Vart tar man vägen när...?

För mycket tid, för mycket att göra, för lite fokus, för mycket nervositet, för få år bakom mig, för många erfarenheter kvar att samla, för lite tid kvar att vara ung, för många veckor innan min familj kommer, för få veckor innan jag åker, för många mil hemifrån, för nära mig själv, för mycket tankar, för lite kontroll, för hårt grepp, för lösa roller; vart tar man vägen när man inte vet vart man vill?
När man är glad och förväntransfull inför livet, det stora härliga livet som kommer att göra en lycklig en dag när allt faller på plats, men ändå håller på att förgås av ångest och smärta över allt man lämnar bakom sig, bryter med, alla fel man gjort, alla lögner, alla oäkta känslor som gör en sjuk. När man trodde att man älskade någon och inte gjorde det och nu får bära konsekvenserna i form av sjukdom och ångest... Vart tar man vägen då? När man bara vill bort, men ändå inte vill bryta med det man har. När man inte vill stanna men ändå inte ge sig av.

Verkligheten kom ifatt mig igår, slog mig i ansiktet med nutidens sanning om det förflutna. Piskade mig tills jag bara låg och skakade. Ingen trygghet kvar. Och jag som alltid enbart varit rädd för att bli gravid och bara skyddat mig för det, men nu kom verkligheten till lilla naiva ebba och daskade till henne. Ett telefonsamtal och livet blev ungefär 30 gånger jobbigare än det var innan.

Jag klarar inte att sluta tänka. Jag klarar inte att koppla av, inte att glömma. Jag hade nästan glömt honom, men nu

Jag blir så arg och besviken, både på mig själv och den som smittat mig, hur svårt hade det varit att skydda sig? Och ledsen för den som nu blir delaktig i mitt ansvarstagande för mina misstag...

Men det handlar ju å andra sidan bara om en antibiotikakur ifall jag nu är smittad, mer är det inte, jag dör inte av det. Men det är jobbigt när verkligheten väcker en, skakar om ens egen värld.

Allt bara känns så otroligt mycket jobbigare nu än annars eftersom jag helt och hållet saknar tro på mig själv. Jag tror inte på att jag klarar av det här. Då går otroligt mycket av mitt ork åt för att försöka övertala mig själv om att jag visst det kan och visst orkar och visst kommer att klara av det här, kommer att klara mitt liv.

Jag vågar bara inte riktigt ta steget ut ur de mönster som jag själv har tvingat på mig.

Vart ska jag ta vägen?

Kommentarer
Postat av: Suzy

hej gumman....om du vill ha ngn att skrika på eller bara få en kram av så finns jag här!! *kramar om* hmm....pojkar borde födas med kondom på!! kämpa på min vän!

2007-05-24 @ 00:27:22
Postat av: Suzy

hej gumman....om du vill ha ngn att skrika på eller bara få en kram av så finns jag här!! *kramar om* hmm....pojkar borde födas med kondom på!! kämpa på min vän!

2007-05-24 @ 00:27:41
Postat av: Suzer

Pling på Suzy - jag finns också om du behöver mig. :) Stor kram!

2007-05-24 @ 10:46:04
Postat av: Dennis

Samma här! Fika nångång?
Kraaaaam tjejen! :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback