PANiK
| Pulsen börjar öka, mina lugna andetag blir mer och mer oregelbundna, snabba, ytliga... Magen drar ihop sig till ett russin, nej, jag vill inte få magkatharr! Inte igen! Det gick jag ju runt med jättemycket för nåt år sen! Det är för lite tid kvar! Undgomsmottagningen på onsdag, pm som egentligen ska in imorrn och inte är klart, oscarskostym, jag ska packa för att vara borta i 10 veckor. Hade velat hinna fira min fölsedag lite i förväg med vännerna här, hade velat hinna käka med seminariegruppen, fika med en massa kompisar, umgås med min prins, njuta, köpa lite fräscha sommarkläder, städa rummet, göra riktigt snyggt... Men när jag köpte min tågbiljett idag, som det står 2006-06-04 Örebro 13.15 Helsingborg 19.04 på insåg jag hur lite tid som är kvar... Jag klarar inte riktigt av det här! Fan fan fan, jag som skulle vara klar med en massa grejer redan, skulle ha tid att bara njuta av att vara här hela veckan, men det blir ju aldrig som man tänkt sig, framförallt inte som jag tänkt mig... Jag kan inte sova för jag vet att jag har missat nåt, kommer att glömma nåt imorgon också, nåt viktigt, måste tvätta och städa här ser ju förjäkligt ut, kan inte koncentrera mig, tänker på alla fina barn jag sett idag på stadsbiblioteket idag, alla söta blonda flickor som jag ser mig själv i så tydligt och som dessutom heter Elin, Ella, Saga eller Ebba... Skum känsla att höra sitt namn överallt när man hela livet varit den enda som heter så... "Ebba kom här" "Ebba gå ordentligt" "Nej, Ebba, den där är ju inte din" Vem är det som ropar på mig tänker jag, vaddå gå ordentligt, det gör jag väl och den här är väl visst det min! Så många tankar som irrar runt i mitt lilla huvud och samtidigt rädslan för att vara ensam nästa vecka, ångesten för att åka härifrån, tomheten, det stora livet, kärleken som kommer smygandes, eller är det kärlek, vad är kärlek egentligen? kan man förklara det på ett rationellt sätt? Så mycket existentiella funderingar som jag går och bär på, orkar inte... Går och lägger mig nu, hoppas på sömn, trots att jag inte har någon brevid mig som skyddar mig från allt som tar min energi... Jag vill så gärna vara stark och klara av allt, men det är jag helt enkelt inte, skulle jag låtsas att jag gör det skulle jag bara ljuga för alla runtomkring mig inklusive mig själv... Det har jag gjort förut; ALDRIG MER!!! Paniken kommer stötvis, någongång kanske den går, den kanske tröttnar, jag hoppas det... Vi får väl se, undertiden kämpar jag på och tar hjälp av alla dem som orkar stötta mig, tack |
Kommentarer
Postat av: Dennis
Fika på torsdag låter klockrent! :D
På eftermiddagen då, för jag har jobbat natt...
Kram kram! :)
Postat av: Kattis
Gör en lista, beta av punkt för punkt och strunta i det andra just då. När det känns som att man inte hinner något för att allt måste göras är struktur det enda som hjälper. Då kan du också se vad som är viktigast och vad som faktiskt överlever till hösten/tills du kommer hem/som det är...
kram kram
Trackback