användbar. Nu vet jag vad hon tycker är viktigt och förväntar sig av mig.
Jag har ju många gånger skrivit att konfrontation är bra, men i morse hade jag gärna undvikit att konfrontera. Så fort jag vände mig om för att fortsätta till skolan insåg jag att jag inte riktigt var stark nog att hantera det. Var väldigt nära att vända om hem och begrava mig under täcket och gömma mig för världen... Men min lathet övervann, hade jag missat seminariet, hade jag vart tvungen att lämna in en skriftlig opponering. Det hade vart lite jobbigt...
Men men, nu har jag skrivit ut allt som jag behövde här i skolan, så nu ska jag hem och äta en allevosoppa och dricka lite te och vila och ladda ner en massa Lasse-låtar.
Tror jag ska fortsätta med det här med konfrontation, det är ju ändå nyttigt och hur ont det än gör, så gör det mig stark för jag inser att jag faktiskt kan konfrontera, jag är nog starkare än jag tror...
Jag ska köpa en ny tågbiljett till Göteborg, ska åka ner så tidigt som möjligt, vara lite hos Farmor och Farfar, läsa, skriva, vila. Och bara vara. För de har ju också känt mig sen alltid och älskar mig ändå och tycker det är trevligt att ha med mig att göra. Det är precis det mitt hjärta behöver.
Ett litet tillägg om Strömpis igår: Jag hade för mig att man blev mer uppraggad och att folk brukade vara äckligt fulla där, men det var helt okej, jag slapp tafsande, kletiga komplimanger eller kommentarer eller raggningsrepliker. Jääkligt skönt!
Så mycket bra väntar där ute på mig, jag känner det nånstans i hjärtat... Nånstans rycker och drar det, en positiv nervositet liksom, en nyfikenhet: Undra vad livet har att erbjuda mig?
och en annan sak; kärleken är jävligt svår att tränga bort ur hjärtat! helvete, vad ont det gör!
Ja, okej då, oddsen var ju inte jättebra för att det skulle gå bra, det är ju sant. Mitt pm är flummigt, jag har inget grepp om metoden och inte heller om mitt problemområde. För att inte tala om forskningsfrågan!
Nåväl, trots sjukt lite sömn, lindrig bakfylla och dålig mage (den där hamburgaren inatt var fan inte bra för min mage...Faen!), så fick jag ändå förvånansvärt konstruktiv kritik, nåt att jobba med liksom.
Fick enskild feedback av läraren också som känns väldigt användbar. Nu vet jag vad hon tycker är viktigt och förväntar sig av mig.
Jag har ju många gånger skrivit att konfrontation är bra, men i morse hade jag gärna undvikit att konfrontera. Så fort jag vände mig om för att fortsätta till skolan insåg jag att jag inte riktigt var stark nog att hantera det. Var väldigt nära att vända om hem och begrava mig under täcket och gömma mig för världen... Men min lathet övervann, hade jag missat seminariet, hade jag vart tvungen att lämna in en skriftlig opponering. Det hade vart lite jobbigt...
Men men, nu har jag skrivit ut allt som jag behövde här i skolan, så nu ska jag hem och äta en allevosoppa och dricka lite te och vila och ladda ner en massa Lasse-låtar.
Tror jag ska fortsätta med det här med konfrontation, det är ju ändå nyttigt och hur ont det än gör, så gör det mig stark för jag inser att jag faktiskt kan konfrontera, jag är nog starkare än jag tror...
Jag ska köpa en ny tågbiljett till Göteborg, ska åka ner så tidigt som möjligt, vara lite hos Farmor och Farfar, läsa, skriva, vila. Och bara vara. För de har ju också känt mig sen alltid och älskar mig ändå och tycker det är trevligt att ha med mig att göra. Det är precis det mitt hjärta behöver.
Ett litet tillägg om Strömpis igår: Jag hade för mig att man blev mer uppraggad och att folk brukade vara äckligt fulla där, men det var helt okej, jag slapp tafsande, kletiga komplimanger eller kommentarer eller raggningsrepliker. Jääkligt skönt!
Så mycket bra väntar där ute på mig, jag känner det nånstans i hjärtat... Nånstans rycker och drar det, en positiv nervositet liksom, en nyfikenhet: Undra vad livet har att erbjuda mig?
och en annan sak; kärleken är jävligt svår att tränga bort ur hjärtat! helvete, vad ont det gör!
Kommentarer
Trackback