Bloggfrukost
Är det inte lite sent för frukost vid kvart over tio för Ebba som har så mycket som ska göras, tänker ni. Jo, det är det. Egentligen. Och så fort jag är klar med det här kommer jag kuta iväg till skolan för att skriva ut och kopiera en massa grejer och förbereda oponeringen och redovisningen i eftermiddag. Men just nu tar jag mig tid att äta frukost och blogga.
En halv portion gröt med mycket äppelmos och mjölk och en kopp nässelte, åtminstone ganska bra start på dagen.
Pratade lite om hur jag mådde och kände för allting igår kväll och fick höra många kloka ord som jag tog till mig så gott jag kunde. Det jag ska försöka ta tag i mest är att ta en sak i taget och bocka av det och att försöka se de saker jag faktiskt lyckas med. Det kan hända att jag kommer behöva hjälp där. Jag vill så mycket, jag har så höga ambitioner och förväntningar på mig själv och när jag inte kan leva upp till dem så blir jag besviken och känner mig misslyckad. Trist läge.
Nåväl. Som vanligt stapplar jag mig fram med små steg, snubblar ibland...
Kärleken är inte blind men ganska närsynt, hon snavar och faller och bär sig ganska klumpigt åt...
That's me, typ. Klumpig och närsynt, men hörrni, jag försöker i alla fall! Jag snubblar, okej, jag faller, men jag reser mig upp igen och försöker på nytt. Ja, det gör ont. Och varenda litet misslyckande, varenda negativ sak jag får höra, vartenda skämt om min klumpighet (även de jag själv drar), varenda negativ respons, varenda icke-respons, varenda armhävning jag inte orkar göra, varenda maträtt som inte blir perfekt - allt, känns som små slag eller sting med ett hårt och vasst föremål. Mitt hjärta bara skrynklas ihop. Inte konstigt att det slår så oregelbundet som det gör...
Jag är som jag är, jag tror att de flesta har insett och accepterat det, de flesta, vill säga typ alla utom jag...