Little Red Riding Hair

Vänd ansiktet mot solen, så faller skuggorna bakom dig!

Hur många gånger står inte den frasen i mina gamla poesialbum som kompisar fick skriva i på mellanstadiet... Många många...
Idag när jag var ute och gick fick det en ny innebörd för mig.
Jag var på väg tillbaka, hemmåt, och solen kom fram och kastade långa skuggor framför mig. Jag vände mig om (vände mig om!) för att se solen och låta den skina på mina svullna ögonlock. Jag vände mig om och tittade på det jag kom ifrån. Jag tittade ut mot havet, där jag bara några minuter innan hade stått och låtit vågorna skvätta upp på mig...
Det hela blev plötsligt så bildligt. Skuggorna ligger framför mig, det betyder att ljuset är bakom mig och för att skuggorna ska hamna bakom mig måste jag vända mig om och gå åt det hållet där jag kommer ifrån.
Vilken löjlig jävla fras att skriva i någons poesialbum;
Om det som är framför dig är mörkt, vänd dig då om och gå tillbaka, tillbaka till det som var innan!

Vandra på tills solen står i zenit, då slipper du skuggorna...

Måste bara skriva några rader om Arn, Tempelriddaren också.
Säga vad man vill om för mycket stråkar, dålig tolkning av Guillous böcker, vita och svarta hästar, språket, långt svajande hår, smutsiga bekymrade ansikten... Jag tyckte i alla fall att filmen var jättebra!
Jag skulle utan vidare köpa den och jag ska definitivt se tvåan!
Jag har inte läst böckerna men kan tänka mig att filmen inte alls är lika bra om man läst berättelsen. Men som bara film är den jättebra!
Skådisarna är duktiga, fotagraferingen är vacker, kläderna är välgjorda...
Jag har egentligen bara en sak som var riktigt dålig med filmen och det är att den snyggaste av alla karaktärerna, Arns vapendragare Armand de Gascone som spelas av Alex Wyndham, dör! Han dör!!! Varför just den snyggaste!
Dessutom dör han inte i böckerna...

Men men, sånt är livet... Filmen var bra ändå! Faktiskt!

Och förresten... Stiltonost på pepparkakor är nog det godaste jag ätit hittills... mmm...