Dagarna kommer och dagarna går...
| Dagar, timmar, minuter, sekunder - tid, vad är det egentligen? jag funderar så mycket på det... Idag har jag fått lära mig två saker, eller kanske tre: 1. Hur det känns att prata med den man för några år sen gav upp sitt liv för och vars hjärta man för ett halvår sedan drog ut, kastade på marken och trampade på, när denne äntligen har kommit över en och hittat en ny. Det känns riktigt bra! Äntligen kan man prata (eller ja, prata och prata eller vad man nu gör på msn...) som normala människor igen. Att "vara vänner" när man varit tillsammans så länge som vi hade varit är enbart en lögn om inte båda har någon respektive, för då blir det helt plötsligt klart att det faktiskt är slut. 2. Hur det känns när graviditetstestet visar negativt efter att man på riktigt allvar har varit rädd att man skulle kunna vara gravid eftersom mensen är ett flertal veckor sen. Gud vilken enorm lättnad! Jag var verkligen orolig för jag slutade med p-medel för någon månad sen och har inte haft mens sedan dess, men har varit yr och lite illamående och haft dålig apptit de senaste veckorna... Jag är sjukt glad att jag inte är gravid!!! Yes! (3. Hur det känns att köpa ett graviditetstest och sedan betala detta hos en sommarjobbande yngling som var född tidigast 87, förmodligen 89 eller senare... Det känns sådär, det var inte roligt, bara pinsamt, eller ja, det var nog inte pinsamheten som var värst utan mer den fruktansvärda dominerande tanken: Tänk om den visar ett plus, tänk om jag är gravid, fan, fan, jag vill inte! Svår att koncentrera sig på att betala och stoppa ner testet i påsen då...) ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Just nu sitter jag här o lyssnar på Norah Jones, vädret är bättre än det har varit, ska nog ta en promenad sen. Det är tomt. Huset känns stort. Jag hatar när saker tar slut. Min prins var här en vecka, det var underbart, det funkade jättebra, men nu är han återigen 50 mil eller vad det nu kan vara till Örebro bort...Jag saknar honom. Det är jobbigt. Men det är också väldigt skönt, för jag har inte saknat någon på riktigt på väldigt länge! Mitt hjärta bankar - oregelbundet så klart, det har det alltid gjort - men det bankar och det känns och det är riktigt bra. Även om det gör ont. Hellre, mycket hellre, känner jag smärta än att inte känna något alls, det har jag gjort länge nog. Och nu får jag äntligen känna - ja jag tror faktiskt att det är - kärlek. Lycka när vi är tillsammans och saknad när vi inte är det. Tänk om jag hade gått miste om det här. Tänk om han inte hade kommit ut på verandan på HG när jag satt där ute helt själv och försökte få grepp om mitt liv, tänk om han inte hade börjat prata med mig, tänk om han inte hade pussat mig då, tänk om jag inte hade gått på festen utan dragit hem direkt, eller bara hade stannat till kl 01.00 som jag hade tänkt... Ödet? Jag vet inte, vet inte vad det är, men något måste det ändå vara som styr våra liv, som ser till att rätt tillfälligheter följer rätt tillfälligheter... Tänk om... Mitt liv är fyllt av en massa tänk om, för alla viktiga saker i mitt liv sker liksom slumpartat. Små ödesdigra ögonblick är det som avgör min framtid. Det känns lite skrämmande. Ibland känns livet jättebra och härligt. Ibland är det lite jobbigt och man får försöka övertyga sig själv om att det nog kanske finns en mening (jo, du måste ut i regnet kl 06.20) i det jag gör, ibland är det helt omöjligt att se något positivt med att vara på där man är just då, och ibland är allt skit! Men trots att det för mig ganska ofta känns som att mycket är skit (framförallt när jag inte vet vart jag hör hemma eller vart jag är på väg eller jag bara inte ser någon glädje i att vara jag), så tycker jag ändå att livet är det mest värdefulla jag har och jag skulle inte vilja ge bort det eller ta det ifrån någon. Det finns ju alltid bra dagar och dåliga dagar... Dagarna kommer och dagarna går, bara min längtan består Just när du tror att du hittat hem kommer en ny förändring igen den kommer om och om igen Jag är så rädd att Lisa Nilsson har rätt, att jag aldrig kommer att hitta hem på riktigt... Men, nej, nu ska jag ut på promenix med Ensamheten, Ångesten kanske också följer med, Längtan och Saknaden är ju på besök så de hänger nog på de med, jag får väl se hur många jag blir... Svartsjukan får iaf stanna hemma, honom orkar jag inte med! |
Kommentarer
Postat av: Mattias
tack du! jag känner mig hedrad av att du tänker på mig. Tack för det. Läste om din äldre vän förut, verkar helgalet och helmysigt. Ta hand om dig därnere!
Trackback