trofé/merit
| Jag känner mig lite som nån sorts trofé... Som att det var nån speciell merit för killar att ha mig på sin lista... Så fort jag blivit "ledig"/"fri"/"ensam" kastar sig nästa över mig... Som att det gälde att vara först till kvarn... Vad är det de ser i mig? Jag förstår inte? Har inte deras polare som jag var med innan talat om att jag inte är nåt att ha? Hur roligt är det att dejta den tjej som ens bästa polare nyss dumpat? Eller, det kanske inte är så konstigt... det är nog bara jag som är patetisk och överreagerar som vanligt... Men det är ju faktiskt inte jättelätt för mig... Jag behöver egentligen vara med mig själv... hitta den jag är... lära mig tycka om mig själv... vara ensam ett tag... Behöver... Men det är inte det jag vill... Jag vill inte vara ensam, jag vill dela mitt liv med någon... Men så har jag tagit sönder så mycket på sistone... Inte krossat hjärtan direkt, men ändå sabbat förhållanden, gjort människor runt omkring mig sura och besvikna... Det vill jag inte... jag vill inte såra och helst inte bli sårad heller... Jag skulle utan vidare kasta mig in i ett nytt förhållande nu utan att tänka efter. Om det inte vore för min bästa vän som får mig att tänka efter och fundera på vad jag egentligen håller på med och vad jag riskerar förlora... Saken är den att jag riskerar förlora minst två underbara vänner... För det finns någon som är väldigt kär i den som vill ha mig... Och denna någon vill jag gärna ska förbli min vän... Hur enkelt är det? Jag som kämpat så hårt för att börja ge efter för känslor och nu ska jag hålla innne igen... Usch, jobbigt... Men egentligen är det nog bäst så här... Jag är inte beredd för något nytt förhållande om jag ska vara ärlig... Det vore oärligt och orättvist att ge efter, både mot mig själv, honom och min vän... Killar, varför gör ni livet så svårt för mig? Jag förstår inte att ni vill ha mig, men jag förstår min kompis som skulle bli sur om jag gick vidare och ändå är det inte mitt fel att ni vill ha mig! Faktiskt inte! Vi får väl se hur det går vidare... Undrar bara om jag verkligen är en trofé, en merit på listan...? Och om det verkligen skulle kunna vara något speciellt med att ha varit med mig...? |
tomhet
| När orden tar slut och känslorna tar vid står jag här släpper taget kastar mig ut i en perfekt tystnad där allt är fyllt av en oändlig tomhet |
Lugnet efter stormen
| Nu har min vardag hittat mig, jag som trodde jag hade gömt mig så bra... Är singel igen... Blev dumpad för en vecka sen... Sånt händer, känslor fryser till is på samma korta tid som de tagit eld... Det hade med helgen att göra visst, men det var inte därför... Ja ja... Det är kanske inte så dåligt om jag får klara mig själv i livet ett tag. Ska försöka hålla mig borta från killarna... Det är inte jätteenkelt, men jag ska lyckas! Jag har bara sårats, gjort människor jag tycker om sura och förlorat vänner på sistone, och det orkar jag verkligen inte med längre. Okej, man kanske måste kyssa många grodor tills man hittar prinsen, men det är ju himla onödigt att kyssa de grodorna som kanske är prinsar för andra och förlora sina vänner... Dessutom tror jag inte att någon prins blir särkilt glad över att se prinsessan kyssa en massa andra grodor. Då blir han väl rädd att han också bara är en av flera grodor och hoppar iväg och gömmer sig. Det vill jag inte. Då väntar jag hellre. Mitt problem är nog också att jag är så puss- och kram-glad. Jag gillar att kramas och pussas och jag har ett stort behov av närhet och bekräftelse... Väldigt jobbigt, både för mig och killarna... Vem vet, nån dag kanske den han som jag trodde var en prins men som inte såg prinsessan i mig kommer krypandes och ångrar att han släppte mig... Eller också inte... Jag måste iaf lära mig respektera män på ett bättre sätt. För om jag vill att killarna ska se mig som mer än bara bröst och rumpa, måste jag se dem som hela människor och inte bara som en möjlighet att få bekräftelse och lite närhet. Killar, håll er borta från mig, eller var bara vänner med mig... Eller, vad fan, gör vad ni vill=) Det känns lite som att jag står framför ett stort hål. Jag vet inte vart jag ska, vet inte vart jag är på väg. Vad ska jag göra i höst? Ska jag bo kvar i Sverige? Ska jag flytta tillbaka till Schwiez? Ska jag plugga? Eller jobba? Med vad? Vad vill jag? Vem är jag? Så många stora och svåra frågor... Usch, undrar om det finns något svar alls.... Äsch... Nu kan jag snart fly från mig själv igen, för snart ska vi börja med spex-sm-produktionen... Mycket jobb med många härliga människor igen=) Jag är väldigt feg och lat och vill helst slippa mig själv helt, det känns så jobbigt att behöva ta tag i mig själv och mitt liv... Men men, det måste vi väl alla göra nångång... |
aldrig aldrig aldrig mer!!
| Så fruktansvärda skuldkänslor som jag har sedan i söndags morse har jag nog aldrig haft. Inte ens när jag hånglade med en okänd kille första gången... Jag mår sjukt dåligt. Spex är ju underbart roligt, och spexfesterna är ännu roligare, jag önskar bara att vin inte vore så gott eller att jag hade bättre självdisciplin... Helst både och...Det värsta är att jag vet att jag gjorde bort mig, men jag minns inte exakt vad jag gjort. Som tur är vaknade jag hemma...tyvärr inte ensam och inte med rätt kille... Jag vet att jag inte gjort mer än pussats, men jag vet inte vilka jag gick runt och pussade på... bara att det var alldeles för många... och fel... När jag vaknade tänkte jag bara NEJ, NEJ NEJ NEJ! och VAD F#N HAR JAG GJORT? sen låg jag och funderade på hur jag hade kommit från badhuset till scb och när jag väl mindes hur och med vem jag vandrade dit var jag nära att börja gråta, jag fick för mig att jag hade glömt mina handskar och min kamra, kom ihåg att jag gått runt och pussat på alla, kände mig ful och äcklig (okej, det händer ofta attt jag känner så, men ändå) och visste att jag hade fyra timmar på mig att tvätta och städa och nyktra till och kasta ut killen brevid mig innan mina två vänninor från Schweiz skulle komma... Inte kul... Inte alls kul... Hela dan igår och idag har jag försökt nå min underbara Niklas jr, men han verkar ha stängt av sin mobil... Inte heller kul, skulle så gärna be om ursäkt, låta honom skälla ut mig, kasta skit på mig tills jag fattar att jag bara är en liten jobbig bitch som inte har fattat något alls om livet... Vad har jag gjort? Jag vill ju bara ha honom... Varför är jag fortfarande så beroende av bekräftelse från andra?? Jag insåg igår morse att jag bara vill ha honom, förstod plötsligt att mitt hjärta slår för min Niklas... Men hur förklarar man det? Och varför förstod jag inte förän jag vaknade brevid en annan? Varför?? Jag mår så dåligt... Jag har inte lärt mig nåt! Jag är fortfarande helt störd, helt sjuk, jobbig, korkad... Ingen ska behöva stå ut med mig som flickvän... Det blir aldrig bra... hur det nu än blir så står det iaf fast att det lär dröja ett tag tills jag dricker vin igen... Aldrig aldrig aldrig mer ska jag bli så full att jag inte minns vad jag borde skämmas för... Förlåt alla... Jag tar bara sönder... allt som är viktigt för mig slår jag sönder, fråga inte varför, jag önskar själv att jag visste... |