Little Red Riding Hair

Jajjemän, så var jag tillbaka i Örebro igen. Helgen var jättemysig nere i Göteborg hos Farmor och Farfar och alla kusinerna. Fick faktiskt träffa allihopa, så himla härligt! Jag är ju väldigt mycket familj- och släktmänniska, så jag saknade verkligen de små liven. Jag har åtta kusiner i Göteborg, min pappas två bröders barn. Trots att det bara skiljer 2 respektive 4 år mellan min pappa och hans bröder så är åldersskillnaden mellan oss tio kusiner 19 år. Min yngsta kusin är ett och ett halft år gammal och jag är nästan tjugo och ett halft...

I lördags var jag vid Gunneboslott med Farmor och Farfar, pappas yngste bror, hans fru och deras tre barn. Tre underbara små liv, 1.5, 4 och 7 år gamla, adopterade från Vietnam in i en jättekärleksfull familj.
Jag blev nästan förvånad att de kände igen mig, har träffat dem så sällan... Jag tog barnvagnen en del och kände på lite... Man bli ju faktiskt sugen när man ser de små liven... Men det får vänta en hel del år till, no worries!
Det blev promenad och bus runt slottet och god lunchbuffé. Sen "hem" och plugga lite medan Farmor och Farfar vilade. Är man 74 och 83 så behöver man lite vila efter promenaden... På kvällen kom min äldsta kusin som är 17 och går på klassiska danslinjen och är jätteduktig och söt och dessutom kan sjunga och förhoppningsvis blir Lucia. Vi kollade på Singalong och Babbsen och första halvan av Strictly Ballroom, en av de absolut klyschigaste men vackraste och underbaraste och bästa dansfilmer någonsinn! Aaaaahh...

I söndags blev jag upplockad vid halv tre efter en del plugg om försvarsmakten för att åka ut till en ishall och kolla på mina mellankusiner när de åkte teamåkning. Det var häftigt för jag hade aldrig sett det förut, men som vi är så satt äldsta kusinen och jag och kritiserade koreografin såklart... För min del så var det säkert en hel portion avund som gjorde mig kritisk=), men men H och K var i alla fall jätteduktiga! Sen åkte vi gemensamt tillbaka till Farmor och Farfar och åt lasagne tillsammans med de två yngsta i den familjen, enda pojken som väl är åtta eller nio nu och lilla duracellkaninen som är fyra. Det var jätteroligt att hon kände igen mig för vi hade inte setts på nästan ett år, men hon hade stenkoll på vem jag var och skulle på och prata och leka och visa allt hon kunde. Såå himla söt, världens busfrö!

Efter en trevlig och mysig eftermiddag på stan med Farmor åkte jag hem igår. Väl hemma ville älsklingen att jag skulle komma upp till honom, vilket jag gjorde utan att tänka något med det. Fatta vad positivt överraskad jag blev när jag kom in och han hade tänt ljus och gjort jättefint och bjöd på god mat och en bra film! Sånt gillar jag! Då smälter mitt hjärta, helt och hållet... Så lätt är det att få mig på fall, men så måste det ju vara rätt person som gör det, annars funkar det inte;-)

En sak jag har tagit med mig från helgen är att även de allra kitschigaste dans-/kärleksfilmerna kan faktiskt ha ett riktigt bra message. Som tillexempel Strictly Ballroom... (ja, jag älskar verkligen den filmen!!!)

VIVIR CON MIEDO ES COMO VIVIR A MEDIAS

Att leva med rädsla är som att bara leva till hälften. Det tar jag, som ju har deklarerat mig själv till världens mest ångestbenägna människa, åt mig. För jag vill leva. Det är skjukt stressigt nu och jag har kopiösa mängder saker som jag vill och måste hinna med innan jag åker till Schweiz om mindre än 10 dar. Då vill jag verkligen inte slösa energi på att vara rädd och orolig också, det vore så onödigt! Så jag njuter av det jag har och ger allt jag har för att hinna! Vila får jag väl göra när jag flyttat tillbaka till Schweiz eller när jag är pensionerad...